vilse

Ojdå, nu var det nära att jag skulle ha snubblat på första-månaden-av-drygt-tre etappsnöret på väg till 100 dagar med blogginlägg varje dag. Jag var redan på väg att krypa i säng, när jag kollade mailen för att se om jag fått ett meddelande som jag väntar på... och så såg jag att jag hade en kommentar från Kicki. Tack för påminnelsen :) *gäsp*

Då får det bli till att berätta ungefär samma sak som mina facebookvänner redan läst, jag orkar inte leta fram eller hitta på ett annat tema... I dag, när jag skulle till Storkyro för att träffa min personliga tränare, körde jag vilse. Jag missade att vända mot Seinäjoki, då jag kom från Vasa, så att jag var halvvägs till Tammerfors (nästan iaf) innan jag märkte att jag var på fel väg. 

Suck. Inte nog med det att jag blev för sen, jag hittade med hjälp av gps som jag plockade fram och kom bara 20 minuter för sent till PT-träffen, jag har flera problem med bilen som inte gick igenom besiktningen. Maken har fixat lagren som behövde bytas, men den nya stötdämparen har inte kommit än, den måste beställas. I dag hade också den andra framstötdämparen sagt upp kontraktet, så bilen förde ett fasligt oväsen när jag kom Vasahem efter mina irrfärder i de sydösterbottniska skogarna. För säkerhets skull ringde jag maken när han slutade jobbet, och frågade om han trodde att jag kunde ignorera oväsendet och köra hem i morgon som planerat, eller om han eventuellt ville komma och ta en titt på bilen. 

Han kom direkt, och kunde alltså konstatera att den andra stötdämparen också gått av, och att den var ännu snedare och mera förstörd än den första. Så, senare på kvällen skjutsade en av sönerna hit maken på nytt, så att maken skulle få köra hem lugnt och försiktigt med min bil när det skulle vara mindre trafik. (Och nä, jag berättade inte att jag kört i 140, då jag körde om andra bilar på motorvägen tidigare i dag.)

I morgon får nån hämta mig när jag är klar för dagen. Bättre billös än brödlös, eller vad ska man säga :)

karisma

I dag återgår jag till ett tema, som fanns med i ett tidigare avsnitt av podden Projekt Framgång. Och nu inser jag ju att jag borde ha skrivit upp i vilket avsnitt det var, men den som blir nyfiken och inte har lyssnat får lyssna på alla avsnitten ;)

Hursomhelst, i avsnittet talade Malin om karisma, och funderade på om ifall hon är karismatisk (rätta mig om jag har fel). Det var intressant att lyssna (som vanligt), och Malin berättade om många olika betydelsenyanser som lär finnas i begreppet 'karisma'. Spontant skulle jag ha sagt att det handlar om någon form av utstrålning. Det är ett tag sen jag läste om karisma, och om karismatiskt ledarskap. Eftersom jag undervisar bl.a. i ledarskap, har jag tänkt en hel del på det där med ledarens utstrålning. 

Jag föreställer mig, i likhet med det som sades i podden, att karisma på sätt och vis sitter i personligheten. Men, eftersom jag tror på människans möjlighet till utveckling och lärande, tänker jag mig också att alla kan utveckla sin karisma till att motsvara ens sanna personlighet. Det skulle alltså innebära att det inte är att rekommendera att man efterapar en annan människas utstrålning så att man försöker bli något man inte är.

Och varför drar min fantasi iväg med mig till det gamla 80-talscitatet "Somli har e, aader int, du tror et du har e, men Ragnar Hare". Något i den stilen. Ragnar Hare var en... musikgrupp från Jakobstadstrakten. 

Det är inte bara Ragnar som har det. Karisma, t.ex. 

Själv tänker jag också i lite negativa banor när jag hör ordet karisma, även om jag gillar personlig utstrålning och förmåga att t.ex. fånga sina åhörare, när det gäller föreläsare och andra talare. Jag tänker på karismatiska väckelserörelser (intet ont om dem, i sig, men...) och vilka krav de kan ställa, uttalade eller outtalade, på sina medlemmar. Det ska talas i tungor, göras under, hållas extatiska tårdrypande predikningar osv. Vilket får mig att känna lite negativa vibbar från den stränga religiositet jag var en del av under mina tonår. En religiositet som gav mycket glädje och tröst, och massor med ångest och rädsla. 

Hur är det med mig, då? Har jag karisma? 

Jag tror det. I alla fall i viss mån. Jag har en hyfsad förmåga att fånga mina åhörare. Att motivera och engagera studerande. Och jag vill vara måttligt, sunt karismatisk. 

Fast ännu hellre vill jag ha claritas. Mer om det en annan gång. Kanske.  

if anything can go wrong...

Min förmåga till flexibilitet har prövats både igår och idag. Suck. Kanske det rentav är bra att härda min bristande koncentrationsförmåga ibland, men särskilt roligt är det inte.

Igår kväll ställde jag upp och höll en bodypumptimme vid Sports gym. Mina egna måndagstimmar hade paus, eftersom Ladies club & spa öppnade först kl. 14 och jag brukar köra igång kl. 11. Som så ofta tidigare spelade jag musiken via min telefon. Och, för den som inte känner till konceptet - BODYPUMP är alltså ett registrerat varumärke, med licensierade instruktörer och samma program (inklusive samma musik) över hela jorden. Man får alltså inte välja musik själv, inte heller vilka rörelser som ska göras i vilket skede. När vi var inne på den fjärde låten började telefonen krångla. Den spelade musik i två sekunder, var tyst i flera osv. Och det hjälpte inte att börja låten på nytt.

Det har aldrig inträffat förr, men jag har hört andra instruktörer säga att man ska spara musiken på själva apparaten, inte räkna med att den alltid snällt ska streamas från ett moln. Nå, eftersom min telefon lider av utrymmesbrist i sitt minne (sådan ägare, sådan telefon?), så har jag bara optimistiskt tänkt att "det brukar ju alltid funka". Förr eller senare inträffar tydligen tillfället då det inte funkar. 

Jag fick alltså lov att be tusen gånger om ursäkt, störta iväg till ansvariga instruktörens arbetsrum, där det enligt information som kom för en tid sen ska finnas en back up-cd-skiva. Puh, den fanns där. Jag störtade tillbaks med skivan i högsta hugg och vi körde igång med låt nr fyra på nytt. I slutet av låten tyckte jag att det lät lite märkligt, men ignorerade det där märkliga och tänkte att kanske det var så där den var, den här låten (programmet är relativt nytt). Först när den tystnade märkte jag att jag fortfarande hade telefonen ipluggad till systemet, och det var den som på eget bevåg hade börjat spela låt nr 5 under det att cd:n spelade nr 4... Suck. 

Jag stängde av telefonen och drog ur högtalarsladden till den, och resten av timmen förlöpte utan bekymmer. Nå, idag tänkte jag ju att jag skulle vara bättre förberedd, då jag skulle hålla sista zumbatimmen för terminen vid ÅA. Jag sparade musiken både på telefonen och på iPaden, och tog med båda, när jag glad i hågen gick till gymnastiksalen. Som var DUBBELBOKAD, så vi måste söka ett annat utrymme. Det andra utrymmet blev Akademisalen, ett stort auditorium, där vi kan vara på scenen. Annars bra, men när jag kopplade telefonen alternativt iPaden till ljudanläggningen, fick jag inte igång rätt högtalare, och mixerutrymmet var stängt... jag bokade ju salen efter kontorstid. 

Dubbelsuck. Vi körde zumbapasset med musik direkt från iPaden, utan högtalare. Det gick det också, men det var i sanning det tystaste zumbapass jag varit med om... 

Nu bävar jag lite för vad som ska kunna gå fel i morgon, då en gästföreläsare och jag ska föreläsa och ha med studerande på distans... 

Sant eller falskt? Det här temat har jag haft i mitt "blogga-om"-tipshäfte en längre tid. Jag fick tipset, som så många andra, när jag lyssnade på podden Projekt Framgång (som jag inte tycks kunna länka till nu, problem med soundcloud-sidan?). 

Jo, på många sätt tror jag att det stämmer. Man blir trött av att ha roligt (också). Det är inte (bara) ledsamheter som tar på orken. 

Sen är det en annan sak, att många av oss som drabbas av stressrelaterade problem och -sjukdomar får en kombination av flera krämpor/besvär, som dels kan vara relaterade till tråkiga händelser, dels till roliga. Det finns mycket att läsa om stress, t.ex. på internet. 

Vissa får t.ex. både högt blodtryck och depression. Mitt blodtryck har alltid varit bra, hur stressad jag än varit. Men, jag har alltså drabbats både av depression (som har sina rötter i traumatiska, tråkiga händelser) och burnout (som delvis har sina rötter i allt det där roliga). 

Jag antar att vi är många som tycker att det finns ett otal roliga, behjärtansvärda, fascinerande, värdefulla osv. saker här i världen. Och då är risken stor att vi upplever att vi absolut inte räcker till för att bidra till allt det där goda eller göra allt det där roliga. Alldeles frånsett olika "borden" och "måsten" som vi människor lätt inbillar oss att vi också ska hinna med. 

"Man kan inte bli utbränd om man inte först har brunnit för något", tror jag också att Någon Vis Person har sagt. Och jag som aldrig uppfattat mig som en eldsjäl - kanske för att jag haft så många järn i elden (hö, hö). Alltså, jag har aldrig satsat särskilt mycket. Men om man satsar lite på många saker blir det ändå för mycket. 

Så, ja, det är inte minst det roliga som bränner ut dig om du inte aktar dig. Och det värsta är att det ofta hinner gå långt innan du själv tror att du kan drabbas <3 andra="" att="" b="" bara="" da="" de="" det="" dig="" egna="" f="" fram="" g="" ha="" har="" inte="" ju="" k="" kar="" ljus="" lla="" lv="" m="" man="" missunnsamhet.="" mma="" nbsp="" nga="" nns="" och="" om="" p="" ppan="" r="" ra="" sakerna="" sammanfalla="" samtidigt="" satsa="" sidor.="" sina="" sj="" sk="" ska="" som="" st="" ste="" under="" v="" val="" varnar="" vill="" xelvis="">

att kunna skriva som Anaïs Nin

...det skulle vara något, det. Förutom att jag ständigt har en ljudbok på gång (alltså, jag lyssnar, skriver inte en ljudbok), läser jag för närvarande också två böcker i pappersformat. Det. Går. Långsamt. 

Båda böckerna har jag lånat av min goda vän Haje, och jag hoppas och tror att det inte är så bråttom med att returnera dem. Den ena heter "Oro: En Resa I Det Moderna Självet", och den ska jag berätta mer om en annan gång. Att det går långsamt att läsa den, beror närmast på att den kräver en hel del eftertanke. Den känns både djupsinnig och splittrad och jagvetintevad på samma gång. 

Den andra, som jag tänkte berätta om i dag, är Dagbok I 1931-1934, den första av Anaïs Nins sju dagböcker, som enligt texten på pärmen "är ett enastående dokument över en sällsynt levande kvinna och hennes tid". Att det tar så länge att läsa den, beror inte på att den skulle vara lika jobbig att ta till sig som Oro-boken, utan på att jag är så fascinerad och smakar på texten gång på gång. Tänk att kunna skriva så där, det är en nåd att stilla be om! Samtidigt som jag givetvis har självinsikt nog för att inse att jag aldrig kommer att kunna göra det. Anaïs Nin måste ha varit mycket speciell. Och översättaren skicklig. Jag läser helst böcker på originalspråket, om jag behärskar det. Den här är faktiskt skriven på engelska, så det skulle ha varit möjligt för mig att läsa originalet, men nu håller jag mig till den bok jag liksom oförhappandes fick i min hand. 

Det är svårt att föreställa sig den värld som hon beskriver. Att händelserna utspann sig innan min mamma ens var född (mamma är född 1935). Att det fanns kvinnor som gick på nattklubb och drack alkohol och skrev om sex (det lär Anaïs Nin också ha gjort, men de böckerna har jag inte läst - än) redan på den tiden känns en smula märkligt. Och att det känns märkligt, gör att jag känner mig så full av fördomar och förutfattade meningar som jag förstås är. Alla har vi våra egna referensramar. Och eftersom det här handlar om en kvinna som föddes 10 år före min mormor, ligger det närmast till hands för mig att på något sätt jämföra henne med just mormor. Eller med mommos granne, som var ännu äldre. Det är så svårt att tänka sig deras jämnåriga i liknande miljöer som Anaïs Nin :) Den österbottniska landsbygden skilde sig förstås en hel del från det mondäna Paris. 

Hursomhelst, jag är så fascinerad av sättet att skriva. Det avspeglar förstås också en gången tid, uttrycken och språkformen är "förgångna". Men ack så levande. 

Anaïs Nin gick i psykoterapi. Inte minst därför är det så intressant att jämföra hennes tankar och upplevelser med mina egna, jag som också gått i terapi och fortfarande går hos terapeuten för att hålla min mentala haka ovanför den proverbiala vattenytan. 

Henry kallade mitt hem ett själens laboratorium.

Träd in i detta själens laboratorium där varje känsla kommer att röntgenfotograferas av doktor Allendy för att spärrarna, knutarna, förvrängningarna, ärren som hindrar livets ström, ska bli synliga. Träd in i detta själens laboratorium där tilldragelser bryts in i en dagbok som ljusstrålar bryts i en kristall, där de dissekeras för att bevisa att vi alla bär en förvrängande spegel där vi ser oss själva för små eller för stora, för tjocka eller för magra, till och med Henry, som tror att han är så fri, så munter så utan ärr. Träd in här där man upptäcker att ödet kan styras, att man inte behöver bli förslavad av den första vaxstämpeln på barndomens ömtåliga känslor. Man behöver inte bli brännmärkt av det första mönstret. Har en gång den förvrängande spegeln krossats finns en möjlighet till helhet; det finns möjlighet till glädje. (s. 100)

Jag är förstummad. Och ser fram emot att i sinom tid läsa de övriga sex dagböckerna. 

tilltal

Om jag minns rätt, så skrev jag för länge sen ett blogginlägg om att jag är allt annat än formell och känner mig obekväm med att bli niad. Jag försöker vänja mig, och inse att jag börjar se mogen (gammal?) ut, så att det är helt normalt att yngre människor, som jobbar inom kundbetjäning, säger "ni" när de tilltalar mig. Det kan också hända att det hör till branschens policy, och indikerar hövlighet, inte avståndstagande. Hursomhelst är det lite så att jag börjar titta mig omkring efter de där andra som också tycks ingå i tilltalet om någon säger "ni"...

Jag har också tidigare berättat om min nya hobby, att lära mig spanska. Spanskan är lite krångligt uppbyggd när det gäller verbformer och tilltal. På sätt och vis underlättas inlärningen av verbformerna av att jag kan finska. De är nämligen liknande - verb böjs efter person (åtminstone i presens, längre har jag inte kommit, ack och ve när man ska börja böja ännu mera), så att man t.ex. inte behöver säga "yo leo" (vilket betyder "jag läser"), utan det räcker med "leo", så vet man vilken person det är som läser. Liksom "luen" på finska. Det intressanta är, att när man ska vara hövlig på spanska, så niar man inte, man säger i stället det som motsvarar han/hon eller de. Alltså "vill hon ha kaffe", i stället för "vill Ni ha kaffe" (singularis) respektive "vill de ha kaffe" i stället för "vill Ni ha kaffe" när man vänder sig till flera. Jag tänkte på det där igår, och på att man åtminstone i Sverige kunde tilltala personer på det viset förr i världen. "Vill hon", kanske inte fullt så artigt, eller "Vill Selma ha kaffe" i stället för att använda du eller ni. 

Skojigt nog råkade jag ut för att bli tilltalad med "hon" i dag, jag som så sent som i går hade tänkt att så gör man inte i Finland. Jag hade svårt att låta bli att dra på munnen. Det var när jag skulle få bilen besiktad, och den (i mina ögon) unga besiktningsmannen frågade "vill hon stanna här, eller kommer hon med och titta?" Han sa det på dialekt, men eftersom jag inte talar samma dialekt kan jag inte återge exakt hur det lät. Jag svarade artigt att jag stannar här. Jag sitter gärna och dricker kaffe och läser Vasabladet medan de sköter sitt jobb. Fast sen, när han kom tillbaks efter välförrättat värv, och berättade varför bilen blev underkänd, duade han mig utan problem. 

Nu vet jag ju inte om det är vanligt i hans dialekt (jag skulle gissa Vöråtrakten, men är dessvärre inte så insatt att jag kan skilja mellan t.ex. Vörå- och Maxmodialekt) att man tilltalar kvinnor med "hon", så att det var därför han sa hon när han ville vara hövlig. Eller om han kände sig kluven gällande om jag var så gammal att jag ska nias, eller tillräckligt ung för att duas.

Är det nån av mina läsare som kan svara på om det finns trakter där man säger "hon" som tilltal?

vokaltestet

Idag tar jag fasta på vokaltestet, som Fina Christina tipsade om i sin vlogg den 14.3. De som har följt med min blogg en längre tid, eller som känner mig personligen, vet att jag är lite ambivalent inställd till sådant som sorteras under "positivt tänkande". Visst, jag vill tänka positivt, och gör det också av födsel och ohejdad vana. Det som gör mig skeptisk är tanken om att allt blir så bra bara man tänker positivt, så att man drar till sig positiv energi. Då finns det risk för att den som drabbas av olyckor och sorg börjar föreställa sig att hen inte tänkt tillräckligt positivt, eftersom detta kunde hända, eller att andra bagatelliserar hens upplevelser med att "tänk positivt, så blir det nog bra". 

Hursomhelst, olika tips för att få in positivitet - och eftertanke! i vardagslivet är ju bra. Vokaltestet, som man alltså kan göra som en liten tankeövning för sig själv, handlar om att komma ihåg vissa vokaler och frågor som kan knytas till dessa:

A. Har jag gjort något för Andra idag?

E. Har jag gjort något för Egen del idag?

I. Finns det något jag klarat av att Inte göra idag?

O. Har jag hållit inne några Oförlösta känslor idag?

U. Har jag varit Ute (eller inne) och rört på mig idag?

Y. Yes! Hände det något positivt idag?

(Som nordbo och svenskspråkig undrar jag vad som hände med å, ä och ö. Nån dag när jag har mera energi ska jag hitta på kreativa frågor som kan knytas till dem!)

Mitt vokaltest för idag:

A. Jo, jag skulle se det som att största delen av mitt jobb handlar om att göra saker för Andra. I dag har jag t.ex. skrivit feedback på några av mina studerandes planer för temaseminarieuppsats. Jag tänker att jag gör något för Andra när jag undervisar och handleder. 

E. Ähum... Ätit :D Och unnat mig min sedvanliga minst-en-timme-om-det-alls-låter-sig-göras i soffan med stickning och ljudbok. 

I. Öh? Det borde alltså vara något som jag föresatt mig att INTE göra. Jag antar att det inte funkar att säga att jag inte rökt, eftersom jag inte brukar röka och inte heller anser att det är någon utmaning att låta bli. Jag har inte svurit och inte blivit osams med nån, inte slagit nån... men jag har inte heller problem med att jag skulle bruka svära, bli osams eller slåss. I är alltså en rätt onödig vokal för mig i det här sammanhanget. Jag får lägga den på minnet och försöka återkomma när jag märker att jag kan avstå från något dumt!

O. Öh igen... Nä, det tror jag inte. Så terapeutad och genomdiskuterad som jag blivit under de senaste åren tror jag inte att jag bär på särskilt många, eller särskilt markanta oförlösta känslor. 

U. Jep. Jag har promenerat till och från jobbet, sammanlagt ungefär 5 km. Och så har jag hållit 60 minuter zumba fitness. 

Y. Jag träffade en av mina kära före detta arbetskamrater, det kan anses som YESS! 

Det här kan jag nog göra flera gånger för mig själv, men då ska jag lägga till å, ä och ö ;)

ärliga listan

...som flera bloggare fyllde i för några veckor sen, passar bra att ta till nu när jag försöker upprätthålla blogg100 (ett inlägg per dag i 100 dagar, dvs. t.o.m. 8.6). Jag kollade upp frågorna i Michaelas blogg. 

När grät du senast, och varför?

Det minns jag faktiskt inte. Alltså när jag skulle ha lessen-gråtit. Men i fredags, då jag hade nån form av efterreaktion då jag fått beskedet om att jag är beviljad delinvalidpension fram till den "vanliga pensioneringen", då rann tårarna när jag låg och vilade, fastän jag inte var ledsen. I stället för att vara lika lättad och glad som jag var på torsdag kväll, var jag helt slut. 

Tre saker du avskyr:

Det var också svårt. Avsky är ett så kraftigt uttryck. Pedofili, familjevåld, krig? Om vi ska ta till riktigt jobbiga saker. Annars ogillar jag om folk rapar, pruttar eller petar sig i näsan när de är tillsammans med andra. 

Hur var du i skolan?

Duktig, stor i käften och måttligt engagerad :) Jag liksom flöt ovanpå (inte överst, men högt), sa emot om jag tyckte att lärarna kom med konstiga påståenden, läste och gjorde läxor såpass att jag klarade mig bra, men tyckte att det fanns så mycket annat som var viktigare. 

Vad blir du stressad av?

Att få mina långsamma cirklar rubbade. Att vara tillsammans med fler än 2-4 personer i mer än 1-2 timmar, oavsett om dessa personer är familjemedlemmar eller andra.

Tre saker du älskar? 

Ok, "saker", inte personer? Fast det var ju bra, för inte skulle jag kunna begränsa antalet älskade personer till bara tre... Är "sova länge" en sak? Nu börjar jag märka ord igen. Alltså: sova länge, äta gott och märka ord. 

Hur tror du att andra uppfattar dig?

Det är verkligen ett mysterium, eftersom folk tycks uppfatta mig så olika. Exempel: som en slampa utan ansvar; som en sträng och tråkig person helt utan sinne för humor, samt som en människa med stort och varmt hjärta som tänker och talar gott om alla. 

Alltså, varför skulle jag bry mig om hur andra uppfattar mig... 

En situation som du tycker är jobbig/pinsam:

När jag ser nån som ser bekant ut och inte vet om jag ska hälsa eller inte. Dels är jag rädd för att mitt minne sviker och vederbörande tar illa upp om jag inte hälsar, dels är jag rädd för att det ska vara nån f.d. patient som jag träffat på sjukhuset och som definitivt INTE vill att jag ska känna henne eller hälsa. 

När känner du dig som vackrast?

När jag är festklädd, med djup urringning, bara axlar och nyblonderade slingor i håret.

På bloggalan kände jag mig vacker. Foto: Caroline Eriksson. 

Vad skrattade du senast åt?

Det är verkligen svårt att minnas, eftersom jag skrattar många gånger per dag. Jag lever  inte upp till definitionen av en dam: "En dam skrattar inte, hon ler". Förmodligen skrattade jag åt nån rolig historia på facebook, det gör jag nästan alla dagar. 

Något du funderat mycket över? 

Hur jag ska orka jobba fram till pensionen, nu behöver jag inte bekymra mig för det längre *puh* Jag funderar mest på såna där praktiska saker, hur jag ska lösa det ena och det andra från dag till dag. Meningen med livet, alltings uppkomst, jungfrufödsel, om själen är evig och om kroppen ska uppstå osv. har jag aldrig funderat desto mera på. 

Tre saker du är rädd för:

Getingar, att drunkna och att huset ska börja brinna. 

Ett yrke du tror att du skulle vara dålig på:

Kirurg, jag är alldeles för darrhänt.

Slutligen, ett yrke du tror att du skulle vara bra på: 

Personal Trainer, det skulle jag vilja pröva på. På riktigt. Jag tänker söka till PT-utbildningen vid Norrvalla nästa gång det är ansökningstid. 

boktips

Bokslukare som jag är, får jag ständigt leta efter "nya författare" att läsa. I synnerhet som jag liksom fastnat i kriminalromanträsket nu, och ytterst sällan har lust att läsa något annat än deckare. Mitt senaste fynd är Mats Ahlstedt. Den här gången bestämde jag mig för att ta böckerna i kronologisk ordning, och har avverkat de två första: Dödsängeln och Violinisten. Nu håller jag på med den tredje, Den röda damcykeln. 

De två första är rätt otäcka, om man tänker på själva mordhistorierna. (Finns det f.ö. o-otäcka mord, kan man ju fråga sig.) Egentligen har alla tre på sätt och vis något av samma tema: kvinnor som är utsatta för våld. Sådant är otäckt, inte minst när det handlar om våld mot barn, vilket också förekommer. 

Varför vill jag då läsa sånt? Jag vet inte riktigt. Som jag förmodligen tidigare konstaterat i bloggen - våld och förnedring är så totalt främmande i den verklighet som jag lever i. Ändå vet jag att båda delarna tyvärr förekommer också i vårt land. Att våldsbrott också händer bland människor som jag känner, hur svårt det än är att föreställa sig det. Och jag är ju intresserad av Människan, att förstå mera av hur hon kan tänka, fungera och reagera. 

Frånsett morden, så gillar jag att läsa om personernas tankar. Många saker kan jag känna igen (nu tänker jag främst på "de godas" tankar och upplevelser, men i vissa böcker kommer det också tydligt fram att "de onda" inte är alltigenom onda), andra saker förvånar mig rätt mycket. En del av det som förvånar är förmodligen små kulturella skillnader, annat som förvånar kan ha med ålder att göra, och ytterligare tredje saker som förvånar kan ju faktiskt ha att göra med att böckerna är just böcker och inte på riktigt. 

Hursomhelst så tänker jag mig att om det inte är fråga om fantasylitteratur, så ska det som sker i böckerna ändå vara någotsånär trovärdigt, att det ska kännas "som på riktigt". Utom kanske i väldigt fantasifulla berättelser, som "Hundraåringen som kröp ut genom fönstret och försvann". Men både fantasy och fantasifulla berättelser kan säga läsaren något om Människan, det är jag helt övertygad om. 

Och fortsätter läsa. 

say no more

Om det inte var så vidare med måendet igår är det desto bättre idag. 

Jag har varit på Zumba Jam, dvs. fortbildning för zumbainstruktörer, och oj vad det gör gott i både kropp och själ! Fast fötterna är trötta. 

stadsnaturbilder

Inget långt inlägg i kväll heller, måendet är inte på topp.

Onsdagen den 16.3. Utsikt mot Sandö, då jag promenerade Vasahem från jobbet och tog strandpromenaden. Få se hur länge isen är kvar.

16.3. Änder i Hovrättsbassängen, Vasa.

Snösmältning på strandpromenaden. Det rinnande vattnet såg vackrare ut IRL.

Sen såg jag en massa hundbajshögar och diverse skräp också, men sådant iddes jag inte fotografera :)

lättnad

Det här blir nog mitt kortaste blogginlägg nånsin: jag är så lättad över att ha fått positivt besked från Keva att jag inte kan tänka på annat ikväll. Jag har beviljats delinvalidpension. Inte bara för viss tid, utan fortlöpande fr.o.m. 1.6. 

Det innebär alltså att jag fram tills att jag får ålderspension får jobba deltid och samtidigt erhålla en "halv sjukpension", vilket känns oerhört skönt. Inte ledsamt alls. Bara bra. Och skulle jag mot förmodan bli jättepigg och vilja börja jobba heltid kan jag själv säga till att jag vill att pensionen ska upphöra. 

retorik

Jag fortsätter delvis på temat från i går, det var nämligen så att begreppet retorik också användes i Projekt Framgångs senaste poddavsnitt. Malin sa (inte ordagrant, men jag hoppas jag tolkade andemeningen rätt) att hon inte direkt tänker på retorik när hon t.ex. förbereder en föreläsning, eftersom hon uppfattar att retorik kan förstås mera som propaganda. Det fastnade jag för, och reflekterade över, eftersom jag själv är intresserad av klassisk retorik och tänker att vi har mycket att lära oss av de gamla romarna och grekerna när det gäller vältalighet. Michaela nämnde något om att presidenters talskrivare använder sig av principer för retorik. 

Och jag tänkte "måtte jag aldrig bli president, jag vill definitivt skriva alla mina tal själv. Nåja. Risken att jag ska bli vald till president kan väl ses som obefintlig, så jag får i lugn och ro känna mig övertygad om att jag även i fortsättningen får skriva mina tal själv.

År 2010, då jag disputerade, bekantade jag mig närmare med retorikens principer, då jag skulle skriva min s.k. lectio praecursoria, ett tal som disputanden (den som har skrivit en doktorsavhandling och offentligt ska försvara sina teser vid en doktorsdisputation) håller inledningsvis. Jag lyckades inte hitta några detaljerade anvisningar hos mitt eget universitet Åbo Akademi, men Tammerfors universitet hade givande information om hur en bra lectio är uppbyggd. Dem kombinerade jag med att läsa klassisk retorik, och voilà - jag fick mycket beröm för lection. Ibland brukar disputanden få skriva om sin lectio flera gånger, jag behövde bara ändra ett ord eller om det var en mening, så var mina handledare nöjda. 

Ergo - det är bra att förstå sig på retorik och att hitta goda anvisningar :)

Hursomhelst, här kommer en kort och förenklad presentation av hur man bygger upp ett övertygande tal (och sedan må man ju ha vett att använda retoriken i det godas tjänst, allt som är bra kan dessvärre också användas för mindre hedervärda ändamål):

1. Exordium, dvs. inledningen. Väck intresse för ditt ämne!
2. Narratio, en berättande bakgrund. Sätt in ditt ämne i ett större sammanhang!
3. Propositio, för fram ditt främsta budskap i koncentrerad form.
4. Ev. partitio, där du beskriver hur fortsättningen av ditt tal är uppbyggt, vilka saker som tas upp. 
5. Argumentatio, där du dels a) talar för din sak (probatio), dels b) möter tänkbara motargument, så att lyssnarna vet att du är medveten om att saken har flera sidor (refutatio). 
6. Peroratio, din slutsats. 

Ungefär så. Det finns lite olika modeller. I min lectio hoppade jag över punkt 4, jag är inte heller säker på att jag hade punkt 3 med, eftersom man inte ska gå in på sina resultat i detalj i lection, det görs senare i dialog med opponenten, och då är det opponenten som styr. 

Lycka till med dina tal, och ja, jag tycker om att hålla tal, inte bara om att föreläsa och att ge träningsinstruktioner!

inspiration

Den här veckan diskuterar Malin och Kugge inspiration i poddinlägget "Snälla, inspirera mig!"  Jag lyssnade på en del av inlägget medan jag promenerade till jobbet - och faktiskt promenerade förbi Malins affär för första gången, men jag hade lite bråttom så jag gav mig inte tid att titta in - och på resten av inlägget medan jag promenerade hem. Det tar ca 25 minuter att promenera till jobbet från vårt Vasahem. Ofta brukar jag ändå ta bilen, eftersom jag nästan alltid har så mycket grejor som jag vill ha med. I dag försökte jag packa lätt och förnuftigt, vilket lyckades rätt bra. En ryggsäck på ryggen och en tygkasse i handen räckte. Dessvärre hade jag glömt mina jobbnycklar i handväskan som jag inte tog med mig, men det gick att jobba utan egna nycklar en dag också. Man kan lösa ut extra nycklar från vaktmästeriet, men jag lät bli. Så jag fick vara utan inneskor - de var inlåsta i min garderob, och jag som n-ä-s-t-a-n har ett hål på strumpan *fail*. Nå, jag hade ingen undervisning i dag, så jag satt i strumpfötterna i arbetsrummet och tog på mig uteskorna ("länktossor") när jag rörde mig i korridorerna. Det gick det också. 

Note to self: ta med nycklarna i morgon.

Men det var ju inte det jag skulle skriva om, utan om inspiration. Vad jag inspireras av. Förutom av Malin och Michaela, då. Jag blev som vanligt väldigt engagerad och skulle ha velat delta i diskussionen. Nu får jag allt lov att plocka fram bloggidéhäftet igen (ur den där handväskan som inte var med idag) och skriva upp ett par idéer till. *åtgärdar saken*

När jag var yngre, typ 29, och nyligen hade påbörjat min utbildning till barnmorska, hade jag lite svårt för att låta mig inspireras av personer som var yngre än jag. Taskigt och korttänkt av mig. Vilken tur att jag snabbt kom på andra tankar. Vi hade bl.a. en lärare som var bara 25, och jag sneglade misstänksamt på henne i smyg och undrade vad en sån "barnrumpa" (förlåt, förlåt, förlåt!) skulle kunna lära mig? Snart nog insåg jag hur dumt jag tänkte. Kunskap och erfarenhet har inte alls nödvändigtvis med ålder att göra. Nu har jag absolut inget emot att undervisas, handledas av eller vårdas av osv. av människor som är åtskilligt yngre än jag. För ett par år sen hade jag en ung PT, och en av mina kompisar sa med tvekan i blicken "vet du att hon är bara 20 år?" I själva verket var PT:n väl 22. Hursomhelst, jag svarade att det absolut inte spelar någon roll, hon kan sin sak. Dessutom ställer jag alltid gärna upp om det behövs nån att öva sig på. Jag har själv varit studerande och nyanställd och vikarie och den där som inte vet någonting i så många sammanhang och så många gånger att jag mer än gärna vill bidra till att andra utvecklas. 

Annars, för att återgå till det där med inspiration, jag hoppas ju att jag själv inspirerar andra. Både i min huvudsyssla som universitetslärare och i min bisyssla som fitnessinstruktör har jag som ett viktigt mål att inspirera. Jag vill inspirera mina studerande till att bli goda vårdchefer, och mina gruppträningsdeltagare till att röra på sig och må bra. Oavsett i vilken ålder de befinner sig. 

Jag tror faktiskt att jag lyckas rätt bra med den saken.

Men, för att kunna inspirera andra behöver jag ju också inspiration och kraft. Var får jag den? Från andra människor. Fortfarande vill jag gärna inspireras av och ha förebilder som är äldre än jag. Starka kvinnor. Starka på olika sätt. Och så får jag inspiration från naturen. Och från texter. Ord. Framför allt från ord. Ord som jag smakar på, ord som jag experimenterar med, ord som berikar eller reducerar, ord som känns levande eller mekaniska, ord som väcker tusen associationer och ord som jag står helt främmande för. Och så påstår folk att en bild säger mer än tusen ord. Kanske, men inte för mig. Inte om jag inte sätter ord på bilden. Tror jag. Det är orden som öppnar och möjliggör. Ord kan stänga och utesluta, men de alltid kan användas i det godas tjänst, om man gör dem till det godas tjänare. 

Sen finns det alltid förlåtelse också. 

Och ny inspiration, en möjlighet att börja om. 

vad är framgång?

...läste jag nyligen i Celmas blogg. 

Framgång definierar var och en för sig själv. Framgång kan vara att sova gott om natten, att vara nöjd och lycklig. Att inte behöva vara bekymrad.

Och nu tänker jag på personlig framgång, inte på företags framgång. Jag blev så glad över det där citatet. För jag har tänkt att "folk" tänker att framgång är att få mera makt och mera pengar. Vad man nu ska med det till. 

Visst, mera pengar ger valfrihet att köpa, resa, bo osv. finare, mera och större, om det är det man vill. Mera makt ger större möjligheter att göra gott. (Eller ont.) 

Men om man faktiskt är nöjd med mindre? "Sikta mot stjärnorna, så når du kanske trädtopparna." Bah. Jag tycker att det räcker att sitta under trädet och lukta på blommorna. Då har jag nått mitt mål, min framgång. 

Bilden har inte sådär värst mycket med texten att göra. Men den kan ses som en illustration av att kunna glädjas åt det lilla. Som att björnbärsbuskarna (heter det -buskar?) har burit frukt. 

I dag lyssnade jag på podden Söndagsöppet med Silje och Christina. Temat var mens. Jag har skrivit om mens tidigare också, och det har flera andra bloggare också gjort, bl.a. Caroline. Hursomhelst är det ett ständigt aktuellt tema för oss kvinnor, så jag kan gärna skriva några ord om saken igen, med risk för att jag upprepar mig. 

Det förvånar mig att unga flickor fortfarande tycker att det är genant att tala om mens. Jag funderade förstås på mina egna erfarenheter när jag lyssnade till berättelserna. Och det kan ju faktiskt hända att det är annorlunda nu, då barnen går längre i det som kallades lågstadiet (vad heter det nu, förresten? Den grundläggande utbildningen, men mer?) än de flesta gick i det som kallades folkskolan när jag var barn (jag vet, det var på dinosauriernas tid, ungefär). Vi började alltså i läroverk som 11-åringar, och då gick vi i samma skola som 18-åringarna som skulle skriva studenten. 

Hursomhelst, jag minns faktiskt inte att det skulle ha varit pinsamt att tala om mens med andra flickor. Nog att man smög med sina bindor osv., men jag skulle nog tänka mig att det var att man inte ville att pojkarna skulle se dem. Inte att man brydde sig om ifall andra flickor såg att man hade bindor i väskan. Men kära hjärtandes vad genant jag tyckte att det var sen långt senare i livet när jag måste upplysa min pojkvän om att jag hade mens *ryys*

Pinsamt var det i alla fall på sätt och vis att vara sent utvecklad. Jag minns då jag var 12 år, och vi stod utanför klassen och en av flickorna frågade av alla i tur och ordning om vi använde tamponger. - Nej, svarade jag synnerligen sanningsenligt, när frågan väl kom till mig. - Nä, hon har ju inte ens fått mens än, flinade min "kompis" som själv nyligen fått mens. Och alla flickorna skrattade. Det var inte kul. 

Jag var 14 då jag fick mens. Det måste ju ha varit samma sommar som jag gick i skriftskolan. Jag vet att jag hade med mig bindor både till skriftskollägret och när jag var på ridläger sommaren innan, det var mamma som sa att det var säkrast, då man aldrig vet när det börjar. 

Mamma råkade vara borta, var hon nu var, när jag fick min första mens, så jag fick lov att berätta det för pappa. Och pappa sa sakligt och vänligt att det var viktigt med hygien och att byta bindor tillräckligt ofta, och att jag fick tala mera med mamma om det sen. När hon kom varifrån-hon-nu-hade-varit och jag berättade, kramade hon om mig i bästa "välkommen till vuxenvärlden"-stil. Jag blev bara irriterad. Som på det mesta den där tiden. Usch, vad otrevlig jag var. Och jag hatade att bli mens och att få bröst och att bli "tjock" ( = få kvinnliga former). Tjock var jag inte. Men jag gick upp 10 kg på ett drygt år, från sisådär 38 till 48 kg och det kändes gräsligt. 

Annars, i podden diskuteras en artikel som handlar om ifall man borde få vara borta från jobbet om man har svår mensvärk. Jag kan ju passa på att påpeka att det får man. Om man har så ont att man inte kan jobba, får man sjukledigt, oavsett orsak. Men, i regel försöker läkaren också hitta något som lindrar så att man ska kunna jobba och leva som vanligt och slippa de värsta smärtorna. Ofta hjälper det med p-piller, och sen kan man pröva med olika receptbelagda värkmediciner, som helst ska tas innan värken riktigt hinner komma igång. (Jag är utbildad barnmorska och har träffat många med mensvärk, samt själv haft värkmedicin på recept av den orsaken.)

Själv fick jag som 40-åring en hormonspiral insatt, inte för att jag ville ha preventivmedel utan för att jag hade så vansinnigt ont då jag fick mens och min mage tog stryk av all värkmedicin. Oftast blir mensvärken lindrigare efter att man fått barn, men för mig var det snarare tvärtom. 

Och nu väntar jag bara på att slippa eländet, kom igen, Moder Natur, inte ska jag ha fler barn nu då jag är 53, varför i all sin dar ska jag ha mens då? Spiralen togs bort i höstas, eftersom hormonprover visade att jag inte längre är fruktsam. Och så hölls menseländet borta i fyra månader (längst hittills, ibland har det gått 3,5 månader)  men kom igen med förnyad styrka. Utan vidare värk, dessbättre. Hoppas det var sista gången. 

Bilden har jag snott från http://intl.target.com/p/always-ultra-thin-slender-pads-36-count/-/A-13369117?lnk=rec|pdp|related_prods_vv|pdpv1 

Såna här med vingar är absolut bäst om du frågar mig! Menskopp har jag inte provat, jag tycker det låter krångligt och kladdigt, och tampong har inte passat mig eftersom jag har haft så sparsam mens och är så infektionskänslig. 

sömnstatistik

En intressant "bifunktion" med pulsklockan jag köpte för en dryg månad sedan (Polar M400, inlägget är inte sponsrat av Polar) är att den på något konstigt sätt vet när jag sover, om jag sover med klockan på armen. De första nätterna kändes det lite störande med klocka på armen, men jag vande mig fort. Jag antar att den har nån form av rörelsedetektor, så att den känner när jag är i vågrätt läge, och att jag rör mig mycket eller lite, eftersom den tror sig veta när jag sover "rofylld sömn". 

Man laddar över data från klockan till sin dator eller till sin telefon (det senare behagar krångla, men jag tror att det helt enkelt är så att min iPhone dessvärre börjar bli för gammal - come on, den är  bara TVÅ ÅR - så att den inte riktigt orkar med alla nymodigheter), och så kan man se statistik över det ena och det andra. 

De som känner mig eller har följt med min blogg en längre tid vet att sova är nr 1 i mitt liv. Efter utbrändheten, när jag funderade på vilka fem saker jag vill satsa på då jag överhuvudtaget började orka röra på mig mer än det allra nödvändigaste, blev det "sova, äta, träna/motionera, handarbeta och läsa/lyssna på ljudböcker". Allt eventuellt annat gör jag i små portioner om  och när jag orkar. 

Och klockans statistik visar att jag lyckas hålla det där med sovandet rätt bra. 

Så här ser mars månads "sovstatistik" och lite till ut. Jag har lovat mig själv, att jag de allra flesta kvällar, om det alls låter sig göras, ska gå och lägga mig senast nio timmar innan jag ska stiga upp. Detta för att jag ska kunna känna mig lugn och förvissad om att jag får sova minst 7-8 timmar, så att jag ska orka med följande dag. Jag har aldrig kunnat somna direkt jag lägger huvudet på kudden. Antagligen är en del av de ljusblåa staplarna tid då jag ligger och slappnar av och väntar på att somna. 

Vissa nätter har blivit i kortaste laget, men i snitt har jag legat/sovit  9 timmar och 11 minuter per natt, vilket motsvarar mina målsättningar. De där morgnarna då jag farit till gymmet för att hålla spinning kl. 06:45 har nätterna blivit lite kortare, det är inte alltid så lätt att komma sig i säng över 9 timmar före kl. 05:30... i synnerhet inte om man har födelsedagskaffe i familjen som i torsdags... Natten mellan måndag och tisdag blev också lite kort, men då kände jag mig ovanligt pigg på måndag kväll och ville så gärna sitta och sticka lite längre. 

Om någon undrar vad som föranleder "inaktivitetsstämplar", så är det om man sitter för länge. Polaren gillar inte sittande. Ligga eller stå eller röra på sig får jag göra utan att den klagar, men om jag sitter i en timme piper den till och säger "dags att röra på sig". Det lär vara bra att sträcka på benen då och då, men det låter sig inte alltid göras efter en timme, och ibland har jag helt enkelt inte lust att lyda :)

Jag kunde inte låta bli att fnissa åt en notis (eller vad det nu heter, jag lär mig aldrig de där begreppen) i Vasabladet, där japanska råd från 1927 om hur man skulle kunna leva i 200 år hade listats. Nr 5 på listan lyder "sov minst sex, högst sju och en halv timme varje natt. För öppet fönster och i mörkt rum."

Fönstret är oftast öppet, men jag sover alltså alltför mycket för att leva länge. Vem bryr sig, hellre sover jag mera och orkar leva bättre de år jag har kvar ;)

vad är du mest stolt över?

...är dagens fredagsfråga hos Fina Christina. Det känns onekligen mera konstruktivt att fundera över den saken än att fundera över vad jag skäms för... 

Skämt åsido, visst har man rätt att vara glad och stolt över att man har lyckats med det ena och det andra. Jag tycker att det är en helt annan sak än att skryta. Om jag tänker skryt, då tänker jag att man framhäver det man själv har på bekostnad av andra. Som när jag hörde berättas om en person som var glad över att hon sytt om begagnade lakan till gardiner, och var så nöjd med resultatet. Då berättade hennes arbetskamrat om sina nya gardiner, som en inredningsexpert hade gjort... 

Jag menar förstås inte att inte arbetskamraten skulle ha fått glädjas över sina inredningsexpertfixade gardiner. Men. För den som var glad över att ha kunnat återvinna kändes det den gången som att hennes gardiner inte var något värda.

Fast det skulle ju också kunna vara den som återanvänder som skryter. "Jag har minsann sytt mina gardiner själv, och dessutom återanvänt material." Underförstått "hur slösaktig kan man vara, sätta pengar och resurser på nya gardiner och inredningsexpert och allt när det finns barn som svälter och naturresurserna är begränsade". 

Inte är det lätt om man gör det svårt.

Hursomhelst, jag är mest stolt över att jag har fått fyra underbara barn. Om det sedan är något som jag kan ta äran åt mig av vet jag inte, men de är i alla fall det absolut bästa jag gjort och det käraste jag har <3 p="">

Familjefoto i repris, snart två år sedan 

Sen är jag förvisso också stolt över att jag har klarat av att genomföra tre... fyra... fem? utbildningar. Fem, får jag väl säga. Eller fyra. Och över att jag har lyckats få bodypumpinstruktörslicens och zumbainstruktörslicens på "äldre dar". 

I dag har jag lagat smörgåstårta och firat yngste sonen som fyller 19 och inte haft tid att skriva :)

en vanlig arbetsdag

För att fortsätta på gårdagens tema - jag tycker att det är intressant att läsa och höra om vad folk gör på sina jobb, eller vad de gör en helt vanlig dag. Vanliga saker och vanliga människor. Visst är det intressant med ovanliga saker och ovanliga människor också, men de flesta av oss är väl rätt vanliga på många sätt. Det skulle ta alltför länge att gå in i alla detaljer, men jag tänkte mig något i stil med "ett foto i timmen", fast utan foton, liksom. Den här dagen var en dag då jag inte hade någon undervisning, inte heller några möten. Jag fick alltså helt bestämma själv vilka tider jag jobbade. 

07.00 Väckning, åtföljd av 15 minuter yogastretching och morgonmeditation. Sen frukost, fb och bloggen. 

08.00 antar jag att jag höll på med att skriva gårdagens blogginlägg. Därefter gjorde jag mig i ordning för att fara till jobbet. Jag skulle kunna promenera då jag sover i övernattningslägenheten i stan, men på tisdagar har jag alltid så mycket grejor som ska med att det oftast blir så att jag tar bilen, vilket jag också gjorde denna dag.

09.00 letade jag parkering, trodde att jag hittat den sista fickan på parkeringsplatsen framför Academill, men det såg så trångt ut att jag fortsatte vidare. Och tänkte på om det månne skulle vara integritetskränkande att ta foton på fulparkerade bilar och hänga ut dem på internet? 09.05 var jag inne på jobbet och började med mina vanliga rutiner - hämta snigelposten i postfacket, starta upp datorn och börja med att gå igenom e-posten. Gaah, jag hade 60 olästa mail. Mer än jag hade efter sommarledigheten... fast jag bara hade haft ett inofficiellt sportlov. Bara att börja med en snabbkoll för att se om någon rubrik verkade extra angelägen. Jag svarade på några mail och raderade andra. Alla behöver inte läsas, som t.ex. "det finns en ledig massagetid i morgon" eller "massagetiden är bokad". Klockan 9.30 fick jag lov att ta paus eftersom jag skulle träffa en person 09.45 för att köpa några begagnade virknålar (det händer inte varje arbetsdag). Jag var tillbaka 09.50 och fortsatte med mailskörden. Jag hoppade över kaffepausen med arbetskamraterna kl. 10, det gör jag nästan alltid, jag blir bara stressad av att ta paus då jag precis kommit igång, och jag kommer ofta till jobbet först vid 9-10-tiden om jag inte har någon tid att passa. 

10.00 hade jag övergått från att bara kolla mail till att granska planer för temaseminarieuppsats, vi ska ha planseminarier nästa vecka och jag väntade mig att ha fått in 14 av 18 planer under sportlovet. Fyra flitiga personer hade skickat in sina planer redan tidigare. För att inte överanstränga tankeverksamheten delade jag upp jobbet enligt "läs en plan, skriv meddelande till planförfattaren, läs ett mail som inte har med planerna att göra och svara om det behövs, läs en plan... etc. etc." När jag hade läst alla planer som ska framföras 16.3, gjorde jag ett dagsschema för den dagen med exakta tider, vem som ska framföra, vilket tema hen har och vem som är opponent. Det här fortsatte jag med till 11.45, då jag tog paus för lunchträff med min äldsta son.

12.00 träffade jag sonen vid 1 rum och kök, en trevlig restaurang invid torget. Vi åt lunch och gick till en fotofirma för att beställa examensfoton. 

13.00 skildes sonen och jag åt och jag knallade tillbaks till jobbet, där jag fortsatte jobba 13.10. Med samma uppgifter - läsa planer, läsa andra mail osv. 

14.00 var jag inte riktigt klar för den gemensamma kaffepausen, men klockan var väl ca 14.15 när jag gjorde de andra sällskap. Jag drack te och åt mitt medhavda mellanmål. 14.30 fortsatte jag med att... ja, ni vet. Så småningom var jag klar med planerna och satsade i stället på att komma igenom resten av de där 60 mailen plus de som kommit in under dagen. Jag tog reda på några praktiska saker, vem som ska ha vilket dokument, och satte dokumenten i internposten. 

15.00 fortsatte jag med det här e-postandet, och så småningom började jag också skissa på schemat för planseminarierna den 17.3. Det blev jag inte klar med, i dag ska det bli färdigt. Men jag hann igenom all e-post, och hann också svara på det som behövde svaras på. I "hann igenom" ingick också att läsa dokument från facket om samhällsfördraget eller vad det nu heter nuförtiden, samt att svara på en enkät som gällde hur nöjd jag är med bibliotekets service. 6 timmar och 30 minuter jobb blev det den här dagen. 

16.15 slutade jag jobba och åt ett äpple eftersom jag tyckte att jag behövde lite mera energi inför min zumbatimme vid ÅA-motion, som började 16.45. 16.30 gick jag iväg för att byta om (gymnastiksalen är i samma hus, men i en annan del av byggnaden). 

17.00 zumbade vi i våra anletes svett :) Zumban slutar 17.45.

18.00 hade jag duschat och var klar för hemfärd. Först gick jag tillbaks till mitt arbetsrum, samlade ihop mina saker och klädde på mig ytterkläderna.

19.00 satt jag "Vasahemma" och åt uppvärmd köttsoppa och läste Vasabladet på datorn, nöjd och belåten.

20.00 satt jag och stickade på en röd vante och lyssnade på en ljudbok. 

21.00 åt jag kvällsgröt, och 21.30 ställde jag mig för att gå i säng. 

arbetstid

Igår lyssnade jag på det senaste avsnittet av podden Projekt Framgång, som handlar om arbetstid. "Jobbar vi för mycket?" är rubriken. Det var mycket intressant, inte minst för mig, eftersom jag verkligen funderar och har funderat ur olika synvinklar på det här med arbetstid. Jag minns faktiskt inte om det var här på bloggen eller på facebook som jag funderade på hur det där med att förlänga arbetstiden med några minuter per dag skulle kunna ta upp Finland ur gropen. Det var glädjande att höra att Michaela reagerar precis som jag.

Antagligen är det för att vi inte har jobbat inom industrin. Eller så är det bara för att vi är smartare än beslutsfattarna? Skämt åsido, det är svårt att föreställa sig att effektivitet och produktivitet skulle vara så tidsberoende att det är helt klart att produktionen ökar och Finlands konkurrenskraft stärks om alla jobbar några minuter till varje dag. 

I övrigt kunde jag konstatera att jag är mera som Michaela när det gäller jobb - att jag jobbar effektivt och koncentrerat och helst kortare pass. I mitt jobb ingår mycket läsning och skrivning, och jag både läser och skriver snabbt, men tappar koncentrationen och sugen ganska snabbt också, i synnerhet efter min burnout. 

När jag var avdelningsskötare hade jag periodvis väldigt lite att göra. Det var synnerligen frustrerande. Att ha för lite uppgifter är också en sak som diskuteras i poddavsnittet. Det är faktiskt minst lika stressande som att ha för mycket att göra. Så småningom hittade jag på uppgifter åt mig, det var kanske så det var tänkt, men särskilt meningsfullt kändes det inte. När jag kom på att "jag kan ju göra x" så visade det sig att x var någon annans uppgift, och tänkte jag att "jag gör y i stället" så var y också någon annans uppgift. Visst blev det också bättre med tiden, och jag fick fler uppgifter som faktiskt kändes bra. Hursomhelst, när det var som långtråkigast, och jag satt och väntade och hoppades att det skulle komma något mail så att jag åtminstone hade något att svara på, passade jag förstås på att läsa mycket, bl.a. kollektivavtalet, jag var ju chef, bevars. Och där stod bl.a. att arbetstid är den tid då man utför sina uppgifter eller finns till arbetsgivarens förfogande. Det kändes lite lättare när jag såg den formuleringen. Så, det var liksom inte mitt fel (eller var det jag som inte fattade vad jag borde ha gjort? den känslan fanns ständigt närvarande) att jag bara satt där, jag satt ju där till arbetsgivarens förfogande om jag händelsevis plötsligt skulle vara behövd. Det var fortfarande långtråkigt, men lite bättre långtråkigt. Jag hann faktiskt också tänka att om jag inte får mer att göra, så får jag väl börja jobba på min doktorsavhandling... jag var ju forskarstuderande då. 

Så blev det nu inte. Och visst trivdes jag i den miljön, med mina arbetskamrater osv. Men inte med att jag hade så lite uppgifter. 

Mitt nuvarande jobb är helt annorlunda. Det är gränslöst, om man inte sätter gränser själv. Det finns alltid fler böcker att läsa och fler texter att skriva. Fler nätverk att bilda och fler kanaler till potentiellt samarbete. Fler tekniska lösningar för att utveckla distansundervisningen. Fler... ja, vadsomhelst. Mer om det en annan gång. 

"toisen romu on toisen aarre"

Brukar man använda det uttrycket på svenska? "Den enas skrot är den andras skatt"? 

Hursomhelst, det är skojigt med internet. Och bloggar. Och människor. Och vilka vägar det ena och det andra kan ta. Jannike läste min kommentar på Sabinas blogg om att jag hade slängt ut svärföräldrarnas kristallkrona. Och så bad hon att få köpa den! 

Naturligtvis fick hon det. Så det kan gå :) I dag träffades vi i Vasa och kristallkronan bytte ägare. Alla nöjda!

En darrig snapshot som jag tog av lampan i förrgår. Den fick komma in i värmen (efter att ha varit förvisad till ett uthus) för att bli fotograferad. I bakgrunden ser ni fönstret som jag kan titta ut genom när jag sitter vid mitt skrivbord, med porslinsblomman hängande ovanför och bl.a. såna där skrangliga sprätt-iväg-blommor på fönsterbrädet :) Till höger om skrivbordet står min hylla med facklitteratur. 

 Kanske jag rent av får sätta till en ny kategori "inredning" nu :) Hoppas bara inte att nån börjar vänta sig "regelrätta" inredningsinlägg av mig...