dag 23

...gaah, vad jag hamnar på efterkälken. Det får bli korta inlägg nu, så att jag håller reda på dagarna :)

Måndag var jobbdag, och även dagen då jag skulle sätta mig vid ratten igen. Det gick bra, den där nerverna-utanpå-kallsvett-känslan hade försvunnit. Puh. Men jag var tröttare än vanligt, och den tröttheten sitter i ÄN, därav bloggtystnaden och också minimalt med bloggläsande. 

dag 22

...var allt annat än intensiv. Veckan hade förstås varit lite exceptionell, men jag får visst annars också inse att både kalas och konsert på samma dag är för mycket för mig, och att det var tur att det inte dessutom blev av att jag skulle ha farit hem till föräldrarna. Jag sov ungefär till kl 12 och gick och la mig igen kl 21 och var i princip trött hela dagen däremellan fastän jag inte gjorde något speciellt. Tappade gång på gång bort vad jag höll på att säga så att det bara blev halva meningar och sen stod jag bara och glodde konstigt och glömde att jag sagt något. 

Ingen hade handlat till helgen, så vi hade närapå bara lampan kvar i kylskåpet, men maken följde med mig till kyrkbyn för att handla, och sen hjälptes vi åt att laga mat. 

dag 21

...var en intensiv dag. Först var vi till Vörå på födelsedagskaffe.

Sen for militärsonen och jag vidare till Karleby för att vara med om Gamlakarleby Manskörs 100-årsjubileumskonsert. Tanken var från början att jag skulle ha farit ensam, och sovit över hos mina föräldrar för att få fira lite tillsammans med dem då jag missade kalaset för ett par veckor sen, men efter krocken kände jag att jag inte hade krafter till det. Jag ville inte heller köra själv. Jag var t.o.m. ängslig för hur det skulle kännas att åka bil överhuvudtaget, om jag skulle sitta på helspänn fastän det inte var jag som körde. Men det gick riktigt bra.

Gamlakarleby Manskör har liksom funnits med i hela mitt liv. Pappa är numera hedersdirigent och har sjungit med i kören i 60 år. Han dirigerade den sista fjärdedelen av konserten, och berättade också något om sitt långvariga deltagande. Om jag förstod saken rätt var han GM:s dirigent i 15 år, fast det känns som att det skulle ha varit minst 20 såhär utifrån sett - antagligen för att han också varit vice dirigent och sedermera hedersdirigent, så jag har liksom fått för mig att han "alltid" dirigerat.

Konserten var en fin upplevelse. Början var lite tveksam (i en sång tyckte jag rentav att jag hörde falska toner, men det kanske var ett väldigt modernt verk som jag inte förstod mig på), men vartefter konserten gick vidare blev sången bara starkare och säkrare. De mest imponerande numren, i alla fall av applåderna att döma, var I mitt hjärtas land med Simon Granlund som solist, och Tolv rövare med Hans Ahlskog som solist. 

Simon Granlund

Tyvärr är jag så darrhänt att jag har svårt att lyckas få klara bilder. Jag fotograferade med min iPhone - min "vanliga" kamera klarar inte alls av att ta bilder i såna här sammanhang, den är inte tillräckligt ljuskänslig - och hur jag än försökte hålla händerna stilla skakade den så att bilderna blev otydliga.

Men visst måste jag bjuda på bildbevis från att pappa var med också. Den nuvarande dirigenten, som syns på bilden ovan, heter Karl G Sundman. Vissa sånger dirigerades av körens första (och hittills enda) kvinnliga dirigent Aira Kentala. 

Aira Kentala dirigerar

Hedersdirigent John Storbacka

Efter konserten for alltså sonen och jag direkt hem, med undantag för att vi stannade och åt en sen middag (klockan var väl 21.30) på hemvägen. Det kändes lite skoj att sitta finklädda och äta grillmat bland mopedungdomar och karlar med arbetsjacka och keps :)

Hursomhelst är jag glad över att jag kunde vara med, det är inte alla år man får vara med om 100-årsjubileer, inte heller självklart att 85-åriga pappor är friska och krya och dirigerar <3 p="">

dag 20

...börjar känslorna återgå till det normala. Det var väldigt skönt i skogen idag när hunden och jag var ute. Då maken kom hem, funderade vi på var och hur vi skulle få byggt en hundhage till påsk. Vi ska nämligen sköta dotterns och hennes sambos hund under påsken, då de ska till Sverige. Jag hade hoppats på båtföre till påsk, när det såg ut att bli en så tidig vår, men med de kalla nätter vi har haft så har isen snarare blivit starkare, åtminstone på vissa ställen. Om vi ska vara hem-hemma med två hundar i flera dagar skulle vi verkligen behöva kunna släppa ut dem, så mycket som de busar. Annars blir det väl till att ta tiokilometerspromenader i hopp om att trötta ut dem så att de inte lever rövare så mycket inomhus...

På sikt tänkte vi att man skulle kunna bygga en rejäl hundhage här. Det har varit ett potatis-, jordgubbs- och grönsaksland. Men nu är det för lerigt för att man ska vilja ha några hundar där. Maken tänker att vi kan så gräs där till sommaren, och så kan det bli en hundhage till ett annat år. Alltså behöver vi en snabbare lösning.

Diiva inspekterar den blivande hundhagen

Här, bakom ladan, skulle man kunna bygga en hage och utnyttja de två väggar som finns. Kanske det blir hundhagstalko någon dag, som en av våra vänner föreslog. 

Vi funderade på det här stället också, där svärfar hade höns och där vi senare hade kaniner, men då blir hagen inte tillräckligt stor för de här vildbasarna.

Hugo och Diiva

Månne det här skulle passa som hundhagsmaterial?

När jag nu ändå höll på att fotografera, kunde jag inte låta bli att ta med ett vårtecken: spirande brännässlor.

Och en katt i solen.

Markoolio

Och mina nya byxor, som kom som ett brev på posten (hö, hö) idag. Trevligt att de passar, det är alltid lite spännande med postorder!

Som ni ser rockar jag sockorna i dag, för att visa mitt stöd och respekt för alla som är annorlunda. Vi är alla unika och ska så vara!

Och till sist familjens andra frass, som tyckte att matte la en hög med ren tvätt väldigt lägligt för honom att ta en vilopaus på...

Fluffis

dag 19

...var det nog bra att jag fick vara hemma och hämta andan. Mot kvällen började det kännas som att själen faktiskt börjar hinna ifatt kroppen. 

Jag var ute i skogen med hunden, läste en bok, lyssnade på en annan bok, stickade... ja, sånt som jag brukar göra när jag är ledig. Jag läste den här boken.

En bra bok för den vars utmattning delvis har religiösa orsaker. Den hjälpte mig att skingra tankarna kring ältandet av olyckan, och också att sortera tankarna såhär efter avslutad terapi. Jag är mycket helare nu än för fyra-fem år sen. Ändå är jag, och kommer aldrig att bli, färdig. Människan får ständigt jobba med att växla mellan att bli splittrad och att helna. Det är en del av livet. Allt kommer aldrig att bli bra. Det finns saker som helt enkelt inte kan bli "bra". Men livet kan bli rätt bra ändå <3 p="">

dag 18

...dvs. i går fortsatte rumban kring det här med krocken. Men först gjorde jag bort mig lite igen. Jag hade totalmissat att jag skulle till psykoterapeuten kl 9. Min FPA-stödda psykoterapi är avslutad 28.2, så jag är typ "frisk" nu och ska klara mig själv, men jag ska få gå fem gånger till under våren, då under benämningen "arbetshandledning". Och jag var så inställd på att besök 1/5 skulle gå av stapeln först om en vecka. Jag t.o.m. tänkte på det på tisdag - att jag kanske borde ha ringt henne och frågat om jag får komma redan denna vecka, eftersom jag var så uppochner efter krocken, men så tänkte jag "det är ju faktiskt meningen att jag ska klara mig själv så småningom" och tog inte kontakt. 

I stället var det hon som tog kontakt i går morse och undrade om jag var på kommande... jag brukar vara ute i god tid, så hon blev fundersam. Ujuj. Tror jag aldrig har klätt på mig och kommit mig iväg så snabbt. Ändå körde jag försiktigt :)

Jag tog bilen fastän det tar bara ca 10 min att promenera dit, eftersom jag skulle till bilverkstan på skadegranskning efteråt. Det var bra att få tala med terapeuten, även om besöket blev lite kortare än vanligt. 

Skadegranskaren fotograferade bilen och gjorde sina anteckningar. I bästa fall får han klartecken från försäkringsbolaget idag, så att han kan beställa delarna och så får jag föra bilen till verkstan nästa vecka när delarna har kommit. Men, suck, jag har tid till besiktning på tisdag - så jag frågade honom hur jag ska göra med den. Han trodde att bilen ska gå att besikta trots skadorna, men föreslog att jag för säkerhets skull skulle köra via besiktningsstationen och fråga. Det blev så att jag ska komma på tisdag, och ifall något ska åtgärdas efter den kan ju verkstan åtgärda den saken när de ändå har min bil där. Besiktningsperioden tar nämligen slut 31.3, så jag hade inte så mycket spelrum.

Håhåjaja. Sen var jag ännu till Beauty Bay för att få två gelnaglar reparerade innan jag packade ihop och for hem. Det var obehagligt att köra, jag hade verkligen nerverna utanpå, så fort någon bil närmade sig från höger for hjärtat i halsgropen.

Men för att tala om något trevligare - apropå det där med naglar, om du befinner dig i Vasatrakten kan du fram till slutet av maj få gelnaglar med fransk manikyr gratis gjorda av Alexey Kriventsov, som är praktikant på Beauty Bay och så småningom kommer att ha egen "nagelmottagning" där. Mina naglar är gjorda av Linda Jakobsson-Kriventsova, som också gör tatueringar. 

dag 17

...jo, jag är fortfarande på efterkälken. Följande dag blev det till att besöka polisstationen för att anmäla ärendet (med hänvisning till rapporten som poliserna skrev föregående dag. Och så fick jag skriva under på att jag inte bestrider min skuld. "Den misstänktes underskrift". Det låter allvarligt. (Och varför är "misstänkt" i maskulinum???)

Jag fick böter för äventyrande av trafiksäkerheten i enlighet med Strafflagen 23 kap. 1 §, underlåtenhet att i korsning iaktta med trafikmärke angiven väjningsplikt enligt Vägtrafikförordning 3 § 2. Så kan man uttrycka det. Rätt åt mig, men visst hade jag önskat att olyckan aldrig inträffat och visst hade jag haft vettigare saker att använda pengarna till...

Sen var det "bara" att skärpa till sig, för jag skulle raskt iväg till jobbet för att föreläsa. Nå, underligt nog lyckades jag med den saken. Men sen var det kört (hö, hö), jag kände att jag inte klarade av att jobba mera den dagen. Iväg till försäkringsbolaget för att göra en skadeanmälan, och sen till arbetshälsovården för att få en tid till läkare för sjukskrivning. Jag fick en läkartid kl 18, och blev sjukskriven resten av veckan. Läkaren undersökte nacken, och sa att den vanligaste skada man får vid den här typen av kollisioner är whiplash-skador, och att de kan ge sig till känna efter några dagar. 

Ont i nacken har jag inte, däremot rejäl migränartad huvudvärk som jag håller borta med värkmedicin. Jag reagerar ofta med magont eller huvudvärk om något har hänt, så jag tror inte att det är en sak som direkt har med krocken att göra, det är nog psykosomatiskt. 

Så köpte jag en stor pizza till mig själv. Inte för att jag var värd den, utan för att jag liksom behövde den.