pulsklocka

Buhuu, nu tappade jag min Polar pulsklocka i golvet så att den dog :( Det är inte batteriet som är slut, jag bytte det för mindre än en månad sedan. Utan pulsklocka vill jag inte vara. Nu vill jag gärna höra om det finns någon modell som skulle kunna rekommenderas för mig. 

Krav:

• Man ska kunna se vad klockan är, så fort man tittar på armen. Ingen sån där modell som man måste trycka på först. Jag köpte ju ett Karhu aktivitetsarmband i höstas, och det måste man trycka på och jag tycker att det är oerhört irriterande. Jag tänkte sälja aktivitetsarmbandet som obehövligt, men så har jag slarvat bort laddningskabeln. Troligen slängt bort, av misstag, då jag kasserade en gammal datorväska som gått sönder.
• Den ska vara enkel att använda. Inte en massa extra funktioner och krångel som gör att jag inte kommer mig för att ta den i bruk. En gång fick jag en pulsklocka som present då jag prenumererade på en tidning, men den klockan var så invecklad att det inte blev många gånger jag testade den. 
• Jag tror bäst på Polar, finns det åsikter om den saken?
• Jag löptränar inte längre (för närvarande), men jag vill ha en pulsklocka bl.a. för att då och då kunna kolla upp att mina spinning- och zumbaprogram ligger på en adekvat nivå (och här tar jag alltså helt egoistiskt mig själv som indikator för vad som är "adekvat").

Har någon läsare tips och råd?

Klockan som tjänat mig troget i 13 år

mitt manuskript

I dag började jag läsa romanmanuskriptet som jag skrev i november inom NaNoWriMo. Medan jag skrev läste jag inte, inte heller efteråt. Någon enstaka gång bläddrade jag bakåt i texten för att kolla upp vissa saker, men i huvudsak lät jag fantasin flöda och tangenterna glöda. Det jag hunnit läsa hittills är jag faktiskt rätt nöjd med, om jag får säga det själv. 

Sen är det ju en annan sak om nån annan tycker att det är intressant att läsa det jag skrivit. Man tycker ju så olika. Jag vet inte heller om jag är så värst intresserad av att bjuda ut manuskriptet till något förlag. Det finns ju andra utvägar. Man kan t.ex. ge ut det som en e-bok, eller som en "on demand" tryckt bok, dvs. att man inte skapar pappersversioner innan man har beställningar. 

Nu ska jag så småningom göra vissa små korrigeringar när det gäller den tekniska utformningen (främst gällande dialogerna), samt rätta till några små inkonsekvenser och misstag jag gjort vartefter jag upptäcker dem. 

Finns det någon som skulle vara intresserad av förtroendet att vara min testläsare? Jag vill främst veta om storyn håller. Egentligen är det fråga om flera parallella historier, som sammanfaller på olika sätt. Det enda jag visste när jag började skriva var att boken skulle handla om en kvinna som heter Margaretha, en flicka med rosa hår och en hund som heter Ufo. Sen skrev jag bara, och lät dem leva sina egna liv. 

Ingen av personerna i boken finns i verkligheten. Boken är inte självbiografisk. Den är ett resultat av min fantasi i kombination med sådant som jag sett, hört eller upplevt. Mest fantasi. För Margaretha, som är den egentliga huvudpersonen, är nybliven änka, och jag har aldrig förlorat någon riktigt närstående, så jag kan bara försöka föreställa mig hur det skulle vara. Det finns också andra saker i boken som jag inte har den ringaste erfarenhet av. Har jag ändå lyckats få berättelsen/berättelserna att låta någotsånär trovärdig/a? Det är en av sakerna jag skulle vilja veta. 

Boken går under arbetsnamnet "Frukost på stranden", och handlar om Livet, om kärlek, om sorg och om glädje. 

Vill du vara en av provläsarna? Jag har tänkt mig upp till fem läsare, kanske, om intresse finns. Eftersom jag är van från forskningsvärlden att man inte ska sprida opublicerat material hursomhelst, tänker jag mig att vi gör upp ett kontrakt om att materialet inte får spridas. 

I brist på någon bra bild av en frukost på stranden får en bild av en strand tjänstgöra som illustration i det här inlägget. 

kaffetåren

Vissa brukar ha en "tipaton tammikuu", alltså en januari utan alkoholdrycker. Jag hade i stället tänkt ha en "kahviton tammikuu", en januari utan kaffe. Detta på grund av att jag har problem med stressmage då och då, så att jag får antingen magkatarr och/eller IBS-besvär.  Det jag nu har dragits med en längre tid är alltså gastrit, inflammation i magsäckens slemhinna (jag känner igen besvären och har tidigare fått krämpan diagnostiserad med gastroskopi). Det enda jag egentligen har märkt att jag inte tål så bra (förutom laktos) är kaffe, så jag tänkte att jag ska ha "kaffepaus".

Det borde ju vara lätt att låta bli att dricka kaffe. Jag får inga abstinensbesvär som huvudvärk o.dyl. om jag inte dricker kaffe. Det enda är att jag kan bli väldigt kaffesugen, och att vissa saker inte smakar så gott om jag inte får dricka kaffe till. Hursomhelst hade jag lagt en lapp med texten "Y ska int ha na kaff :) " på kaffeburken här hemma, för att familjemedlemmarna inte i missriktad välvilja skulle brygga kaffe till mig. I dag tog jag bort lappen. Jag har fuskat såpass många gånger redan. Och så har magen faktiskt hållit sig på mattan i ungefär en vecka nu.

Minska på stress, var det första rådet. Om det är något jag har gjort under de senaste närmare fem åren (dvs. efter burnouten) är det att minska på allt som kan ge stress. Tyvärr är det också så att stresskänsligheten har blivit enorm. Det behövs inte någon stor sak för att jag ska få stresskänslor. I synnerhet när det gäller jobbet, har jag märkt. Jag tror att jag skulle behöva få en förändring där. Inte för att jag inte trivs, jag gillar mitt jobb, men det känns för krävande. Hursomhelst är det inte läge att under pågående samarbetsförhandlingar föra fram önskan om att få byta arbetsuppgifter.

Ofta talas det ju om att man ska "gå ut ur sin bekvämlighetszon". Snart börjar jag se rött om jag läser om det en gång till. Jag vill in i bekvämlighetszonen. Jag har ju för sjutton befunnit mig utanför den i snart 40 år, är jag inte värd att få ha det lite bekvämt nu?

Suck. Men nu ska det smaka gott med en mugg kaffe.

Så tog jag den nästsista pepparkakan också. 

Oj, vad länge sen jag skrivit något. Många uppslag har passerat hjärnan, men inte hittat fram till tangentbordet. Allt har sin tid.

Idag  ska jag träffa min PT. Det var meningen att det skulle vara sista gången, men... jag har beställt tre träffar till. Jag känner mig inte färdig än :) Visst händer det att jag funderar över om det faktiskt är befogat att äta så mycket kosttillskott som jag gör nu, "räcker det inte med vanlig mat", men på något sätt tror jag ändå att det faktiskt gör gott - när rekommendationerna är individuella och bygger på mätningar. Syftet är alltså att kostomläggningen och kosttillskotten ska bidra till att sänka den kroniska stressnivån i kroppen, för att jag ska må bättre. Och ja, jag märker en tydlig skillnad. Visst är det fortfarande en kamp mot onödigt adrenalin och kortisol, men jag är åtminstone mätt och nöjd. Att jag väger lite mera än förr försöker jag också acceptera. Jag är fortfarande slank, och samma kläder passar. Fnys ni bara åt en sån ytlig inställning, men det är viktigt för mig, jag skulle inte känna mig som "mig själv" om jag skulle lägga för mycket på hullet. Dessutom har vi övervikt i släkten, och övervikten för med sig hälsoproblem som jag inte vill ha. 

För den som inte läst om vad jag håller på med - det handlar alltså om att äta enligt vad kroppens hormonbalans visar. Metoden kallas BioSignature och tränaren heter Eero Hakala. 

I dag ska vi också diskutera hur min träning av överkroppen har framskridit. Jag har haft långvariga problem med vänster axel, och besökte både läkare, fysioterapeut och PT för att diskutera problemet. Det var Eero som på basen av sin erfarenhet kunde säga vad som hade hänt - bicepsmuskelns fäste hade varit inflammerat och inte läkt ordentligt. Nu har jag försökt undvika att belasta det onda, och i stället stärkt omkringvarande muskler samt stretchat och använt foamroller för att mjuka upp och lindra det ena och det andra. 

Eftersom jag dessutom råkade få väldigt ont i nacken, axlarna och övre ryggen av allt skrivande i november (NaNoWriMo-manuskriptet hade sitt pris...) har jag också gått på bindvävsmassage hos Lars-Erik West vid Wasa massageakut. Det gjorde susen. Lars-Erik ger också klassisk massage om man föredrar det, men bindvävsmassagen funkade bra för mig. 

Nu gäller det att ta sig ut i kylan (-26, brr) och köra till Storkyro om en stund... och att jag inte anlitar en PT i Vasa nu beror på att det inte finns någon i Vasa som är utbildad i BioSignature, och det råkade vara vad jag kände att jag behövde.