Den här dagen, för 28 år sen, fick jag mitt första barn. Då var det också "midsommarannandag". Jag hade 22.6 som beräknat förlossningsdatum, men sonen behagade titta ut en dag tidigare. Annars hade min mommo och jag skojat om att vi skulle fara tillsammans till sjukhuset den 22.6, eftersom hon skulle på nån kontroll då. Hon fick alltså ta sig till sin kontroll på något annat sätt, minns inte vem som skjutsade henne - mommo hade inget körkort.
På midsommaraftonen det året var vi på bröllop då en av mina ungdomskamrater gifte sig. Jag hade hoppat över möhippan två veckor tidigare, eftersom jag hade så mycket sammandragningar, och vi hade planerat att fara till Seinäjoki med tåg med den blivande bruden (minns inte varför) och jag tyckte att det skulle kännas lite väl äventyrligt att sitta på tåget om förlossningen skulle sätta igång. Brudens syster välkomnade oss och tittade ängsligt på min mage och konstaterade "hoppas an halls täär ikveld". Och det gjorde han.
Förlossningen började med att vattnet gick. Inte med en smäll, som när jag fick mitt tredje barn (jag skrev om det tidigare
här), utan mera stillsamt. I alla händelser förstod jag att något var på gång, och väckte maken som genast såg på mig att något hade hänt... Vi for iväg tämligen omgående. Jag tror att klockan var ca 05:30. På den tiden hade vi mjölkkor, och jag hade en lantbruksavbytare som min vikarie under mammaledigheten, men hon var ju ledig då det var helg, så maken hade inget annat val än att dumpa mig vid sjukhuset och fara hem för att mjölka korna. Jag togs emot av en barsk barnmorska som inte sa godmorgon eller välkommen eller något i den stilen - hon slog upp dörren med en myndig gest, spände ögonen i oss och frågade "Supistuksia? Sammandragningar?" och jag mumlade förskräckt "jo, lite... och vattnet har gått". "Då hör du hit", sa hon. Jag frågade om det är ok att min man kommer tillbaks senare. - Det går bra, det här kan ta länge, var svaret (innan hon ens undersökt mig!). Maken for alltså hem, och jag fick gå in i ett duschrum för att byta om. Det kändes som att det tog en evighet innan någon kom och hämtade mig. Och jag hade läst att man inte skulle vara uppe om vattnet gått, för att navelsträngen kan komma i kläm, så jag halvlåg på en bänk och kände mig rätt så ensam och utlämnad. Inte nog med det, jag hörde också hur en mamma gallskrek, och tänkte gråtfärdigt "ska man behöva låta så där"... men lyckligtvis var det inte så många tjut innan ljudet ersattes med babyskrik och "poika tuli" med glad röst. Jag andades ut. Så kom den barska barnmorskan tillbaka och ursäktade att jag fått vänta, det kommer små barn här, sa hon och såg mindre barsk ut. Jag fick komma in i ett rum och blev undersökt. Och då ändrade minen "oj, här var det fina kanter, det här kan gå fort, om du inte börjar spänna dig!"
Spände mig gjorde jag inte. Jag hade tränat andning och avslappning i flera månader, och var fast övertygad om att här skulle det inte vara någon smärtlindring. Men det började kännas ganska rejält, och till sist kände jag mig tvungen att ringa på klockan. En annan barnmorska kom in - det var ju skiftesbyte kl 7. Jag sa att jag började ha ont och undrade om jag kunde få lustgas. Hon svarade att hon kommer strax, hon skulle bara dricka upp sitt kaffe först, "jag har så här mycket kvar" och måttade upp ca 2 cm mellan fingrarna. Hon hade världens snällaste bruna ögon, och jag kände mig oerhört lättad över skiftesbytet...
När hon kom tillbaks och undersökte mig sa hon, nej, här ska det inte vara lustgas, här ska det krystas - du är fullt öppen! Då var klockan ungefär 8. Tyvärr hade jag inte några riktiga krystvärkar. Träning eller inte, det går inte att trycka ut en baby med ren viljestyrka om kroppen inte samarbetar...
Nu, då jag är utbildad barnmorska, vet jag att vi inte skulle ha behövt ha bråttom. Men sådär gjorde man då. Jag kunde ha fått gå upp och promenera, så att tyngdkraften hade stimulerat livmodern till effektivare sammandragningar. Halv nio ringde maken och sa att han var klar med fähuset och att han skulle äta frukost och komma sen. - Äter du frukost så är babyn född innan du är här, svarade jag. Då fick han bråttom.
Jag fick mig ett gott skratt sen då han kom in, med plasttossor på fötterna, blå rock och en pappersmössa på huvudet, det var pappautstyrseln på den tiden. Hursomhelst dröjde det ända till kl 10 innan sonen föddes, så han hann med. I journalen står det att utdrivningsskedet varade 30 minuter, inte två timmar, så jag antar att de där första 1,5 timmarna bara var "övning"... Jag började bli rejält trött, och frågade om de inte kunde ta nån sug eller nåt till hjälp, och barnmorskan tyckte också att det var en god idé. Hon ringde på läkaren, men innan läkaren hann komma fick jag plötsligt någon rejäl krystvärk, barnmorskan gjorde en episiotomi för att få ut babyn så snabbt som möjligt och så var han plötsligt född.
Vilken lycka! Jag hade ju läst att man inte alltid känner sig fäst vid barnet genast, det kan ta tid, men den stora glädje och värme och enorma kärlek jag genast kände för det här lilla livet går inte att beskriva. Så kom gynekologen in, och sa "jaha, här var det klart, jag behövs tydligen inte" och vi skrattade alla igen. Men när barnmorskan skulle sy och tittade på mitt underliv sa hon "oj..." och konstaterade att det här får läkaren sy, så det var bra att hon kom. Jag hade alltså fått en rejäl bristning också. Läkaren kom och sydde, och sa att det här blir aldrig anatomiskt riktigt igen, men allt kommer nog att fungera ändå. Och det har det ju gjort :)
Tyvärr har jag inte något babyfoto av sonen till hands. Det får bli en lite annorlunda bild. Här är "bebisen" och jag på AC/DC-konsert år 2009 :) han blev introducerad till rockens värld redan medan han var i magen...
