bloggare mot mobbning

Vain siksi, että olen minä" - haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. alueen blogeista löydät erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta - sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!

Bara därför att jag är jag"-utmaningen är Vasatraktens bloggares gemensamma upprop mot mobbning. I dag, 21.10, kan du läsa olika berättelser om detta viktiga ämne i våra bloggar. Du som läser min blogg - dela gärna minst en av texterna som ingår i den här utmaningen! Låt oss tala om mobbning, tillsammans våga bry oss och lägga oss i!

Jag nämnde tidigare att jag är medlem i fb-gruppen Vaasan Alueen Bloggarit, en intressant grupp som har fått mig att läsa också finskspråkiga bloggar, och att upptäcka att flera av mina bekanta bloggar utan att jag visste om det. I dag har gruppen ett alldeles speciellt tema, nämligen mobbning. Jag har tidigare skrivit om hur jag själv blev mobbad som barn, så det ska jag inte upprepa. I stället ska jag berätta om en liten händelse för några år sedan, en händelse som berörde mig djupt, och där jag inte ingrep. Kunde jag ha gjort det? Borde jag ha gjort det? Som tidigare mobbningsoffer reagerar - och kanske överreagerar - jag när jag får en känsla av att någon blir mobbad, eller när skämt börjar övergå i trakasserier. Samtidigt tål jag en hel del skämt som andra inte tål utan att bli ledsna eller ta illa upp, har jag märkt. Det kan vara svårt att veta var gränsen går alla gånger. Men ändå.

Min dotter har spelat fotboll i många år. Hennes lag hade match mot ett lag med finskspråkiga flickor. En av flickorna i det gästande laget verkade vara totalt utfryst av både de andra flickorna i laget och av tränaren. Det var hemskt att se. Jag satt högt uppe på den lilla läktaren, och hörde flickorna som satt "i byte" sitta och prata (jag vet inte vad "i byte" heter på "riktig svenska" men barnen brukar säga så, jag är inte fotbollsintresserad utan har bara följt med ibland för att visa att jag stöder mina barn vad de än hittar på. "På avbytarbänken" kanske det heter?). En av flickorna i dotterns dåvarande lag kallas Carro. De finska flickorna hörde Carros namn ropas, och en stöddig flicka sa något spydigt till sin kompis om att Karru var ett konstigt namn. - Hon heter säkert Caroline, sa en annan flicka. - Sa någon något? sa den stöddiga flickan. - Jag hörde inget, gjorde du? Kompisen "hade inte heller hört något". Och så där gick de an. Den mobbade flickan blev totalt ignorerad av de andra. När det var hennes tur att gå in på planen, sa tränaren "Nyt Satu menee saunaan", i en lätt spydig ton fastän det säkert skulle föreställa skämtsamt. Och de andra flickorna hakade förstås på och skämtade hånfullt om detta och om hur uruselt det förstås skulle gå när Satu var på plan.

Fruktansvärt. Jag var alldeles beklämd efteråt, och det ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på det där. Hur kan det bli så att en lagmedlem är så där icke önskvärd? Och så talar man om att idrotten är så bra för barnen, skapar kamratskap osv.

Hade det varit i dotterns lag, hade jag definitivt ingripit. Jag hoppas innerligt att någon annan ingrep så småningom, att det inte blev så att alla föräldrar, barn osv. som var involverade i det gästande laget bara tittade åt något annat håll.

Och jag hoppas verkligen att Satu har det bra nu då hon är vuxen, att inte utfrysningen har förstört hennes liv...

I söndags var jag med om en mycket intressant eftermiddag om stress, och vad man kan göra för att hantera stressen i sitt liv. Jag har förvisso läst och hört mycket om stress förr, men det är alltid intressant att få lyssna till nya berättelser och höra sammandrag om vad man kan göra ur nya synvinklar. En sak som jag uppskattade, och som väckte många tankar, var att deltagarna diskuterade och delade med sig av sina frågor, upplevelser och funderingar. Jag blev bl.a. helt ställd av att det finns människor som inte upplever att något är trevligt eller roligt, att det liksom inte finns något som de verkligen vill göra. Inte ens en enda sak. Då kan det kännas fullständigt absurt att man blir uppmanad att tänka ut fem saker som man verkligen vill göra, och lämna resten.

Visst, jag har träffat djupt deprimerade människor tidigare också, och förundrats över hur livet faktiskt kan te sig så meningslöst och dystert som det gör för dem. Men nu var det ett tag sen jag hörde den typen av uttalanden senast, och det är förstås lätt hänt att man drar paralleller till sig själv och jämför med sin egen situation - var och en känner ju sig själv bäst. 

Inte ens när jag mådde som sämst var jag i den situationen att jag inte skulle ha kommit på något som jag skulle ha velat göra. För mig har situationen snarast varit den omvända - det har funnits och finns alltför mycket som jag gärna skulle göra. Jag tror att jag utan större svårighet skulle kunna lista 50 trevliga saker i stället för fem. Men när jag mådde som sämst klarade jag inte av att göra roliga saker, som t.ex. att gympa. Eller, ska vi säga, det märktes att min förmåga att överhuvudtaget "göra" liksom försvann. Allt började gå trögare och trögare, och till sist gick det inte alls. Då var jag liksom bortom roligt och tråkigt, bortom stress och bortom borden och måsten. Kvar fanns bara tomhet och en oerhörd trötthet. Men det hade föregåtts av en tid då det liksom inte hjälpte att göra trevliga och roliga saker. Jag orkade inte, och de gav inte energi som tidigare. Jag ville bara sova. 

År 2009 kände jag att kraschen låg på lur. Då orkade jag ännu. Sommaren 2009 var jag oerhört aktiv. Jag gjorde Roliga Saker hela tiden, och sommaren blev bättre än jag någonsin vågat hoppas. Sommaren 2010 gjorde jag knappt något annat än grät. Sommaren 2011 var kraschen ett faktum, jag sov och åt och orkade inte mycket mer. Dumt nog trodde jag att det räckte med sju veckors sjukskrivning, och gick tillbaks till jobbet med den optimistiska tanken att nu har jag medicin, så nu ska det nog ordna upp sig. Och så småningom skulle jag ju få terapi också. Jag hankade mig fram genom det läsåret, men på våren var det rent bedrövligt. För att orka jobba en timme måste jag vila två, sen orka jobba en timme igen, vila två osv. Det är lätt att inse att dygnet inte börjar räcka till om man ska göra så, eftersom jag ju också behövde sova hela natten. Det blev alltså sjukskrivning igen. Den här gången var det flera månader, inte veckor. Sommaren 2012 låg jag också mest och glodde. Inte för att det var skönt, utan för att det var nödvändigt. Det gick liksom inte att göra mycket annat. Och efter det var jag deltidssjukskriven och jobbade 40 % i tre månader. Längre än så får man inte vara deltidssjukskriven, av nån anledning. Så i stället blev det till att jobba 50 % med rehabiliteringsstöd i form av s.k. delinvalidpension. Sjukpension skulle låta vettigare, tycker jag. Nå, hursomhelst, där är jag nu. Två år med rehabiliteringsstöd som går ut sista april 2015. Och inte kommer jag att vara i form att jobba heltid i maj 2015 heller, det är helt klart. Men jag mår bra nu, och det är huvudsaken. Så länge jag får ha det Väldigt Lugnt. Sommaren 2013 och sommaren 2014 har flutit i lugnets tecken. Och jag har fått liite mera ork. Men det Går Långsamt. 

Var och en måste själv få bestämma vad hen prioriterar. Vilka de där ca fem sakerna som man tycker om att göra är. Jag har säkert berättat det förr, men det tål upprepas. Mina trevliga saker, i stora drag, är sex stycken, i nämnd prioriteringsordning:

1. Sova
2. Äta
3. Läsa
4. Handarbeta
5. Motionera
6. Jobba

Så "enkelt" är det. Annat gör jag om jag orkar, vill och kan. För det handlar faktiskt rent ut sagt om att kunna. Och att låta bli att utsätta sig för det som stressar eller som man börjar må dåligt av, så långt det låter sig göras. 

Och än en gång fick jag inse att jag tydligen är särdeles lyckligt lottad, som är tillräckligt avslappnad och har tillräcklig självkänsla för att kunna glädjas med andra. Inte blir jag stressad av att se bilder på platta magar eller av att läsa att folk har tvättat sina fönster. Det är ju trevligt för dem! Det betyder inte att jag skulle behöva ha (minst) lika platt mage eller att jag skulle behöva tvätta fönster. Varför skulle jag det? ;)

respekt

Jaha, här hann jag bli glatt överraskad över att bloggen.fi fungerar idag, gå in och läsa ett inlägg och skriva en kommentar, och så var det färdigt. Jag fick inte ens in kommentaren. Suck. Nåja, jag får ju skriva mitt inlägg här :)

Det jag funderar på i dag är vad vi lägger in i ett respektfullt beteende mot andra. Jag vet att jag har skrivit om respekt tidigare också, men det är väldigt länge sen, så det gör säkert inget att jag tar upp temat igen. För en tid sen skrev jag och ondgjorde mig över arbetsgivare, som inte bemödar sig med att skicka ett kort svar "tack för visat intresse, tyvärr blev du inte vald till jobbet den här gången" utan låter den sökande sväva i ovisshet om valet redan är gjort eller om man ska vänta ytterligare. Inte vill man ju hålla på och ringa och tjata och fråga hela tiden. Jag tycker utan vidare att det skulle höra till god ton att svara, det tar inte lång stund.

Men frågan om att svara eller inte svara gäller inte bara arbetsgivare. Det förekommer både här och där att folk inte svarar på e-post eller sms. Varför? Jag hör inte till dem som låter telefonen plinga så fort det kommer ett e-postmeddelande, men i regel svarar jag samma dag på privat e-post och på arbetsrelaterad e-post under mina arbetsdagar. Hinner jag inte svara tillfredsställande, om det t.ex. är något jag borde läsa och sätta mig in i eller om jag inte kan svara utan att ta reda på saker och ting, skriver jag åtminstone något i stil med "tack för meddelandet, jag hör av mig på torsdag då jag hunnit läsa det du skrivit och kan ge feedback". Jag tycker att det också borde höra till god ton - att bekräfta att meddelandet kommit fram, och att försäkra den som skrivit att man kommer att svara senare.

Du som inte svarar, vad är det som gör att du låter bli? Berätta, så kan jag kanske förstå bättre hur du tänker!

förbaskade förenklingar

Ibland blir jag bara sååå frustrerad av vad folk säger eller av vad jag läser, fastän jag försöker undvika att läsa sånt som jag vet att jag bara blir sur av. Ett klassiskt exempel är rubriker i stil med "gå ner 5 kg på en vecka", rubriker som ska locka folk till önsketänkande och som inte säger något om utgångsläget och individuella skillnader i vikt och ämnesomsättning osv. Jo, jag vet att allt inte ryms i en rubrik, och att rubriken ska fånga läsarens intresse, men ändå...

En sån här Förargelseväckande Rubrik jag sett cirkulera på facebook under den senaste tiden är "Byt ut maten som gör dig deppig mot maten som gör dig glad". Inte för att maten som presenteras i inlägget skulle vara ovettig, eller för att inlägget i sig skulle vara direkt osakligt, utan för den där arma rubriken.

Tänk dig själv att du är eller har varit deprimerad, på riktigt. Det är ett psykiskt sjukdomstillstånd. Och det påverkar förvisso också kroppen, och påverkas av kroppen, och man kan göra en hel del själv för att förebygga det och blah blah blah. Men att ha en depression är inte att "vara deppig" i motsats till att "vara glad".

Det blir liksom ett hån mot den som verkligen inte mår bra. "Knapra lite broccoli, så ska du se att allt blir bra. Då spelar det inte längre nån roll om du varit utsatt för övergrepp, mobbning, religiös hjärntvätt, misshandel, om en av dina bästa vänner dött, om du lever i ett olyckligt äktenskap, om du fått missfall osv. eller att du har haft för dig att du är världens sämsta människa för att du inte orkar leva upp till alla förväntningar hemma och i arbetslivet. Ät nötter, så ska du få se att du vips orkar vadsomhelst och kan tackla svårigheterna med en klackspark. Självklart kommer du att få energi och kunna tänka klart igen bara du äter fet fisk tre gånger i veckan".

Och nej, jag har inte varit utsatt för riktigt allt det där, och ja, jag gillar broccoli och nötter och lax. Men, "maten som gör dig glad" - my ass....

Och annås mår ja bra ;)

medmänniska

I fredags hade jag förmånen att få vara med om en väns doktorsdisputation, och jag hade också äran att få vara toastmaster under hennes doktorsmiddag. Det var en fin dag på alla sätt. Avhandlingen, som ni kan hitta i sin helhet på internet, handlar bl.a. om att föda barn i en främmande kultur. 

Jag fick en liten bok av min vän, en bok som heter Medmänniskor av Stefan Einhorn.

Hoppsan, den hamnade visst lite på tvären, men det gör inget.

Boken innehåller ett antal berättelser om vad det kan innebära att vara en medmänniska, samt små reflektioner kring de olika berättelserna. Samma författare har skrivit boken "Konsten att vara snäll", en bok som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men hittills har det inte blivit av.

För jag vill ju vara snäll. På riktigt. Och en medmänniska. Einhorn skriver så fint om det, att man aldrig kan veta vilka små detaljer som blir betydelsefulla för en annan människa. Och också om att man inte alltid lyckas, hur gärna man än vill. 

Det är ju nämligen inte så lätt. När man försöker vara snäll mot en människa, tycker en annan kanske att man samtidigt är allt annat än snäll mot henne. Det blir alltså en konflikt gällande mot vem man ska vara snäll, och vilka andra tänkbara konsekvenser den förmenta snällheten kan få. 

Jag tror i alla fall att det är viktigt att försöka. Och att också stå på sig. Ja, det kan hända att min s.k. snällhet inte kommer just dig till godo så mycket som du skulle önska. Ja, det kan hända att du tycker att jag är förmäten, som säger att jag vill vara snäll och inte alltid ställer upp på det som du vill. Men, förstår du, vi måste alla få göra våra prioriteringar, och jag är liksom inte redovisningsskyldig för om och när det är viktigast att jag är "snäll" mot min familj, mot mig själv och/eller mot någon annan. 

Hursomhelst, vi människor är beroende av varandra, så det är fortsättningsvis viktigt att vi orkar vara varandras medmänniskor, även om en (med)människa aldrig kan utgöra en annan människas hela lycka. Kram!

lite socker i botten?

A spoonful of sugar

I en svensk översättning av den här sången sjunger Mary Poppins "lite socker i botten, så går medicinen ner". Jag gillar Mary Poppins, men är inte särskilt förtjust i socker. Helt utan socker tror jag ändå inte att jag skulle vilja vara.

Varför är människan (i alla fall de flesta människor) förtjust i sött? Jag har läst att det är något man vänjer sig vid redan som spädbarn, modersmjölken innehåller mycket socker. Annars antar jag att det är individuellt. Att den söta smaken, eller effekten av det höjda blodsockret osv. är sådant som man lär sig uppskatta efter hand av egen erfarenhet. Eller för att man blir socialiserad till att det ska vara sött för att det ska vara gott.

Vissa av oss kämpar med att minska fettintaget, andra med att minska sockerintaget. Andra äter mera fett för att bli mätta, och lämnar bort socker helt och hållet, inte bara tillsatt socker utan aktar sig också för mat som innehåller naturliga sockerarter. Vad som är "rätt", därom tvista de lärde. Det tänker jag inte ta ställning till. Jag föreställer mig att det viktigaste är att må bra. På alla sätt. Och då kan för mycket socker vara en källa till kortvarig njutning och till långvarig plåga, om man säger så. Faktum är att (tillsatt) socker inte finns i nationella rekommendationer och kostcirklar och kostpyramider och sånt. Man behöver inte tillsatt socker för att kroppen ska fungera.

Härförleden hörde jag ett mycket enkelt och bra tips på radion: om man inte vill lämna bort sockret helt, men ändå vill minska på eller ge akt på sitt sockerintag, kan man börja med att läsa innehållsförteckningarna på det man handlar och undvika att köpa sånt som innehåller mer än 10 % tillsatt socker. Enkelt, eller hur?

Hur gör jag då själv, om det kan intressera någon? På bilden har jag plockat fram de sockersorter jag har hemma här i skären. Strösocker, bitsocker och honung. Strösockret använder jag framför allt till bakning. Inte varje dag, inte ens varje vecka. I fredags bakade jag emellertid en kladdkaka, som jag nyss avnjöt sista biten av (maken har också fått ett par bitar). Den är verkligen söt, den innehåller 3 dl socker. Mera socker än vetemjöl. Men den är god *slurp*. Den hör alltså till sånt som man ska undvika, och endast äta ibland. För nån vecka sen använde jag också strösockret. 1 msk till en sats vaniljsås, som främst består av mjölk (4 dl). Vaniljsåsen hör alltså inte till det där som ska undvikas, ur den synvinkeln sett. Maken, som inte är lika näringsläraintresserad, brukar äta corn flakes på morgonen och strö socker på flingorna. Det är hans val.

Bitsocker använder jag inte alls. Maken brukar dricka sista kaffeslurken på bit och en av sönerna lägger socker i kaffet. Socker i kaffet använde jag också i tonåren, men slutade med det när jag var 18. Däremot vill jag ha lite mjölk i kaffet.

Honungen använder jag när jag lagar müsli, och ibland ringlar jag ca 1 tsk honung över en portion naturell kvarg med bär, om bären är extra syrliga, som vinbär eller krusbär. Det blir alltså mindre än 10 % tillsatt socker i en sån portion också.

Det jag däremot tillsätter mer än 10 % socker i är sylt och mos. I dag ska jag koka en liten sats äppelmos. Jag har prövat att smaka på osockrat äppelmos, men trots att det inte skulle falla mig in att sockra på råa äpplen, smakar osockrat äppelmos helt enkelt inte gott i min mun. Just äppelmos brukar jag bara sockra efter behag, kanske ca 1 dl socker per liter mosade äpplen. Så om man sätter 2 msk sånt mos på sin grötportion blir det i alla fall mindre än 10 % tillsatt socker i grötportionen som helhet :)

Hursomhelst, sockret känns inte och har inte känts som ett problem för mig, men jag tycker inte att det skadar att vara uppmärksam på sånt som är mer eller mindre onödigt. Men det irriterar mig att man ibland inte gör skillnad på tillsatt socker och naturligt socker. Jag kan ha fel, om man har problem med blodsockret är det säkert bra med en tankeväckande jämförelse i form av "ett äpple innehåller socker motsvarande xx sockerbitar" och så har man en bild av ett äpple och en hög sockerbitar bredvid, precis som om nån skulle ha stått och pressat in såna där bitar i en frukt. För de flesta av oss tror jag att det skulle vara åtskilligt viktigare att notera just det tillsatta sockret.

När man är med i facebook kan man också vara med i (eller välja att låta bli att vara med i) femtielva olika grupper. En grupp som jag gått med i nyligen heter Vuosi ilman uusia vaatteita, alltså "ett år utan nya kläder". Den som gått med i den gruppen satsar alltså på att minska mängden textilavfall genom att inte köpa några nya kläder under ett helt år fr.o.m. 1.9.2014. Behöver man kläder, ska man köpa dem på loppis eller låna av nån vän. Det som är lite oklart för mig är vad som avses med "Ja koska sukkia ja alushousuja nyt ei välttämättä halua ostaa käytettyinä ja hätä ei lue lakia, sallittakoon jokaiselle kolme poikkeusta säännöstä (kovimmat pärjää tietty ilman apua). Niin ja kengät lasketaan myös vaatteiksi!" Alltså, jag tänkte det som så att strumpor och underkläder och något tredje okänt inte räknas in i det som man ska köpa begagnat, men nog skor... och tyckte att det verkade lite förvirrande, men andra tycks ha tolkat det som att man får göra tre undantag under detta år då man handlar något nytt. Inte vet jag, och inte har det ju så stor betydelse heller, grejen är att man ska tänka sig för innan man handlar och använda det man redan har i första hand.

Det finns förstås många synpunkter på detta, om ingen köper blir det inte åtgång på det som produceras, och det är illa, för då mister folk sina jobb osv. Hursomhelst, jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli nån stor klädkonsument, så för mig är det här ingen stor sak. Jag har redan tidigare bestämt mig för att skåpen inte ska få bli fullare än de redan är - dvs., köper jag något "nytt" (vare sig det är begagnat eller ej) ska något annat bort.

Det är intressant att se vad folk kommenterar i gruppen. För en klädointresserad och shoppinghatande person som mig är det svårt att fatta att folk på riktigt kan ha köpt kläder för att sen aldrig använda dem utan bara ha dem hängande i garderoben. Jamenar, på sant, varför skulle man göra så???

Däremot brukar jag kunna råka ut för att jag gjort impulsköp och köpt sånt som jag egentligen inte gillar, och senare inte är så intresserad av att använda. Den typen av kläder brukar rätt snabbt åka vidare till loppis eller till någon insamling för katastrofhjälp. Jag har en känsla av att jag KAN ha gjort ett sånt köp i våras, då jag köpte en tunika, en top och en... ja, vad ska man kalla det? En cardigan? Tunn kofta? fast den inte är stickad utan mera som tunn bomull (ja, den är väl maskinstickad, men...) Nå, hursomhelst. En blommig tröja med blixtlås. Jag ville absolut ha något nytt, helst något rosa. Och den där blommiga är bl.a. rosa. Det jag har lite svårt för är just det där blommiga. Halledudanedå. Det passar liksom inte min tanttuffa image. Men den är väldigt mjuk och skön. Vi får se hur länge jag står ut med den.

Ett möjligt i-landsbekymmer gällande det här med nya kläder som big NO NO är att jag om en knapp vecka ska vara med på en av mina bästa studie- och arbetskamraters doktorsdisputation och -middag. Till råga på allt ska jag vara toastmaster för första gången i mitt liv under sagda middag. Då "borde" man väl ha något nytt på sig? Vilken lättnad då jag kom på att jag eventuellt kan låna den klänning som dottern hade på min doktorsmiddag för drygt fyra år sen... den är ju ny för mig och ett sånt lån skulle inte föranleda några utgifter. Hoppas hon har den kvar och att jag får låna den (vi brukar låna/ärva kläder av varann) och att den passar!