mitt 2015

Årskrönikelista som tydligen cirkulerar i lite olika format. Det är roligt att se bakåt och sammanfatta vad som hänt under året, jag har gjort det tidigare också, men minns inte om det var med hjälp av någon lista och så är jag dålig på att kategorisera mina inlägg... plus att vissa for till väders då bloggen.fi kraschade i tiderna.

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?

Jo, flera saker... fast jag har ju som bekant dåligt minne så det är inte lätt att komma på dem så här på direkten. Men åtminstone var jag på bloggala, det hade jag aldrig varit på förut! 

Å, nu kom jag på det, jag skrev ju ett romanmanuskript också, det har jag aldrig gjort förut (tack för inspirationen och tipset, Michaela!). Bara jag får lite ork och lust, ska jag redigera det lite i tekniskt avseende och sen be 5-10 frivilliga läsa och säga om de tror att det skulle kunna vara något som kunde intressera flera :) 

Genomdrev du någon stor förändring?

Egentligen inte, jag lever i efterdyningarna av tidigare stora förändringar. 

Höll du några av dina nyårslöften?

Jag brukar lova att inte börja röka och inte börja spela fotboll och inte springa maraton. De löftena har jag hållit...

Blev någon/några av dina vänner föräldrar i år?

Jo, Jenni fick en pojke och Eve fick en flicka :)

Dog någon som stod dig nära?

Nej, lyckligtvis inte.

Vilka länder besökte du?

Sverige. 

Fika på Vetekatten i Stockholm tillsammans med maken och mina vänner Elin och Barbro. 

Vilket datum från 2015 kommer du alltid att minnas?

Öh... tydligen inget.

Vad var din största framgång år 2015?

Hm... det får bli en sån där sak som jag inte heller gjort förut. Jag var redaktör för en bok och även författare/medförfattare till några kapitel. Det är en bok som främst används som lärobok av oss på vårdvetenskapen vid ÅA, en bok där vi samlat våra anteckningar och sånt vi läst när vi förberett föreläsningar och kurser. Det är lättare att ge ut en bok i form av en rapport än att få en bok publicerad av ett förlag, men vi är ändå nöjda och stolta över den. Boken har fått ekonomiskt stöd från Harry Schaumans stiftelse och Prefektens strategiska medel.

Har du varit sjuk eller skadat dig?

Nä, bara lite förkyld. 

Bästa köpet?

Klänningen som jag har på galabilden, den är köpt på loppis och jag gillar den jättemycket!

Gjorde någonting dig riktigt glad?

Att min äldste son fick ett nytt fast jobb och lyckades slutföra sin tradenomexamen vid sidan av jobbet och dessutom fick stipendium för sina goda kunskaper!

Vad spenderade du mest pengar på?

Min yngste son, han är dyr i drift *fniss*

Saknar du något under 2015 som du vill ha år 2016?

Jo, men det vill jag inte skriva här.

Vad önskar du att du gjort mer?

Inget.

Vad önskar du att du gjort mindre?

Jag önskar att jag kunde ha varit bättre på att låta jobbiga saker bara passera.

Bästa boken du läste i år?

Oj, det var svårt. VIP-rummet av Jens Lapidus, kanske? Han blev i alla fall min favoritförfattare under år 2015.

Vilka sånger kommer alltid att påminna dig om 2015?

Just nu kommer jag på en framför alla andra: Peanut Butter Jelly av Galantis. Den är hur fånig som helst och jag älskar den och har haft med den i mitt spinningprogram. Just det ja, ny sak för 2015 - en egen spinningtimme! Som instruktör, alltså. 

Vad var din största framgång på jobbet år 2015?

Hm, jag kan väl inte dra upp den där boken en gång till... Då måste det vara att jag efter många om och men fick en artikel publicerad. Alltså en vetenskapligt sakgranskad (refereebedömd) artikel, som tidigare refuserats av två tidskrifter. Nu är den publicerad i Finsk tidskrift. Det är svårt att få vetenskapliga artiklar publicerade, och ännu svårare om man skriver på svenska och använder en forskningsmetod som inte är så allmänt känd. 

Största framgång på det privata planet?

Att jag har börjat på (och klarat av första terminen i) kursen Espanja 2 utan att ha gått ettan. Jag har avlagt en enkel grundkurs via internet, men det märktes i synnerhet i början att de andra läst mera. 

Hur tillbringade du julen?

Julafton med maken, alla mina barn, äldste sonens sambo och dotterns sambo. Juldagen på Västerhankmo uf:s julfest som funktionär. Annandagen med att sova... och söndagen också med att sova. 

Något du önskade dig och fick?

Choklad.

Något du önskade dig och inte fick?

Jobb som akademilektor i vårdvetenskap. Fast det var bra att jag inte fick det, vi fick en underbar ny arbetskamrat med gedigna kunskaper <3 p="">

Vad gjorde du på din födelsedag?

Hade höstledigt och var i skären.

Bästa filmerna du såg i år?

Jag har visst sett två filmer i år, och jag tyckte bättre om den ena. Men vad hette den... det var inte Magic Mike för det var den andra. Jag kommer inte ihåg :)

Vad fick dig att må bra?

Hunden, träningen, familjen. Skären!!!!

Vem saknade du?

Min vän B, som jag träffar alltför sällan.

De bästa nya människorna du träffade?

Min nya arbetskamrat Regina och alla glada bloggare jag träffade under bloggalan, t.ex. Christina och Caroline. 

Blev du kär i år?

Nej, som tur var...

Blev du tillsammans med någon i år?

Nej, inte det heller, däremot firade jag 30-årig bröllopsdag med samma gamla gubbe <3 :d="" p="">

Favoritprogram på tv?

Något sådant existerar inte, jag tittar inte på tv.

Mest stolt över?

Det är faktiskt romanmanuskriptet. Tänk att jag skrev ett sådant! Inte ett BRA manuskript, men dock - ett romanmanuskript! Det är verkligen en gammal dröm, att skriva en bok. 

Högsta önskan just nu?

Att jag skulle orka lite bättre och inte vara tvungen att räkna och beräkna och planera så förskräckligt för att hållas på benen. 

Vad tänker du göra annorlunda nästa år?

Jag tänker ha en paus med gym- och zumbainstruktörskapet under juni-augusti. Jag älskar det, men jag vill så gärna ha så lite "faras" som möjligt under sommaren. Det ska bli intressant att se om jag lyckas hålla den föresatsen...

Vilken kändis var du mest sugen på?

Hugh Jackman. 

Hur skulle du beskriva din stil år 2015?

Lots of old, a few things new, something borrowed and something blue ;)

när ska en skaffa barn?

I podden Söndagsöppets senaste avsnitt diskuterar Christina och Silje  hur det är att vara ung vuxen och inte ännu känna sig redo att skaffa barn. Jag är varken ung eller barnlös, men både som kvinna, mamma och barnmorska har jag funderat mycket på allt som har med graviditet, barnafödande och föräldraskap att göra, och blev givetvis jätteinspirerad av det jag hörde. Så inspirerad att jag inte kunde nöja mig med att skriva en liten kommentar, utan ville skriva ett helt inlägg om ämnet. Jag skulle väl snarare kunna skriva en hel bok om det... men ett inlägg får räcka. 

Var ska jag börja? Om jag går från det allmänna till det specifika (= mig själv), så vill jag till att börja med poängtera att det inte finns någon ålder när det är "rätt" eller "fel" att skaffa barn. Allt har sina för- och nackdelar. Vidare vill jag påpeka, vilket Christina och Silje också diskuterar, att det inte alls är givet att man kan SKAFFA barn. De flesta kvinnor kan bli gravida, och de flesta män kan göra kvinnor gravida, men tyvärr lyckas det inte alltid även om båda vill bli föräldrar (tillsammans). 

Alltså. Det är dumt att fråga folk när de tänker skaffa barn. 

Men. Icke desto mindre gör jag mig skyldig till sånt själv, det ska inte förnekas. Jag tror inte att jag brukar fråga "när ska ni skaffa barn" eller "vill ni inte ha barn", men eftersom jag tycker så jättemycket om barn och själv anser att barnen är det bästa som hänt mig, och väldigt gärna skulle bli farmor eller mormor ("alla andra i min ålder är fammo/mommo") så händer det att jag skämtar om saken med mina egna barn. Och det är ju inte snällt, om de upplever det så där jobbigt som Christina och Silje upplever det, när folk frågar om de inte ska ha barn snart. Jag ska alltså sluta ge barnen (ålder 28, 26, 20 och 18) gliringar om att jag ser fram emot att få bli fammo/mommo en vacker dag. Må detta bli mitt nyårslöfte!

Jag och barn nr 3

Så till det specifika, nämligen min egen historia. 

När jag var i tonåren, och även efter att jag fyllt 20 och mer därtill, tänkte jag nog att jag nån gång ville ha barn, att det liksom "hör till". Men jag hade väldigt svårt att föreställa mig hur det skulle vara att ha barn. Jag hade inte heller så lätt för att umgås med små barn. Jag visste liksom inte hur jag skulle förhålla mig, vad jag skulle säga och vad jag skulle göra med dem eller var jag skulle göra av mig. Och barn var ofta blyga för mig. Det var t.ex. helt annorlunda med min kompis Haiju, som sedan också utbildade sig till barnskötare och sjukskötare och kom att arbeta med barn. Alla barn tydde sig liksom omedelbart till henne. Och jag förstod liksom inte vad hon gjorde, jag kände mig bara tafatt i mötet med barn. 

Jag jobbade som lantbruksavbytare i tre och ett halvt år från det att jag var 20 år. I början for jag runt till olika ställen i hela Korsholm, men sen fick jag en egen "ring", vilket innebar att jag cirkulerade mellan samma ställen i närliggande byar. Åtminstone tre av familjerna som jag ofta var avbytare hos hade fyra barn, och det blev en hel del prat om hur det var att vara förälder. En av mammorna har sedan påmint mig om hur jag tyckte att det kändes overkligt att jag nånsin skulle kunna bli mamma, och "se nu hur bra det har gått". Visst har det gått bra. 

Maken och jag var 22 år när vi gifte oss, och vi fyllde 23 senare samma år. Vi var alltså unga, tyckte jag - och tycker jag fortfarande. Men, vi hade hus och vi hade jobb. Det fanns alltså inte sånt som husbygge och karriär som skulle ha påverkat tidpunkten för att skaffa barn. Pengar hade vi däremot inte mycket av, men det funderade jag inte desto mera på. Jag har liksom alltid tänkt att man rättar munnen efter matsäcken, och är man flera personer i familjen så finns glädjen i de nära relationerna, inte i materiella ting. 

För fem år sen.... silverbröllop.

Men jag kände mig inte redo att skaffa barn. Och visst, redan under bröllopsfesten fick vi gliringar om huruvida det var dags för barn. Och jag svarade nej, vi behöver få vänja oss vid varandra först. Officiellt hade vi inte bott ihop, även om maken ofta var hos mig, i synnerhet det sista året. Faktum är att vi flyttade ihop först när vi varit gifta nästan i ett halvt år. Vi flyttade nämligen in i makens barndomshem, och det tog tid att bygga en tillbyggnad åt svärföräldrarna och att tapetsera och måla lite åt oss själva också. 

Jag blev väldigt förvånad också över att t.ex. min moster, som själv var 28, om jag minns rätt, när hon blev mamma, också hörde till de som förhörde sig om det där med barn. Det sa jag till henne. Jag har alltid varit rätt frispråkig, så jag tänker mig att om det hade varit så att vi inte kunde få barn, så skulle jag utan vidare ha sagt det också till folk som frågat. Inte undvikit att svara, eller skämtat om att vi skaffar barn sen när de rear dem på Sokos eller liknande. Moster svarade att hon tänkt som så att vi inte hade något att vänta på, eftersom vi redan hade hus och jobb. Det hade hon förstås rätt i, men... 

Nå, till min stora förvåning tog det bara ett halvt år tills det började kännas som att någonting saknades. Som att det bara var ett barn som kunde uppfylla den saknaden. Vi beslöt oss alltså för att börja försöka få barn, och jag slutade använda p-piller. Jag blev gravid nästan genast, jag tror att jag hann få mens en gång. Svårare än så var det inte för oss. - Det här blir ett höstbarn, konstaterade barnmorskan/hälsovårdaren när jag var till mödrarådgivningen för första gången. 

Något höstbarn blev det emellertid inte. Beräknad förlossning skulle ha varit 28.10.1986. Jag fick missfall med graviditetsveckorna 17 + 5. Så kan det gå, ingenting kan tas för givet. Och om jag haft en känsla av att någonting saknades, så blev den känslan minsann starkare efter den här händelsen. Jag kände mig så tom. Livet var tomt. Min livmoder var tom. 

Lyckligtvis hade jag inga svårigheter att bli gravid på nytt. Men nu kändes det inte alls lika lugnt och självklart och naturligt heller. Jag var helt i panik vid tanken på att jag skulle kunna få missfall igen. Och jag vet, inte minst sen jag blev barnmorska, att det inte är alltför ovanligt att kvinnor får fler än ett missfall. Först efter fler än två missfall börjar man reda ut om det finns någon speciell orsak till missfallen. Annars är det troligen så att naturen har gjort ett felsteg, att fostret inte är livsdugligt, och att naturen rättar till den saken. Det gör det inte mindre sorgligt för den som drabbas, om man hunnit längta efter barnet och föreställa sig ett "drömbarn". Jag drömde om min baby, henne som jag aldrig fick. Det var en flicka som hette Christina och hade gula sparkbyxor. Om fostret var en flicka eller en pojke vet jag inte. Hen hade varit död i över två månader när missfallet inträffade...

Nå, hursomhelst. Det är vanligt att mammor inte känner något speciellt när de fött barnet, och att de blir chockade över sin egen reaktion. Att barnet inte var "drömbarnet", eller att kärleken inte infinner sig genast. Ingen fara, den kommer, och det "verkliga barnet" blir snart nog synnerligen verkligt och tar både mammans kropp och själ till sig. Hursomhelst, när min son Matias föddes kände jag genast en sån kärlek som jag aldrig trott var möjlig. Det kunde inte finnas något finare än han.

Vissa känner att de inte vill ha flera barn då, eller oroar sig för att de inte ska kunna älska flera barn lika mycket. Men det är fullt möjligt, vet jag av egen erfarenhet. Varje barn har en egen nyckel till föräldrarnas hjärtan. Barnen är olika, varje barn är sin egen person, och det är också möjligt att man har lättare att komma överens med vissa av sina barn än med andra av dem, men älskar dem, det gör man. 

För mig var det så att första barnet gav mersmak. Det här underbara ville jag uppleva igen, och igen, och igen, och... 

Familjen <3 dd="">

Jag hade föreställt mig att jag ville ha fyra barn, eller minst två och högst sex. Det blev fyra. Om jag hade fått bestämma hade det blivit fler. Men maken var benhård - fyra friska barn räcker, och vi får vara tacksamma för dem. Det är jag. Och han har förstås rätt. - Ett syskon till får inte plats, sa de fyra syskonen bestämt. - Finns det hjärterum, så finns det stjärterum, kontrade jag. Men, jag fick nöja mig med att låna systersönerna ibland. De är två stycken. Och det värmer hjärtat att den äldre systersonen, 15, fortfarande vill komma hit. Han är faktiskt hos oss just nu också. 

Så, från att ha varit "inte så värst intresserad av barn" blev jag en total babyfreak, som skulle ha kunnat ha hur många som helst (bara jag hade sluppit vara gravid, för det blev jobbigare för varje gång, och bara jag hade sluppit ha pressen på mig att behöva jobba utanför hemmet). 

Man kan ändra sig. 

Men att det skulle vara själviskt att inte skaffa barn, det tycker jag inte. Utgående från mig är det tvärtom - själviskt att vilja ha många för att det är höjden av självförverkligande att vara gravid, föda och ta hand om barn ;)

För en tid sedan läste jag något om skillnaden mellan beroende och missbruk. Nu minns jag inte exakt vilken skillnaden angavs vara, men det gav mig en tankeställare, för jag har på något sätt likställt de båda begreppen utan att riktigt ha tänkt efter. Men visst är det en skillnad mellan att vara beroende av t.ex. insulininjektioner för att man har diabetes typ I och att vara missbrukare, som om någon som inte har diabetes skulle använda insulin i någon form av berusningssyfte (nå, det var kanske en dum jämförelse, men jag tycker ändå att den är talande på sitt vis). Jag fick upp ögonen för det här temat redan tidigare, då jag såg ett filmklipp om missbruk av receptfria värkmediciner. Där intervjuades en kvinna, som använde Treo varje dag - inte för att hon hade ont, utan för att det "piggade upp" och "smakade gott". På något sätt har jag föreställt mig att den som använder för mycket receptfria värkmediciner använder för stor dos, eller har använt dem för länge så att hen inte klarar sig utan medicin utan att få ont osv., inte att någon skulle ta dem sådär annars bara av olika orsaker. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Och jag gick som vanligt till mig själv, och tog en funderare på hur det ligger till med mig - är jag beroende av någonting, missbrukar jag någonting? På sätt och vis är jag väl beroende av min antidepressiva medicin, för jag får obehagliga abstinenssymtom om jag glömmer att ta den. Jag vågar inte heller sluta med den (än iaf) av rädsla för att börja må sämre, även om jag inte blivit "återställd" av medicinen. Vad nu det där återställd betyder, jag vill inte bli "återställd" i betydelsen av att trilla tillbaka i en ohållbar situation, och det kan ju inte vara meningen med medicineringen heller. Jag har försökt fråga både psykiatern, psykoterapeuten och arbetshälsovårdens läkare hur jag vet när jag är "återställd", men det tycks inte gå att få ett enkelt svar på den frågan, så jag får leva vidare med att vara beroende av medicinen på ett plan. Såtillvida är den inte "beroendeframkallande" att det skulle behövas allt större doser för att jag ska klara av vardagen. Det är väl ett sånt beroende som börjar närma sig missbruk. 

Men jag blir alltid lika irriterad över att det står "mielialalääke" på min medicin. Det är för *** inget fel på mitt humör, det är orken, koncentrationsförmågan och minnet som fallerar.

Beroende kan man vara på många sätt, psykiskt, fysiskt och säkert andligt och socialt osv. också, beroende på hur man ser på saken. Jag har några egenartade beroenden, som jag inte tycker är så farliga. Fast, tycker den som är beroende/missbrukare att beroendet/missbruket är "så farligt"? Hör det inte till fenomenet att sakna insikt? Nåja. Jag. Tror. Ändå. Inte. Att. Jag. Har. Nåt. Sånt. Såheså. 

Mitt beroende nr 1:

Jag är klockberoende. Det är bara att konstatera. Jag får ångest av att inte veta vad klockan är eller hur länge jag har hållit på med det ena eller det andra. Vissa säger att de inte behöver ha något armbandsur, för det finns ju klockor överallt - på väggar, på telefonen osv. Nåjo, visst finns det en hel del klockor, men inte ÖVERALLT. Jag vill närsomhelst kunna kasta ett öga på min handled (eller, när jag jobbade på sjukhuset, på sköterskeklockan som hängde på bröstet) för att kolla vad klockan är. Det kan jag ju inte om jag råkar vara i ett rum Utan Klocka. Eller utomhus, Utan Stora Klockor på t.ex. affärskomplex. Eller om jag måste gräva fram telefonen för att klicka fram klockan.

Det var också en orsak till att jag ogillade aktivitetsarmbandet, som jag köpte då jag fick infallet att jag skulle delta i Folkhälsans Hälsostege, som gott skulle ha kunnat bli en Ohälsostege för mig. Visst finns det klocka på aktivitetsarmbandet, men den syns inte om man inte trycker fram den. Snudd på katastrof. 

Så jag älskar min gamla pulsklocka, en 40-årspresent, den hänger med, och det var så oerhört skönt att få ta av aktivitetsarmbandet och lägga klockan på mig igen. Puh. Aldrig mera klockor som måste klickas fram. 

Sen är det en helt annan sak hur sunt det är att alltid liksom ta tid på allt. Sunt eller inte, det hjälper mig att klara av vardagen med minsta möjliga stress, och då måste det vara bra. På sitt sätt iaf. 

Beroende nr 2:

Jag är stickberoende. Alltså, beroende av att få sticka (eller möjligen virka) varje dag. Någon enstaka dag då och då hinner jag inte sätta mig ner med ett handarbete, och det känns inte bra, även om jag själv har prioriterat annat just den dagen. Stickningen är som en sån där gosefilt som barn har. När jag sätter mig i min vrå med en stickning känns det som om det skulle vara "frid på jorden och till människorna en god vilja", och jag behöver den friden för att orka med ofriden mellan stickningarna. Om jag inte skulle använda klockan till att begränsa mitt stickande vete fåglarna om jag alls skulle få mycket annat gjort. 

Jag har alltid tyckt om att handarbeta, men det är först under rehabiliteringen efter min burnout som stickningen blev ett beroende. Det borde ju inte vara så skadligt att sticka, jag tycker att jag har blivit bra på att slappna av medan jag stickar, så jag får inte ont i axlarna av det heller, åtminstone inte i första hand, eftersom jag alltid begränsar stickandet till en (eller under lediga dagar några) timme (timmar). 

Beroende 3:

Ljudböcker. Och de hör ihop med stickandet. Jag klarar fortfarande inte av att titta på tv, åtminstone inte någon längre stund. Kombinationen av rörliga bilder och ljud gör min hjärna förvirrad, tv-tittande är stress och absolut inte avkoppling för mig. 

Ljudboksberoendet har också uppstått efter burnouten. Visst läser jag pappersböcker också ibland, men kombinationen sticka och lyssna är... nirvana, typ. 

Min hörna med allt jag behöver <3 br="" style="-webkit-user-drag: none;">

Har du några beroenden? 

orka vara en hamster

För några år sen brukade min son och hans kompisar tala om "årkkot" ( = "orkigt") när de ville ge uttryck för att något var jobbigt. Häromdagen, när jag körde till jobbet kom jag att tänka på det uttrycket.

Jag kör ofta förbi en djuraffär, som har stora bilder av diverse husdjur klistrade på sina skyltfönster. Där kan man bl.a. se en gigantisk hamsterbild. Jag har aldrig haft någon hamster, inte något annat gnagarhusdjur heller, men de är rätt söta. 

Bilden stal jag här. 

Eftersom jag har rätt livlig fantasi, började jag fundera vidare på hur det skulle vara att vara en hamster, och kom fram till att det skulle vara "årkkot". Tänk att gå omkring med käften fullproppad med mat för att kunna äta senare... nästan värre än att ha snus under läppen. Och det igen fick mig att tänka på en av mina lärare i högstadiet. På den tiden fick man inte tugga tuggummi i skolan. Visst fanns det xylitoltuggummi redan då, men det där med att man ska tugga tuggummi efter maten för att vårda sina tänder hade inte riktigt slagit igenom så att det skulle ha varit tillåtet med såna tandhygieniska aktiviteter i skolan. Läraren sa att hon absolut inte skulle kunna tänka sig att ha något i munnen som hon inte har för avsikt att svälja (apropå snus, alltså).

Men, hamstern ska väl svälja maten. Nån gång. Hursomhelst verkar det jobbigt att vara hamster :)

Fast, nu ser jag att jag tänkt fel. Så bra att google och wikipedia finns. 

Hamstern fyller sina kindpåsar med mat då de använder kinderna som ett förråd. De flyttar maten till ett annat ställe, där de kan gömma maten för att sedan äta maten lite senare.

Den går alltså inte alls omkring dagarna i ända med fyllda kindpåsar som jag tänkte... 

Jullistan

...som jag senast såg hos One of the Wilds

Pepparkakor eller lussebullar? 
Meh, måste man välja? Pepparkakor i så fall.

Skumtomtar eller knäck? 
Knäck *skumgodis, yäk*

Ischoklad eller marsipan? 
Marsipan! Men här skulle jag inte heller vilja välja. Gillar båda!

Köttbullar eller prinskorvar? 
Inte på jul, båda är ju värsta vardagsmaten, juh!

Julkorv eller julskinka? 
Julskinka. (Vad är julkorv?)

Lax eller sill?
Rökt lax! Fast jag gillar sill också. T.ex. min systers citronsill.

Sylta eller pastej? 
Helst båda, men jag gillar leverpastej bättre.

Paradis eller Aladdin? 
Båda igen... men om jag skulle få köra en egen variant skulle jag ta Paradis kompletterad med Aladdins körsbär i likör :p

Revbensspjäll eller lutfisk? 
Lutfisk. Revbensspjäll är godare, men lutfisk är julmat nr 1 för mig.

Glögg eller julmust?
Båda! Men absolut julmust till maten!

Rödbetssallad eller dopp i grytan? 
Dopp i grytan! På mammas vis, med både nötkött och griskött i. 

Ris a la Malta eller risgrynsgröt? 
Gröt. Fast jag gillar Ris a la Malta också.

Hemma eller borta?
Hemma, om vi snackar julafton. Sen vill jag hälsa på andra alternativt ha besök då och då under andra dagar som hör ihop med jul och advent.

Utomlands eller Finland? 
Finland, men om jag skulle bli bjuden på en utlandsresa skulle jag förstås tacka ja!

Ge eller få?
Ge, men visst är det roligt att få också. 

Mysteriet på Greveholm eller Sunes Jul? 
Sunes Jul, alla gånger! Fast Mysteriet på Greveholm var också helt ok. 

Chokladkalender eller paketkalender? 
Chokladkalender. Jag vill slippa saker, inte få flera saker.

Plastgran eller äkta?
Äkta, så länge maken sköter om huggningen. Om jag en vacker (rättare sagt, en tragisk) dag blir änka eller lämnad köper jag en plastgran. 

Arne Weise eller Ernst?
Ernst, fast jag gillar Arne också.

När vill du att första snön ska falla? 
I november, och sen ska den vara kvar till mars. 

Har du haft en grön gräsmatta på julen?
Jo, tyvärr :(

När är det dags att pynta? 
När man så önskar och tycker att man har tid. För mig brukar det bli från lillajul och framåt. 

Kan du komma på nått negativt med julen?
Om alla fokuserar för mycket på julafton och tycker att man borde vara hos dem Just Den Dagen och att inte andra dagar duger.

Favorit julfilm?
Nötknäpparen.

Favorit julkalender? 
Sunes jul :)

Blir du mättad av julen när den är slut eller vill du ha mer jul? 
Jag blir inte mättad, jag plockar bort pyntet tidigast på Tjugondag Knut och tycker alltid att det är lika sorgligt och att hemmet blir så grått och trist efteråt.

När öppnar du dina julklappar? 
På julaftonen. Tidpunkten beror på om vi har andra planer den dagen och vem som ska vara med. 

Favorit juldoft? 
Hyacint, mandariner och ljus.

Vad är viktigaste med julen? 
Att få njuta av allt det vackra och att få ta det riktigt lugnt.

Julkyrkan eller Kalle Ankas jul?
Kalle Ankas jul (jaja, ramaskri om ni vill). Jag går gärna i julkyrkan också, om jag orkar. Helst då i julottan på juldagen, inte julbönen på julafton för det blir så stressigt. 

första veckan i advent, och lite till

Jag brukar faktiskt ha en julkalender, eller adventskalender, i bloggen jag också som många andra. Inte med utlottningar, men med reflektioner om det ena och det andra för varje dag, eftersom jag gillar att skriva. Nu verkar det emellertid som att jag fyllt mitt skrivbehov i november med att skriva det där romanmanuskriptet, så jag hoppar över kalenderskrivandet i år. Kanske det blir ett inlägg per vecka, på mina lediga torsdagar? Vi får se. 

'

Såhär 100 år efter alla andra kan jag ju också lägga in ett foto från Galan. Det var en jättetrevlig fest, och jag lär inte ha varit äldst på huvudfesten :D men troligen nog på efterfesten (inte bekräftat). 

Annat då, som har hänt medan jag skrivit manuskript och sånt?

I förrgår var jag med som en av fem instruktörer vid tillfället Zumba för den goda saken i Kvevlax. Det var fantastiskt roligt. Och jag fick minsann motion den kvällen, eftersom jag först höll min egen zumbatimme vid Academill, och sedan hastade iväg till Kvevlax för att zumba loss i en och en halv timme till. Visst kändes det i benen, men det gick bra och jag skulle ha kunnat fortsätta ännu längre... den fysiska orken är det inget fel på, det är hjärnan och tankarna som inte alltid gör som jag vill. 

Tyvärr har jag inget foto från det tillfället, här kommer i stället en bild där jag har samma outfit, från ett annat zumbatillfälle härförleden. Ingen kan väl missa att jag gillar rosa (och blått)?

Så har vi en rejäl utrensning på gång här hemma. Vi har ett "bord" (egentligen är det snarare en hylla) vid Folkhälsans Loppis och Retro Bazar i Smedsby. Nummer 35 *hint hint* Periodvis har vi sålt riktigt hyfsat, nu har det varit en lite stillsammare period. Vi ska ha kvar grejorna någon vecka till, om vi åtminstone får ihop till bordshyran, som är 18 €/vecka. Jag tycker faktiskt att någon skulle kunna köpa det fina piratskeppet eller den fina leksaksborgen som vi har överst på hyllan (och varför hittar jag inget foto på loppissakerna nu, suck). De är i så gott skick att de skulle passa utmärkt som julklappar, det förvånar mig att de inte gick åt genast.

I fredags var maken och jag på en trevlig kväll i Saluhallen i Vasa. Det var en temakväll om Joulun juustot & Viinit, arrangerad av Juustomaa i samarbete med Vinum Wasa.  Kvällen bjöd på intressant information, mysig stämning och fina, ibland oväntade smakupplevelser. Jag kan verkligen rekommendera motsvarande tillställningar för den som vill lära sig mera om ost och vin (och kan finska). 

Det jag har lite svårt för med såna här finsmakarostbrickor/tallrikar är att osten ska vara rumstempererad. Jo, jag vet att smakerna kommer fram bättre då, men för mig känns det så ohygieniskt... Gott var det i alla fall. Jag gillade speciellt gräddosten och den där blåbärsosten som finns ungefär vid "klockan 2". Vitmögelost är inte riktigt my cup of tea, men tillsammans med de utvalda vinerna gav de också intressanta smakupplevelser. Inte alls illa! 

Visste ni förresten att det är inne nu att servera mousserande vin i såna här stora baljor? Det hade jag inte hört förr. 

Ha en stressfri och glad adventstid!

i mål

Jodå, jag klarade det. Till och med på 29 dagar i stället för 30.

Något bra romanmanuskript är det knappast, jag har inte ens läst igenom det :) men jag lyckades. Jag skrev ett manuskript på drygt 50 000 ord. Om jag sen gör något mer av det återstår att se.

Annars så tyckte jag att det var ett utmärkt koncept. Att bara slänga ur sig text utan att redigera eller fundera desto mera. Och det var inte svårt. Inte alls. Jag har så livlig fantasi :P

Men det har förstås tagit tid och krafter, så om det var särskilt vettigt att göra det här vet jag inte. Roligt, men kanske inte vettigt.

Det blev mindre facebookande, mindre bloggande och även mindre stickande och mindre läsande. Det må det ha varit värt. Fast jag fick väldigt ont i nacken och övre ryggen och en infernalisk återkommande huvudvärk. Det vet jag inte om det var värt.

Men jag gjorde det.

Inför GALAN-listan

ag gillar ju listor, och vad kan väl passa bättre än att fylla i en inför GALAN-lista så här två dagar innan det är dags. Listan hittade jag hos Malin. 

1. Galan är i övermorgon, är du redo?

Jodå. Fast jag har inte riktigt bestämt mig än om jag ska sova i stan eller komma hem och om jag ska ta taxi eller om maken ska få skjutsa mig. Det är inget i-landsproblem, det är bara en fundering. Så är jag faktiskt inte säker på om jag har några hela strumpbyxor, men det hinner jag skaffa, det är inte heller något problem. Jag är så redo jag kan bli. 

2. Har du laddat batteriet till din kamera?

Oj. Nä. Ska man ha kamera med sig också? Jag tror inte jag använt min kamera sedan jag skaffade iPhone... telefonkameran är på många sätt bättre än min gamla kamera. Och jag är ingen fotograf. Men jag ska komma ihåg att ladda telefonen. Och hoppas att fotograferande bloggare tar många bilder, så jag slipper... Vad kul om någon skulle ta någon outfit-bild av mig, såna är svåra att ta själv och jag har ingen i familjen som är intresserad av eller bra på fotografering. I värsta fall får jag ta och photobomba andra så att jag kommer med på ett hörn (fniss).

3. Hur taggad är du inför galan?

Väldigt taggad, i bemärkelsen att jag tycker att det ska bli så roligt att vara med på en sån fest. Jag är ju inte nominerad (vilket jag definitivt inte väntat mig heller, så lite som jag satsar på bloggen) så jag behöver inte ens vara nervös, jag får satsa på att vara glad och förväntansfull och ta kvällen som den kommer.

4. Varför skall du gå på galan?

Det känns trevligt att få gå på en så annorlunda fest, annorlunda i jämförelse med de fester jag annars går på. Jag går väldigt sällan på fest numera, eftersom min ork är så begränsad. I fjol prioriterade jag gympersonalens julfest, året innan prioriterade jag ÅA:s personaljulfest (i Vasa) och i år prioriterar jag galan. Om den hade ordnats längre bort hade jag nog inte deltagit, men jag har inte lång väg till Vasa, och jag jobbar ju där. Jag gillar tanken att få vara på en fin fest med uppklädda människor och spännande program. Dessutom känner jag mig lite som en stolt bloggmamma, fastän inget av mina fyra barn bloggar. Själv började jag blogga 2006, och jag känner flera föräldrar till den nya generationen bloggare, inte minst tack vare att jag själv bloggat och läst bloggar. Som synnerligen flitig bloggare år 2006 blev jag intervjuad i Radio Vega, så jag har haft mina 15 minutes of fame (hehehehe). Vi pratade om mina skriverier, om olika orsaker till att blogga och om vilka tips jag ville ge till nya bloggare. Reportern frågade också om jag funderat på att ge ut mina inlägg i bokform. (På den tiden var det texterna, inte bilderna som var i fokus. Bildinslag började finnas så småningom, men det var fortfarande skrivande som gällde.) Och nej, det hade jag inte. Det hade känts för allvarligt. Jag vill sällan satsa på något desto mer, jag liksom bara gör, för nöjes skull.

5. Hur har du förberett dig inför galan?

Skaffat/funderat ut outfit. 

6. Vad skall du ha på dig?

Den blåa långklänningen köpte jag i våras, och den vill jag gärna använda på nytt. Jag vet inte riktigt vilken av de blåa sjalarna jag ska ta. De är också såna som jag haft länge. Men skorna är nya, dem köpte jag i går. Och väskan, halsbandet, örhängena och nagellacket. Jag hade tänkt vara lite rebellisk och ha silver i stället för guld, men det blev guld i alla fall :) Förutom det där som finns på bilden ska jag ha mina vanliga smala guldringar på fingren och ett guldarmband som jag fått av min man. 

7. Hur ser dina skor ut?

Se ovan. Jag skulle gärna ha haft guldskor, men det är inte så lätt att hitta såna, som jag dessutom skulle klara av att ha på mig, då jag har en fotskada som gör att jag inte kan ha högklackat. Blåa skor är inte heller så illa, eller hur? 

8. Hur mycket har du satsat på din outfit?

Öh, rätt mycket för att vara jag. De där skorna var dyra med mitt mått mätt (över 100 €, ryyyys), men det må de vara värda om de passar mina fötter. Det är en sak om träningsskor kostar mycket, såna använder jag så ofta, men festskor.... Hm. Å andra sidan återanvänder jag ju klänningen, som är köpt på loppis, och sjalen, så då känns det lite bättre. Kläder är INTE något jag prioriterar. 

9. 4 saker som du MÅSTE ha med dig i din handväska?

Hm, det var svårt. Hur ska jag klara mig med en sån där liten kuvertväska? Jag som brukar ha (minst) en STOR väska med halva heimani i. Telefon, kontanter, bankkort... och kanske nån näsduk, jag har en irriterande förmåga att bli snorig stup i kvarten. Apropå väska, var ska man göra av sin goodiebag sen under efterfesten?

10. Vad ser du mest framemot med kvällen?

Att få träffa många nya människor. Och så hoppas jag att folk dansar under efterfesten. Jag älskar att dansa. Dansar ni inte så far jag hem... ;)

11. Vad är det värsta som kunde hända under kvällen?

Kan det hända något illa? Tja, om vi skulle bli utsatta för något terrorattentat... usch. Sånt borde man inte skoja om. 

12. Vem ser du mest framemot att träffa på galan?

Det vet jag inte riktigt, men jag tycker att det är extra skoj att jag ska sitta bredvid Elin och Sara, eftersom jag känner deras familj. Jag kommer annars ensam till galan. Jag blev bekant med Elins och Saras storasyster via bloggen, och träffade också deras mamma på bloggträff. Senare har jag också blivit bekant med pappan, och Elin har varit klasskamrat med min mellanson. Världen är liten, Svenskfinland ännu mindre och den finlandssvenska bloggvärlden ännu mindre, eller hur var det. 

13. Är du nervös? Varför/varför inte?

Inte direkt nervös, men lite förväntansfullt pirrigt är det allt! Det är alltid spännande med nya sammanhang och nya människor. Och, ska jag vara ärlig, visst är det också lite spännande att se hur alla unga bloggare reagerar på att ha en bloggtant med sig :) för mig spelar det ingen roll om de jag umgås med är yngre eller äldre, 20 år eller 90 eller vadsomhelst, allt går bra. Jag tycker ju att jag är bland det ofarligaste man kan tänka sig, lite reserverad kanske, men snäll och trevlig och går bra att ha i möblerade rum, även om jag är lite rebellisk och man aldrig riktigt vet vad jag kan hitta på. Jag försöker se positivt på det mesta och talar inte illa om folk. 

14. Vem tror du vinner priset för årets blogg?

Ingen aning, jag minns inte ens vem jag röstade på... alla nominerade är duktiga!

15. Bästa tipset för att komma i GALAstämning på lördag?

Att vara glad och förutsättningslös och fördomsfri (så gott det nu går). Uppskatta det som Finemang har gjort för att vi ska få en trevlig kväll, och själva bidra till att den ska bli det. Man har så roligt som man gör sig!

NaNoWriMo igen

Ja, inte skriver jag många blogginlägg, men jag skriver vidare på romanmanuskriptet. Och, som det stod i ett s.k. Pep Talk som jag läste idag:

It isn’t about writing a good novel. It’s about writing a novel.

Precis. Knappast blir något som man vrider ur sig på en futtig månad (det gäller alltså att skriva 50 000 ord på 30 dagar) bra. Men det blir ett manuskript, och det är fortfarande oerhört roligt att skriva. Förra veckan kom jag lite på efterkälken med de där förväntade tusensexhundranånting orden per dag som man borde skriva för att hålla jämn takt, så nu är det snarare 2000 ord per dag som gäller om jag inte ska behöva sitta så länge per dag och skriva.

En verkligt skojig sak med att bara låta tangenterna smattra och inte tänka efter så förskräckligt mycket är att romanfigurerna faktiskt lever sitt eget liv. Och väljer sina egna namn.

Mitt manuskript blir riktig “diskbänksrealism”, en bok som handlar mycket om relationer, om kärlek och om sorg. Här kommer ett litet utdrag ur kapitlet “Ufos husse köper inga julklappar”:

Och inte hade han fått sålt sin hund heller. Någon enstaka förfrågan hade kommit, men ingen som verkade tillräckligt seriös. Han ville ju att hunden skulle få det bra. Han hade i alla fall lämnat in ansökan om skuldsanering, det kändes som ett steg i rätt riktning. Och så försökte han hindra sig själv från att använda för mycket pengar på spel genom att sänka uttagsgränsen på sitt konto och undvika att ha kontanter i plånboken. Det hade faktiskt fungerat överraskande bra. Inte för att han mådde bra för det, han gick hela tiden omkring med ont i magen, kallsvettades och sov dåligt, men hans beslutsamhet hade åtminstone lyckats hålla ytterligare skuldsättning stången. Det var dags för en av de dagliga promenaderna. Han kopplade Ufo och gick ut. Det var knappt att han märkte att det hade börjat snöa. Ufo gillade snön. Nog för att han alltid hade mycket att snusa på, men spårsnö gjorde det extra intressant. Han gick med nosen i marken, samtidigt som han med hela sin goda hundsjäl höll ett inre öga på husse, så att husse inte skulle hitta på något ogenomtänkt. Och idag var det faktiskt som att husse på något sätt blev medveten om Ufos omtänksamhet. Husse sneglade då och då på sin hund, som om han undrade över vad det var för varma vågor som försökte söka sig in i husses hjärna. Så skakade han på huvudet åt sina egna tankar – vem har hört talas om att hundar skulle vara telepatiska – och traskade vidare, lika moloken som tidigare.

I morgon får jag skriva vidare och se vad som händer med hunden, han är fortfarande inte såld :)

Maricas yogalista

...hittade jag här, och eftersom jag gillar både listor och yoga och Marica ville jag ju naturligtvis också fylla i den. Marica och jag har varit studiekamrater, och så tror jag faktiskt att jag också hunnit vara Maricas lärare. Och så har jag varit med på Maricas yoga en gång. Ibland är man lärare och ibland är man studerande och ibland både och, och allt går lika bra :)

Nå, till listan.

1. Varför började du yoga? Det var ju en bra fråga. Det minns jag faktiskt inte. Men jag minns ungefär när det var. Det var kanske år 2003. Eller 2004. Jag tror att det hade att göra med att jag ville ha ökad rörlighet och mindre ont här och där. Jag hade funderat på yoga också tidigare, men avskräckts pga. all negativ propaganda som yoga periodvis råkar ut för i... vad ska vi kalla det... fromma kretsar. Att man liksom i smyg säljer sig till ondskan och andra gudar om man börjar yoga. Det lät ju otäckt. Vem skulle vilja det. Men, den ena efter den andra av människor som jag har stort förtroende för hade börjat yoga, och jag frågade av en av dessa om hon har tyckt att det har funnits obekväma religiösa inslag i den yoga hon går på. - Nej, svarade hon, det är så skönt. Och jag tror att det var det som gjorde att jag vågade pröva. (Bli inte arg nu, Marica, jag vet hur jobbigt det är för dig med de här negativa åsikterna om yoga.) Tidigare hade jag redan i över 20 år hållit på med autogen träning, så det där med andning och avslappning hade jag koll på. Plus att jag köpt en bok om Method Putkisto och tränat djuptänjning på egen hand. Senare gick jag också en kurs i Method Putkisto och fick bättre koll på även den metodens sätt att andas, vilket skiljer sig från yogaandningen (om vi tar det väldigt enkelt, det finns olika typer av andning i yoga också) och är mera som den andning man gör i Pilates (som det också finns olika varianter av). Lite vigare hade jag blivit, men fortfarande var jag väldigt styv och spänd i olika delar av kroppen. Yogan har hjälpt mig, men jag har inte varit tillräckligt ihärdig med det som är jobbigast, antar jag, för visst är jag fortfarande styv här och där. Hursomhelst, mångsidig träning i kombination med andning och avslappning har gjort susen! Jag har prövat på många olika former av yoga och har svårt att utse någon favorit. Hatha, vinyasa, shivananda, yin... och lite power yoga och astanga och yogastretching och medicinsk yoga. Klassisk kundaliniyoga har jag inte testat, och det finns säkert också många andra former som jag inte känner till. 
2. Har yogan förändrat ditt liv? Ja, i kombination med övriga former av träning och motion. Det är svårt att säga vad som har gjort vad. För närvarande är den viktigaste förändringen att jag så gott som varje dag börjar dagen med en stunds avslappning och andning och tänjning för att fokusera och få en bra dag. Det är mera sällan jag gör de dynamiska rörelserna, men visst blir det också av då och då. Jag gör åtskilligt mera yoga än autogen träning numera. Autogen träning tar jag mest till om jag har svårt att komma till ro då jag ska sova. 
3. Bästa yogaläraren? Oj, det var svårt att säga. Jag kan ju inte påstå att jag tyckt att någon av yogalärarna har varit dålig. Alla har varit bra på sitt sätt.  Och vissa minns jag inte namnet på. Men, kanske Katja ändå är en favorit? Vad heter Katja i efternamn... Katja Nurminen, var det visst. Hon gör också piercingar och har gjort min navelpiercing :) Carola Wide är en annan favorit. Och min första yogalärare, Anne Toivonen-Temiz. Milla Simons, icke att förglömma - hon är över lag en av mina största förebilder. Tack till dem alla, vad skoj om nån av dem skulle råka läsa det här och bli glad! 
4. Bästa yogamoment du varit med om? Jaha, nu blir det svårt igen... kanske inte ett utan flera - då jag yogat för mig själv på bryggan och känt en oändlig frid och enhet med naturen och allt det där.
5. Min favoritposition: shavasana, kanske ett tecken på att det jag framför allt fortfarande behöver är avslappning. Jag skulle kunna ligga så där utbredd hur länge som helst och bara andas och njuta...

Allra först ska jag be om ursäkt för att det ibland dröjer innan jag besvarar kommentarer. Jag skriver inte blogginlägg så flitigt numera, och av nån outgrundlig anledning kommer inte alla kommentarer till min e-post, som jag kollar dagligen. Inställningarna är så att kommentarer godkänns direkt, om den som kommenterar har kommenterat min blogg tidigare, medan nya kommentatorer hamnar i ett “awaiting approval”-limbo som jag dessvärre inte kommer ihåg att kolla varje dag. Hursomhelst har det inte hänt sen jag blev wordpress-bloggare att jag behövt avvisa någon kommentar, så jag hoppas att mina läsare inte tar illa upp för att det pga. min tankspriddhet dröjer ibland innan jag upptäcker kommentarerna och svarar.

Särskilt mycket flitigare bloggande kommer det knappast att bli i november heller. Den som läst min blogg en längre tid vet att jag älskar att nappa på diverse utmaningar som jag inte alltid lyckas genomföra. En del av tanken med det är faktiskt också att vänja mig vid att misslyckas. Man FÅR ge upp, och vissa saker går alldeles utmärkt att lämna bort utan att världen rämnar. Det gör inte ett dugg om man är en quitter, såheså.

Hursomhelst, idag har jag börjat skriva på ett manuskript till en roman. Bara på skoj. Via NaNoWriMo, som går ut på att man ska skriva ett manuskript på 50 000 ord i november. Det blir i snitt 1600-nånting ord per dag. I dag skrev jag 1705 ord enligt den officiella ordräknaren. Tanken är att man utan desto mera putsande och reflektion ska vrida ur sig ett manuskript. Att man ska träna sig i att producera text och att sätta sina tankar på pränt. 50 000 ÄR mycket, men jag vill väldigt gärna försöka. Jag har ju lekt med tanken att skriva en bok i hela mitt liv. Och jag har skrivit en bok, men det är en doktorsavhandling och det är liksom inte samma sak. Sen har jag inga ambitioner på att bli publicerad och berömd osv., jag vill bara skriva. Som när jag började blogga. Om nån sen i något skede läser det jag skrivit är det bara trevligt. Tipset om NaNoWriMo fick jag på Michaelas blogg, tack för det!

Om man tar sitt romanskrivande på allvar ska man säkert göra en massa research och planera i detalj osv. Det har jag inte gjort. Jag vill inte ta saker så allvarligt, jag vill bara göra och se vad som händer. Så det enda jag har bestämt på förhand är var det ska börja och ungefär var det ska sluta och att boken ska handla om en dam som heter Margaretha, en flicka med rosa hår och en hund. Det känns riktigt spännande att se vad de kommer att hitta på när de får börja leva sina egna liv!

29 dagar kvar…

Kan nån mac-användare förresten förklara för mig varför Bilder har försvunnit från den där menyn som kommer upp när man ska lägga in bilder i t.ex. ett blogginlägg eller på facebook? *gaah* *lägger till en random bild bara för att*

Den här har jag dessutom stulit på internet. Fy på mig.