dag 16

...och avsaknaden av inlägg på "den rätta dagen" berodde inte på datorproblemet (den funkar tydligen i lägenheten i stan där jag är nu, fast den inte vill funka med internetförbindelsen hemma) utan på att jag först hade fullt upp med jobb och sen ställde till med en krock och inte hade lust att blogga...

Jag var på väg hem till lägenheten från jobbet. Var nöjd med det jag fått till stånd under dagen och kände mig inte stressad fastän jag kände att det var mycket på gång. Av någon outgrundlig anledning (sol? balken vid sidan av vindrutan?) såg jag inte en bil som kom från höger i en esplanadkorsning, där jag dessutom hade väjningsplikt med triangel... och så körde jag rakt in i sidan på en annan bil. Jag hann bromsa, och det gick inte fort, men jag hann inte bromsa tillräckligt. Jag körde in i en bil som kördes av en pappa med en ca 1-årig dotter i barnstol i baksätet. Jag kunde ha skadat dem båda två...

Men ingen av oss skadade sig. Det blev bara skador på bilarna, och bilarna gick fortfarande att köra med. Vi var förstås chockade, både pappan i den andra bilen och jag. Den lilla såg däremot mest lite förundrad ut, hon grät inte, hon tittade på mig med stora, bruna ögon och sa fundersamt "mamma". 

Nå, jag ringde 112, varken pappan eller jag hade krockat tidigare så vi tänkte att det är bäst att polisen kommer och säger hur vi ska gå vidare. Jag var helt på det klara med att det var mitt fel, och pappan var inte arg, han sa att det skulle kunna hända vem som helst och att han bara var tacksam över att hans dotter var ok. Damen som svarade vid nödcentralen sa att de alltid skickar ambulans också för säkerhets skull, att det är bra att de kollar upp att vi är ok, och om det skulle finnas skador som ger sig till känna först efteråt är det också bra att kunna påvisa att ambulans var på plats. Det kom två brandbilar, två ambulanser och en polisbil... och vi kände oss lite "neej, vilket pådrag, vi är ju ok..." och jag förstås "ursäkta, ursäkta, vilken röra, beklagar att jag besvärade.." Nå, brandbilarna hade ingen större uppgift, brandmännen pratade med oss och en av dem plockade upp min registerplåt som hade flugit all världens väg, desto mera fanns inte att städa upp. 

Ambulanspersonalen var också så vänlig och kunde bara konstatera att vi verkade ok och att vi skulle uppsöka sjukhus senare om någon av oss fick ont nånstans. Poliserna var också vänliga. De tittade på körkorten, tog kontaktuppgifter, fotograferade skadorna. Och så måste åtminstone jag blåsa i alkomätaren, antagligen den andra föraren också. 

Jaja. Sånt händer, men roligt är det inte. Tur i oturen att ingen blev skadad. Och oförtjänt tur för mig att det var en så snäll person jag krockade med. Vederbörande kunde ju ha varit fly förbannad. Han är av utländsk härkomst, och vi talade engelska sinsemellan. Innan vi skildes åt bytte vi telefonnummer ifall det skulle uppstå något som behöver diskuteras, och jag upprepade ännu att min försäkring står för skadorna på hans bil. - I'm so sorry, sa jag igen. Och han svarade att det inte är någon fara, och "God bless you". Vad kunde jag annat än tacka detsamma och känna mig allmänt usel.

Så skulle jag ju ha haft core och zumba i Replot på kvällen, men jag var så skakis att det kändes fullständigt uteslutet att sätta sig i bilen och köra dit, och att kunna koncentrera sig på att vara instruktör efter den där incidenten. Det första jag gjorde när jag kom till lägenheten var att ta fram deltagarförteckningarna och börja skicka sms. Vilket inte var det lättaste. Jag är annars också urusel på att använda touchscreen, jag trycker bara fel hela tiden, och inte blev det ju bättre av att jag var så upprörd. Jag hade en penna som markör för vilka nummer jag skickat till - det funkade inte att sätta in särskilt många nummer i samma meddelande, då bara tryckte jag Avbryt i misstag i stället för + för att få in en mottagare till... Suck. Det tog ca 45 minuter att få iväg meddelandena. Och ändå hade jag missat någon. :( De flesta borde i alla fall ha fått meddelande om att timmarna var inställda.

Sen ringde jag till min man och berättade vad som hänt. Han undrade om jag ville komma hem, om han skulle hämta mig. Egentligen hade jag ju gärna velat fara hem, men vi konstaterade att eftersom jag skulle till försäkringsbolaget och polisen följande dag, plus att jag skulle gästföreläsa två timmar, var det inte så bra att bli hämtad och vara utan bil. Han kom till stan i stället och satt och höll om mig ett par timmar. Jag var liksom helt oföretagsam och bara ältade det som hänt... och det som KUNDE ha hänt... och hur det kunde hända.

Fortsättning följer. 

dag 15

...ville inte datorn samarbeta med internet. Om jag ska skriva på iPaden blir det inte mycket skrivet.

dag 14

...håller maken och jag på med kalasförberedelser. Maken städar mest, och just nu håller jag på med att grädda en marängbotten till en Pavlova och rör ihop fyllning till en smörgåstårta. Jag väntar bara på att de kokta äggen ska kallna lite, så att det går bättre att hacka dem till fyllningen. 

dag 13

...var det full rulle. Jag jobbade hemifrån en stund på förmiddagen, gick ut med hunden och sen deltog jag i min arbetskamrats doktorsdisputation, jobbade lite till, for hem, pustade ut en halvtimme, bytte om till kvällsdress och for tillbaka till stan för att delta i hennes doktorsmiddag. 

Det blev inte av att jag tog några foton under disputationen. Disputationer är annars öppna tillställningar, så man får publicera foton från dem. Annat lär det vara med middagen, då borde man ha folks tillstånd att sätta upp bilder, har jag fått veta. Men det kan ju inte skada nån om ni får en glimt av efterrätten...

Hursomhelst, det var en fin dag. En extra festlig dag också för mig personligen. Disputanden Linda Nyholm är inte "bara" min arbetskamrat, hon är också den första av "mina" magisterstuderande som disputerat, och det känns stort. Jag är fortfarande så tagen att jag inte riktigt hittar de rätta orden för att beskriva hur stort det var och hur... ja. Som sagt var.  

dag 12

...Men vad 17, skrev jag inget i förrgår? Fy på mig :) jag visste att jag missat att skriva i går då jag hade så fullt program... men visst trodde jag att jag skrivit något på torsdag.

Hursomhelst, på torsdag städade jag mest. Och stickade. Och var ute med hunden. Tråkigt inlägg :) 

Joo, nu när jag tittar på mina bilder och ser det här fotot minns jag ju vad jag tänkte skriva om i torsdags. Jag slängde nämligen ut en gammal soffa och testar med de här stolarna i stället. Soffan var kvar från svärföräldrarnas tid, gammal, omklädd, smutsig och nött. De här fåtöljerna hamnade hemma hos oss efter att det varit gårdsloppis då min morbror dött i höstas, och ingen köpte de här, så maken räddade dem undan att bli bortslängda. 

Jag är ju som sagt var inte direkt inredningsintresserad. De här stolarna ser helt ok ut för mig. Men, jag har tyvärr redan kunnat konstatera att de är obekväma. Antar att de inte riktigt passar min hösäckstil. Eller så är det som så ofta - jag är för kort för att passa in i standardiserade möbler. Den där utbuktningen i ryggstödets övre del är liksom på fel ställe. Den trycker fram överkroppen på ett obekvämt och oergonomiskt sätt. Antingen får jag hitta ett nytt hörn att sitta och sticka och lyssna på ljudböcker i, eller så skattar dessa åt förgängelsen rätt snabbt... fast jag tycker inte att vi har råd med någon soffa nu. 

dag 11

...fortsätter jag med klädräkningsutmaningen. I dag är det dags för "festgarderoben". I den har jag sånt som jag räknar som finkläder, av lite olika "finhetsgrad" och för olika ändamål. 

22 klänningar av olika längd och modell, 3 jackor, 1 kjol och 1 brudklänning, det blir 27 plagg. Sjalarna räknade jag inte. Tidigare hade jag räknat ihop till 36. 27 + 36 = 63. 63 plagg, och då har jag inte räknat plagg som är i tvättkorgen eller på tork, sommarkläder, träningskläder eller ytterplagg. Antalet blir fort stort fast jag tycker att jag inte har så mycket kläder... Några favoriter:

 

Klänningen som jag köpte våren 2014 för att ha på min mellansons dimission och samma sons och dotterns gemensamma examensfest.

 

Gårdagens loppisfynd. Den ska jag ha på min arbetskamrats doktorsmiddag på fredag.

 

Regnbågsklänningen. Den köpte jag till Jeppis Pride i somras.

En kort julfestklänning, som jag köpte för några år sen. Det här är ryggsidan. Den brukar jag ha med svarta leggings. Tyvärr har jag inget foto av mig med den här klänningen på.

Förvånansvärt många klänningar i garderoben hos en jeans-och-tröja-typ :)

dag 12

...är huvudet så fullt av saker jag skulle vilja skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Nåja. Jag kan ju välja att skriva utgående från det nya ord jag lärde mig idag: "snackis". Jag läste nämligen på Kyrkpressens... vad heter det när det gäller tidningar? Första sida? För inte heter det ju pärm... eller titelsida... nåja. 

Är det okej att utnyttja snackisar för allvarligare syften? Ja - särskilt när de avslöjar vår blindhet.

Det är alltså temat för veckans ledare i Kyrkpressen. Och jag satt en stund och tittade på den där... vad heter det då? De där meningarna på... första sidan som ska få en att vilja läsa vidare? Och funderade på vad en snackis månne är. Det låter ju som att det är något som man talar om. - Men hur kan man "utnyttja" nåt sånt, tänkte jag, och funderade på om det hade att göra med att man t.ex. skulle använda internetforum som forskningsmaterial utan s.k. informerat samtycke (dvs. att diskussionsdeltagarna inte skulle ha fått möjlighet att gå med på att deras skriverier ska bli föremål för forskning) och huruvida det skulle vara forskningsetiskt riktigt.

Ok, jag erkänner, jag är ju en insnöad akademiker, och tolkar saker utgående från min egen s.k. förförståelse. Ledaren handlar inte om forskning. I stället handlar den om vad som är föremål för livliga diskussioner i sociala media, och hur man kan använda sådana lättsamma teman till att uppmärksamma allvarligare saker. I det här fallet gällde det foton av en klänning som cirkulerat bl.a. på Facebook, en länk som jag visserligen aldrig klickat in på, men som jag sett här och var i mina fb-vänners uppdateringar. Vissa tycker tydligen att klänningen är vit- och guldfärgad, medan andra tycker att den är blå och svart, hur det nu kan komma sig. Själv får jag gröna nippor av såna där "du kommer inte att tro dina ögon"-länkar och går INTE in på dem oavsett om de visar klänningar, hånglande skelett, spindlar under huden eller vad det nu kan vara. 

Nå, hursomhelst, Frälsningsarmén i Sydafrika har tydligen nappat på det där med att man inte ser vissa färger, och insinuerar att man inte ser det man inte vill se - nämligen blått och svart, och då i överförd bemärkelse att misshandlade kvinnor med blåmärken inte blir sedda. 

Det där är något som verkligen bekymrade mig när jag jobbade på sjukhuset. Jag, som alltid levt så skyddat, som aldrig utsatts för fysiskt våld, som inte heller har någon familjemedlem eller nära släkting som utsatts för familjevåld... hur ska jag lära mig att "se"? Hur ska jag kunna känna igen att någon blir misshandlad och behöver hjälp? 

Ibland känner jag mig så liten.