...hade jag tydligen fått hem en ny dator. Den har redan fått två efterföljare :-/
Däremellan hade jag bara skrivit kort om att dotterns moped krånglade, och om att vi skulle på bröllop och att det kändes overkligt att vi bara hade fyra år kvar till vårt silverbröllop. Nå, den dagen är numera passerad...
det här med teknik...
Nu har vi skaffat en ny bärbar dator Det är bra, för den gamla börjar bli så instabil att man inte riktigt vågar lita på den. Då och då blir skärmen bara blå. Så putsar (?) maken hårdskivan, och sen fungerar den ett tag igen.
Den nya ser fin, blank och oanvänd ut. Det går att skriva texter med den, så långt har jag försökt. Men gällande vissa saker är jag så hopplöst ovetande. Jag vet, det man inte kan kan man alltid lära sig, ett motto jag har haft genom livet. Problemet är att man inte alltid vet var man ska hitta erforderlig kunskap eller vem man ska fråga om vad.
För att våga börja använda Internet på den nya datorn borde jag installera antivirus- och brandväggsskyddet som vi har abonnerat på via det lokala telefonbolaget. Tyvärr har jag förlagt pappret med nycklarna (vi har tre nycklar). Så jag skickade mail igår för att berätta om mitt dilemma, det skulle kanske gå att maila hit nycklarna på nytt (eftersom jag också tycks ha raderat mailet där de ursprungligen fanns). Hittills har ingen svarat
Jag vet, man kan ringa också, det har jag hunnit göra tidigare vid olika problemsituationer. Men det är inte alltid så lätt att komma fram. Dessutom är det dyrt. Först betalar man en hög avgift för att ha tjänsten, och om man ska ha hjälp med att använda den betalar man ännu mera. Suck. Men vad kan man. Förr hade vi ett antivirusprogram som man installerade via CD, men det gjorde att datorn blev enormt slö, så att den knappt gick att använda. Man stod bara inte ut. Sen laddade jag ner ett antivirusprogram från nätet. Det var så överdrivet effektivt att man inte heller kunde använda datorn som normalt folk, för det ifrågasatte och censurerade "allt".
Det nuvarande är också lite fånigt, det kan t.ex. varna att Internet Explorer försöker skapa en förbindelse till internet, vill jag tillåta det? (Vad *** skulle jag ha Internet Explorer till annars?)
Men visst är det bra med antivirus- och brandväggsprogram, som sagt var vågar jag inte surfa med den nya datorn innan det är fixat. Återstår att se sen om vi kommer ut på nätet... den nya datorn har "wireless LAN" (???)... måste man ha annan router eller vad det heter då :o)
Öh...
Numera har jag ett gratis antivirus- och brandväggsprogram via jobbet. Samma som vi tidigare betalade för. Det får jag tacka arbetsgivaren för :) och den person som hade vänligheten att upplysa mig om den här möjligheten när jag hade betalat dyra pengar i flera år helt i onödan...
tisdag 1 mars 2011
måndag 28 februari 2011
21 juli 2006
Sen tog det ända till 21 juli innan jag skrev igen. Som en kuriositet kan nämnas att jag såg min gamla bil, som jag skrev om i inlägget, idag i Smedsby, så den är still going strong.
Vad jag tydligen inte skrev om i det där inlägget, fastän jag berättade om att vi var till Juku-juku-maa var att jag hade lånat dotterns bikini. Den var jättefin så länge den var torr. Men ack och ve, när jag var i vattnet töjde den. Och töjde, och töjde. Jag tordes knappt röra mig, stod stilla och höll fast byxorna :D Det var lite snopet.
biltrubbel
Några dagar sen jag skrev sist, det beror på att jag har varit hos mina föräldrar och inte velat belasta deras långsamma modem med bloggande.
Eftersom jag har över 100 km till föräldrahemmet blir det tyvärr inte allt för ofta jag besöker dem. Men som tur är har de en stuga här i byn, så vi träffas nog minst en gång i månaden i alla fall. Nu var det meningen att vi skulle tillbringa hela veckan hos dem, besöka Jakobs dagar och Juku-Juku-Maa, umgås och ha det trevligt. Fast jag har ju inte semester, så jag har försökt förena nytta med nöje och jobba flitigt... tyvärr har jag inte riktigt nått målet denna vecka. Jag försöker låta bli att tänka på hur många lördagar jag månne måste jobba i höst för att ta igen det jag har missat i sommar. Hursomhelst kom vi hem redan idag pga Sverigesfrämmande som anländer tidigare än förmodat. (Välkomna, kära gudföräldrar!) Vi hann dock besöka Juku-Juku-Maa i tisdags (sönerna var mycket nöjda) och Gågatans marknad i Jakobstad igår.
Nåväl, vi brukar ta bilen när vi ska åka till föräldrarna, men nu har vår bil varit obesiktad länge Till en början var vi lite sent ute med besiktningen, och så gick den inte igenom. En bromsskiva måste bytas, och så blinkade ett par varningslampor som inte skulle få blinka. Bromsskivan klarade maken av att byta, men problemet med varningslamporna måste överlåtas åt en märkesverkstad. Då får man allt lov att beväpna sig med tålamod. Första lediga tiden var 4 dagar efter att "prövotiden" på en månad hade gått ut (dvs. för att man skulle kunna besikta endast det som inte var i skick vid första besiktningen). Jag förde bilen till verkstan, och fick veta att problemet krävde att en reservdel måste beställas till ett pris på över 700 euro... men vad gör man, man vill ju ha eländet besiktat. Problemet gällde nån grej som man kan koppla ur krockkudden med ifall man vill ha en barnstol i framsätet. (Vi har ingen småtting längre, tyvärr, så saken är inte aktuell för vår del.) Delen skulle beställas, och vi fick en ny tid som inföll när jag var i England. Äldste sonen for med bilen till verkstan, och ombads vänta en stund, eftersom de inte var klara med föregående bil. "Stunden" blev tre timmar.... och när han äntligen fick lämna in bilen märkte de att delen inte hade kommit. (Vi väntar fortfarande på att de ska ringa och säga att den har kommit så att vi kan beställa ny tid.)
Av någon anledning slutade varningslamporna plötsligt att blinka... och idag har bilen blivit besiktad.
Vad jag tydligen inte skrev om i det där inlägget, fastän jag berättade om att vi var till Juku-juku-maa var att jag hade lånat dotterns bikini. Den var jättefin så länge den var torr. Men ack och ve, när jag var i vattnet töjde den. Och töjde, och töjde. Jag tordes knappt röra mig, stod stilla och höll fast byxorna :D Det var lite snopet.
biltrubbel
Några dagar sen jag skrev sist, det beror på att jag har varit hos mina föräldrar och inte velat belasta deras långsamma modem med bloggande.
Eftersom jag har över 100 km till föräldrahemmet blir det tyvärr inte allt för ofta jag besöker dem. Men som tur är har de en stuga här i byn, så vi träffas nog minst en gång i månaden i alla fall. Nu var det meningen att vi skulle tillbringa hela veckan hos dem, besöka Jakobs dagar och Juku-Juku-Maa, umgås och ha det trevligt. Fast jag har ju inte semester, så jag har försökt förena nytta med nöje och jobba flitigt... tyvärr har jag inte riktigt nått målet denna vecka. Jag försöker låta bli att tänka på hur många lördagar jag månne måste jobba i höst för att ta igen det jag har missat i sommar. Hursomhelst kom vi hem redan idag pga Sverigesfrämmande som anländer tidigare än förmodat. (Välkomna, kära gudföräldrar!) Vi hann dock besöka Juku-Juku-Maa i tisdags (sönerna var mycket nöjda) och Gågatans marknad i Jakobstad igår.
Nåväl, vi brukar ta bilen när vi ska åka till föräldrarna, men nu har vår bil varit obesiktad länge Till en början var vi lite sent ute med besiktningen, och så gick den inte igenom. En bromsskiva måste bytas, och så blinkade ett par varningslampor som inte skulle få blinka. Bromsskivan klarade maken av att byta, men problemet med varningslamporna måste överlåtas åt en märkesverkstad. Då får man allt lov att beväpna sig med tålamod. Första lediga tiden var 4 dagar efter att "prövotiden" på en månad hade gått ut (dvs. för att man skulle kunna besikta endast det som inte var i skick vid första besiktningen). Jag förde bilen till verkstan, och fick veta att problemet krävde att en reservdel måste beställas till ett pris på över 700 euro... men vad gör man, man vill ju ha eländet besiktat. Problemet gällde nån grej som man kan koppla ur krockkudden med ifall man vill ha en barnstol i framsätet. (Vi har ingen småtting längre, tyvärr, så saken är inte aktuell för vår del.) Delen skulle beställas, och vi fick en ny tid som inföll när jag var i England. Äldste sonen for med bilen till verkstan, och ombads vänta en stund, eftersom de inte var klara med föregående bil. "Stunden" blev tre timmar.... och när han äntligen fick lämna in bilen märkte de att delen inte hade kommit. (Vi väntar fortfarande på att de ska ringa och säga att den har kommit så att vi kan beställa ny tid.)
Av någon anledning slutade varningslamporna plötsligt att blinka... och idag har bilen blivit besiktad.
söndag 27 februari 2011
den 15 juli 2006
...skrev jag om kaninerna...
kaninberättelser del 6
Nemo och K-G var utomhus i ca ½ år. I oktober flyttade de in med bur och allt och fortsatte sin tillvaro i tvättstugan. Nästa sommar var de ute igen, och allt var frid och fröjd (utom möjligen detta, att jag skulle ha önskat lite större engagemang av familjemedlemmarna, själv är jag också engagerad i så mycket att jag inte har haft tid att förströ kaninerna i önskad utsträckning).
Hösten 2005 tyckte jag i alla fall att det skulle vara jättebra att ha en skild bur för inomhusbruk, och slippa dra in den där stora buren varje höst. Jag försökte kolla annonser, men ingen bjöd ut någon begagnad bur (och jag var ekonomisk, ville inte köpa en ny, kaniner brukar inte vara så långlivade i alla fall...). Vid min ordinarie arbetsplats har vi ett virtuellt loppis där man kan bjuda ut saker till försäljning, efterlysa sånt som man vill köpa/hyra m.m. Jag satte in en annons om att jag ville köpa en begagnad bur för inomhusbruk åt två dvärgkaniner. Jag fick svar nästan direkt, och det blev affär. Buren var i mycket fint skick, som ny. Det var två råttor som hade bott i den tidigare. Nu fick alltså kaninerna flytta in i en annan bur, och det verkade de inte ha någonting emot.
Vintern förlöpte enligt tidigare modell, men plötsligt tog saker och ting en dramatisk vändning. En dag när jag kom hem från mitt nuvarande jobb, sa dottern och maken att "någon" borde städa kaninburen, för det luktar illa i hela källaren. "Någon" gick dit för att titta, och då såg jag att det inte var urin, utan avföring som var orsaken till lukten. Normalt är kaninavföring fast (förutom en mjukare sort som också finns bland de skarpa pärlorna, och som kaninerna faktiskt äter - och ska äta), men nu fanns det vattnig, illaluktande diarré i buren. Jag lyfte ut kaninerna för att rengöra buren, och märkte då att den ena var mycket sjuk. Den var alldeles slapp i hela kroppen, och hade avföring i pälsen. Jag hade gett dem mat på morgonen innan jag for till jobbet, och då märkte jag ingenting speciellt.
Efter att jag hade rengjort buren gick jag till datorn för att läsa på www.puput.net om vård av kaniner med diarré. Det var ju kväll, och en dvärgkanin med diarré är inget man besvärar kommunal jourhavande veterinär med. Som jag tänkte, stod det att man skulle ge kaninen enbart vatten och hö så länge diarrén varar. Det stod också att man eventuellt kunde ge den svagt te att dricka. Hur som helst var vår kanin inte i stånd att inta någonting över huvud taget, den var nog så svag. Och så var ju den andra kaninen i samma bur, den måste ju få mat som vanligt.
Innan vi gick och la oss, tittade vi till sjuklingen en gång till. Han låg med nosen i halmen och såg knappt ut att andas. På morgonen, när maken steg upp för att fara till jobbet, var kaninen död.
Harpest har man ju hört talas om, kanske det finns kaninpest också? Eller sorkfeber, eller nåt, som olika gnagare kan få. Vi har kaninernas halm och hö ute i vårt f.d. fähus, där vilda gnagare förstås kan komma och förorena. Vi var bekymrade för att den andra kaninen också skulle kila vidare, så jag tog och desinficerade buren med ett medel vi hade kvar sen vi hade kor, man skulle tvätta kalvarnas kättar med medlet om de hade varit sjuka. Underligt nog klarade sig den andra kaninen utan att bli sjuk. De hade ju varit tillsammans, ätit samma mat, och andats samma luft.
Eftersom K-G och Nemo var identiska tvillingar (åtminstone i våra ögon), visste vi inte vilken av dem som hade gått hädan. Vi hade kallat den tamare för Nemo och den blygare för K-G. Den kanin som var kvar verkade nog vilsekommen och ensam. När man höll den i famnen ville den vara kvar hur länge som helst. Därför trodde vi att det var Nemo - fast vi vet ju inte. Han är faktiskt blyg också, och gömmer sig ofta bakom kojan när man kommer, men det kan ju bero på att han är ensam.
Så nu är Nemo (?) i sin utomhusbur, och har det säkert lite ensamt, även om han har vant sig vid att brorsan är borta. Men vi tänker inte skaffa sällskap åt honom, jag skulle nog vilja ha mera hjälp med skötseln i så fall. Jag uppfyller min förpliktelse att ta hand om MIN kanin, men har fortsättningsvis en aning dåligt samvete pga att jag inte umgås så mycket med honom som jag borde. Såtillvida har jag fått engagerat barnen, att de yngre sönerna ser till att han får mat när jag jobbar och de är hemma och har sommarlov. Städa buren får jag lov att göra i alla fall.
Och nu är det dags att släppa ut honom i den andra buren och ta itu med rengöringen.
kaninberättelser del 6
Nemo och K-G var utomhus i ca ½ år. I oktober flyttade de in med bur och allt och fortsatte sin tillvaro i tvättstugan. Nästa sommar var de ute igen, och allt var frid och fröjd (utom möjligen detta, att jag skulle ha önskat lite större engagemang av familjemedlemmarna, själv är jag också engagerad i så mycket att jag inte har haft tid att förströ kaninerna i önskad utsträckning).
Hösten 2005 tyckte jag i alla fall att det skulle vara jättebra att ha en skild bur för inomhusbruk, och slippa dra in den där stora buren varje höst. Jag försökte kolla annonser, men ingen bjöd ut någon begagnad bur (och jag var ekonomisk, ville inte köpa en ny, kaniner brukar inte vara så långlivade i alla fall...). Vid min ordinarie arbetsplats har vi ett virtuellt loppis där man kan bjuda ut saker till försäljning, efterlysa sånt som man vill köpa/hyra m.m. Jag satte in en annons om att jag ville köpa en begagnad bur för inomhusbruk åt två dvärgkaniner. Jag fick svar nästan direkt, och det blev affär. Buren var i mycket fint skick, som ny. Det var två råttor som hade bott i den tidigare. Nu fick alltså kaninerna flytta in i en annan bur, och det verkade de inte ha någonting emot.
Vintern förlöpte enligt tidigare modell, men plötsligt tog saker och ting en dramatisk vändning. En dag när jag kom hem från mitt nuvarande jobb, sa dottern och maken att "någon" borde städa kaninburen, för det luktar illa i hela källaren. "Någon" gick dit för att titta, och då såg jag att det inte var urin, utan avföring som var orsaken till lukten. Normalt är kaninavföring fast (förutom en mjukare sort som också finns bland de skarpa pärlorna, och som kaninerna faktiskt äter - och ska äta), men nu fanns det vattnig, illaluktande diarré i buren. Jag lyfte ut kaninerna för att rengöra buren, och märkte då att den ena var mycket sjuk. Den var alldeles slapp i hela kroppen, och hade avföring i pälsen. Jag hade gett dem mat på morgonen innan jag for till jobbet, och då märkte jag ingenting speciellt.
Efter att jag hade rengjort buren gick jag till datorn för att läsa på www.puput.net om vård av kaniner med diarré. Det var ju kväll, och en dvärgkanin med diarré är inget man besvärar kommunal jourhavande veterinär med. Som jag tänkte, stod det att man skulle ge kaninen enbart vatten och hö så länge diarrén varar. Det stod också att man eventuellt kunde ge den svagt te att dricka. Hur som helst var vår kanin inte i stånd att inta någonting över huvud taget, den var nog så svag. Och så var ju den andra kaninen i samma bur, den måste ju få mat som vanligt.
Innan vi gick och la oss, tittade vi till sjuklingen en gång till. Han låg med nosen i halmen och såg knappt ut att andas. På morgonen, när maken steg upp för att fara till jobbet, var kaninen död.
Harpest har man ju hört talas om, kanske det finns kaninpest också? Eller sorkfeber, eller nåt, som olika gnagare kan få. Vi har kaninernas halm och hö ute i vårt f.d. fähus, där vilda gnagare förstås kan komma och förorena. Vi var bekymrade för att den andra kaninen också skulle kila vidare, så jag tog och desinficerade buren med ett medel vi hade kvar sen vi hade kor, man skulle tvätta kalvarnas kättar med medlet om de hade varit sjuka. Underligt nog klarade sig den andra kaninen utan att bli sjuk. De hade ju varit tillsammans, ätit samma mat, och andats samma luft.
Eftersom K-G och Nemo var identiska tvillingar (åtminstone i våra ögon), visste vi inte vilken av dem som hade gått hädan. Vi hade kallat den tamare för Nemo och den blygare för K-G. Den kanin som var kvar verkade nog vilsekommen och ensam. När man höll den i famnen ville den vara kvar hur länge som helst. Därför trodde vi att det var Nemo - fast vi vet ju inte. Han är faktiskt blyg också, och gömmer sig ofta bakom kojan när man kommer, men det kan ju bero på att han är ensam.
Så nu är Nemo (?) i sin utomhusbur, och har det säkert lite ensamt, även om han har vant sig vid att brorsan är borta. Men vi tänker inte skaffa sällskap åt honom, jag skulle nog vilja ha mera hjälp med skötseln i så fall. Jag uppfyller min förpliktelse att ta hand om MIN kanin, men har fortsättningsvis en aning dåligt samvete pga att jag inte umgås så mycket med honom som jag borde. Såtillvida har jag fått engagerat barnen, att de yngre sönerna ser till att han får mat när jag jobbar och de är hemma och har sommarlov. Städa buren får jag lov att göra i alla fall.
Och nu är det dags att släppa ut honom i den andra buren och ta itu med rengöringen.
den 14 juli 2006
...med risk för att låta tjatig, så fortsatte jag att skriva om kaninerna igen...
kaninberättelser del 5
Så småningom blev det vår, och trots att Nemo och K-G vistades inomhus tyckte deras natur att det var dags att byta till sommarpäls. Vitt kaninludd singlade omkring i hela tvättstugan, där buren stod. Vi började fundera på att flytta ut dem. Jag konsulterade kaninägande arbetskamrater och fick veta att det var bäst att vänta tills nätterna inte var så frostkalla längre. Det var en fin vår (2004) och i slutet av april ansåg vi att det var dags. Den ena kaninägande kollegan hade varnat mig för att kaniner (även dvärgkaniner, hennes familj hade en sådan) är synnerligen duktiga grävare, så om man ska ha dem utomhus borde de antingen vara på galler (på marken eller ovanför marken) eller så ha gallret runt hagen ordentligt nergrävt, annars gräver kaninen sig ut.
Vi funderade på var vi skulle placera buren. Våra tidigare kaniner hade haft en bur som stod på gräs, med gallergolv och tak över en del av buren. Men nu tyckte jag att det skulle vara så utmärkt att ha dem under ett litet utskjutande tak bakom ett uthus där vi tidigare hade höns (ja, vi hade alltså höns under det där taket, inte i uthuset...). Buren passade bra under taket. Hönorna hade också haft en rasthage, men den såg alltför gles ut, så kaninerna hade rymt inom ett par sekunder om man hade släppt dem där. Några rymlingar ville jag definitivt inte veta av (har fortfarande traumatiska ångestattacker ibland efter den där händelsen där frassen tog en kaninunge) så jag bad min händige make ordna en rasthage åt dem. Det tog han sig nu aldrig tid till, så i stället blev det så att vi placerade buren vi haft inomhus under taket (= skugga). Maken hade byggt en utmärkt koja att ha inne i buren, så att de skulle kunna söka skydd under svala nätter. Dessutom hade vi en annan gammal bur, bestående av enbart nät, som vi placerade på marken. I den buren fick de vara då och då för att få lite omväxling och beta gräs medan jag rengjorde deras huvudsakliga bostad. Motionsutrymmet blev tyvärr mindre än när de hade hela tvättstugan och bastun att skutta runt i.
Vi stängde in dem i bastun, baxade ut buren, gjorde i ordning, tog kaninerna i famnen och bar ut dem en kväll (så att det inte skulle vara så soligt och bländande). Kaninerna verkade inte ha något emot miljöombytet, men de var tydligen inte alls frusna av sig, för de sov inte i kojan, utan på kojans tak (som den tecknade seriehunden Snobben).
Fortsättning följer
kaninberättelser del 5
Så småningom blev det vår, och trots att Nemo och K-G vistades inomhus tyckte deras natur att det var dags att byta till sommarpäls. Vitt kaninludd singlade omkring i hela tvättstugan, där buren stod. Vi började fundera på att flytta ut dem. Jag konsulterade kaninägande arbetskamrater och fick veta att det var bäst att vänta tills nätterna inte var så frostkalla längre. Det var en fin vår (2004) och i slutet av april ansåg vi att det var dags. Den ena kaninägande kollegan hade varnat mig för att kaniner (även dvärgkaniner, hennes familj hade en sådan) är synnerligen duktiga grävare, så om man ska ha dem utomhus borde de antingen vara på galler (på marken eller ovanför marken) eller så ha gallret runt hagen ordentligt nergrävt, annars gräver kaninen sig ut.
Vi funderade på var vi skulle placera buren. Våra tidigare kaniner hade haft en bur som stod på gräs, med gallergolv och tak över en del av buren. Men nu tyckte jag att det skulle vara så utmärkt att ha dem under ett litet utskjutande tak bakom ett uthus där vi tidigare hade höns (ja, vi hade alltså höns under det där taket, inte i uthuset...). Buren passade bra under taket. Hönorna hade också haft en rasthage, men den såg alltför gles ut, så kaninerna hade rymt inom ett par sekunder om man hade släppt dem där. Några rymlingar ville jag definitivt inte veta av (har fortfarande traumatiska ångestattacker ibland efter den där händelsen där frassen tog en kaninunge) så jag bad min händige make ordna en rasthage åt dem. Det tog han sig nu aldrig tid till, så i stället blev det så att vi placerade buren vi haft inomhus under taket (= skugga). Maken hade byggt en utmärkt koja att ha inne i buren, så att de skulle kunna söka skydd under svala nätter. Dessutom hade vi en annan gammal bur, bestående av enbart nät, som vi placerade på marken. I den buren fick de vara då och då för att få lite omväxling och beta gräs medan jag rengjorde deras huvudsakliga bostad. Motionsutrymmet blev tyvärr mindre än när de hade hela tvättstugan och bastun att skutta runt i.
Vi stängde in dem i bastun, baxade ut buren, gjorde i ordning, tog kaninerna i famnen och bar ut dem en kväll (så att det inte skulle vara så soligt och bländande). Kaninerna verkade inte ha något emot miljöombytet, men de var tydligen inte alls frusna av sig, för de sov inte i kojan, utan på kojans tak (som den tecknade seriehunden Snobben).
Fortsättning följer
den 13 juli 2006
...fortsatte jag skriva om kaninerna. Däremellan hade jag bara skrivit ett kort inlägg om konferensen i England. Ett rätt intetsägande inlägg. Jag var så tagen av alla upplevelser att det bara inte gick att sätta dem på pränt. Tyvärr. Men jag ser att jag också skrev att jag tagit foton med en "vanlig kamera" med filmrulle som måste framkallas, eftersom jag varken hade telefonkamera eller digitalkamera på den tiden. På den fronten har det skett framsteg, jag fick en digitalkamera i present (kanske det rent av var hösten 2006) och jag är redan inne på min andra telefon med kamera i.
kaninberättelser del 4
Vi var lite osäkra på om K-G och Nemo faktiskt var pojkar båda två. De sprattlade så förfärligt när vi utsatte dem för närgången inspektion. Dessutom är ju kaniner så ulliga, och dvärgkaniner är ganska små. Jag hade hört att det inte går att ha två vuxna hannar i samma bur, så vi hade tänkt kastrera dem för att de skulle kunna fortsätta att bo tillsammans. I en av böckerna stod det att kaniner är könsmogna och kan kastreras vid 5 månaders ålder.
När de var ca 4 månader började de emellertid bete sig lite märkligt, de såg ut att försöka para sig. Kanske var de i alla fall en bror och en syster, tänkte vi, och separerade dem för säkerhets skull för en tid. När tiden var mogen för ev. kastrering, ringde jag till en smådjursklinik i Vasa, förklarade vårt dilemma och frågade om det var ok att vi kom dit med båda kaninerna för eventuell kastrering. Det passade bra, vi fick en tid och näst yngste sonen följde med. Vi har ingen transportbur, så kaninerna fick åka (varsin) pappkartong än en gång, men denna gång var resan inte så lång. Det visade sig att båda var pojkar (förmodligen hade de bara kommit i puberteten och börjat få vissa känslor när det såg ut som att de försökte para sig).
Att kastrera kaniner är ingen billig historia... vi fick lite "mängdrabatt" eftersom samma bedövningsspruta räckte till båda när de var så små. Veterinären upplyste oss om att det alltid finns en risk att små djur inte vaknar upp ur narkosen, men att det oftast går bra... risken är större ju mindre djur det är fråga om. (Det hade bara fattats att de inte hade vaknat.) Men allt gick bra, de blev kastrerade och hela kalaset gick på 92 euro. Jag skickade sms till Anna och berättade att bröderna Kanin nu var kastrerade för 92 euro och hon skickade ett chockerat svar: 900 kr... tästä lähtien pojat pataan, eikö? (Fri översättning: från och med nu åker pojkarna i grytan, eller hur?)
Nemo och K-G återhämtade sig väl efter operationen, flyttade ihop igen och var hur sams som helst, så allt utföll väl.
Fortsättning följer...
kaninberättelser del 4
Vi var lite osäkra på om K-G och Nemo faktiskt var pojkar båda två. De sprattlade så förfärligt när vi utsatte dem för närgången inspektion. Dessutom är ju kaniner så ulliga, och dvärgkaniner är ganska små. Jag hade hört att det inte går att ha två vuxna hannar i samma bur, så vi hade tänkt kastrera dem för att de skulle kunna fortsätta att bo tillsammans. I en av böckerna stod det att kaniner är könsmogna och kan kastreras vid 5 månaders ålder.
När de var ca 4 månader började de emellertid bete sig lite märkligt, de såg ut att försöka para sig. Kanske var de i alla fall en bror och en syster, tänkte vi, och separerade dem för säkerhets skull för en tid. När tiden var mogen för ev. kastrering, ringde jag till en smådjursklinik i Vasa, förklarade vårt dilemma och frågade om det var ok att vi kom dit med båda kaninerna för eventuell kastrering. Det passade bra, vi fick en tid och näst yngste sonen följde med. Vi har ingen transportbur, så kaninerna fick åka (varsin) pappkartong än en gång, men denna gång var resan inte så lång. Det visade sig att båda var pojkar (förmodligen hade de bara kommit i puberteten och börjat få vissa känslor när det såg ut som att de försökte para sig).
Att kastrera kaniner är ingen billig historia... vi fick lite "mängdrabatt" eftersom samma bedövningsspruta räckte till båda när de var så små. Veterinären upplyste oss om att det alltid finns en risk att små djur inte vaknar upp ur narkosen, men att det oftast går bra... risken är större ju mindre djur det är fråga om. (Det hade bara fattats att de inte hade vaknat.) Men allt gick bra, de blev kastrerade och hela kalaset gick på 92 euro. Jag skickade sms till Anna och berättade att bröderna Kanin nu var kastrerade för 92 euro och hon skickade ett chockerat svar: 900 kr... tästä lähtien pojat pataan, eikö? (Fri översättning: från och med nu åker pojkarna i grytan, eller hur?)
Nemo och K-G återhämtade sig väl efter operationen, flyttade ihop igen och var hur sams som helst, så allt utföll väl.
Fortsättning följer...
lördag 26 februari 2011
den sjunde juli 2006
...fortsatte jag att skriva om kaninerna.
kaninberättelser del 3
Vi råkade ha en begagnad kaninbur, som visserligen var avsedd för utomhusbruk, men med viss möda gick det att baxa in den genom källardörren, så att vi kunde placera den i tvättstugan. Nemo och K-G slapp sin låda, som vid det här laget (2.1.2004) inte längre luktade så fräscht heller.
Våra tidigare kaniner har tyvärr inte varit särskilt långlivade. Den första tog frassen av daga, den andra dog i "plötslig kanindöd"(?) när vi hade haft den några dagar, men de två följande, systrarna Stumpan och Skuttan, ett par gråa fullstora kaniner, levde i alla fall i tre och ett halvt år innan de båda två dog knall och fall en valborgsnatt. De låg döda på morgonen utan synlig orsak.
För att våra nya dvärgkaniner skulle bli omskötta på bästa sätt beslöt jag, teoretiker som jag är, att inte enbart förlita mig på de råd jag fått av Anna, utan jag begav mig till biblioteket för att låna litteratur om hur man sköter kaniner. Nemo och K-G började få mat enligt konstens alla regler, och dessutom minst en halv timmes motion (= de fick springa fritt på golvet i tvättstugan och bastun) per dag.
De yngre sönerna gav nog dem mat ibland, men det var alltid jag som fick städa buren. Om jag någon gång insinuerade att någon annan skulle kunna städa åt kaninerna, fick jag till svar: "det är DINA kaniner, ingen annan har sagt att de ville ha dem" och det var ju i och för sig sant, det var jag som sommaren 2003 tänkte att det kunde vara trevligt att ha kaniner eftersom det var ett tag sen Stumpan och Skuttan förgyllde vår tillvaro (och var en orsak till dåligt samvete... kaniner ska skötas, inte bara den första tiden utan även sen nyhetens behag har bedarrat).
Fortsättning följer, men det blir nog inte på ett tag nu eftersom jag som sagt var ska till England, det bär av i morgon bitti. Hade tänkt packa igår men ack, det blev bara en liten början till packning. Och i kväll ska jag till Närpes för att delta i sambatåget under tomatkarnevalen. Men det ordnar sig. Det värsta är att en av sönerna tycks ha fått magsjuka nu på morgonen, och det vill jag definitivt inte ha när jag ska ut och resa. Stackars honom, att spy är nog bland det värsta som finns. Hoppas att han kryar på sig snart (och att vi andra förskonas från att bli smittade)!
Ja, det blev en minnesvärd kväll i Närpes sen, och en mycket minnesvärd resa till England...
kaninberättelser del 3
Vi råkade ha en begagnad kaninbur, som visserligen var avsedd för utomhusbruk, men med viss möda gick det att baxa in den genom källardörren, så att vi kunde placera den i tvättstugan. Nemo och K-G slapp sin låda, som vid det här laget (2.1.2004) inte längre luktade så fräscht heller.
Våra tidigare kaniner har tyvärr inte varit särskilt långlivade. Den första tog frassen av daga, den andra dog i "plötslig kanindöd"(?) när vi hade haft den några dagar, men de två följande, systrarna Stumpan och Skuttan, ett par gråa fullstora kaniner, levde i alla fall i tre och ett halvt år innan de båda två dog knall och fall en valborgsnatt. De låg döda på morgonen utan synlig orsak.
För att våra nya dvärgkaniner skulle bli omskötta på bästa sätt beslöt jag, teoretiker som jag är, att inte enbart förlita mig på de råd jag fått av Anna, utan jag begav mig till biblioteket för att låna litteratur om hur man sköter kaniner. Nemo och K-G började få mat enligt konstens alla regler, och dessutom minst en halv timmes motion (= de fick springa fritt på golvet i tvättstugan och bastun) per dag.
De yngre sönerna gav nog dem mat ibland, men det var alltid jag som fick städa buren. Om jag någon gång insinuerade att någon annan skulle kunna städa åt kaninerna, fick jag till svar: "det är DINA kaniner, ingen annan har sagt att de ville ha dem" och det var ju i och för sig sant, det var jag som sommaren 2003 tänkte att det kunde vara trevligt att ha kaniner eftersom det var ett tag sen Stumpan och Skuttan förgyllde vår tillvaro (och var en orsak till dåligt samvete... kaniner ska skötas, inte bara den första tiden utan även sen nyhetens behag har bedarrat).
Fortsättning följer, men det blir nog inte på ett tag nu eftersom jag som sagt var ska till England, det bär av i morgon bitti. Hade tänkt packa igår men ack, det blev bara en liten början till packning. Och i kväll ska jag till Närpes för att delta i sambatåget under tomatkarnevalen. Men det ordnar sig. Det värsta är att en av sönerna tycks ha fått magsjuka nu på morgonen, och det vill jag definitivt inte ha när jag ska ut och resa. Stackars honom, att spy är nog bland det värsta som finns. Hoppas att han kryar på sig snart (och att vi andra förskonas från att bli smittade)!
Ja, det blev en minnesvärd kväll i Närpes sen, och en mycket minnesvärd resa till England...
den sjätte juli igen
kaninberättelser del 2
Kaninerna verkade inte ha tagit skada av den långa resan, utan de satt förnöjt i sin låda och mumsade. Anna berättade om vad de brukar äta, och sen gav sig hon och barnen iväg eftersom de såg att jag hade mycket att göra (de hade givetvis varit välkomna att stanna ändå). Mina yngre söner var förtjusta, och vi placerade den provisoriska kaninbostaden i deras rum så länge. Det största orosmolnet var om frassin skulle komma in och ofreda kaninerna. Vi har tyvärr en gång blivit av med en kanin pga att vår tidigare frass fick tag i den. (Men det är en annan historia, tragisk sådan.) Mina tonåringar var mera avvaktande, de yngre barnen hade inget minne av tidigare kaniner i familjen, medan tonåringarna hade erfarenhet av svalnande intresse efter en tid som kaninägare. Anna trodde att kaninerna var två pojkar, men hon var inte säker. Sönerna funderade på lämpliga namn, och fastnade för Nemo och K-G (inte K-G efter makens chef, bäst att tillägga, utan efter K-G i den tecknade serien Da Möb). Nemo och K-G var albinos och lika som två bär, så det gällde att gissa vem man höll i famnen för tillfället.
Nyårsmiddagen löpte väl och vi hade en trevlig fest utan incidenter med de nya invånarna. Men inte kunde de ju fortsätta att bo i lådan, utan vi måste göra i ordning en bur så småningom. Inte kunde vi heller placera de små liven i fähuset mitt i smällkalla vintern, det blev en hel del funderande kring var vi skulle installera dem.
Fortsättning följer....
Kaninerna verkade inte ha tagit skada av den långa resan, utan de satt förnöjt i sin låda och mumsade. Anna berättade om vad de brukar äta, och sen gav sig hon och barnen iväg eftersom de såg att jag hade mycket att göra (de hade givetvis varit välkomna att stanna ändå). Mina yngre söner var förtjusta, och vi placerade den provisoriska kaninbostaden i deras rum så länge. Det största orosmolnet var om frassin skulle komma in och ofreda kaninerna. Vi har tyvärr en gång blivit av med en kanin pga att vår tidigare frass fick tag i den. (Men det är en annan historia, tragisk sådan.) Mina tonåringar var mera avvaktande, de yngre barnen hade inget minne av tidigare kaniner i familjen, medan tonåringarna hade erfarenhet av svalnande intresse efter en tid som kaninägare. Anna trodde att kaninerna var två pojkar, men hon var inte säker. Sönerna funderade på lämpliga namn, och fastnade för Nemo och K-G (inte K-G efter makens chef, bäst att tillägga, utan efter K-G i den tecknade serien Da Möb). Nemo och K-G var albinos och lika som två bär, så det gällde att gissa vem man höll i famnen för tillfället.
Nyårsmiddagen löpte väl och vi hade en trevlig fest utan incidenter med de nya invånarna. Men inte kunde de ju fortsätta att bo i lådan, utan vi måste göra i ordning en bur så småningom. Inte kunde vi heller placera de små liven i fähuset mitt i smällkalla vintern, det blev en hel del funderande kring var vi skulle installera dem.
Fortsättning följer....
den sjätte juli 2006
...skrev jag om våra kaniner.
kaninberättelser del 1
Jo, det var så här med kaninen.
Min f.d. studiekamrat, låt oss kalla henne "Anna", som har flyttat till Sverige, var hemma på semester sommaren 2003. Hon berättade att hon hade funderat på att ta en sommarkanin åt barnen medan de var här vid sommarstugan. Ena sonen är allergiker, och de har inte kunnat ha djur inomhus. Så hon undrade om vi hade nån kanin, eller kände någon som har kaniner, så att de eventuellt skulle kunna låna en, eller köpa den. Jag berättade att det var några år sen vi hade haft kanin, och att jag tyvärr inte kände någon som skulle ha kaniner att sälja/hyra ut. (Nu vet jag av två.) Men eftersom jag är snäll (?) så sa jag att ifall de skulle ta en sommarkanin, och inte veta vad de ska göra av den till hösten, så kan den ju få bo hos oss i fähuset (vi hade köttboskap på den tiden) tills de kommer på semester nästa sommar. Det var ju som sagt var ett tag sen vi hade kanin, och det kunde ju vara trevligt för barnen om vi skulle ta en kanin på deltid.
Nå, sommaren gick och jag hörde inte om Annas familj hade skaffat någon kanin. Men så någon dag runt jul ringde Anna. Jag var inte hemma, så hon talade med min man. Det förhöll sig så att de hade skaffat kaninER, två stycken, en hane och en hona, och tagit dem med sig till Sverige när sommaren var slut. Att kaniner är produktiva är ju allmänt känt, nu hade kull nr 3 redan fötts och två små stackare ur kull nr 2 hade blivit ratade av kaninmamman. Skulle vi vilja ha dem? Maken svarade : "Vi måst fondäär" varmed han avsåg att han och jag skulle diskutera saken innan vi bestämde oss. Anna hörde inte/förstod inte (hennes modersmål är finska, men hon talar en god svenska, fast inte dialekt) eller ville så gärna hitta ett gott hem åt kaninerna, så hon sa glatt: Vad bra, då kommer vi med dem när vi kommer hem kring nyår.
Anna har flyttat ett antal gånger inom Sverige, jag hade inget aktuellt telefonnummer till henne, så det blev inget fondääras utan vi kände oss ställda in för fait accompli, det skulle alltså komma två små kaniner mitt i vintern. De yngre barnen, som inte hade upplevt någon kanin, var förväntansfulla.
Och så, på eftermiddagen på nyårsafton, när jag höll på att göra middag (vi skulle vara ca 20 personer hos oss på kvällen), uppenbarade sig Anna och två av hennes barn med två vita dvärgkaninungar i en pappkartong. Hennes tredje barn kom inte med, för han tyckte att det var så sorgligt att de inte kunde behålla alla kaninungar, så han ville inte närvara i avskedets bittra stund. Kaninerna hade alltså åkt färja och kommit skumpande i bilen upp från Åbo i ovannämnda kartong. (Jag vet inte om de egentligen borde ha varit i karantän eller nåt, men kaniner brukar väl inte ha rabies, eller...)
Fortsättning följer en annan gång för den som orkar läsa!
kaninberättelser del 1
Jo, det var så här med kaninen.
Min f.d. studiekamrat, låt oss kalla henne "Anna", som har flyttat till Sverige, var hemma på semester sommaren 2003. Hon berättade att hon hade funderat på att ta en sommarkanin åt barnen medan de var här vid sommarstugan. Ena sonen är allergiker, och de har inte kunnat ha djur inomhus. Så hon undrade om vi hade nån kanin, eller kände någon som har kaniner, så att de eventuellt skulle kunna låna en, eller köpa den. Jag berättade att det var några år sen vi hade haft kanin, och att jag tyvärr inte kände någon som skulle ha kaniner att sälja/hyra ut. (Nu vet jag av två.) Men eftersom jag är snäll (?) så sa jag att ifall de skulle ta en sommarkanin, och inte veta vad de ska göra av den till hösten, så kan den ju få bo hos oss i fähuset (vi hade köttboskap på den tiden) tills de kommer på semester nästa sommar. Det var ju som sagt var ett tag sen vi hade kanin, och det kunde ju vara trevligt för barnen om vi skulle ta en kanin på deltid.
Nå, sommaren gick och jag hörde inte om Annas familj hade skaffat någon kanin. Men så någon dag runt jul ringde Anna. Jag var inte hemma, så hon talade med min man. Det förhöll sig så att de hade skaffat kaninER, två stycken, en hane och en hona, och tagit dem med sig till Sverige när sommaren var slut. Att kaniner är produktiva är ju allmänt känt, nu hade kull nr 3 redan fötts och två små stackare ur kull nr 2 hade blivit ratade av kaninmamman. Skulle vi vilja ha dem? Maken svarade : "Vi måst fondäär" varmed han avsåg att han och jag skulle diskutera saken innan vi bestämde oss. Anna hörde inte/förstod inte (hennes modersmål är finska, men hon talar en god svenska, fast inte dialekt) eller ville så gärna hitta ett gott hem åt kaninerna, så hon sa glatt: Vad bra, då kommer vi med dem när vi kommer hem kring nyår.
Anna har flyttat ett antal gånger inom Sverige, jag hade inget aktuellt telefonnummer till henne, så det blev inget fondääras utan vi kände oss ställda in för fait accompli, det skulle alltså komma två små kaniner mitt i vintern. De yngre barnen, som inte hade upplevt någon kanin, var förväntansfulla.
Och så, på eftermiddagen på nyårsafton, när jag höll på att göra middag (vi skulle vara ca 20 personer hos oss på kvällen), uppenbarade sig Anna och två av hennes barn med två vita dvärgkaninungar i en pappkartong. Hennes tredje barn kom inte med, för han tyckte att det var så sorgligt att de inte kunde behålla alla kaninungar, så han ville inte närvara i avskedets bittra stund. Kaninerna hade alltså åkt färja och kommit skumpande i bilen upp från Åbo i ovannämnda kartong. (Jag vet inte om de egentligen borde ha varit i karantän eller nåt, men kaniner brukar väl inte ha rabies, eller...)
Fortsättning följer en annan gång för den som orkar läsa!
onsdag 23 februari 2011
den femte juli 2006
...gick i motionens tecken. Att springa Tjejmilen i Närpes har blivit en trevlig sommartradition.
tjejmilen i Närpes
Lyckligen hemkommen från tjejmilen i Närpes! En tillställning som får 10+ varje år. Otvungen stämning, oftast fint väder och så får man kaffe med munk efteråt
Extra glad är jag för att jag nådde mitt mål: att komma runt på en timme. Det är ju ingen tävling, och jag har aldrig varit snabb, men det är alltid roligt att se att man gör framsteg beträffande konditionen. Det tidigare, ett par år gamla, rekordet var 1 timme, 3 min 45 sek. Nu blev det 59 min och 58 sek.
Få se om jag är limin i morgon...
Efter den gången har jag faktiskt klarat Tjejmilen på under en timme flera gånger.
tjejmilen i Närpes
Lyckligen hemkommen från tjejmilen i Närpes! En tillställning som får 10+ varje år. Otvungen stämning, oftast fint väder och så får man kaffe med munk efteråt
Extra glad är jag för att jag nådde mitt mål: att komma runt på en timme. Det är ju ingen tävling, och jag har aldrig varit snabb, men det är alltid roligt att se att man gör framsteg beträffande konditionen. Det tidigare, ett par år gamla, rekordet var 1 timme, 3 min 45 sek. Nu blev det 59 min och 58 sek.
Få se om jag är limin i morgon...
Efter den gången har jag faktiskt klarat Tjejmilen på under en timme flera gånger.
den fjärde juli 2006
4.7 är min systers födelsedag. Jag skrev faktiskt inte om det. Antar att det var så spännande att jag snart skulle på konferens. Och hade bekymmer om husdjuren :)
kaniner
Är det inte märkligt att det ofta är mamman i huset som får ansvar för husdjuren? Nu får jag faktiskt skylla mig själv när det gäller kaninen, men... Vi har kattungar också, och det är aldrig någon annan än jag som byter sand i deras krafslåda. Men på lördag far jag till England på en konferens och är borta i fem dagar, så då blir någon annan i alla fall tvungen att axla ansvaret för de små liven.
Kaninen är en vit dvärgkanin. Fortsättning följer en annan gång...
Kattungarna, ja. Numera är de stora, präktiga frassar. Tänk att de fyller fem år. De är födda på sportlovet, exakt vilken dag vet ingen, men det betyder hursomhelst att de har födelsedag vilken dag som helst nu. Och kaninen, han lever fortfarande i högönsklig välmåga, fast jag tror att hans liv tyvärr är lite trist. Kaninen är född samma år som min yngre systerson, det är bra att komma ihåg att han var bebis då vi fick kaninerna så har man koll på åldern. Kaninen fyllde alltså hela 7 år i november. Tidigare har ingen av våra kaniner levt längre än högst 3½ år.
kaniner
Är det inte märkligt att det ofta är mamman i huset som får ansvar för husdjuren? Nu får jag faktiskt skylla mig själv när det gäller kaninen, men... Vi har kattungar också, och det är aldrig någon annan än jag som byter sand i deras krafslåda. Men på lördag far jag till England på en konferens och är borta i fem dagar, så då blir någon annan i alla fall tvungen att axla ansvaret för de små liven.
Kaninen är en vit dvärgkanin. Fortsättning följer en annan gång...
Kattungarna, ja. Numera är de stora, präktiga frassar. Tänk att de fyller fem år. De är födda på sportlovet, exakt vilken dag vet ingen, men det betyder hursomhelst att de har födelsedag vilken dag som helst nu. Och kaninen, han lever fortfarande i högönsklig välmåga, fast jag tror att hans liv tyvärr är lite trist. Kaninen är född samma år som min yngre systerson, det är bra att komma ihåg att han var bebis då vi fick kaninerna så har man koll på åldern. Kaninen fyllde alltså hela 7 år i november. Tidigare har ingen av våra kaniner levt längre än högst 3½ år.
den tredje juli 2006
...fortsatte sommaraktiviteterna för fulla muggar. Från fotboll via villatomt till simskola. När jag var barn satt inte föräldrarna och hängde på stranden medan barnen deltog i simskolan. Tiderna förändras...
simskola
Så var det igen dags för en ny aktivitet för barnen, och mamma hänger med på ett hörn. Simskola i Österhankmo, sommar och sol, bromsar i luften och myror på filten. Försökte mig på att distansjobba på stranden och det funkade faktiskt bra. Jag hade bränt mig på axlarna under fotbollscupen igår så det blev att sitta i skuggan idag. Men det var skönt i skuggan, lagom varmt och friska fläktar som jagade bort bromsarna. Gott med kaffe, smörgås och sallad på stranden. Simskola är nog en välsignelse, vedermödan är att Folkhälsan numera inte ordnar skjuts för barnen. Alla har ju inte semester i juli, inte vet jag riktigt hur det är tänkt att man ska göra, alla kan inte heller distansjobba i juli.
Simma lugnt!
Visst hade jag det bra som kunde distansjobba! Jag hade ingen semester sommaren 2006, men jag jobbade hemma hela juli. Eller var jag nu var. Om man gör en litteraturstudie kan man ju släpa med sig böcker och papper lite hit och dit. Den bärbara datorn också. Fast det funkar inte att sitta med en laptop ute i solen. Laptopen blir mörkare då man inte har tillgång till elektricitet, och solen bländar så att man inte ser ett skvatt på skärmen. Men jag hann läsa in mig på en hel del den där sommaren. Och alla små utfärder gjorde att det nästan kändes som jag hade haft ledigt i alla fall.
simskola
Så var det igen dags för en ny aktivitet för barnen, och mamma hänger med på ett hörn. Simskola i Österhankmo, sommar och sol, bromsar i luften och myror på filten. Försökte mig på att distansjobba på stranden och det funkade faktiskt bra. Jag hade bränt mig på axlarna under fotbollscupen igår så det blev att sitta i skuggan idag. Men det var skönt i skuggan, lagom varmt och friska fläktar som jagade bort bromsarna. Gott med kaffe, smörgås och sallad på stranden. Simskola är nog en välsignelse, vedermödan är att Folkhälsan numera inte ordnar skjuts för barnen. Alla har ju inte semester i juli, inte vet jag riktigt hur det är tänkt att man ska göra, alla kan inte heller distansjobba i juli.
Simma lugnt!
Visst hade jag det bra som kunde distansjobba! Jag hade ingen semester sommaren 2006, men jag jobbade hemma hela juli. Eller var jag nu var. Om man gör en litteraturstudie kan man ju släpa med sig böcker och papper lite hit och dit. Den bärbara datorn också. Fast det funkar inte att sitta med en laptop ute i solen. Laptopen blir mörkare då man inte har tillgång till elektricitet, och solen bländar så att man inte ser ett skvatt på skärmen. Men jag hann läsa in mig på en hel del den där sommaren. Och alla små utfärder gjorde att det nästan kändes som jag hade haft ledigt i alla fall.
den andra juli 2006
...fortsatte jag skriva. Antar att jag kände mig en smula stärkt av att jag kunde blogga, rent tekniskt, alltså. Då skrev jag om vår villatomt, alltså om vår sommarstugetomt, som vi köpt i maj 2006. Det var väldigt nytt och väldigt spännande att ha en tomt på en holme, vi som inte var uppvuxna med sånt, varken maken eller jag. Det är fortfarande spännande och roligt att ha stället att åka till :)
villatomt
Nå, äntligen är WFC slut... och gossen är mer än nöjd, deras lag vann alla 8 matcher. Tre veckors sommaruppehåll från fotbollen hägrar. Och efteråt fick vi fara ut till vår tämligen nyförskaffade villatomt i Petsmo skären. Allt spännande har man framför sig där: gräva hamn, bygga, hugga ved... hittills har vi införskaffat ett bord , ett åttkantigt ett med fasta bänkar och hål för parasoll. Sönerna plaskar i strandvattnet, maken sågar ved, jag grillar maten och vi är lyckliga.
Men nog kommer det att vara mycket jobb innan vi är klara. Hoppas vi orkar hålla upp entusiasmen och tycka att det mångåriga projektet (resten av livet?) är lika roligt år efter år.
(Idag sa en mormor till mig, att min son är så snabbfotad, vem kan han ha ärvt det ifrån? Definitivt inte från mig, har inget bollsinne, avskyr bollspel och har alltid varit långsam.)
Vi har lite mer än parasollet och bordet nu. En grillkåta, en liten stuga som ska bli uthus så småningom, ett utedass och ett skjul som ska rivas sen när uthuset blir uthus. Och så har vi väggar och tak på det som ska bli vår bastustuga. En mur, en kamin och en bastukamin har vi också inne i bastustugan. Men inget golv och ingen inredning. Få se hur långt vi hinner i sommar.
villatomt
Nå, äntligen är WFC slut... och gossen är mer än nöjd, deras lag vann alla 8 matcher. Tre veckors sommaruppehåll från fotbollen hägrar. Och efteråt fick vi fara ut till vår tämligen nyförskaffade villatomt i Petsmo skären. Allt spännande har man framför sig där: gräva hamn, bygga, hugga ved... hittills har vi införskaffat ett bord , ett åttkantigt ett med fasta bänkar och hål för parasoll. Sönerna plaskar i strandvattnet, maken sågar ved, jag grillar maten och vi är lyckliga.
Men nog kommer det att vara mycket jobb innan vi är klara. Hoppas vi orkar hålla upp entusiasmen och tycka att det mångåriga projektet (resten av livet?) är lika roligt år efter år.
(Idag sa en mormor till mig, att min son är så snabbfotad, vem kan han ha ärvt det ifrån? Definitivt inte från mig, har inget bollsinne, avskyr bollspel och har alltid varit långsam.)
Vi har lite mer än parasollet och bordet nu. En grillkåta, en liten stuga som ska bli uthus så småningom, ett utedass och ett skjul som ska rivas sen när uthuset blir uthus. Och så har vi väggar och tak på det som ska bli vår bastustuga. En mur, en kamin och en bastukamin har vi också inne i bastustugan. Men inget golv och ingen inredning. Få se hur långt vi hinner i sommar.
den första juli 2006
...började jag blogga. Det kändes väldigt spännande. Jag hade läst bloggar i en vecka då jag dristade mig till att själv börja skriva. Mitt första inlägg handlade om fotboll.
Wasa footballcup
Idag har jag i likhet med massvis med andra föräldrar tillbringat en del av dagen med att titta på min sons matcher i Wasa footballcup. Fotboll är sannerligen både en välsignelse och en vedermöda.
Visst är det bra att barnen har en vettig fritidssysselsättning, att de motionerar, lär sig samarbeta m.m. Det finns värre saker de kunde syssla med.
Men ack, när man inte är fotbollsintresserad och inte tävlingsinriktad själv orkar man inte bli alltför engagerad. Jag vill inte vara den som inte ställer upp, så visst offrar jag mig och försöker titta på och hänga med i spelet. Och det är roligt att se att sonen trivs med det han gör.
I morgon är det dags igen, första matchen blir kl 10.10 (gäsp).
Heja Kuffen!
Jaha, där ser man. Det där håller jag fortfarande med om. Men det är tveksamt om jag har någon fotbollsspelande son längre. Sonen har jag i behåll, tack och lov, men han har slutat med fotbollen. Troligen. Möjligen börjar han på nytt om det bildas ett lag som är mera inriktat på motion än på tävlingsframgång. Det tycker jag skulle vara en bra idé. För visst är det bra med motion osv. också när barnen är tonåringar... det blir lätt så mycket stillasittande.
Wasa footballcup
Idag har jag i likhet med massvis med andra föräldrar tillbringat en del av dagen med att titta på min sons matcher i Wasa footballcup. Fotboll är sannerligen både en välsignelse och en vedermöda.
Visst är det bra att barnen har en vettig fritidssysselsättning, att de motionerar, lär sig samarbeta m.m. Det finns värre saker de kunde syssla med.
Men ack, när man inte är fotbollsintresserad och inte tävlingsinriktad själv orkar man inte bli alltför engagerad. Jag vill inte vara den som inte ställer upp, så visst offrar jag mig och försöker titta på och hänga med i spelet. Och det är roligt att se att sonen trivs med det han gör.
I morgon är det dags igen, första matchen blir kl 10.10 (gäsp).
Heja Kuffen!
Jaha, där ser man. Det där håller jag fortfarande med om. Men det är tveksamt om jag har någon fotbollsspelande son längre. Sonen har jag i behåll, tack och lov, men han har slutat med fotbollen. Troligen. Möjligen börjar han på nytt om det bildas ett lag som är mera inriktat på motion än på tävlingsframgång. Det tycker jag skulle vara en bra idé. För visst är det bra med motion osv. också när barnen är tonåringar... det blir lätt så mycket stillasittande.
arkiv
Det här var en blogg för en viss kurs. Den kursen är over and out för rätt länge sen. Och jag har ju redan en privat blogg. Ändå har jag fått en idé: jag ska använda den här föredettalinbloggen som ett sorts arkiv och ett återupplivande av gamla blogginlägg. För det är ju ändå knappast så många som kommer på att läsa den här och märker att jag upprepar mig.
Det var ju nämligen så att den första bloggen.fi övergavs för en nyare och modernare version. Som sedermera kraschade så att allt innehåll försvann för tid och evighet. Men det man har skrivit fram till november 2009 finns (än så länge) sparat i den gamla bloggen.
Jag tänkte mig att jag skulle kunna börja läsa om det jag skrev då, kopiera sånt som jag vill bevara, klistra in det här och skriva kommentarer... det kan ju vara saker som var väldigt aktuella för mig 2006 som känns väldigt fjärran nu. Eller som är ännu aktuellare i dag? Vem vet? Jag ska i alla fall göra ett försök.
Det var ju nämligen så att den första bloggen.fi övergavs för en nyare och modernare version. Som sedermera kraschade så att allt innehåll försvann för tid och evighet. Men det man har skrivit fram till november 2009 finns (än så länge) sparat i den gamla bloggen.
Jag tänkte mig att jag skulle kunna börja läsa om det jag skrev då, kopiera sånt som jag vill bevara, klistra in det här och skriva kommentarer... det kan ju vara saker som var väldigt aktuella för mig 2006 som känns väldigt fjärran nu. Eller som är ännu aktuellare i dag? Vem vet? Jag ska i alla fall göra ett försök.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)