alla möjliga apparater

För någon dag sedan råkade jag se en diskussion hos en blogg- och facebookvän om det här med datorer och dylikt. Om varför man vill ha t.ex. en laptop eller en bordsdator eller en surfplatta.

Jag antar att det beror på vad man ska ha den till. Enligt den diskussionen verkade det som att laptopen skulle vara på utgående. För mig är den fortfarande viktigast.

På jobbet har jag en stationär dator. Det skulle jag aldrig skaffa mig privat längre. Jag förstår idén med att det är lättare för datapersonalen att byta ut komponenter osv. på en stationär dator då man får problem, men annars ser jag inte riktigt vitsen med en sådan. På vissa jobb har alla i stället varsin laptop, som de också kan använda då de jobbar på distans, t.ex. hemifrån eller under resor. Det skulle väl vara vettigare?

Fördelen för mig med att ha den stationära datorn på jobbet är att jag har två skärmar, så det är lättare att jobba med flera program och fönster öppna samtidigt. Men det är inte så många som har två skärmar, jag råkade få det för att jag frågade om det var ok då det fanns extra skärmar. Visst kan man dela skärmen i två och ha fram program parallellt på det viset, men det är ändå mycket lättare att jobba med två skärmar. Nån annan fördel ser jag inte. Man skulle ju också kunna ha en extra skärm till en laptop, antar jag.

Min apparat nr 1 är och förblir tills vidare alltså laptopen. Den jag har nu är absolut den bästa laptop jag har haft. Visserligen är den seg och långsam, men den har hållit länge, och den är också tillräckligt liten för att t.ex. rymmas i min handväska, så jag måste inte nödvändigtvis ha en extra datorväska till hands om jag vill ta den med mig. När jag köpte den, var det den minsta storleken som inte kallades "minilaptop". Kanske minilaptoparna är det som är mest "ute" sen det blev populärt med surfplattor? Fördelarna med laptop framom platta för mig är framför allt två 1) tangentbordet och 2) operativsystemet. Jag vill framför allt skriva. Långt och mycket och ofta och med alla tio fingrar. Då är det bedrövligt att hålla på och tafsa på nån touchscreen. Och att koppla ett externt tangentbord till plattan känns verkligen lite onödigt, då kan man sannerligen ha en laptop i stället, de nya modellerna är ju dessutom ofta konstruerade så att man kan ta loss skärmen och använda den som en platta. Operativsystemet, ja. En laptop är, trots sin mobilitet, en dator, inte en mobil enhet. Man brukar tala om beroende av olika slag, både på allvar och på skoj, när det gäller t.ex. internet. Jag gillar internet och sociala medier (facebook och bloggar, twitter och instagram m.m. har jag inte fallit för än iaf), men känner mig inte direkt beroende av dem. Nåja, visst kan det kännas förargligt om man inte kommer ut på nätet, när man blivit så van vid att kunna kolla upp allt möjligt där, men ändå... Däremot är jag läs- och skrivberoende, om man kan säga så :) Detta oavsett om datorer finns (till hands) eller inte. Mitt läsberoende har under senare år framför allt kanaliserats till ljudböcker, eftersom jag har ett tredje beroende, stickberoendet, och har vant mig med att koppla av genom att lyssna på strömmande ljudböcker medan jag stickar. Det är synnerligen snopet att de strömmande ljudböckerna inte är åtkomliga via mobila enheter. Antagligen kommer detta att ändras så småningom. För visst är det märkligt att man ska kunna läsa elektroniska böcker på skärmen i sin smartphone, men inte lyssna på dem...

Plattan är smidig och lätt att ha med sig, och visst finns det många intressanta appar (program) som är anpassade för såna. Personligen tycker jag att plattan passar bäst till tidningsläsning. Det är faktiskt mera användarvänligt att läsa Bladet på plattan än på laptopen. Lättare att bläddra, och så laddas sidorna upp snabbare.

Smartphonen är däremot en apparat jag inte skulle vilja vara utan, sen jag väl vant mig vid en sån. De två föregående telefonerna jag hade var "halvsmarta", med pekskärm och fungerande internet, men den här är onekligen mycket bättre. Jag tycker att det är fullständigt begripligt att folk petar på sina smarttelefoner mest hela tiden. Inte nödvändigtvis för att man jämt skulle behöva vara nåbar eller up to date med allt möjligt, även om det säkert finns de som använder den på det viset. Utan för att man liksom har "allt" med sig när man har med sig sin telefon. Tidningar, böcker, möjlighet att texta eller ringa, internet att söka på, anteckningar, matrecept, you name it. Om man t.ex. sitter och väntar på att få komma in till tandläkaren behöver man inte läsa gamla veckotidningar, eller sitta och snegla på Bladet som nån annan patient har lagt rabarber på, utan man kan plocka fram sin telefon och läsa sitt eget blad, lyssna på radio (om man har hörlurar med sig) eller vad man nu vill ägna stunden åt. Det är bara såå bra! Förutsatt att man inser att man ska låta bli att pilla på sin telefon t.ex. när man sitter på möte eller på föreläsning. Är man upptagen, så är man.

Alltså. Om jag var tvungen att prioritera, skulle jag främst ha kvar laptopen, sen smartphonen, sen plattan och sist den stationära datorn. Hur är det med dig?

gardiner och sånt

Jag skrev ju tidigare om mina funderingar kring gardiner och sånt när det gäller sommarstugan. Trots att jag inte är intresserad av inredning som sådan utan mera av funktionalitet vill man ju att det ska vara trevligt också. Förra veckoslutet fick vi upp de två gardinstänger som jag hade beställt, och i går köpte jag de resterande tre som jag hade missat att beställa. Lyckligtvis fanns de i lager nu. Jag köpte också en trasmatta till, av samma modell som tidigare, vi konstaterade att det skulle vara trevligt med två likadana bredvid varandra. Men de får hållas borta en vecka till, eftersom vi ska ha vårt "hundbarnbarn" på besök i en vecka, och han älskar att tugga på mattor (så roligt ska vi inte ha) :) .

Till de större fönstren köpte jag färdiga gardiner. Nu blev det inte så att gardinerna mörklägger, de bara dämpar ljuset lite. Jag kom fram till att det är viktigare att släppa in ljuset, vi har det ändå så skuggigt här på norrsidan, än att de som sällan övernattar här får det helmörkt ;) Hursomhelst, de här gardinerna går att dra för - stängerna är enkla cafégardinstänger - så att man minskar insyn (vem som nu skulle gå där ute och titta in då man inte ser till grannarna) och dämpar ljuset en aning. Jag köpte likadana gardiner att ha som draperi till sovalkoven. Där ska vi ha en skena som fästs i taket, den är inte inskaffad än. 

Till de mindre fönstren beställde jag "falska hissgardiner" från Syateljé Alexandra & Mia. Jag kunde ha sytt såna själv, men när man ska välja "sina strider" på olika sätt, valde jag att låta nån annan göra det. Jag är riktigt nöjd med dem. De mörklägger inte helt, men de är inte heller genomskinliga, och det är lätt att knyta upp rosetterna och fälla ner dem till natten och sen bara knyta upp dem igen när man stiger upp.  

Vår säng, här går det också bra att krypa upp och sitta och sticka. En mys- och sovhörna. Nu har jag bara brett ut täcket, vi har inget överkast än. Varför är överkast så stora och filtar så små? Jag skaffar inget förrän jag är nöjd med det jag hittar. Och virka eller sticka ett överkast (eller tre) vill jag inte. Virkade och stickade överkast i all ära, de hör till kategorin "sånt som kan vara fint hos andra, men som jag absolut inte vill ha, så snälla, virka inget sängöverkast i present till mig" ;)

FAIL. Ett (1) uttag just här. Hur tänkte vi då??? Annars har vi minsann låtit elektrikern installera en massa uttag på flera ställen.
Till fönstret här, ovanför köksbänken, har jag inte skaffat vare sig gardiner eller gardinstång. Här vill jag att ljuset ska få komma in. Möjligen skulle jag kunna tänka mig en glashylla med t.ex. kryddörter i krukor här, mitt i fönstret eller så? 

#marthadraråtskogen

Jag är ingen särskilt aktiv Martha i den meningen att jag skulle delta i marthamöten eller andra marthaaktiviteter särskilt ofta. Men marthamedlem har jag varit länge, förmodligen över 20 år. Jag minns inte riktigt vilket år jag skrev in mig i Västerhankmo marthaförening.

I september har Marthaförbundet emellertid en kampanj som jag kan delta i utan större ansträngning, nämligen "Martha drar åt skogen". Jag drar ju åt skogen rätt ofta, oavsett om det råder nån kampanj eller inte. Så i måndags inledde jag glatt min säsong som Martha i skogen, men det blev inte av att jag bloggade om det då. Fotograferade gjorde jag däremot. Jag brukar jobba på måndagar, men i måndags var jag ledig, eftersom jag jobbade på onsdag i stället den här veckan då jag ville delta i ÅA:s inskription i Vasa.

Jag befann mig vid sommarstugan i Petsmo skärgård, och beslöt mig för att dra till skogs på holmen. Hunden följde förstås med. Så tog jag med mig en plastkopp att plocka eventuella bär i, och en plastkasse och en kniv med tanke på eventuell svampplockning. Plastkassar är allt annat än idealiska för svamp, men man tager vad man haver. Jag kom på att jag gärna skulle vilja ha en trevlig korg att plocka svamp i. Kanske jag kommer mig för att skaffa en sån vid tillfälle. Jag har haft en jordgubbskorg som min moffa flätat, men jag vet inte vart den har blivit lagd i samband med nån städning, förmodligen i något av våra uthus hemma i byn. Jag hade den i alla fall inte med mig i skären, och hursomhelst är den i minsta laget om man ska plocka soppar och andra skrymmande svampar.

Vi kom oss inte så långt, men eftersom själva stugan kan sägas befinna sig i skogen, hade vi ju dock dragit åt skogen :) Vi hittade nämligen lingon (och lite blåbär) på tomten, och där stannade vi. Hunden är väldigt förtjust i bär, hon fick plocka sina egna, jag vidhöll att den gröna koppen är mitt revir.

Eftersom jag är långsam i vändningarna, och lever som en självbevarande livsnjutare för att orka med tillvaron som depressionspatient på bättringsvägen, plockade jag inte för att spara utan för att äta upp. Jag funderade på att baka en paj, men avstod. I stället gjorde jag bara vaniljsås, och åt lingon (och lite blåbär) med vaniljsås. Det var helt ok, fastän jag inte är så förtjust i lingonens beska smak. Följande morgon testade jag att blanda lingon med hemlagad mysli och vaniljsås, det var genast godare. Återstoden av lingonen la jag på morgongröten med äppelmos och mjölk.

Jag är inte sockerberoende, men helt utan sötma vill jag inte vara. Så om jag ska äta lingon på t.ex. kvarg, skulle jag kunna tänka mig att ringla över ungefär 1 tsk flytande honung för att motverka det beska. Jag använde ungefär 2½ dl lingon per portion av den här första lilla septemberskörden. Till veckoslutet blir det väl att dra åt skogen igen. Kanske redan i kväll?

Det där med att man ska "lyssna  till sin kropps signaler" är svårt. Inte blir det lättare av att ha varit utbränd. Jag är oerhört trött nu, efter arbetsdagarna som varit och allt annat som hört ihop med dem. Om jag okritiskt skulle lyssna på min kropp skulle jag gå och lägga mig. Frågan är om jag orkar sova ända till morgonen ifall jag lägger mig kl 18. På sätt och vis känns det bättre att pina sig att vara uppe till kl 20 i alla fall, då det känns rimligt att lägga sig för natten. Och medan jag pinar mig, ska jag då försöka motionera (för jag skulle ju behöva bättre fysisk kondition), ta en lugn promenad eller sitta och sticka... Livet är fullt av val.

Här är bären blandade med mysli och vaniljsås

...och här är bären på gröten med äppelmos mellan bär och gröt

...och här är bären täckta av vaniljsås.

man kan ju inte lyckas jämt :)

Men så heter det också "two out of three ain't bad", så jag antar att jag får vara nöjd, och funkar inte plan A har man ju resten av alfabetet att ta till. Vad yrar jag om?

Nå, det är egentligen småsaker, men också småsaker kan kännas frustrerande, och då är det lika så bra att tillåta sig själv att vara ledsen eller irriterad en stund tills man har varit ledsen eller irriterad färdigt, och så tar man itu med plan B osv. Första strecket i räkningen infann sig på fredag eftermiddag, då maken kom hem med det jag hade beställt från Jysk.

- E va ganska liiti, sa han. Och jag svarade glatt att jo, det var ju inga stora saker, så de hade nog rymts i min bil, men att det var ju bra att han hämtade dem efter jobbet så slapp jag en extra stadsresa.

Det var ju nämligen så, att det var oväntat svårt att hitta vita cafégardinstänger, när jag var på jakt efter gardinstänger till villan. Och jag ville ha enkla, vita cafégardinstänger, inget annat. Inte kirsch, inte fantasirika knoppar, inte metallfärgade, utan vita. Såna hittade jag inte, och jag har aldrig särskilt bra tålamod när det gäller att springa i affärer, allra minst nu då jag har begränsad ork. Men efter att jag utgjutit min frustration på facebook och fått diverse tips kollade jag Jysks hemsida och konstaterade att såna finns i deras sortiment och tänkte att man kanske kan köpa dem via nätet. Det kan man, men eftersom jag också ville ha andra saker skulle frakten ha blivit jättedyr. Så jag tyckte att jag var väldigt smart då jag skrev upp nummer, namn och antal på de varor jag ville ha, for till Jysk i Vasa och visade listan för en trevlig, tjänstvillig ung man i kassan. Två saker som jag ville ha fanns i lager, de övriga skulle beställas och troligen komma om en vecka. Jag betalade, fick sakerna som fanns i lager med mig direkt och kände mig Mycket Nöjd.

Men ack, jag borde ju ha dubbelkollat vad jag hade betalat för, för när maken hade hämtat de resterande grejorna visade det sig att jag visserligen hade fått två nattduksbord, men att den trevlige unge mannen hade missat att det skulle vara tre st av den ena gardinstångsmodellen (den kortare) och två av den andra. Jag hade alltså betalat för - och fått - bara två stänger sammanlagt. Och jag som hade glatt mig så åt att vi skulle få sätta upp alla gardinerna den här helgen. Maken tröstade mig med att det nog fanns mer av de där stängerna nu, så det finns säkert gardinstänger i lager om jag far dit på nytt under den inkommande veckan. Om jag hade hämtat grejorna själv, hade jag ju märkt att det var för få gardinstänger och kunnat köpa tre till på samma gång, men maken visste inte hur många jag hade beställt, så även om han tyckte att två var lite hade han bara tackat och tagit emot...

Nå, det finns värre saker här i världen. Och vi fick ju i alla fall börja med de där gardinerna.

Sen när vi skulle ge oss iväg till villan mot kvällen, hade jag packat (det mesta) och lagt alla väskor innanför dörren. Jag hade bara datorväskan kvar. Min laptop är jättelångsam när det gäller att starta sig och stänga av sig, så jag klickade på "stäng av" och gick för att "pudra näsan". När jag kom ut från wessan, hade maken redan packat alla väskorna som stod innanför dörren i bilen, så jag tog bara hunden och gick glatt ut och tänkte att vi hade allt.

Tja. Det första jag märkte att jag saknade när vi kom fram, var min medicin. Och vi som Brukar kolla upp den saken när vi far "har du din medicin" alternativt "och jag har packat min medicin". Men jag har ju varit med förr, och vet att jag KAN glömma, så jag hade en ask med tillräckligt många kapslar här. Ingen skada skedd, alltså. Jag behöver min medicin mot depression och ångest, jag får besvärliga abstinenssymtom om jag inte tar den.

Sen kom följande missräkning. Datorväskan var ju hemma :( jag glömde den i hastigheten. Och jag som ska vara här ända till tisdag, och ska jobba hemifrån (dvs. från skären) på tisdag, jag behöver faktiskt datorn. Och så vill jag ju ha den annars också. Jag hade börjat virka mormorsrutor, och hade sett framför mig hur jag skulle njuta av fredagskvällen ivrigt virkande vidare, och att jag skulle lyssna på slutet av den spännande ljudboken jag har på gång. Nu var både datorn, virknålen och glasögonen kvar hemma pga. att jag förhastade mig med att gå ut till bilen och tro att allt var packat.

Men jag har ju som sagt var varit med förr. Jag fick sticka i stället, stickningar hade jag här, och jag klarar mig ändå hyfsat utan glasögon, och så lyssnade jag på en ljudbok på yle arenan via telefonen i stället. Och i går kom en av sönerna hit för att fira villaavslutning, så då fick han ta väskan med sig. I går pysslade vi med så mycket annat att jag inte "hann" ta fram datorn, och inte "hann" jag handarbeta heller, men det var en glädje att veta att grejorna fanns här. Glasögonen använde jag i alla fall en liten stund på kvällen då jag löste korsord.

I dag är det alldeles underbart väder. Kanske det rentav kan bli en bikinistund i solen denna "sommarens sista dag"?

Så är en av de stora profana helgerna för oss kustösterbottningar här (igen, känns det som), nämligen villaavslutningen eller veneziaden, de lokala uttrycken varierar. Vilken tur att sista veckoslutet i augusti ändå inte innebär att det är Förbjudet att åka ut till sommarstugan under hösten. Jag antar att traditionen delvis har att göra med att skolorna började i september tidigare, att man kanske inte hade vinterbonade stugor, att mammorna var hemma (vilket jag tror dels är en myt, dels ett... klassrelaterat fenomen) och kanske bodde med barnen i sommarstugan under sommarlovet medan pappan fortsatte jobba och kom ut och hälsade på ibland. Gräsänkling, liksom. Vad vet jag.

Hursomhelst är det ett fint veckoslut, i synnerhet om vädret tillåter, då folk pryder sina trädgårdar både på land och till havs med facklor och lyktor för att fira att man är tacksam över sommaren som gått och välkomnar hösten med öppna armar. Många gillar ju att det blir mera vardag och rutiner igen. Att kurser, körer, jumppa och allt vad det nu kan vara kör igång.

Jag gillar ju som bekant mest att Ta Det Lugnt nuförtiden. Några raketer har vi inte köpt i år. Vi har inte heller varit några stora raketkonsumenter, men under några år var pojkarna väldigt förtjusta i att ha lite egna fyrverkerier. Och visst är det vackert, om än "onödigt" (som så mycket annat). Men det är så många andra som har raketer, så man brukar få tjuvtitta lite på andras fyrverkerier fastän man inte köper några egna :)

Och så gillar jag att laga mat. I kväll ska jag prova ett recept på fisksoppa, och i morgon blir det rostbiff med diverse tillbehör. Sen ska jag stanna kvar vid villan ända till tisdag kväll. Jag har flyttat lite på mina arbetsdagar pga. att det är inskription på onsdag och personaldag på torsdag, så jag ska vara ledig på måndag och jobba hemifrån (från skären) på tisdag. I vanliga fall är jag på jobbet må-ti och jobbar hemifrån på to.

Solen skiner och jag ser fram emot att maken ska komma hem på eftermiddagen och vi ska få bege oss iväg. Trevlig helg till alla, oavsett om ni firar villaavslutning eller inte! 

Mumintrollen och Tove Jansson har varit populära så länge jag kan minnas, men visst har det varit något av en muminboom i sommar, med anledning av att Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år i år om hon hade levat. Jag nämnde tidigare här på bloggen att jag börjat lyssna via Arenan på när Tove Jansson läser ur sina egna böcker. Det fanns mera än jag såg från början, om man letar i arkivet finns det många ljudböcker! Nu lyssnar jag dels på Trollkarlens hatt, dels på Sommarboken.

Däremot har jag inte lyssnat på Vem ska trösta Knyttet? i sommar, men den kan jag nästan utantill. Och för nån vecka sen kom ett citat ur den boken för mig.

"Vad gör man med en snäcka, om man ej får visa den?"

(Bilden är googlad.)

Och jag tänkte på alla ensamma människor, som inte har någon att visa sina verkliga eller bildliga "snäckor" för. Eller som är omgivna av missunnsamma, oempatiska människor som kommenterar "det där var väl ingenting", eller "jaså, en snäcka. Jag har hundratals där hemma." eller "då skulle du se Pelles snäcka, där snackar vi Snäcka med stort S" eller "du behöver inte visa snäckor för mig, jag avskyr såna". I stället för att glädjas med den andra människan, och förstå att just hennes (eventuellt lilla) snäcka är så betydelsefull för henne.

Vi människor är också olika när det gäller vem vi vill visa våra snäckor för, och hur många vi vill visa dem för. Eftersom jag inte har något emot att synas och höras, kan jag vara lite obetänksam och oempatisk när det gäller andra(s) snäckor. Jag vill ju så gärna visa än den ena, än den andra - eller varför inte hela världen - vilken fin snäcka jag har hittat. Om "snäckan" då är t.ex. en familjemedlem eller en vän som inte vill visas upp, blir jag lite ledsen, även om jag kan försöka acceptera saken (det beror på vem det är och i vilket sammanhang). Att jag vill visa upp snäckan för så många som möjligt är ju ett bevis på kärlek och uppskattning, som jag ser det. Det kan också bli tvärtom, om man själv upplever sig som en snäcka som ingen vill visa... bryr min vän sig om mig då, om hen inte vill synas tillsammans med mig?

Tänkvärt!

Jaha, ännu en dag då bloggen.fi behagar strejka. Typiskt, då det var där och inte här jag fått kommentarer, jag ska försöka komma ihåg att svara på dem en annan dag.

I dag låg jag i solen och njöt av den sista sommarlovsdagen medan jag lyssnade på en del av programmet Lördax från i går. Jag tyckte att det skulle vara intressant att höra vad en "motivator" har att säga. Eller motivationscoach, som Magnus Lönnqvist också kallas. Och så funderade jag lite på hur en motivator skiljer sig från en mental tränare, eftersom min syster nyligen blivit klar med sin mental tränare-utbildning. Men det hör inte hit.

Det Magnus Lönnqvist, som har varit professionell idrottsman inom triathlon och även varit med i Iron Man-tävlingar, skulle tala om var alltså om hur man kommer tillbaka till vardagen och hur man kan peppa sig att ta itu med sitt liv och få ordning på det ena och det andra efter semestern. Själva "problemet" känns främmande för mig, även om jag kan känna igen vissa saker både hos mig själv och hos andra. Det beror förmodligen både på hur man brukar tillbringa sin ledighet och vad det är man behöver skärpa sig med när man återgår till vardagen.  Och så tog han upp de tre hörnstenarna kost, motion samt tid för vila och återhämtning. För det folk har problem med är tydligen att de slappar och "slarvar" under semestern, och vill få ordning på sitt liv när vardagen och rutinerna återvänder.

Intressant. För det enda jag genom tiderna har kunnat ha liite problem med efter ledigheterna, det är att kunna få sömn på kvällen då jag vet att jag ska upp tidigare. Numera är det sällan ett problem, eftersom jag snarare sover hur mycket som helst och när som helst om jag vill och får. Det där med att pallra sig i säng i tid lärde jag mig raskt när jag blev förälder. Jag vet att många föräldrar vill ha och uppskattar s.k. egen tid eller vuxentid efter att barnen har gått och lagt sig. Det har vi valt bort i vår familj. För mig har det utan vidare varit viktigare att få sova. Alltså, det gällde att komma sig i säng så fort som möjligt. Vi har heller aldrig haft några problem med att få barnen att gå och lägga sig då de var mindre. Inte har små barn lust att sitta uppe och uggla, om föräldrarna sover. Det är tråkigt. Ergo: gå och lägg dig, så sover nog ungarna också.

När det gäller att komma igen med att börja stiga upp om morgnarna, har vi kört chockterapi: man sover halva dagen tills skolan/jobbet börjar, sen stiger man upp när man ska iväg. Snoozar gör man INTE. I alla fall inte maken och jag. Man är kanske lite virrig en vecka eller två, sen har man vant sig. Det ansåg ML också i radioprogrammet.

Eftersom jag inte brukar uppleva att jag slarvat under ledigheterna, i synnerhet inte under sommaren, så har jag inget behov av att skärpa mig med maten. För mig har det alltid varit lättare att äta både gott och lätt när det är sommar, jag har varit mera utomhus och inte haft problem med att jag skulle sitta stilla för mycket när jag är ledig. Men jag ser fram emot att börja träna mera regelbundet, det gör jag. Utan att det skulle vara något oj-nu-behöver-jag-skärpa-mig-tvång.

I stället för att skärpa mig, vill jag försöka (även detta läsår) att ta med mig något av sommarlovets lugn in i vardagen. Och för mig är det sömn, vila och återhämtning som fortfarande är viktigast. Jag skulle alltså inte rita mitt behov som en liksidig triangel, utan hellre t.ex. så här:

Kost och motion är lika viktiga kuggar i mitt maskineri, och de är redan någorlunda under kontroll. Förra året lovade jag mig något alldeles utmärkt, som jag ska fortsätta att lova mig också detta läsår. För det allra, allra mesta ger jag mig själv tillåtelse att gå och lägga mig (minst) 9 timmar innan jag ska stiga upp. Då vet jag att jag i lugn och ro kommer att hinna sova en god natt, även om jag aldrig somnar genast. Jag har tid att varva ner, att t.ex. meditera, tänka färdigt, lösa lite korsord, köra avslappningsövningar osv. tills jag är beredd att sova. Oj, vad jag skulle ha behövt det redan tidigare i livet. Men när barnen var mindre fanns det liksom inte en chans att jag skulle ha hunnit i säng i så god tid, då jag dessutom ofta skulle vara så tidigt på jobbet. Hurra för flexibla arbetstider!

Sover man inte genast den första/de första nätterna, gör man nog det så småningom, och vilar gör man i alla händelser då man ligger och slappnar av. Jag tror inte ett dugg på att man ska stiga upp och göra något om man inte får sömn. Dessutom är ju det förfärligt störande för den man sover med, om man inte är ensamstående.

Men vi är ju alla olika. Om nån annan tycker att det är bättre att vara uppe längre eller att vara uppe och göra något på natten då man inte kan sova måste ju någon få göra så.

I morgon ska jag köra igång den första "vardagsveckan" med ett spinningpass kl 06.45, medan jag ännu har sommarkrafter kvar ;) det har varit lite dåligt med morgonträningsorken de senaste åren. Det ser jag fram emot, då är man full av energi inför arbetsdagen!