inlägg 76. Det här med Grekland...

Ok, jag erkänner - jag är synnerligen ointresserad av ekonomiska frågor, trots att jag inser att ekonomi är viktigt i alla möjliga sammanhang. Allt har sitt pris, monetärt eller på annat sätt. 

Men. Det som fascinerar mig, om uttrycket tillåts i det här sammanhanget, är den ovilja som finns att hjälpa. "Grekerna får skylla sig själva", ungefär. Och "varför ska vi betala deras korruption". Ok. 

Fast. Tanken med EMU var/är väl bland annat att man ska hjälpas åt och vara starkare tillsammans än var för sig. Och tanken med EU är att visa att vi hör ihop och inte ska kriga och bråka sinsemellan i Europa. Vart försvinner tanken om att hjälpas åt, när något land behöver hjälp? "Vi kan inte stå utanför", sades det när det begav sig. (Och ingen vet förstås hur det hade blivit om vi hade låtit bli att gå med i EU och om vi hade hållit kvar vår finska valuta.)

Vi ville alltså vara med i EU/EMU för att inte gå miste om fördelar. Inte för att ta eventuella nackdelar som följer med ett medlemskap. Och nu anser många att Finland borde gå med i NATO för att få militär hjälp om det skulle behövas. Vad är det som säger att de andra NATO-länderna gillar detta och faktiskt hjälper om det skulle komma till kritan... de kanske börjar rösta och processa och bråka om vilken typ av hjälp vi ska få... för inte gick de ju med i NATO för att hjälpa andra, utan för att få hjälp. Och ingen trodde någonsin på riktigt att det skulle behövas.

Eller?

Skyll inte på mej, jag röstade nej...

inlägg 75. Ljus och gåvor - och en rest av utmattningsdepression

I den senaste boken av Liza Marklund säger en person något om att man måste utveckla sina talanger, att det är ett ansvar man har för att man har fått den gåvan. Jag antar att det finns flera än jag som värjer sig mot det här. Jag har också för mig att jag skrivit om saken tidigare, men kanske kan det bli någon ny vinkling på den i dag. 

Det bibliska uttrycket om att inte sätta sitt ljus under skäppan, utan ställa fram det så att det får lysa är ett av de bibelställen som väcker blandade känslor hos mig. Wiktionary skriver så här:

Verb[redigera]

sätta sitt ljus under skäppan

1. (idiomatiskt)dölja sin förmåga av blygsamhet

   Hans eget resultat blev kanske därför ej så stort men hans intresse för att lära ut det han visste, var honom tillfredsställelse nog, ty han kunde ej sätta sitt ljus under skäppan.

   Jag vet att jag har en unik talang att nå ut och jag sätter inte mitt ljus under skäppan.

   Vanliga konstruktioner: inte sätta sitt ljus under skäppan

   Varianter:sätta sitt ljus under ena skäppo

Intressant. Jag har inte tänkt på det så mycket ur den där synvinkeln. Jo, ibland - som en form av anti-Jante: har du fått en gåva eller en talang, ska du inte skämmas för att låta den lysa. Jag har mera tänkt på den ur den där "du har ett ansvar för att odla din(a) talang(er)". Och det är då det blir jobbigt. 

Jag tror ju att de flesta människor har fått många gåvor. Vi väljer att odla dem i olika stor utsträckning under olika perioder i våra liv. Allt har sin tid. Ljusmetaforen kan tänkas så att vissa faktiskt har fått ett stort ljus, som lyser starkt och klart när det ställs fram i ljusstaken. Andra har fått en hel ask med mindre ljus. (Dit räknar jag mig.) Och då är det inte vettigt att tända på alla ljus samtidigt, för att inte tala om att bränna dem i båda ändar. 

Något av det svåraste för mig blir då det som sägs i Luk. 12:48 (1917 års översättning): 

Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.

Ibland skulle jag ha lust att ge tillbaka min ask med ljus till Skaparen. Be Honom ge några av dem till någon annan. För vad gör man, när man inte har kraft och förmåga att låta alla sina ljus brinna? Knappt ens ett av dem? När "som din dag, så skall din kraft ock vara" känns mera som ett hån än som en tröst?

Tja. Man (läs: jag) försöker intala sig att man är försedd med ett förnuft, som hjälper en att inse vilket av ljusen som ska få brinna just nu. Att många av de andra ljusen kanske redan gjort sitt. De har brunnit, de har gett ljus och värme och kunnat vägleda både mig själv och andra. Och så får det finnas kvar några ljus i asken för framtida behov. Utan att jag ska behöva känna mig som att jag döljer dem eller inte förvaltar mina gåvor. 

inlägg 74. Kvällssagor

Häromnatten drömde jag att någon frågade yngste sonen (han är 18): "Det är väl inte så ofta som pappa läser kvällssaga för dig nu längre?" Och i drömmen såg det ut som att frågan var ställd på allvar (eller med världens pokerface), så sonen såg osäker ut och jag svarade artigt i hans ställe "Nej, det blir nog inte så ofta numera." Undrar f.ö. när det hände senast... på riktigt, alltså.

Förr läste vi, i synnerhet jag, väldigt mycket för våra barn. Visst läste deras pappa också ibland. Fast han var speciellt bra på att berätta sagor utan bok. Och att hitta på såna rövarhistorieversioner av klassiska sagor att barnen tjöt av skratt.

Egentligen är högläsning ett väldigt trevligt sätt att umgås. Kanske jag borde börja läsa för barnen igen, fast de är vuxna...

På sätt och vis är det högläsning jag sysslar med så gott som dagligen numera. Fast som åhörare, då, eftersom jag hellre lyssnar på ljudböcker än läser pappersböcker så att jag lättare kan handarbeta samtidigt och slå två flugor i en smäll. Däremot klarar jag inte av att lyssna på ljudböcker när jag t.ex. gör hushållsarbete, då fladdrar tankarna iväg så att jag inte kan koncentrera mig på boken. Jag ägnar mig helst åt enkla handarbeten, som går mer eller mindre av sig själv, det är en lugnande verksamhet och den går bra att kombinera med lyssnande. Man skulle ju kunna tänka att det skulle gå bra att titta på tv och sticka då också, men det blir för mycket för min hjärna. Annat var det förr, då jag kunde sitta och virka spetsar, läsa saga och titta på tv samtidigt... Those were the days. Kanske det inte är så förnuftigt med sån multitasking heller, och jag har ingen önskan att komma tillbaka dit.

Men det är väldigt praktiskt om barnen gillar högläsning. När äldste sonen blev storebror vid ungefär 1 år och 11 månaders ålder, var han redan mycket förtjust i högläsning och i att titta i böcker tillsammans. Så det var aldrig några problem när lillasyster skulle ammas, storebror kom genast med en stor hög med böcker och så satt vi och läste medan jag ammade. Lillasyster tog tid på sig, och jag är hårdmjölkad, så vi satt ofta ca en timme.

Sen när mellansonen föddes var Storebror redan 8 och Syster redan 6 år, så de hade en hel del eget för sig, och behövde inte sysselsättas medan jag ammade. Fast de gillade högläsning, trots att båda kunde läsa själva, så visst läste vi ibland, både medan jag ammade och däremellan.

Mellansonen var däremot inte lika lättengagerad. Han satt högst fem minuter i soffan med mig och lillebror och boken, sen hade han inte tålamod längre utan tassade iväg och pysslade med annat. Och jag fick sitta sådär halvvägs som på nålar och undra vad han månne skulle hitta på. För jag satt fortfarande lika länge och ammade...

Intressant nog har inte alla fyra barnen utvecklat samma intresse för böcker, fastän de har vuxit upp med läsning. Yngste sonen läser nästan inte alls, annat än det han "måste" för skolan. Fast det kanske kommer. Dottern är lika bokälskande som sin mor, äldste sonen läser då och då (och de senaste åren har han av förklarliga skäl mest läst kurslitteratur) och mellansonen läser också ibland. Mellansonen läser helst på engelska, tjocka tegelstenar.

Det är nästan så jag tycker synd om folk som inte gillar att läsa. Fast det är förstås väldigt förutfattat av mig. De har naturligtvis sina egna glädjeämnen och intressen.

I går läste jag ut Järnblod av Liza Marklund. Jag tyckte väldigt mycket om den. Den skulle jag kunna skriva ett helt eget inlägg om. Och så började jag på Visning pågår av Sofie Sarenbrant. Få se om jag kommer mig för att göra så mycket annat än sticka och lyssna idag. Eventuellt ska jag tvätta något fönster. Och så vill jag träna, igår blev det en vilodag.

inlägg 73. En regnig dag

...som denna passar det ju bra att återgå till JoLis lista 101 sommarinlägg för bloggare och nappa åt sig just den här rubriken. Just nu tror jag faktiskt inte att det regnar så mycket, men då och då under natten har jag hört ett hemtrevligt droppande på sommarstugetaket. 

Visst skulle jag gärna vara ute i solen också, men för mig har vädret faktiskt ingen större betydelse. Det bästa är att jag är ledig, då får vädret se ut hur det vill. Mina "fem främsta" låter sig inte hindras av väder. Enda skillnaden är att jag förlägger dem mera utomhus om det är vackert. (De "fem främsta" som jag vill göra är alltså sova, äta, läsa, handarbeta och motionera.) 

Sover utomhus gör jag faktiskt inte så ofta, men ibland händer det att jag nickar till i Baden-Baden-stolen, i hammocken eller på bryggan. På bryggan brukar jag ligga på ett liggunderlag, eller på madrassen från BB-stolen. 

Äter utomhus gör jag ofta, om det inte blåser för kallt. Här vid sommarstugan har vi flera platser som man kan välja mellan, beroende på väder och vind. Favoritplatsen är en fristående terrass, som maken byggt ihop med badtunnan. 

Fast här ser det inte så inbjudande ut idag. Men morsdagsrosen får vatten!

På verandan har vi ett litet bord med två stolar. Det är sällan så varmt att man har lust att sitta där. Stranden, och verandan, är på norrsidan, så det är inte många solstrålar som letar sig in under verandataket. I går kväll var det faktiskt så varmt fastän det var mulet att jag kunde sitta på verandan i en hel timme och bara njuta. Om det inte blåser så mycket, går det också bra att sitta på verandan fast det regnar. Eller att träna på verandan, det gör jag då och då (fast helst tränar jag på badtunneterrassen). 

Jag är väldigt förtjust i det här lilla bordet med tillhörande stolar. Det är också lätt att flytta det här möblemanget vartsomhelst på tomten.

Vi har ett lusthus gömt bland träden, ett lusthus som svärmor i tiderna önskade sig och fick i present, kanske till morsdag? Jag tror inte den här sortens lusthus tillverkas längre. Det är hopvikbart, och ser ut som om det skulle vara gjort av myggnät. Det är alltså helt genomskinligt och luftigt, men hindrar flygfän från att bli alltför närgångna. Taket är av nån sorts plastaktigt tyg. Här kan man också sitta fast det regnar, bara det inte blåser för mycket. 

Baden-Baden-stolens madrass förvaras inomhus för att inte bli fuktig.

Sen har vi ett stockbord, som vi har placerat på södersidan om bastustugan. Det hus som skymtar bakom bordet är "lidervillan", som egentligen ska vara ett uthus, men som utgjort vår sommarstuga i flera år medan vi byggde bastustugan där vi huserar nu. Stockbordet ser vått och oinbjudande ut idag. 

Och så här ser utsikten ut där jag sitter och skriver.

Jag har börjat fålla upp ett par tunna gardiner, som vi ska ha i det här fönstret. Tanken är att gardinerna ska gå att dra för både fönstret och dörren om man vill dämpa insynen och ljuset en aning. Men det tar länge att fålla upp gardiner för hand, så uppgiften blev på hälft när jag tänkte att jag skulle bli klar med gardinerna till kalaset vi hade häromveckan. Det är en lämplig uppgift att fortsätta med en regnig dag! Och att virka och att läsa, förstås.

Det har varit så mycket ståhej hittills under mitt sommarlov att jag känner att det är nu som jag blir Riktigt Ledig, då jag inte ska på något kalas eller själv ställa till med något. Firandet av bröllopsdagen i slutet av juli lär nog bli i liten skala, känns det som. Nu vill jag bara vara i fred. I tystnaden, med hunden och inga människor. Härligt!

Inlägg 72. BioSignature

I går var jag ute på en liten roadtrip för mig själv. Först styrde jag kosan mot Seinäjoki, där jag hade bokat tid hos en Personal Trainer för en BioSignature-mätning. Det kan verka som att gå över ån efter vatten att fara till en PT i Seinäjoki, när det finns PT:ar i Vasa också. Tyvärr finns det ingen PT i Vasa som är utbildad i BioSignature, och det var just den saken som jag blivit intresserad av via gymkollegan Aino, som har skrivit om saken i sin blogg, bl.a. här. 

I mitt liv behövs ingen totalrenovering när det gäller kost, motion och övriga levnadsvanor. Vad jag var intresserad av var att få en mera individuell kostrekommendation. Före träffen med PT Eero Hakala fick jag fylla i ett formulär med bakgrundsfakta om bl.a. kost- och motionsvanor. Jag skulle också fylla i en matdagbok för en dag. Vad jag åt, vilka tider, vad jag gjorde däremellan och hur jag kände mig (trött, pigg, mätt, hungrig osv.). Den som känner mig eller har följt med min blogg en längre tid förstår att det passade mig bra, att fylla i sånt. 

Jag har tagit hjälp av en personlig tränare tre gånger tidigare i mitt liv. Den första gången var i samma veva som jag fyllt 40 år. Då anlitade jag en personlig tränare via internet. Jag betalade för en månad. Under den tiden fick jag kostråd och träningsprogram, och så hade vi regelbundna uppföljningar av hur min träning framskred. PT:n var dessutom generös nog att låta mig fortsätta rapportera (och få svar) längre än så. De kostjusteringar som gjordes då var att minska på bull- och kexätandet, samt att öka mängden protein i min kost. På den tiden blev det ofta någon form av kaffebröd varje dag till eftermiddagskaffet. Jag var fullt medveten om att det inte är så nyttigt, men hade lite svårt att låta bli att ta kaffebröd om det fanns på bordet. Och min hårt arbetande make hävdade att kaffebröd är ett måste för den som kroppsarbetar. Jag kroppsarbetade ju inte då längre, jag jobbade vid vårdvetenskapen som forskningsassistent när jag fyllde 40 och började sedan som avdelningsskötare vid Vasa centralsjukhus. Det var alltså mest skrivbordsjobb för min del. 

Fördelen med att börja jobba på sjukhuset var att jag fick tillgång till personalgym och gympagrupper. Det uppskattade jag verkligen. På den tiden fanns det inte på kartan att jag skulle ha varit gymmedlem. För dyrt och för krångligt med gymmet i Vasa och hemmet i Västerhankmo, små barn och stora barn och femtielva järn i elden. 

Hursomhelst, det gjorde verkligen susen att få hjälp av en PT då. Många års frustration över oregelbunden motion och ständiga förkylningar förbyttes i regelbunden motion (plötsligt FANNS det ork och möjligheter) och i en något förbättrad mathållning (den var alltså över lag helt ok). 

Andra gången jag använde en PT:s tjänster var för... kanske fem år sen? Då var det bara ett engångsbesök hos en av PT:arna vid "mitt gym", jag var gymmedlem då. Hon rekommenderade små kostrevideringar - mera protein (ännu mera!), mindre bröd, mera gröt, helst ingen potatis. Och inte bara en frukt på kvällen, utan gärna kvarg. Gärna ägg på morgonen. Och hellre bär än äppelmos på gröten. Jag fick beröm för att jag lägger grynost på gröten, vilket jag lärt mig av PT 1. 

Tredje gången med PT var för två år sen, då jag tog ett paket med 20 gånger Fustra-träning, som behövdes för att jag hade vissa väldigt spända muskelgrupper. Däremot tog jag ingen kostrådgivning av den PT:n, det kändes som att det inte behövdes. Jag tyckte väldigt bra om Fustra-träningen, den har hjälpt mig att automatiskt t.ex. sitta bekvämare och stadigare då jag kör bil, att kunna göra knäböj utan att höfterna vrids pga för spända muskler, att ha bättre rörlighet och balans osv. Och visst var det en lyx att ha en tränare som hela tiden står bredvid och korrigerar om rörelserna inte är korrekta! (Men det var dyrt.)

Den här gången hade jag framför allt funderat på välbefinnandet över lag, i synnerhet kostens betydelse för välbefinnandet. Jag vet ju att jag äter hälsosamt. Det kunde PT 4 också konstatera. Så, vad var redan bra och vad kan jag förbättra?

Positivt redan nu

• Jag äter mycket frukt och grönt, i många olika färger.
• Jag äter mycket protein.
• Jag förstår att satsa på att ta det lugnt, i synnerhet på morgonen. 
• Jag ser till att sova och vila tillräckligt.
• Jag äter tillräckligt ofta, med 3-4 timmars mellanrum. 
• Jag dricker tillräckligt med vatten, minst 2 liter per dag. 
• Jag motionerar och tränar tillräckligt. 
• Vikten är bra i förhållande till min längd. Jag har alltid haft normalt BMI.
• Min generella kroppsfettsprocent är utmärkt. 
• Jag drabbas sällan av infektioner.

Vad kan förbättras?

• Som jag anade, har jag mest fett på magen, runt naveln. Det syns. Och det är också där som underhudsfett biter sig fast hos den som varit utsatt för långvarig stress. Fetthalten är för hög just där, och det är ett tecken på att kroppen alltför länge gått på högvarv och alstrat för mycket adrenalin. (Ingen överraskning, precis.)  
• Däremot hade jag inte riktigt väntat mig att jag skulle ha tredje mest fett i... öh, hur ska jag beskriva det... typ armhålorna. Visst har jag märkt att jag har svårt att få en tight top att sitta snyggt just där, men jag har trott att det beror på att jag inte är ung längre och att skinnet helt enkelt börjar bli slappt. Men fettprocenten där tyder på att sköldkörteln också är lite överaktiverad av den långvariga stressen. 
• Näst mest fett har jag på ryggen av alla ställen. Det var en åhå-upplevelse. Och det tyder på att jag inte tål kolhydrater i så stora mängder åt gången, och att jag kan tillgodogöra mig kolhydrater bäst på kvällen. 

Vad ska jag alltså göra nu, på basen av bakgrundsfakta och denna mätning?

• Börja äta gröt på kvällen. Det kändes konstigt först, men förvandlades till något av ett halleluja-moment, då PT:n sa att jag ska äta gröt med 2 tsk kokosfett och grynost och bär på kvällen i stället för på morgonen. Nu har jag faktiskt inte ätit gröt på morgonen särskilt ofta längre, jag har märkt att jag hålls längre mätt av kvarg + frukt + hemlagad müsli, och det kunde han också bekräfta, det passar mig bättre. Ett frukostalternativ som han föreslog var en omelett på tre ägg. Det låter också bra. TRE ägg, yess. Inget tal om att jag skulle äta färre kalorier eller dricka mindre vin eller äta mindre bröd (nu brukar jag äta 2 bitar mjukt bröd, främst typ Ruispalat, och 2 bitar knäckebröd per dag). Mat - ja tack!
• Sluta ta kalktabletter som innehåller D-vitamin. Jag behöver inte extra kalk. Men jag behöver D-vitamin, och det ska jag hellre ta i flytande form, så upptas det bättre.
• Eftersom jag motionerar mycket mer än genomsnittliga finska kvinnor i min ålder, är min ämnesomsättning också annorlunda och mitt behov av vitaminer och spårämnen individuellt. Jag ska börja ta ett multivitaminpreparat varje dag. 
• Jag ska börja ta ännu mera magnesium än hittills. Dels av ovannämnda orsak, dels för att sänka stressreaktionerna i kroppen så att kroppen också själv kan producera mera serotonin, en av beståndsdelarna i depressionsmedicinen jag tar. 
• Jag ska byta ut vanligt koksalt mot natursalt från hälsokostaffär, då får jag i mig flera nyttiga mineraler. 

Det var ju inte svårt! På måndag ska jag börja med kvällsgröten. Och i september ska jag på ett uppföljande besök. 

Morgongröten som ska få bli kvällsgröt

inlägg 71. Råd - eller åtminstone tröst - till mitt tonåriga jag

I går läste jag Carolines fina råd som hon önskat att hon kunde ha gett sitt tonåriga jag. Listan berörde mig, och väckte så många tankar att jag bara "måste" skriva ett eget inlägg om saken i stället för att "bara" kommentera med vad jag skulle vilja kunna gå tillbaka och säga till mitt tonåriga jag. 

1977. Nykonfirmerad.

Inte för att jag tror att det skulle ha hjälpt. Det är många saker som man liksom måste genomleva själv innan man förstår vad det handlar om. För visst försökte många, bl.a. mamma, säga sånt som jag kanske nu skulle vilja säga till mig själv. Det var bara så svårt att ta till sig. Och jag minns att mamma sa att det var så frustrerande att se mig råka ut för än det ena, än det andra som hon själv varit med om, och att stå vid sidan och liksom inte kunna göra något för att man måste få göra sina egna misstag och lärdomar. Så, inte hade jag väl trott på mig själv heller. Men ändå skulle jag gärna säga mitt yngre jag ett och annat. 

16 år och glad över Hankmovänner på besök i Karleby. Övernattning i syskonbädd i vardagsrummet.

För övrigt är det här också ett bra tillfälle att ge en eloge till Maria och Ida-Marie för att ni startade gruppen Finlandssvenska bloggare.  Det känns nästan som att ha fått "gamla bloggen.fi" tillbaka. Även om den gruppen var mindre än den här. Att ha en sida där man kan få syn på andras bloggar mer eller mindre av en slump, och komma sig för att läsa det som människor i olika åldrar skriver. Annars blir det så lätt att man bara fastnar i några få bloggar, framför allt kanske bloggar skrivna av personer i samma ålder som en själv. Det är så mycket mera givande att umgås över generationsgränserna, också virtuellt. Carolines mamma och jag blev bekanta via bloggen.fi, och nu läser jag Carolines blogg via Finlandssvenska bloggare, det tycker jag är fint. Och Carolines mamma och jag har fortfarande kontakt, främst via facebook. Visst är det bra med internet! <3 p="">

17 år. På sångfest i Nedervetil i lånad Kvevlaxdräkt.

Nå, till saken. Det var de där råden, eller den uppmuntran och tröst jag skulle vilja ge mitt tonåriga jag. 

• Det var bra att du vågade göra slut på den vänskapsrelation som höll på att förgöra dig invärtes. Det kändes taskigt, och du kanske genomförde det på ett taskigt sätt, men det var nödvändigt. Du behöver inte gå omkring och ha dåligt samvete i årtionden för något du gjorde av ren självbevarelsedrift. 
• Att man inte klarar av att vara instängd i jobbiga relationer, om det sen handlar om vänskap eller annat betyder inte att man är en "dålig människa". Inte heller att den andra är en dålig människa. Ni är vanliga, mänskliga varelser och helt ok båda två. Det är bara det att ni inte riktigt passar ihop, av olika orsaker. Du märkte ju också att ni efter några år kunde ha med varandra att göra på ett ytligt plan utan att det blev problem! Och båda hittade nya vänner. Sånt är livet.
• Jag önskar att jag hade funnits där för dig och kunnat skydda dig när ingen annan gjorde det. Att jag hade kunnat säga att du har all rätt att säga ifrån, ingen vuxen har rätt att röra vid dig på sätt du inte tycker om. Att det inte är ditt fel. Att du inte är småaktig. Det som känns fel ÄR fel. Det är du som avgör vad som är fel när det gäller din kropp och vem du vill bli vidrörd av och på vilket sätt. Vet du, det är straffbart det som du utsätts för. Och det är oursäktligt att omgivningen fortsätter blunda. Jag önskar att du aldrig hade behövt genomleva detta helvete på jorden. Att det inte skulle behöva ta 40 år innan du får hjälp. 
• Jag är så glad över att du inser att det viktigaste i livet inte är att förtjäna pengar eller göra karriär. Att du vågar stå på dig och göra dina egna val när det gäller utbildning och arbete. Fortsätt med det!
• Du är inte ful. Hör du vad jag säger? Du Är Inte Ful. Det finns knappast någon som motsvarar skönhetsidealen. Folk blir omtyckta och gifta ändå. Du också. 
• Du är inte tjock. Att gå upp 10 kg på ett år när man utvecklas till kvinna är naturligt. I ärlighetens namn, 38 kg är ganska lite. 48 är mera normalt. Att du sen går upp några kg till och måste börja köpa 26 tums byxor i gymnasiet innebär fortfarande inte att du är tjock. Och du vet ju att du inte är tjock, när du tänker efter, eller hur? Det är bara det att det är svårt att känna igen sig själv i de där förhatliga kvinnliga formerna. Du vänjer dig, och så småningom kommer du att börja gilla dem, tro mig. 
• Det suger att ha mens. Jag vet inte varför vi kvinnor ska behöva vara inrättade så att vi blöder en gång i månaden. Det kunde ju ha gått att ordna fruktsamheten på annat sätt. Men det är naturligt och inget att skämmas för. Alla vet att kvinnor har mens. Pojkar vet det också. 
• Människor som säger sig tala i Guds namn vill säkert väl. Ändå kan det bli så fel. Lita mera på Gud än på Hans (förmenta) budbärare! Ingen människa eller församling har monopol på välsignelsen. Ingen har rätt att skrämma dig med djävulen och påstå att han har ett finger med i spelet så fort du upplever att du inte orkar med det ena eller det andra. Du har rätt att säga NEJ utan att tro att det alltid är ett svek mot Gud som har sänt den andra människan i din väg. Gud har gett dig ett förnuft också, visst?

Ja, det skulle finnas en hel del till att säga, men det här får räcka för den här gången. Kram till mitt tonåriga jag!

20-årsdag. Slut på tonåren :)

inlägg 70. Malins träningslista

Eftersom jag alltid gillat att fylla i diverse listor och formulär, och eftersom träning och motion är en viktig del av mitt liv nappade jag på Malin Anderssons träningslista i bloggen Min helt vanliga vardag. 

Hur ofta tränar du?

Det beror lite på vad man avser med "träning". Om träning är all motion, blir det ca 10 ggr per vecka under arbetsåret. Nu, när jag är ledig blir det lite mindre. Främst för att hundpromenaderna minskar i längd. En vanlig arbetsvecka blir det ca 6 hundpromenader och 4 egentliga träningspass. Hundpromenaderna minskar i längd när jag är vid sommarstugan, eftersom det inte finns vägar på ön, bara någon kort liten stig, annars är det att klättra över stock och sten som gäller. Jag skulle gärna träna mera än 4 gånger per vecka, men orken räcker inte riktigt till. Då tänker jag att det är bra att få frisk luft och att röra på sig, även om promenaderna inte innebär systematisk träning längre, då jag är i så pass bra kondition. 

Vad är din favorit träningsform?

Jag gillar att träna i grupp, och tycker om många gruppträningspass, men min favorit är nog LesMills BODYCOMBAT. En fartfylld form av träning, som har inslag från flera olika kampsporter, men man slåss inte med någon annan än med sig själv. Fortfarande är jag något av en BC-instruktörs-wannabe, fastän jag ibland tänker att jag är för gammal och för styv för att lära mig att göra rörelserna tillräckligt renlärigt för att bli godkänd. Det vet man aldrig förrän man försökt, eller hur? Hursomhelst är jag inte där än.

Varför?

Jag gillar musiken. Tuff, lite hardcore. Elektronisk, snabb dunka-dunka som verkligen uppmuntrar dig att "move your ass" (och inte bara den :D ) Så gillar jag att jag inte utan vidare klarar alla rörelser. Utmaningen, alltså. Att se att jag kan bli bättre. Och att verkligen höja pulsen och svettas så att det stänker. Att få göra en jumpkick och skrika "aaarghh" är en fantastisk anti-stress-övning. 

Favoritövning?

Mja. Har jag nån sån? Förutom jumpkicken :) Jag gillar ju allt (nästan). Plankan, om jag tänker på det senaste halvåret. Minst 4 minuter ;)

Favoritmuskelgrupp?

Öh. Nån sån vet jag inte om jag har. Det hade varit lättare att ange en o-favorit. Kanske benen?

Var tränar du helst?

På gymmet. Helst i grupp alltså, eftersom jag uppmuntras av instruktören och de andra. Jag är ju också instruktör själv, och hoppas att jag kan uppmuntra och inspirera deltagarna att inse hur roligt det är att träna!  I måndags fick jag bra feedback av en kund som var på sitt livs första BODYPUMP-pass. Hon tyckte att det var väldigt roligt och kände sig så upplyft efteråt. Kan man få bättre feedback än så? <3 i="">

Någon träningsform som du skulle vilja prova på?

Boxning. Inte att boxa på andra människor, men på säckar och sånt. Jag har bara testat lite, och det verkar kul. Det kunde vara läge för det nu då jag har paus från gelnaglarna... när jag testade Boxercise vid Jeppis gym i vintras (eller när det nu var) bröt jag en av mina vackra naglar, voj voj...

Vad är målet med din träning?

Att må bra och orka med tillvaron. Att ha roligt! Sen vill jag gärna förbättra min kondition och smidighet och styrka lite till. Gärna komma tillbaks i den form jag var för 5-6 år sen, före utbrändheten. Och så lite tekniskt bättre än jag var då!

Vad finns i din gymväska?

Träningskläder (bh, top, byxor, strumpor), rena trosor att ta på efter träningen, drickaflaska, svetthandduk, pulsbälte, mikrofonbälte, gymhandskar, diverse "luntlappar" med spinningprogram (eftersom jag inte instruerar spinning regelbundet kan jag behöva en påminnelse), deodorant, fuktighetskräm, badhandduk, hårspray, mousse... och ibland sminkväska om jag ska till jobbet efter gymmet. Två plastkassar också, den ena att lägga den våta handduken i och den andra att lägga svettiga träningskläder i efter passet. 

Vad har du helst på dig då du tränar?

En åtsittande topp och helst också åtsittande byxor, av bra material som andas och transporterar ut svetten. Men jag kan träna i nästan vadsomhelst som inte är för varmt. Huvudsaken är en bra bh och bra skor! 

Vad lyssnar du helst på då du tränar?

Eftersom jag helst tränar i grupp är det ju inte alltid jag som bestämmer musiken. När man är LesMills-instruktör får man snällt ta den musik som gäller för just det pass man håller. När jag är ute och promenerar lyssnar jag ofta på BP-musik för att kunna köra en mental repetition av alla övningar. Jag har ju minnessvårigheter (på riktigt) och måste repetera otaliga gånger för att klara av att hålla egna pass. I samma syfte lyssnar jag också på mina egna listor med zumbamusik, och musik som jag själv plockat ihop för spinning, RPV (mage-rumpa-lår), core (kroppens mittparti), "kehonhuolto" och stretching. Stretchingmusiken lyssnar jag bara på när jag stretchar. 

När karnevalsamba var min huvudgren lyssnade jag förstås på sambamusik också. Det här fotot togs för tre år sen under Konstens natt i Vasa.

Tränar du helst ensam eller i grupp?

Jag vill helst ha sällskap. Om jag ska styrketräna ensam, blir det så lätt att jag tänker "äh, jobbigt" och inte tar ut mig tillräckligt. Idealet skulle vara att ha en PT som skulle stå och blänga på mig om jag inte tar i ordentligt :) men då det är så dyrt... 

Vad äter du helst efter ett svettigt tränigspass?

Om jag vet att det tar över en halv timme tills jag är hemma och kan äta ordentligt, brukar jag dricka en... öh... "palautusjuoma"? heter det återhämtningsdryck på svenska, det låter så konstigt. Eller äta en proteinbar. Sen beror det på vilken tid på dygnet det är vad jag äter efteråt. En rejäl portion med både protein, kolhydrater och fett. 

Vem är din förebild då det gäller träning?

När det gäller kändisar är det absolut Susanne Lanefelt. Den som varit med tillräckligt länge (och tittat på Sveriges tv) minns kanske hennes Gymping och "kniiip". Sen har jag en lokal kändis som förebild, Milla Simons. Förutom dem har jag förstås flera förebilder på "mitt" gym, t.ex. min förman Pia Niemi, min andra gymförman Aino Rouhiainen och mina instruktörskollegor Eve och Janna med flera. Det finns flera förebilder bland kunderna också, t.ex. en dam som är över 80 år och fortfarande går på BODYPUMP! 

Ibland gäller det att fräscha upp sig och fara till jobbet efter träningen :)

Jag antar att det framgår med all önskvärd tydlighet att jag älskar att träna!