fredag 11 juli 2014
Det är onödigt att klaga på vädret, eftersom vädret är vad det är oberoende av vad vi tycker, men glädjas måste man väl få göra? Nu har det varit flera helt underbara dagar för oss här i skären, det har varit såpass varmt att t.o.m. vi har haft temperaturer över 20 grader i skuggan. Om jag skulle vara hemma skulle jag kanske inte vara lika glad. I går var jag hem på en snabbvisit, och det var så varmt inomhus. Vi har tegelhus, det hålls svalt en tid fastän det blir sommarhett ute, men sen när det blir varmt inomhus är det som att värmen skulle magasineras, det brukar vara jobbigt då man ska sova. Synd att man inte kan magasinera värmen i något lager och plocka fram den sen när det blir kallt.
Varje dag, när det låter sig göras, brukar jag ligga en timme i solen. När jag var ung tyckte jag att det var svettigt och förfärligt tråkigt att ligga i solen. Jag minns våren då jag blev student, då var det väldigt vackert i maj. Jag är väldigt ljushyllt, men ville gärna ha lite färg till studentdimissionen, så jag tvingade mig att ligga i solen en timme då och då. Tvingade, jo, stirrandes på klockan, suckandes och önskandes att timmen skulle gå fort. Och klockan liksom sniglade sig fram.
Numera har jag inte några såna problem. I stället ställer jag alarm på telefonen för att jag inte ska ligga för länge. En timme - noggrant insmord med solskyddsfaktor 50+ - räcker gott, i synnerhet såna här dagar då det faktiskt är så varmt att jag kan gå omkring i bikini även efter solstunden. När det blåser kallt, brukar jag i bästa fall hitta en fläck där det är tillräckligt bra lä för att man ska stå ut en timme utan att frysa, och sen vill man definitivt klä på sig igen. Nu är jag i princip klädd i bikini hela eftermiddagarna, men sitter alltså inte direkt i solen annat än den där ena timmen.
Det är ju nämligen annars också så med mig nuförtiden, att saker och ting får ta tid. Och att de liksom tar tid. Lång tid, som inte känns lång. Vips har en timme gått. Jag kan sitta och titta på vågorna och tiden bara far utan att jag riktigt har grepp om den. Måltiderna tar ju också länge. Gärna en timme eller mer. Jag äter långsamt, njuter av maten, funderar, diskuterar om jag har sällskap, beundrar naturen eller läser om jag är ensam.
När jag var sjukskriven, stickade jag ju mycket, när jag kommit så pass långt att jag orkade göra något överhuvudtaget annat än äta, duscha och sova och möjligen hjälpa till lite med matlagningen. Jag fick då höra av en bekant, som ville tipsa mig om ett mönster, att hon hört att jag stickar "fö ti fo dagan ti gaa". Jag antar att man kan uppfatta det så, eller uttrycka det så, och jag protesterade inte utan tog tacksamt emot tipset och var glad över omtanken. Men själv skulle jag aldrig säga så. Om mig själv, alltså. Om jag skulle sticka för att få dagarna att gå, tycker jag att det låter som att jag skulle tycka att dagarna kändes långa, att det var tråkigt att inte kunna jobba, och att jag behövde ha något att ägna mig åt som fick mig att glömma allt det där. Så var det, är det, ju inte. Jag njuter av att sticka. Och dagarna går bara för fort, innan jag vet ordet av är det kväll. Jag njuter av att det finns saker jag fortfarande klarar av, och av att jag kan åstadkomma något med mina begränsade resurser.
Förutom stickandet, solandet och en del vedklyvning och träning, läser jag också. Både pappersböcker och ljudböcker. Jag har fortsatt med ljudböcker av Aino Trosell, och har bl.a. läst Hjärtblad, som utspelar sig i historisk miljö. Jag gillade den, liksom de andra jag läst av henne. Det är underbart befriande att få läsa om folk på landet, det finns så många böcker som handlar om ett väldigt urbaniserat liv, som jag delvis har svårt att känna igen mig i. Men jag tycker att det är bra att läsa också om sånt som jag inte känner igen mig så mycket i, det är bra att vidga sina vyer och se "jaså, så där kan man också tänka/ha det".
Nu ska jag börja med En egen strand, av samma författare. Pappersboken jag har på gång heter "Arbetets lust och leda", av Alain de Botton. Den är också intressant, på sitt vis. Och den väcker många tankar om arbete, men det tar jag en annan gång. Ha det fortsatt bra i sommar, alla som läser detta!
tisdag 1 mars 2011
den 25 juli 2006
...hade jag tydligen fått hem en ny dator. Den har redan fått två efterföljare :-/
Däremellan hade jag bara skrivit kort om att dotterns moped krånglade, och om att vi skulle på bröllop och att det kändes overkligt att vi bara hade fyra år kvar till vårt silverbröllop. Nå, den dagen är numera passerad...
det här med teknik...
Nu har vi skaffat en ny bärbar dator Det är bra, för den gamla börjar bli så instabil att man inte riktigt vågar lita på den. Då och då blir skärmen bara blå. Så putsar (?) maken hårdskivan, och sen fungerar den ett tag igen.
Den nya ser fin, blank och oanvänd ut. Det går att skriva texter med den, så långt har jag försökt. Men gällande vissa saker är jag så hopplöst ovetande. Jag vet, det man inte kan kan man alltid lära sig, ett motto jag har haft genom livet. Problemet är att man inte alltid vet var man ska hitta erforderlig kunskap eller vem man ska fråga om vad.
För att våga börja använda Internet på den nya datorn borde jag installera antivirus- och brandväggsskyddet som vi har abonnerat på via det lokala telefonbolaget. Tyvärr har jag förlagt pappret med nycklarna (vi har tre nycklar). Så jag skickade mail igår för att berätta om mitt dilemma, det skulle kanske gå att maila hit nycklarna på nytt (eftersom jag också tycks ha raderat mailet där de ursprungligen fanns). Hittills har ingen svarat
Jag vet, man kan ringa också, det har jag hunnit göra tidigare vid olika problemsituationer. Men det är inte alltid så lätt att komma fram. Dessutom är det dyrt. Först betalar man en hög avgift för att ha tjänsten, och om man ska ha hjälp med att använda den betalar man ännu mera. Suck. Men vad kan man. Förr hade vi ett antivirusprogram som man installerade via CD, men det gjorde att datorn blev enormt slö, så att den knappt gick att använda. Man stod bara inte ut. Sen laddade jag ner ett antivirusprogram från nätet. Det var så överdrivet effektivt att man inte heller kunde använda datorn som normalt folk, för det ifrågasatte och censurerade "allt".
Det nuvarande är också lite fånigt, det kan t.ex. varna att Internet Explorer försöker skapa en förbindelse till internet, vill jag tillåta det? (Vad *** skulle jag ha Internet Explorer till annars?)
Men visst är det bra med antivirus- och brandväggsprogram, som sagt var vågar jag inte surfa med den nya datorn innan det är fixat. Återstår att se sen om vi kommer ut på nätet... den nya datorn har "wireless LAN" (???)... måste man ha annan router eller vad det heter då :o)
Öh...
Numera har jag ett gratis antivirus- och brandväggsprogram via jobbet. Samma som vi tidigare betalade för. Det får jag tacka arbetsgivaren för :) och den person som hade vänligheten att upplysa mig om den här möjligheten när jag hade betalat dyra pengar i flera år helt i onödan...
Däremellan hade jag bara skrivit kort om att dotterns moped krånglade, och om att vi skulle på bröllop och att det kändes overkligt att vi bara hade fyra år kvar till vårt silverbröllop. Nå, den dagen är numera passerad...
det här med teknik...
Nu har vi skaffat en ny bärbar dator Det är bra, för den gamla börjar bli så instabil att man inte riktigt vågar lita på den. Då och då blir skärmen bara blå. Så putsar (?) maken hårdskivan, och sen fungerar den ett tag igen.
Den nya ser fin, blank och oanvänd ut. Det går att skriva texter med den, så långt har jag försökt. Men gällande vissa saker är jag så hopplöst ovetande. Jag vet, det man inte kan kan man alltid lära sig, ett motto jag har haft genom livet. Problemet är att man inte alltid vet var man ska hitta erforderlig kunskap eller vem man ska fråga om vad.
För att våga börja använda Internet på den nya datorn borde jag installera antivirus- och brandväggsskyddet som vi har abonnerat på via det lokala telefonbolaget. Tyvärr har jag förlagt pappret med nycklarna (vi har tre nycklar). Så jag skickade mail igår för att berätta om mitt dilemma, det skulle kanske gå att maila hit nycklarna på nytt (eftersom jag också tycks ha raderat mailet där de ursprungligen fanns). Hittills har ingen svarat
Jag vet, man kan ringa också, det har jag hunnit göra tidigare vid olika problemsituationer. Men det är inte alltid så lätt att komma fram. Dessutom är det dyrt. Först betalar man en hög avgift för att ha tjänsten, och om man ska ha hjälp med att använda den betalar man ännu mera. Suck. Men vad kan man. Förr hade vi ett antivirusprogram som man installerade via CD, men det gjorde att datorn blev enormt slö, så att den knappt gick att använda. Man stod bara inte ut. Sen laddade jag ner ett antivirusprogram från nätet. Det var så överdrivet effektivt att man inte heller kunde använda datorn som normalt folk, för det ifrågasatte och censurerade "allt".
Det nuvarande är också lite fånigt, det kan t.ex. varna att Internet Explorer försöker skapa en förbindelse till internet, vill jag tillåta det? (Vad *** skulle jag ha Internet Explorer till annars?)
Men visst är det bra med antivirus- och brandväggsprogram, som sagt var vågar jag inte surfa med den nya datorn innan det är fixat. Återstår att se sen om vi kommer ut på nätet... den nya datorn har "wireless LAN" (???)... måste man ha annan router eller vad det heter då :o)
Öh...
Numera har jag ett gratis antivirus- och brandväggsprogram via jobbet. Samma som vi tidigare betalade för. Det får jag tacka arbetsgivaren för :) och den person som hade vänligheten att upplysa mig om den här möjligheten när jag hade betalat dyra pengar i flera år helt i onödan...
måndag 28 februari 2011
21 juli 2006
Sen tog det ända till 21 juli innan jag skrev igen. Som en kuriositet kan nämnas att jag såg min gamla bil, som jag skrev om i inlägget, idag i Smedsby, så den är still going strong.
Vad jag tydligen inte skrev om i det där inlägget, fastän jag berättade om att vi var till Juku-juku-maa var att jag hade lånat dotterns bikini. Den var jättefin så länge den var torr. Men ack och ve, när jag var i vattnet töjde den. Och töjde, och töjde. Jag tordes knappt röra mig, stod stilla och höll fast byxorna :D Det var lite snopet.
biltrubbel
Några dagar sen jag skrev sist, det beror på att jag har varit hos mina föräldrar och inte velat belasta deras långsamma modem med bloggande.
Eftersom jag har över 100 km till föräldrahemmet blir det tyvärr inte allt för ofta jag besöker dem. Men som tur är har de en stuga här i byn, så vi träffas nog minst en gång i månaden i alla fall. Nu var det meningen att vi skulle tillbringa hela veckan hos dem, besöka Jakobs dagar och Juku-Juku-Maa, umgås och ha det trevligt. Fast jag har ju inte semester, så jag har försökt förena nytta med nöje och jobba flitigt... tyvärr har jag inte riktigt nått målet denna vecka. Jag försöker låta bli att tänka på hur många lördagar jag månne måste jobba i höst för att ta igen det jag har missat i sommar. Hursomhelst kom vi hem redan idag pga Sverigesfrämmande som anländer tidigare än förmodat. (Välkomna, kära gudföräldrar!) Vi hann dock besöka Juku-Juku-Maa i tisdags (sönerna var mycket nöjda) och Gågatans marknad i Jakobstad igår.
Nåväl, vi brukar ta bilen när vi ska åka till föräldrarna, men nu har vår bil varit obesiktad länge Till en början var vi lite sent ute med besiktningen, och så gick den inte igenom. En bromsskiva måste bytas, och så blinkade ett par varningslampor som inte skulle få blinka. Bromsskivan klarade maken av att byta, men problemet med varningslamporna måste överlåtas åt en märkesverkstad. Då får man allt lov att beväpna sig med tålamod. Första lediga tiden var 4 dagar efter att "prövotiden" på en månad hade gått ut (dvs. för att man skulle kunna besikta endast det som inte var i skick vid första besiktningen). Jag förde bilen till verkstan, och fick veta att problemet krävde att en reservdel måste beställas till ett pris på över 700 euro... men vad gör man, man vill ju ha eländet besiktat. Problemet gällde nån grej som man kan koppla ur krockkudden med ifall man vill ha en barnstol i framsätet. (Vi har ingen småtting längre, tyvärr, så saken är inte aktuell för vår del.) Delen skulle beställas, och vi fick en ny tid som inföll när jag var i England. Äldste sonen for med bilen till verkstan, och ombads vänta en stund, eftersom de inte var klara med föregående bil. "Stunden" blev tre timmar.... och när han äntligen fick lämna in bilen märkte de att delen inte hade kommit. (Vi väntar fortfarande på att de ska ringa och säga att den har kommit så att vi kan beställa ny tid.)
Av någon anledning slutade varningslamporna plötsligt att blinka... och idag har bilen blivit besiktad.
Vad jag tydligen inte skrev om i det där inlägget, fastän jag berättade om att vi var till Juku-juku-maa var att jag hade lånat dotterns bikini. Den var jättefin så länge den var torr. Men ack och ve, när jag var i vattnet töjde den. Och töjde, och töjde. Jag tordes knappt röra mig, stod stilla och höll fast byxorna :D Det var lite snopet.
biltrubbel
Några dagar sen jag skrev sist, det beror på att jag har varit hos mina föräldrar och inte velat belasta deras långsamma modem med bloggande.
Eftersom jag har över 100 km till föräldrahemmet blir det tyvärr inte allt för ofta jag besöker dem. Men som tur är har de en stuga här i byn, så vi träffas nog minst en gång i månaden i alla fall. Nu var det meningen att vi skulle tillbringa hela veckan hos dem, besöka Jakobs dagar och Juku-Juku-Maa, umgås och ha det trevligt. Fast jag har ju inte semester, så jag har försökt förena nytta med nöje och jobba flitigt... tyvärr har jag inte riktigt nått målet denna vecka. Jag försöker låta bli att tänka på hur många lördagar jag månne måste jobba i höst för att ta igen det jag har missat i sommar. Hursomhelst kom vi hem redan idag pga Sverigesfrämmande som anländer tidigare än förmodat. (Välkomna, kära gudföräldrar!) Vi hann dock besöka Juku-Juku-Maa i tisdags (sönerna var mycket nöjda) och Gågatans marknad i Jakobstad igår.
Nåväl, vi brukar ta bilen när vi ska åka till föräldrarna, men nu har vår bil varit obesiktad länge Till en början var vi lite sent ute med besiktningen, och så gick den inte igenom. En bromsskiva måste bytas, och så blinkade ett par varningslampor som inte skulle få blinka. Bromsskivan klarade maken av att byta, men problemet med varningslamporna måste överlåtas åt en märkesverkstad. Då får man allt lov att beväpna sig med tålamod. Första lediga tiden var 4 dagar efter att "prövotiden" på en månad hade gått ut (dvs. för att man skulle kunna besikta endast det som inte var i skick vid första besiktningen). Jag förde bilen till verkstan, och fick veta att problemet krävde att en reservdel måste beställas till ett pris på över 700 euro... men vad gör man, man vill ju ha eländet besiktat. Problemet gällde nån grej som man kan koppla ur krockkudden med ifall man vill ha en barnstol i framsätet. (Vi har ingen småtting längre, tyvärr, så saken är inte aktuell för vår del.) Delen skulle beställas, och vi fick en ny tid som inföll när jag var i England. Äldste sonen for med bilen till verkstan, och ombads vänta en stund, eftersom de inte var klara med föregående bil. "Stunden" blev tre timmar.... och när han äntligen fick lämna in bilen märkte de att delen inte hade kommit. (Vi väntar fortfarande på att de ska ringa och säga att den har kommit så att vi kan beställa ny tid.)
Av någon anledning slutade varningslamporna plötsligt att blinka... och idag har bilen blivit besiktad.
söndag 27 februari 2011
den 15 juli 2006
...skrev jag om kaninerna...
kaninberättelser del 6
Nemo och K-G var utomhus i ca ½ år. I oktober flyttade de in med bur och allt och fortsatte sin tillvaro i tvättstugan. Nästa sommar var de ute igen, och allt var frid och fröjd (utom möjligen detta, att jag skulle ha önskat lite större engagemang av familjemedlemmarna, själv är jag också engagerad i så mycket att jag inte har haft tid att förströ kaninerna i önskad utsträckning).
Hösten 2005 tyckte jag i alla fall att det skulle vara jättebra att ha en skild bur för inomhusbruk, och slippa dra in den där stora buren varje höst. Jag försökte kolla annonser, men ingen bjöd ut någon begagnad bur (och jag var ekonomisk, ville inte köpa en ny, kaniner brukar inte vara så långlivade i alla fall...). Vid min ordinarie arbetsplats har vi ett virtuellt loppis där man kan bjuda ut saker till försäljning, efterlysa sånt som man vill köpa/hyra m.m. Jag satte in en annons om att jag ville köpa en begagnad bur för inomhusbruk åt två dvärgkaniner. Jag fick svar nästan direkt, och det blev affär. Buren var i mycket fint skick, som ny. Det var två råttor som hade bott i den tidigare. Nu fick alltså kaninerna flytta in i en annan bur, och det verkade de inte ha någonting emot.
Vintern förlöpte enligt tidigare modell, men plötsligt tog saker och ting en dramatisk vändning. En dag när jag kom hem från mitt nuvarande jobb, sa dottern och maken att "någon" borde städa kaninburen, för det luktar illa i hela källaren. "Någon" gick dit för att titta, och då såg jag att det inte var urin, utan avföring som var orsaken till lukten. Normalt är kaninavföring fast (förutom en mjukare sort som också finns bland de skarpa pärlorna, och som kaninerna faktiskt äter - och ska äta), men nu fanns det vattnig, illaluktande diarré i buren. Jag lyfte ut kaninerna för att rengöra buren, och märkte då att den ena var mycket sjuk. Den var alldeles slapp i hela kroppen, och hade avföring i pälsen. Jag hade gett dem mat på morgonen innan jag for till jobbet, och då märkte jag ingenting speciellt.
Efter att jag hade rengjort buren gick jag till datorn för att läsa på www.puput.net om vård av kaniner med diarré. Det var ju kväll, och en dvärgkanin med diarré är inget man besvärar kommunal jourhavande veterinär med. Som jag tänkte, stod det att man skulle ge kaninen enbart vatten och hö så länge diarrén varar. Det stod också att man eventuellt kunde ge den svagt te att dricka. Hur som helst var vår kanin inte i stånd att inta någonting över huvud taget, den var nog så svag. Och så var ju den andra kaninen i samma bur, den måste ju få mat som vanligt.
Innan vi gick och la oss, tittade vi till sjuklingen en gång till. Han låg med nosen i halmen och såg knappt ut att andas. På morgonen, när maken steg upp för att fara till jobbet, var kaninen död.
Harpest har man ju hört talas om, kanske det finns kaninpest också? Eller sorkfeber, eller nåt, som olika gnagare kan få. Vi har kaninernas halm och hö ute i vårt f.d. fähus, där vilda gnagare förstås kan komma och förorena. Vi var bekymrade för att den andra kaninen också skulle kila vidare, så jag tog och desinficerade buren med ett medel vi hade kvar sen vi hade kor, man skulle tvätta kalvarnas kättar med medlet om de hade varit sjuka. Underligt nog klarade sig den andra kaninen utan att bli sjuk. De hade ju varit tillsammans, ätit samma mat, och andats samma luft.
Eftersom K-G och Nemo var identiska tvillingar (åtminstone i våra ögon), visste vi inte vilken av dem som hade gått hädan. Vi hade kallat den tamare för Nemo och den blygare för K-G. Den kanin som var kvar verkade nog vilsekommen och ensam. När man höll den i famnen ville den vara kvar hur länge som helst. Därför trodde vi att det var Nemo - fast vi vet ju inte. Han är faktiskt blyg också, och gömmer sig ofta bakom kojan när man kommer, men det kan ju bero på att han är ensam.
Så nu är Nemo (?) i sin utomhusbur, och har det säkert lite ensamt, även om han har vant sig vid att brorsan är borta. Men vi tänker inte skaffa sällskap åt honom, jag skulle nog vilja ha mera hjälp med skötseln i så fall. Jag uppfyller min förpliktelse att ta hand om MIN kanin, men har fortsättningsvis en aning dåligt samvete pga att jag inte umgås så mycket med honom som jag borde. Såtillvida har jag fått engagerat barnen, att de yngre sönerna ser till att han får mat när jag jobbar och de är hemma och har sommarlov. Städa buren får jag lov att göra i alla fall.
Och nu är det dags att släppa ut honom i den andra buren och ta itu med rengöringen.
kaninberättelser del 6
Nemo och K-G var utomhus i ca ½ år. I oktober flyttade de in med bur och allt och fortsatte sin tillvaro i tvättstugan. Nästa sommar var de ute igen, och allt var frid och fröjd (utom möjligen detta, att jag skulle ha önskat lite större engagemang av familjemedlemmarna, själv är jag också engagerad i så mycket att jag inte har haft tid att förströ kaninerna i önskad utsträckning).
Hösten 2005 tyckte jag i alla fall att det skulle vara jättebra att ha en skild bur för inomhusbruk, och slippa dra in den där stora buren varje höst. Jag försökte kolla annonser, men ingen bjöd ut någon begagnad bur (och jag var ekonomisk, ville inte köpa en ny, kaniner brukar inte vara så långlivade i alla fall...). Vid min ordinarie arbetsplats har vi ett virtuellt loppis där man kan bjuda ut saker till försäljning, efterlysa sånt som man vill köpa/hyra m.m. Jag satte in en annons om att jag ville köpa en begagnad bur för inomhusbruk åt två dvärgkaniner. Jag fick svar nästan direkt, och det blev affär. Buren var i mycket fint skick, som ny. Det var två råttor som hade bott i den tidigare. Nu fick alltså kaninerna flytta in i en annan bur, och det verkade de inte ha någonting emot.
Vintern förlöpte enligt tidigare modell, men plötsligt tog saker och ting en dramatisk vändning. En dag när jag kom hem från mitt nuvarande jobb, sa dottern och maken att "någon" borde städa kaninburen, för det luktar illa i hela källaren. "Någon" gick dit för att titta, och då såg jag att det inte var urin, utan avföring som var orsaken till lukten. Normalt är kaninavföring fast (förutom en mjukare sort som också finns bland de skarpa pärlorna, och som kaninerna faktiskt äter - och ska äta), men nu fanns det vattnig, illaluktande diarré i buren. Jag lyfte ut kaninerna för att rengöra buren, och märkte då att den ena var mycket sjuk. Den var alldeles slapp i hela kroppen, och hade avföring i pälsen. Jag hade gett dem mat på morgonen innan jag for till jobbet, och då märkte jag ingenting speciellt.
Efter att jag hade rengjort buren gick jag till datorn för att läsa på www.puput.net om vård av kaniner med diarré. Det var ju kväll, och en dvärgkanin med diarré är inget man besvärar kommunal jourhavande veterinär med. Som jag tänkte, stod det att man skulle ge kaninen enbart vatten och hö så länge diarrén varar. Det stod också att man eventuellt kunde ge den svagt te att dricka. Hur som helst var vår kanin inte i stånd att inta någonting över huvud taget, den var nog så svag. Och så var ju den andra kaninen i samma bur, den måste ju få mat som vanligt.
Innan vi gick och la oss, tittade vi till sjuklingen en gång till. Han låg med nosen i halmen och såg knappt ut att andas. På morgonen, när maken steg upp för att fara till jobbet, var kaninen död.
Harpest har man ju hört talas om, kanske det finns kaninpest också? Eller sorkfeber, eller nåt, som olika gnagare kan få. Vi har kaninernas halm och hö ute i vårt f.d. fähus, där vilda gnagare förstås kan komma och förorena. Vi var bekymrade för att den andra kaninen också skulle kila vidare, så jag tog och desinficerade buren med ett medel vi hade kvar sen vi hade kor, man skulle tvätta kalvarnas kättar med medlet om de hade varit sjuka. Underligt nog klarade sig den andra kaninen utan att bli sjuk. De hade ju varit tillsammans, ätit samma mat, och andats samma luft.
Eftersom K-G och Nemo var identiska tvillingar (åtminstone i våra ögon), visste vi inte vilken av dem som hade gått hädan. Vi hade kallat den tamare för Nemo och den blygare för K-G. Den kanin som var kvar verkade nog vilsekommen och ensam. När man höll den i famnen ville den vara kvar hur länge som helst. Därför trodde vi att det var Nemo - fast vi vet ju inte. Han är faktiskt blyg också, och gömmer sig ofta bakom kojan när man kommer, men det kan ju bero på att han är ensam.
Så nu är Nemo (?) i sin utomhusbur, och har det säkert lite ensamt, även om han har vant sig vid att brorsan är borta. Men vi tänker inte skaffa sällskap åt honom, jag skulle nog vilja ha mera hjälp med skötseln i så fall. Jag uppfyller min förpliktelse att ta hand om MIN kanin, men har fortsättningsvis en aning dåligt samvete pga att jag inte umgås så mycket med honom som jag borde. Såtillvida har jag fått engagerat barnen, att de yngre sönerna ser till att han får mat när jag jobbar och de är hemma och har sommarlov. Städa buren får jag lov att göra i alla fall.
Och nu är det dags att släppa ut honom i den andra buren och ta itu med rengöringen.
den 14 juli 2006
...med risk för att låta tjatig, så fortsatte jag att skriva om kaninerna igen...
kaninberättelser del 5
Så småningom blev det vår, och trots att Nemo och K-G vistades inomhus tyckte deras natur att det var dags att byta till sommarpäls. Vitt kaninludd singlade omkring i hela tvättstugan, där buren stod. Vi började fundera på att flytta ut dem. Jag konsulterade kaninägande arbetskamrater och fick veta att det var bäst att vänta tills nätterna inte var så frostkalla längre. Det var en fin vår (2004) och i slutet av april ansåg vi att det var dags. Den ena kaninägande kollegan hade varnat mig för att kaniner (även dvärgkaniner, hennes familj hade en sådan) är synnerligen duktiga grävare, så om man ska ha dem utomhus borde de antingen vara på galler (på marken eller ovanför marken) eller så ha gallret runt hagen ordentligt nergrävt, annars gräver kaninen sig ut.
Vi funderade på var vi skulle placera buren. Våra tidigare kaniner hade haft en bur som stod på gräs, med gallergolv och tak över en del av buren. Men nu tyckte jag att det skulle vara så utmärkt att ha dem under ett litet utskjutande tak bakom ett uthus där vi tidigare hade höns (ja, vi hade alltså höns under det där taket, inte i uthuset...). Buren passade bra under taket. Hönorna hade också haft en rasthage, men den såg alltför gles ut, så kaninerna hade rymt inom ett par sekunder om man hade släppt dem där. Några rymlingar ville jag definitivt inte veta av (har fortfarande traumatiska ångestattacker ibland efter den där händelsen där frassen tog en kaninunge) så jag bad min händige make ordna en rasthage åt dem. Det tog han sig nu aldrig tid till, så i stället blev det så att vi placerade buren vi haft inomhus under taket (= skugga). Maken hade byggt en utmärkt koja att ha inne i buren, så att de skulle kunna söka skydd under svala nätter. Dessutom hade vi en annan gammal bur, bestående av enbart nät, som vi placerade på marken. I den buren fick de vara då och då för att få lite omväxling och beta gräs medan jag rengjorde deras huvudsakliga bostad. Motionsutrymmet blev tyvärr mindre än när de hade hela tvättstugan och bastun att skutta runt i.
Vi stängde in dem i bastun, baxade ut buren, gjorde i ordning, tog kaninerna i famnen och bar ut dem en kväll (så att det inte skulle vara så soligt och bländande). Kaninerna verkade inte ha något emot miljöombytet, men de var tydligen inte alls frusna av sig, för de sov inte i kojan, utan på kojans tak (som den tecknade seriehunden Snobben).
Fortsättning följer
kaninberättelser del 5
Så småningom blev det vår, och trots att Nemo och K-G vistades inomhus tyckte deras natur att det var dags att byta till sommarpäls. Vitt kaninludd singlade omkring i hela tvättstugan, där buren stod. Vi började fundera på att flytta ut dem. Jag konsulterade kaninägande arbetskamrater och fick veta att det var bäst att vänta tills nätterna inte var så frostkalla längre. Det var en fin vår (2004) och i slutet av april ansåg vi att det var dags. Den ena kaninägande kollegan hade varnat mig för att kaniner (även dvärgkaniner, hennes familj hade en sådan) är synnerligen duktiga grävare, så om man ska ha dem utomhus borde de antingen vara på galler (på marken eller ovanför marken) eller så ha gallret runt hagen ordentligt nergrävt, annars gräver kaninen sig ut.
Vi funderade på var vi skulle placera buren. Våra tidigare kaniner hade haft en bur som stod på gräs, med gallergolv och tak över en del av buren. Men nu tyckte jag att det skulle vara så utmärkt att ha dem under ett litet utskjutande tak bakom ett uthus där vi tidigare hade höns (ja, vi hade alltså höns under det där taket, inte i uthuset...). Buren passade bra under taket. Hönorna hade också haft en rasthage, men den såg alltför gles ut, så kaninerna hade rymt inom ett par sekunder om man hade släppt dem där. Några rymlingar ville jag definitivt inte veta av (har fortfarande traumatiska ångestattacker ibland efter den där händelsen där frassen tog en kaninunge) så jag bad min händige make ordna en rasthage åt dem. Det tog han sig nu aldrig tid till, så i stället blev det så att vi placerade buren vi haft inomhus under taket (= skugga). Maken hade byggt en utmärkt koja att ha inne i buren, så att de skulle kunna söka skydd under svala nätter. Dessutom hade vi en annan gammal bur, bestående av enbart nät, som vi placerade på marken. I den buren fick de vara då och då för att få lite omväxling och beta gräs medan jag rengjorde deras huvudsakliga bostad. Motionsutrymmet blev tyvärr mindre än när de hade hela tvättstugan och bastun att skutta runt i.
Vi stängde in dem i bastun, baxade ut buren, gjorde i ordning, tog kaninerna i famnen och bar ut dem en kväll (så att det inte skulle vara så soligt och bländande). Kaninerna verkade inte ha något emot miljöombytet, men de var tydligen inte alls frusna av sig, för de sov inte i kojan, utan på kojans tak (som den tecknade seriehunden Snobben).
Fortsättning följer
den 13 juli 2006
...fortsatte jag skriva om kaninerna. Däremellan hade jag bara skrivit ett kort inlägg om konferensen i England. Ett rätt intetsägande inlägg. Jag var så tagen av alla upplevelser att det bara inte gick att sätta dem på pränt. Tyvärr. Men jag ser att jag också skrev att jag tagit foton med en "vanlig kamera" med filmrulle som måste framkallas, eftersom jag varken hade telefonkamera eller digitalkamera på den tiden. På den fronten har det skett framsteg, jag fick en digitalkamera i present (kanske det rent av var hösten 2006) och jag är redan inne på min andra telefon med kamera i.
kaninberättelser del 4
Vi var lite osäkra på om K-G och Nemo faktiskt var pojkar båda två. De sprattlade så förfärligt när vi utsatte dem för närgången inspektion. Dessutom är ju kaniner så ulliga, och dvärgkaniner är ganska små. Jag hade hört att det inte går att ha två vuxna hannar i samma bur, så vi hade tänkt kastrera dem för att de skulle kunna fortsätta att bo tillsammans. I en av böckerna stod det att kaniner är könsmogna och kan kastreras vid 5 månaders ålder.
När de var ca 4 månader började de emellertid bete sig lite märkligt, de såg ut att försöka para sig. Kanske var de i alla fall en bror och en syster, tänkte vi, och separerade dem för säkerhets skull för en tid. När tiden var mogen för ev. kastrering, ringde jag till en smådjursklinik i Vasa, förklarade vårt dilemma och frågade om det var ok att vi kom dit med båda kaninerna för eventuell kastrering. Det passade bra, vi fick en tid och näst yngste sonen följde med. Vi har ingen transportbur, så kaninerna fick åka (varsin) pappkartong än en gång, men denna gång var resan inte så lång. Det visade sig att båda var pojkar (förmodligen hade de bara kommit i puberteten och börjat få vissa känslor när det såg ut som att de försökte para sig).
Att kastrera kaniner är ingen billig historia... vi fick lite "mängdrabatt" eftersom samma bedövningsspruta räckte till båda när de var så små. Veterinären upplyste oss om att det alltid finns en risk att små djur inte vaknar upp ur narkosen, men att det oftast går bra... risken är större ju mindre djur det är fråga om. (Det hade bara fattats att de inte hade vaknat.) Men allt gick bra, de blev kastrerade och hela kalaset gick på 92 euro. Jag skickade sms till Anna och berättade att bröderna Kanin nu var kastrerade för 92 euro och hon skickade ett chockerat svar: 900 kr... tästä lähtien pojat pataan, eikö? (Fri översättning: från och med nu åker pojkarna i grytan, eller hur?)
Nemo och K-G återhämtade sig väl efter operationen, flyttade ihop igen och var hur sams som helst, så allt utföll väl.
Fortsättning följer...
kaninberättelser del 4
Vi var lite osäkra på om K-G och Nemo faktiskt var pojkar båda två. De sprattlade så förfärligt när vi utsatte dem för närgången inspektion. Dessutom är ju kaniner så ulliga, och dvärgkaniner är ganska små. Jag hade hört att det inte går att ha två vuxna hannar i samma bur, så vi hade tänkt kastrera dem för att de skulle kunna fortsätta att bo tillsammans. I en av böckerna stod det att kaniner är könsmogna och kan kastreras vid 5 månaders ålder.
När de var ca 4 månader började de emellertid bete sig lite märkligt, de såg ut att försöka para sig. Kanske var de i alla fall en bror och en syster, tänkte vi, och separerade dem för säkerhets skull för en tid. När tiden var mogen för ev. kastrering, ringde jag till en smådjursklinik i Vasa, förklarade vårt dilemma och frågade om det var ok att vi kom dit med båda kaninerna för eventuell kastrering. Det passade bra, vi fick en tid och näst yngste sonen följde med. Vi har ingen transportbur, så kaninerna fick åka (varsin) pappkartong än en gång, men denna gång var resan inte så lång. Det visade sig att båda var pojkar (förmodligen hade de bara kommit i puberteten och börjat få vissa känslor när det såg ut som att de försökte para sig).
Att kastrera kaniner är ingen billig historia... vi fick lite "mängdrabatt" eftersom samma bedövningsspruta räckte till båda när de var så små. Veterinären upplyste oss om att det alltid finns en risk att små djur inte vaknar upp ur narkosen, men att det oftast går bra... risken är större ju mindre djur det är fråga om. (Det hade bara fattats att de inte hade vaknat.) Men allt gick bra, de blev kastrerade och hela kalaset gick på 92 euro. Jag skickade sms till Anna och berättade att bröderna Kanin nu var kastrerade för 92 euro och hon skickade ett chockerat svar: 900 kr... tästä lähtien pojat pataan, eikö? (Fri översättning: från och med nu åker pojkarna i grytan, eller hur?)
Nemo och K-G återhämtade sig väl efter operationen, flyttade ihop igen och var hur sams som helst, så allt utföll väl.
Fortsättning följer...
lördag 26 februari 2011
den sjunde juli 2006
...fortsatte jag att skriva om kaninerna.
kaninberättelser del 3
Vi råkade ha en begagnad kaninbur, som visserligen var avsedd för utomhusbruk, men med viss möda gick det att baxa in den genom källardörren, så att vi kunde placera den i tvättstugan. Nemo och K-G slapp sin låda, som vid det här laget (2.1.2004) inte längre luktade så fräscht heller.
Våra tidigare kaniner har tyvärr inte varit särskilt långlivade. Den första tog frassen av daga, den andra dog i "plötslig kanindöd"(?) när vi hade haft den några dagar, men de två följande, systrarna Stumpan och Skuttan, ett par gråa fullstora kaniner, levde i alla fall i tre och ett halvt år innan de båda två dog knall och fall en valborgsnatt. De låg döda på morgonen utan synlig orsak.
För att våra nya dvärgkaniner skulle bli omskötta på bästa sätt beslöt jag, teoretiker som jag är, att inte enbart förlita mig på de råd jag fått av Anna, utan jag begav mig till biblioteket för att låna litteratur om hur man sköter kaniner. Nemo och K-G började få mat enligt konstens alla regler, och dessutom minst en halv timmes motion (= de fick springa fritt på golvet i tvättstugan och bastun) per dag.
De yngre sönerna gav nog dem mat ibland, men det var alltid jag som fick städa buren. Om jag någon gång insinuerade att någon annan skulle kunna städa åt kaninerna, fick jag till svar: "det är DINA kaniner, ingen annan har sagt att de ville ha dem" och det var ju i och för sig sant, det var jag som sommaren 2003 tänkte att det kunde vara trevligt att ha kaniner eftersom det var ett tag sen Stumpan och Skuttan förgyllde vår tillvaro (och var en orsak till dåligt samvete... kaniner ska skötas, inte bara den första tiden utan även sen nyhetens behag har bedarrat).
Fortsättning följer, men det blir nog inte på ett tag nu eftersom jag som sagt var ska till England, det bär av i morgon bitti. Hade tänkt packa igår men ack, det blev bara en liten början till packning. Och i kväll ska jag till Närpes för att delta i sambatåget under tomatkarnevalen. Men det ordnar sig. Det värsta är att en av sönerna tycks ha fått magsjuka nu på morgonen, och det vill jag definitivt inte ha när jag ska ut och resa. Stackars honom, att spy är nog bland det värsta som finns. Hoppas att han kryar på sig snart (och att vi andra förskonas från att bli smittade)!
Ja, det blev en minnesvärd kväll i Närpes sen, och en mycket minnesvärd resa till England...
kaninberättelser del 3
Vi råkade ha en begagnad kaninbur, som visserligen var avsedd för utomhusbruk, men med viss möda gick det att baxa in den genom källardörren, så att vi kunde placera den i tvättstugan. Nemo och K-G slapp sin låda, som vid det här laget (2.1.2004) inte längre luktade så fräscht heller.
Våra tidigare kaniner har tyvärr inte varit särskilt långlivade. Den första tog frassen av daga, den andra dog i "plötslig kanindöd"(?) när vi hade haft den några dagar, men de två följande, systrarna Stumpan och Skuttan, ett par gråa fullstora kaniner, levde i alla fall i tre och ett halvt år innan de båda två dog knall och fall en valborgsnatt. De låg döda på morgonen utan synlig orsak.
För att våra nya dvärgkaniner skulle bli omskötta på bästa sätt beslöt jag, teoretiker som jag är, att inte enbart förlita mig på de råd jag fått av Anna, utan jag begav mig till biblioteket för att låna litteratur om hur man sköter kaniner. Nemo och K-G började få mat enligt konstens alla regler, och dessutom minst en halv timmes motion (= de fick springa fritt på golvet i tvättstugan och bastun) per dag.
De yngre sönerna gav nog dem mat ibland, men det var alltid jag som fick städa buren. Om jag någon gång insinuerade att någon annan skulle kunna städa åt kaninerna, fick jag till svar: "det är DINA kaniner, ingen annan har sagt att de ville ha dem" och det var ju i och för sig sant, det var jag som sommaren 2003 tänkte att det kunde vara trevligt att ha kaniner eftersom det var ett tag sen Stumpan och Skuttan förgyllde vår tillvaro (och var en orsak till dåligt samvete... kaniner ska skötas, inte bara den första tiden utan även sen nyhetens behag har bedarrat).
Fortsättning följer, men det blir nog inte på ett tag nu eftersom jag som sagt var ska till England, det bär av i morgon bitti. Hade tänkt packa igår men ack, det blev bara en liten början till packning. Och i kväll ska jag till Närpes för att delta i sambatåget under tomatkarnevalen. Men det ordnar sig. Det värsta är att en av sönerna tycks ha fått magsjuka nu på morgonen, och det vill jag definitivt inte ha när jag ska ut och resa. Stackars honom, att spy är nog bland det värsta som finns. Hoppas att han kryar på sig snart (och att vi andra förskonas från att bli smittade)!
Ja, det blev en minnesvärd kväll i Närpes sen, och en mycket minnesvärd resa till England...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)