sura listan

Pepplistor i all ära, men en sur lista är faktiskt rätt kul att skriva, i synnerhet om man som jag faktiskt av naturen är mycket mera glad än sur och positiv i stället för negativ. Sura listan hittade jag hos Daniela, som i sin tur hittat den hos Jennifer.

Obehagligaste jag vet: knarret av styrox (frigolit) *ryyyyys* Dessutom blir styroxsmulorna statiskt elektriska och fastnar i fingrarna *ryyyys2*

Absolut inte min killtyp: kostymnissar. Förlåt mig mina fördomar, jag vet att jag är en usel människa.

Äckligaste mat jag vet: det blev svårare. Jag gillar ju mat. Men jag tycker inte om massor med vispgrädde eller tjocka lager smör i några som helst sammanhang. Eller jelly.

Blir arg på: vänsterfilskörare. När man ska köra in till Vasa norrifrån och vissa idioter ligger och trycker i vänster fil genom hela stan fastän de inte ska svänga. Förare som kör om mig fastän jag kör högsta tillåtna hastighet. Folk som parkerar som krattor så att de tar upp två halva (eller åtminstone drygt en) parkeringsfickor. Trögt fungerande teknik, som datorer och sånt. Att jag bara trycker på fel bokstav hela tiden om jag ska skriva på en telefon eller iPad. Att man inte får ha vilka lösenord man vill på vilka sidor man vill. Sånt får mig att regrediera och skriva lösenord modell Röve_diin1962!

Sämsta bok jag läst: Gone girl av Gillian Flynn. Hur kan man bara skriva sån smörja… och hur kan folk gilla den… och hur kan den ha blivit filmatiserad???

bilden är googlad och stulen

Något som får mig att byta radiokanal: när maken har lyssnat på radio X3M (förlåt, förlåt, men jag är för gammal, jag vet att jag inte hör till målgruppen men det gör han inte heller). Det är så mycket struntprat i den kanalen. Och sport, fyf*n. Tacka vet jag Loop “enemmän musiikkia, vähemmän puhetta” 

Sist jag ville ta till knytnävarna: öööh… det måste vara länge sen. Jo, det var väl i samband med en incident på jobbet för 3-4 år sedan. Men jag slogs inte. Jag svor bara. Vilket är extremt ovanligt. Trots att jag nyss skrev f*n, så brukar jag inte svära.

Fulaste plagg jag vet: psykedeliska boho-tunikor med A-linjesnitt. Ok, andra får ha såna, men never in my life att jag tänker skaffa nån sån.

också knyckt bild

Äckligaste drycken: risproteinpulverdryck. Campari. Gammeldansk.

tillåt mig spy. Hur ska jag lyckas få slut på den här… 

Det skriker jag när jag blir arg: öööh… “NU SLUTAR NI!!!!!”  åt bråkiga barn för sisådär 10 år sedan. De bråkar inte längre (nu är mina barn 30, 28, 22 och 20 år, så den tiden är förbi). Möjligen kan jag skrika det åt bråkiga hundar nuförtiden.

Jo, det var roligt att skriva den här listan 

flytta

Så var det slut på fotoutmaningen. Nu "får" jag börja skriva vanliga blogginlägg igen :)

Varpå jag plockade fram mitt lilla häfte med tänkbara rubriker eller teman för inlägg. Som jag inte skrivit i på länge. Det första jag ser heter "att flytta till eller flytta ifrån". Intressant. Nu är det så länge sen jag krafsade ner den anteckningen att jag inte minns vad jag tänkte när jag skrev ner den, så det får bli dagens tanke på det temat i stället. 

Egentligen flyttar man väl alltid både till och från, när man flyttar. Oavsett orsak till flytten. Jag har bott på rätt många ställen, beroende på hur man räknar.

När jag föddes bodde vi på Långö skola i Öja. Mamma var lärarinna där (det hette så på den tiden, vi snackar 1962) och vi bodde i en lärarbostad. Mamma och pappa hade bott där i fem år innan de blev föräldrar. Trots att kranvattnet inte gick att dricka. Men, med en bebis i huset blev det för krångligt, det där med vattnet - pappa tog hem vatten från sitt jobb i stan...

Så vi flyttade från det dåliga vattnet, till stan, dvs. Gamlakarleby. Vi bodde på Anders Chydeniusgatan, nära sundet. Det minns jag inget av, för jag var så liten. Och jag vet faktiskt inte varför vi flyttade därifrån. Jag minns inget av den flytten. Jag var 2-3 år när vi flyttade till Hakalaxgatan, en hyrestrea på första våningen, "en trappa upp", som man säger i Sverige. Där var det säkert helt ok att bo, men när en likadan (spegelvänd) lägenhet på tredje våningen blev ledig, flyttade vi från den dragiga lägenheten nere i huset till en inte så dragig lägenhet högre upp, om jag förstått saken rätt. Jag har vaga minnen av lägenheten på första våningen, men det är lägenheten på tredje våningen som jag minns som "hemma". 

När jag var 12 år var det dags att flytta igen, inom stan. Denna gång till Mariegatan. Mina föräldrar hade köpt en egen lägenhet, en fyrarummare, så att min syster och jag skulle få varsitt rum. Det var förstås trevligt, men oj vad jag saknade vårt förra hem. Vi hade flyttat "hemifrån" till ett mera opersonligt ställe, tyckte jag. Fast man vänjer ju sig. Och mitt rum var trevligt. Den här lägenheten var "en trappa upp" och såpass lågt ner att man kunde klättra upp på balkongen och ta sig in om man hade glömt nyckeln. Vilket "man" (dvs. jag) gjorde då och då. Annars var det mycket enklare på den tiden, om man hade glömt nyckeln. Man gick till husägaren/gårdskarlen/disponenten och bad om att få låna en universalnyckel. Annat är det nuförtiden, då man måste ringa något fastighetsbolag som tar typ 50 € för att rycka ut...

Nästa gång vi flyttade, flyttade vi från stan till landet. Öja igen. Min syster och jag hade utövat påtryckningar på föräldraskapet "måste vi verkligen dväljas i stan med alla dess avgaser hela vår ungdom?" Antar att jag hade lärt mig ordet "dväljas" i skolan eller i nån bok och tyckte att det var kul att hitta en användning för det. Hursomhelst, vi blev tagna på orden, föräldrarna köpte en tomt av sina bekanta och lät bygga ett hus. Det råkade emellertid vara dåliga tider på bostadsmarknaden, fyrarumslägenheter var svårsålda, så vi måste flytta innan huset var klart. Vi flyttade till en liten tvåa på butiksvinden, Öja KNH (KNH står för saligen avsomnade Karlebynejdens handelslag, som sedermera uppgick i KPO). 

Min syster och jag fick dela rum igen. Det gick annars bra, men det var inte så kul för henne då Yvonne (18) var så mörkrädd och nödvändigt skulle sova med lampan tänd, så att Lotta (11) hade svårt att sova... 

Efter några månader flyttade vi från den lilla tvåan (utan badrum, man fick duscha i bastun i källaren - en bastu där det var källarkallt om man inte eldade) till ett egnahemshus med fem rum och kök. Egna rum igen, alltså. Mysigt. Fast jag hann inte bo där särskilt länge. 

Jag hade längtat efter ett eget hem, en egen lägenhet, sen jag var 14, ungefär. Längtat efter friheten. Och efter ett eget kök. Riktigt så blev det inte genast, men jag upplevde nog att jag flyttade hemi-från när jag flyttade till internat i Gamla Vasa efter studenten. Tjohej. Jag flyttade från det (som jag upplevde det) kvävande inskränkta Karleby, till ett ställe där ingen kände mig och jag slapp känna omgivningens jobbiga och märkliga förväntningar. 

Före det hade jag "bott" i Stockholmstrakten under sommaren 1981, men det kändes inte som en flytt, eftersom jag bodde växelvis hos mina mostrar och mina morbröder (fyra olika adresser) och inte kunde rå mig själv. Om jag hade fortsatt jobba där, hade jag nog skaffat en egen bostad. Det fanns personalbostäder vid sjukhuset där jag jobbade. 

Efter Gamla Vasa blev det dags för Roparnäs (återigen som inneboende, denna gång hos mammas moster) och sen studiebostad på Brändö tillsammans med två andra flickor. Fortfarande inte det där egna köket. Så när jag avbröt mina studier flyttade jag från sällskapet till ett egnahemshus i Västerhankmo, som jag hyrde själv. Äntligen ett eget hem och ett eget kök. (Fast det var jobbigt att vara så mörkrädd.) 

Där bodde jag i ca 2,5 år tills jag flyttade till makens barndomshem efter att vi gift oss. Från ensamheten (som besvärade mig nattetid) och ensamheten (som jag stornjöt av dagtid) till gemenskapen och att vara... typ till främmandes fastän jag var hemma. Svärföräldrarna hade en egen bostad i samma hus, och jag ville inte vara otacksam, men ändå... det var inte mitt med all den frihet jag skulle ha önskat.

Vi bor fortfarande i det huset. Men jag får utlopp för mitt "vara i fred"-behov nu då vi också dels har en övernattningslägenhet i Vasa och en sommarstuga i Petsmo skärgård. Just nu har jag inget behov av att flytta ifrån eller till. Nå, det skulle i så fall vara till en lägenhet på Strandgatan i Vasa, en lägenhet med balkong och havsutsikt... ;)

Och nej, jag är inte mörkrädd längre. 

linjer

Åtminstone med lite god fantasi. Utsikten från fönstret i mitt arbetsrum. Ett fönster som inte vetter ut-ut, utan bara ut mot den s.k. foajén. Ändå finns det persienner i fönstret. Trots att varken sol eller måne kommer åt att lysa på mig. Är det månne tänkt att jag ska kunna skydda mig mot insyn, ifall någon nyfiken person på E-sidan inte har annat att göra än att stå på balkongen (jo, det ser ut som en balkong, fast det är inomhus) och spana på mig där jag skymtar bakom skärmarna?

Speglade linjer av lysrören i taket i mitt arbetsrum, och av bokhyllorna. Linjer som bildas av fönsterbågarna, fönstersmygen och av den där balkongen snett mittemot. Av trapporna, av de stora "persiennerna" i fönstret som faktiskt på riktigt är ett fönster. Utåt, alltså. Där kommer lite dagsljus in och skiner nästan in till mig också. Eller inte skiner. Men droppar, om man kan tänka sig att sken kan droppa. I dag är det också extra linjer i foajén, då någon dekorerat utrymmet med ballonger, sammanbundna med snören. Undrar vem som har firat vad? 

barndomsminne

Ooops, så det kan gå. Jag glömde skriva något blogginlägg dag 10, dvs. i förrgår. Jag kom på det när jag redan gått och lagt mig, och så viktigt är varken fotoutmaning eller blogg100 att jag skulle ha stigit upp och satt på datorn. (Blogga med mobilen är alldeles för påtot, det vill jag inte göra.)

Tyvärr har jag rätt få bilder i form av fotografier från min barndom. Vi hade ingen kamera. I något skede fick vi överta en av min gudfars kameror, men vi hade ingen blixt till den, och tja, det blev inte mycket fotograferat. Samma gäller när jag var tonåring, ung vuxen och nybliven mamma - vi hade ingen egen kamera, och de foton som är tagna med nån annans kamera är av dålig kvalitet. 

Men här kommer i alla fall ett bleknat fotografi från när jag var 5 år, skulle jag tro. Jag antar att det är gudfar som tagit fotot. Jag fick den där hoppkängurun av mina gudföräldrar. Det ser ut att vara vår, vilket är lite ovanligt - mina gudföräldrar kom oftast "hem" från Sverige på sommaren. Fotot är taget på min mommos och moffas gård.

Pappa har hatt och jag har kjol... ok, pappa hade ofta hatt på den tiden. Däremot trodde jag inte att jag hade kjol så ofta, men de få foton som finns av mig från den tiden tyder på motsatsen. Hursomhelst minns jag att jag gillade mörkblå strumpbyxor, som jag också har på fotot. Blått har alltid varit en av mina favoritfärger, ibland ljusare, ibland mörkare. Och jag minns faktiskt att jag gillade mörkblått bäst när jag var under skolåldern. Då jag föreställde mig en riktigt fin bil, var den alltid mörkblå. Så mörkblå att den nästan var svart, men att man ändå såg att den var blå. 

Undrar om pappa faktiskt gick klädd i mörk kostym, vit skjorta och slips sådär för det mesta på den där tiden? Jag har ett annat foto från samma vår, där mamma och pappa är i trädgårdslandet, lika formellt klädda :D Kanske de hade varit nånstans och inte bytt om då de kom hem (typiskt för min gamla kärnfamilj)? Eller, var det söndag? Inte för att jag minns att vi skulle ha haft "söndagskläder", fastän många andra hade det på den tiden. Vi gick sällan i kyrkan. Enda gången jag minns att jag var i kyrkan när jag var under skolåldern var på fammos begravning. Då uppförde jag mig illa, ville gå till fammo som låg framme i kistan, och blev sur då jag inte fick. Så sen när faffa dog två år senare fick jag inte följa med på begravningen. Åtminstone är det så jag minns saken. Jag var 3 respektive 5 år när mina farföräldrar dog, så det är svårt att säga hur mycket jag faktiskt minns. Mommo och moffa fick jag behålla längre <3 nbsp="" p="">

Hursomhelst var det roligt att ha den där kängurun. 

från en låg (syn)vinkel

Eller "ur hundperspektiv".

Den Stora Vakthundens favoritplats. Här står hon, en stor del av dagen, med sitt självpåtagna uppdrag att inte släppa en j*vel över bron. Ve den som vågar vara ute och promenera, i synnerhet om vederbörande är en hund eller en katt. Ve den som stannar vid postlådorna för att ta en pratstund med grannen. Det är illa nog att de har mage att gå dit för att hämta sin egen post. Ve den som framför konstiga fordon längs vägen, de är extra misstänkta. (För vad? undrar en otacksam matte.) Konstiga fordon, det är t.ex. barnvagnar, hjulsparkar eller pulkor. Barnvagnar och pulkor är extra otäcka, eftersom de brukar innehålla såna där små opålitliga varelser som Flocken definitivt måste skyddas från. 

Bilar kan för all del få köra förbi. Så länge de hålls ute på byvägen. Men, de har inget i vår uppfart att göra! Verkligen inte. Man kan aldrig lita på om de faktiskt är på väg till någon av grannarna, det händer ju faktiskt att någon kommer HIT. Traktorer är inte heller något vidare, dem vill vi inte ha här. Ibland påstår matte att "det är bara husse", när nån traktor kommer dundrande. Den Stora Vakthunden är skeptisk. Jo, hon har ju faktiskt sett att husse klivit in i nån traktor nån gång. Men det brukar vara en paketbil som kommer, om det är husse. 

Allra värst är snöskotrarna. De borde definitivt förbjudas. En gång lyckades Den Stora Vakthunden faktiskt smita och jaga bort en sån. Då var hon nöjd. Att Vicke, som körde skotern, inte ens hade märkt att han hade en Stor Vakthund i hasorna då han for hem, var hon lyckligt ovetande om. 

Det är inte lätt att vara En Stor Vakthund. Men vem har sagt att livet ska vara lätt. Nu for grannen Lotta nånstans med bilen. Det må vara hänt. Så länge hon inte kommer tillbaks. Den Stora Vakthunden suckar och lägger sig på golvet. 

kung av sand

Det här inlägget kom till tack vare det första #kuggeskriver-inspirationsbrevet. Michaela vill inspirera andra till att ge sig själva tillstånd att skapa något. Jag gillar ju att skriva, och är inte ens särskilt självkritisk när det gäller bloggen ("det är ju bara på skoj, för nöjes skull, inte på riktigt") så nu drar jag till med en berättelse på rak arm utgående från skrivuppgiften

Skriv tjugo minuter om någon som du mött under dagen eller förra veckan. Ge personen ett namn och en personlighet. Ta hjälp av följande frågor eller ställ egna. Utöver de här frågorna är det alltid bra att fråga varför.

• Hur rör hen på sig?
• Hur är hen klädd?
• Vad drömmer hen om?
• Vart är hen på väg?
• Vad gör hen hemma?
• Vem ringer hen?

Kung av sand

När Pelle var barn, drömde han om att vara kung. Kung i ett eget litet land, där alla invånare var trygga och hade det bra. Alla familjer hade många barn, alla barnen var älskade och man fick äta så mycket man ville och valborgshelgen var landets viktigaste högtid.

Kungen skulle ha all makt, det skulle vara enklast så. Några ministrar kunde kungen ha att diskutera med, mer än så behövdes inte. Landet skulle ju vara litet. Och han skulle vara en god kung, det skulle inte finnas anledning för folket att bli upprörda över hans beslut.

Pelle berättade om sina konungsliga idéer för sin pappa och sin farbror Kristian. Pappa och Kristian förstod inte alls vilka goda intentioner Pelle hade. - Då skulle du vara en diktator, förklarade pappa. Och det hjälpte inte att Pelle försökte övertyga pappa om att han skulle vara en god kung, "vadå diktator". - Jo, men det är inte bra att bara en människa bestämmer över de andra, inflikade Kristian. Pelle tyckte de var dumma, och utnämnde sig ändå i sina lekar till Per III Erik, i landet Grönrike. Hans gosedjur fick agera invånare i Grönrike, och de var nöjda. Trots att pappa och Kristian gick omkring och log snett och försökte agitera och värva revolutionärer bland nallarna. - Ner med kungen, skanderade Kristian, och pappa höll med. Om inte Pelle hade tyckt så mycket om pappa och Kristian hade han nog blivit rejält förtörnad. Nu suckade han bara, och försökte ha överseende. Ifall Pelle hade känt till uttrycket "konsten har alltid blivit missförstådd" hade han förmodligen gjort det till kung Per III Eriks valspråk. - En diktator är en dum kung, tänkte Pelle, en kung som bara tänker på sig själv. Per III Erik är en snäll kung, då är han ingen diktator. Och han har ministrar. Tre stycken, så det så!

Pelle, som numera gick under benämningen P-E, i alla fall bland arbetskamraterna, hade inte tänkt på Grönrike på många år. Han visste inte riktigt vad det var som hade triggat dessa minnen från barndomen. Var det barnet, som satt på stranden och byggde sandslott, nu i september, då ingen längre badade? Var det barnets mamma, som satt tillsammans med barnets nallar på en filt? Eller var det mopsen han mött, mopsen som var så lik farbror Kristians flickvän Marias mops? Maria, som var så snäll, men som Kristian inte gifte sig med. Maria, som tröttnade på att vänta på att Kristian skulle bestämma sig, tog mopsen med sig och flyttade till Sverige och hittade en ny pojkvän, blev gravid och var gift och mamma inom mindre än ett år.

P-E tog fram en cigarrett ur fickan, tände den och släntrade vidare längs stigen i parken. Vad hade det blivit av honom? Ingen kung i alla fall. Inte ens en president. Eller ens en kommunpolitiker. Vart tog alla ideal vägen? Idealen rann ut i sanden, som små, små rännilar när vinden tog tag i slottet han hade byggt. Idealen blev till illusion, resignation och cynism. Inga barn hade han fått heller. Han som inget hellre ville än att fylla stan, eller åtminstone lägenheten, med småpellar. Och smålisor. Men till det skulle han behöva hitta "en Lisa", och det hade han inte riktigt lyckats med.

En Lisa, det skulle han vilja ha. Kanske Lisa skulle ha en mops? Och hon skulle inte flytta till Sverige. Han skulle ta hand om henne. Han skulle köpa rosor och vitt vin varje fredag, och tala om för henne hur mycket han tyckte om henne. Hon skulle vara hans drottning, och...

P-E snavade på en trädrot och höll på att stupa på näsan i den lösa sanden på stigen. - Lös sand, mitt liv är byggt på lös sand, tänkte han. - Kung av sand, det är vad jag är. Kungen av ingenting alls....

To be continued...? :)

inte som alla andra

Inspirerad bl.a. av Daniela har jag funderat på det här med att inte känna sig riktigt som "alla andra". Det är förvisso inte första gången jag tänkt på det, men ändå... Jag minns en gång för många år sen, då jag var programledare under något... möte, samkväm... minns inte vad det kallades, men det var i alla fall en trevlig tillställning som församlingen hade ordnat. Av någon anledning kom det där temat med att inte vara som andra upp, eller att känna att man inte riktigt passar in. Det var inget officiellt tema för tillställningen, men det kom liksom ändå på tal i den familjära stämning som rådde. Och det intressanta var att vi var så många som inte "passade in". Vem är då egentligen de där "alla andra" som man inte är likadan som, kan man ju fråga sig... 

Skämt åsido, alla vet vi ju att de där "alla andra" inte finns. Ändå kan vi känna oss udda och utanför, både i positiv och i negativ bemärkelse. Numera har jag accepterat att jag inte är som alla andra, och icke-är som andra med flaggan i topp. Märk väl, jag inbillar mig inte att jag är bättre än andra bara för att jag är udda, absolut inte! Jag har bara lutat mig tillbaka och är tillfreds med att jag är jag och ingen annan. Vilket jag förvisso gjort då och då under livets gång, men det känns som att jag är närmast att vara mitt sanna jag nu. Jag har anpassat mig så att det räcker och blir över, nu är det slut på den saken. 

Så till en förteckning över företeelser där jag känner att jag inte är som "alla andra" (ska läsas med glimten i ögat):

1. Jag tycker verkligen inte att det är snyggt med helskägg på karlar. Ok, jag är den första att framhålla att man har rätt att klä sig som man vill, ha den frisyr man vill osv. och där måste det ju också ingå att få ha skägg om man vill, men näää.... Titta t.ex. på de här glada islänningarna... suck :p
2. Jag blir INTE mätt av en Magnumglass, en avokado, ett kokt ägg... eller en tesked kokosfett i kaffet. Det ska till mycket mer än så!
3. Jag har inte legat vaken och oroat mig när familjens ungdomar varit ute om kvällarna eller nätterna. 
4. Jag skulle bli vansinnigt irriterad om jag hade någon älskling som skulle ringa mig flera gånger om dagen för att höra hur jag har det. 

Någon som känner igen sig? 

att lära sig tvätta

När jag gick i Värdinneskolan, en saligen avsomnad skola vid likaledes avsomnade Korsholms Lantbruksskolor, lärde vi oss bl.a. att tvätta kläder. Jag minns tyvärr inte vad vår tvättlärare hette i efternamn, men om jag minns rätt så hette hon Jenny och var från Petalax. Hon lärde oss många bra saker, även om jag, som är allt annat än pedantisk, tyckte att vissa saker var lite överkurs. 

En lärdom som sitter i, var att man alltid ska vända fickor ut och in och borsta bort allt damm, alla smulor och allt skräp ur fickorna innan man lägger plagget i tvättmaskinen.

...ok, sitter i och sitter i... Låt oss säga att jag borstar ur fickorna nio gånger av tio. För visst händer det att jag tvättar någon pappersnäsduk ibland, med den påföljd att hela tvättomgången blir vitprickig, och de vita pappersprickarna är INTE lätta att borsta bort. Hursomhelst minns jag att Jenny sa att vi skulle "båscht" (= borsta), och oftast båschtar jag frenetiskt och lydigt innan jag tvättar.

En annan sak hon lärde oss var att använda Fairy som fläckborttagningsmedel. Om det funkar lika bra med andra diskmedelsmärken låter jag vara osagt. Fairy tar inte bort alla fläckar, men det stämmer att skjortkragar lättare blir rena om man droppar Fairy på smutsranden och gnuggar in medlet innan man lägger skjortan i maskinen. Det har jag tillämpat många gånger. 

En tredje sak som Jenny lärde oss, men som jag sorgfälligt har undvikit att tillämpa är att vika arbetsoveraller, "överhaals" som också kallas "halare" i Finland. Jenny tyckte att det var viktigt för oss att lära oss vika overallerna snyggt, så att vi skulle kunna vika dem åt våra gubbar senare i livet. Frånsett att jag är och alltid har varit synnerligen opedantisk när det gäller såna världsliga detaljer, protesterade min feministiska sida vilt mot att jag någonsin skulle vika någon gubbes överhaals. - Om han vill att de ska vara vikta får han banne mig vika dem själv, tänkte jag upproriskt. 

Och det höll jag fast vid. Jag vek varken mina egna eller gubbens överhaals. Jo, överhaals var min dagliga arbetsklädsel i ca 8 år :)

Jag är inte bitter, men, visst saknar jag den tiden och att livet inte blev som vi trodde. Lyckligtvis blev det bra ändå. 

Här är hela högen samlad, Korsholms Lantbruksskolor 1981-1982, elever och lärare från alla linjer. Jag är den tredje flickan från vänster i raden ovanför lärarna, med Kvevlax folkdräkt. 

vilse

Ojdå, nu var det nära att jag skulle ha snubblat på första-månaden-av-drygt-tre etappsnöret på väg till 100 dagar med blogginlägg varje dag. Jag var redan på väg att krypa i säng, när jag kollade mailen för att se om jag fått ett meddelande som jag väntar på... och så såg jag att jag hade en kommentar från Kicki. Tack för påminnelsen :) *gäsp*

Då får det bli till att berätta ungefär samma sak som mina facebookvänner redan läst, jag orkar inte leta fram eller hitta på ett annat tema... I dag, när jag skulle till Storkyro för att träffa min personliga tränare, körde jag vilse. Jag missade att vända mot Seinäjoki, då jag kom från Vasa, så att jag var halvvägs till Tammerfors (nästan iaf) innan jag märkte att jag var på fel väg. 

Suck. Inte nog med det att jag blev för sen, jag hittade med hjälp av gps som jag plockade fram och kom bara 20 minuter för sent till PT-träffen, jag har flera problem med bilen som inte gick igenom besiktningen. Maken har fixat lagren som behövde bytas, men den nya stötdämparen har inte kommit än, den måste beställas. I dag hade också den andra framstötdämparen sagt upp kontraktet, så bilen förde ett fasligt oväsen när jag kom Vasahem efter mina irrfärder i de sydösterbottniska skogarna. För säkerhets skull ringde jag maken när han slutade jobbet, och frågade om han trodde att jag kunde ignorera oväsendet och köra hem i morgon som planerat, eller om han eventuellt ville komma och ta en titt på bilen. 

Han kom direkt, och kunde alltså konstatera att den andra stötdämparen också gått av, och att den var ännu snedare och mera förstörd än den första. Så, senare på kvällen skjutsade en av sönerna hit maken på nytt, så att maken skulle få köra hem lugnt och försiktigt med min bil när det skulle vara mindre trafik. (Och nä, jag berättade inte att jag kört i 140, då jag körde om andra bilar på motorvägen tidigare i dag.)

I morgon får nån hämta mig när jag är klar för dagen. Bättre billös än brödlös, eller vad ska man säga :)

if anything can go wrong...

Min förmåga till flexibilitet har prövats både igår och idag. Suck. Kanske det rentav är bra att härda min bristande koncentrationsförmåga ibland, men särskilt roligt är det inte.

Igår kväll ställde jag upp och höll en bodypumptimme vid Sports gym. Mina egna måndagstimmar hade paus, eftersom Ladies club & spa öppnade först kl. 14 och jag brukar köra igång kl. 11. Som så ofta tidigare spelade jag musiken via min telefon. Och, för den som inte känner till konceptet - BODYPUMP är alltså ett registrerat varumärke, med licensierade instruktörer och samma program (inklusive samma musik) över hela jorden. Man får alltså inte välja musik själv, inte heller vilka rörelser som ska göras i vilket skede. När vi var inne på den fjärde låten började telefonen krångla. Den spelade musik i två sekunder, var tyst i flera osv. Och det hjälpte inte att börja låten på nytt.

Det har aldrig inträffat förr, men jag har hört andra instruktörer säga att man ska spara musiken på själva apparaten, inte räkna med att den alltid snällt ska streamas från ett moln. Nå, eftersom min telefon lider av utrymmesbrist i sitt minne (sådan ägare, sådan telefon?), så har jag bara optimistiskt tänkt att "det brukar ju alltid funka". Förr eller senare inträffar tydligen tillfället då det inte funkar. 

Jag fick alltså lov att be tusen gånger om ursäkt, störta iväg till ansvariga instruktörens arbetsrum, där det enligt information som kom för en tid sen ska finnas en back up-cd-skiva. Puh, den fanns där. Jag störtade tillbaks med skivan i högsta hugg och vi körde igång med låt nr fyra på nytt. I slutet av låten tyckte jag att det lät lite märkligt, men ignorerade det där märkliga och tänkte att kanske det var så där den var, den här låten (programmet är relativt nytt). Först när den tystnade märkte jag att jag fortfarande hade telefonen ipluggad till systemet, och det var den som på eget bevåg hade börjat spela låt nr 5 under det att cd:n spelade nr 4... Suck. 

Jag stängde av telefonen och drog ur högtalarsladden till den, och resten av timmen förlöpte utan bekymmer. Nå, idag tänkte jag ju att jag skulle vara bättre förberedd, då jag skulle hålla sista zumbatimmen för terminen vid ÅA. Jag sparade musiken både på telefonen och på iPaden, och tog med båda, när jag glad i hågen gick till gymnastiksalen. Som var DUBBELBOKAD, så vi måste söka ett annat utrymme. Det andra utrymmet blev Akademisalen, ett stort auditorium, där vi kan vara på scenen. Annars bra, men när jag kopplade telefonen alternativt iPaden till ljudanläggningen, fick jag inte igång rätt högtalare, och mixerutrymmet var stängt... jag bokade ju salen efter kontorstid. 

Dubbelsuck. Vi körde zumbapasset med musik direkt från iPaden, utan högtalare. Det gick det också, men det var i sanning det tystaste zumbapass jag varit med om... 

Nu bävar jag lite för vad som ska kunna gå fel i morgon, då en gästföreläsare och jag ska föreläsa och ha med studerande på distans... 

För en tid sedan läste jag något om skillnaden mellan beroende och missbruk. Nu minns jag inte exakt vilken skillnaden angavs vara, men det gav mig en tankeställare, för jag har på något sätt likställt de båda begreppen utan att riktigt ha tänkt efter. Men visst är det en skillnad mellan att vara beroende av t.ex. insulininjektioner för att man har diabetes typ I och att vara missbrukare, som om någon som inte har diabetes skulle använda insulin i någon form av berusningssyfte (nå, det var kanske en dum jämförelse, men jag tycker ändå att den är talande på sitt vis). Jag fick upp ögonen för det här temat redan tidigare, då jag såg ett filmklipp om missbruk av receptfria värkmediciner. Där intervjuades en kvinna, som använde Treo varje dag - inte för att hon hade ont, utan för att det "piggade upp" och "smakade gott". På något sätt har jag föreställt mig att den som använder för mycket receptfria värkmediciner använder för stor dos, eller har använt dem för länge så att hen inte klarar sig utan medicin utan att få ont osv., inte att någon skulle ta dem sådär annars bara av olika orsaker. Där ser man, alltid lär man sig något nytt.

Och jag gick som vanligt till mig själv, och tog en funderare på hur det ligger till med mig - är jag beroende av någonting, missbrukar jag någonting? På sätt och vis är jag väl beroende av min antidepressiva medicin, för jag får obehagliga abstinenssymtom om jag glömmer att ta den. Jag vågar inte heller sluta med den (än iaf) av rädsla för att börja må sämre, även om jag inte blivit "återställd" av medicinen. Vad nu det där återställd betyder, jag vill inte bli "återställd" i betydelsen av att trilla tillbaka i en ohållbar situation, och det kan ju inte vara meningen med medicineringen heller. Jag har försökt fråga både psykiatern, psykoterapeuten och arbetshälsovårdens läkare hur jag vet när jag är "återställd", men det tycks inte gå att få ett enkelt svar på den frågan, så jag får leva vidare med att vara beroende av medicinen på ett plan. Såtillvida är den inte "beroendeframkallande" att det skulle behövas allt större doser för att jag ska klara av vardagen. Det är väl ett sånt beroende som börjar närma sig missbruk. 

Men jag blir alltid lika irriterad över att det står "mielialalääke" på min medicin. Det är för *** inget fel på mitt humör, det är orken, koncentrationsförmågan och minnet som fallerar.

Beroende kan man vara på många sätt, psykiskt, fysiskt och säkert andligt och socialt osv. också, beroende på hur man ser på saken. Jag har några egenartade beroenden, som jag inte tycker är så farliga. Fast, tycker den som är beroende/missbrukare att beroendet/missbruket är "så farligt"? Hör det inte till fenomenet att sakna insikt? Nåja. Jag. Tror. Ändå. Inte. Att. Jag. Har. Nåt. Sånt. Såheså. 

Mitt beroende nr 1:

Jag är klockberoende. Det är bara att konstatera. Jag får ångest av att inte veta vad klockan är eller hur länge jag har hållit på med det ena eller det andra. Vissa säger att de inte behöver ha något armbandsur, för det finns ju klockor överallt - på väggar, på telefonen osv. Nåjo, visst finns det en hel del klockor, men inte ÖVERALLT. Jag vill närsomhelst kunna kasta ett öga på min handled (eller, när jag jobbade på sjukhuset, på sköterskeklockan som hängde på bröstet) för att kolla vad klockan är. Det kan jag ju inte om jag råkar vara i ett rum Utan Klocka. Eller utomhus, Utan Stora Klockor på t.ex. affärskomplex. Eller om jag måste gräva fram telefonen för att klicka fram klockan.

Det var också en orsak till att jag ogillade aktivitetsarmbandet, som jag köpte då jag fick infallet att jag skulle delta i Folkhälsans Hälsostege, som gott skulle ha kunnat bli en Ohälsostege för mig. Visst finns det klocka på aktivitetsarmbandet, men den syns inte om man inte trycker fram den. Snudd på katastrof. 

Så jag älskar min gamla pulsklocka, en 40-årspresent, den hänger med, och det var så oerhört skönt att få ta av aktivitetsarmbandet och lägga klockan på mig igen. Puh. Aldrig mera klockor som måste klickas fram. 

Sen är det en helt annan sak hur sunt det är att alltid liksom ta tid på allt. Sunt eller inte, det hjälper mig att klara av vardagen med minsta möjliga stress, och då måste det vara bra. På sitt sätt iaf. 

Beroende nr 2:

Jag är stickberoende. Alltså, beroende av att få sticka (eller möjligen virka) varje dag. Någon enstaka dag då och då hinner jag inte sätta mig ner med ett handarbete, och det känns inte bra, även om jag själv har prioriterat annat just den dagen. Stickningen är som en sån där gosefilt som barn har. När jag sätter mig i min vrå med en stickning känns det som om det skulle vara "frid på jorden och till människorna en god vilja", och jag behöver den friden för att orka med ofriden mellan stickningarna. Om jag inte skulle använda klockan till att begränsa mitt stickande vete fåglarna om jag alls skulle få mycket annat gjort. 

Jag har alltid tyckt om att handarbeta, men det är först under rehabiliteringen efter min burnout som stickningen blev ett beroende. Det borde ju inte vara så skadligt att sticka, jag tycker att jag har blivit bra på att slappna av medan jag stickar, så jag får inte ont i axlarna av det heller, åtminstone inte i första hand, eftersom jag alltid begränsar stickandet till en (eller under lediga dagar några) timme (timmar). 

Beroende 3:

Ljudböcker. Och de hör ihop med stickandet. Jag klarar fortfarande inte av att titta på tv, åtminstone inte någon längre stund. Kombinationen av rörliga bilder och ljud gör min hjärna förvirrad, tv-tittande är stress och absolut inte avkoppling för mig. 

Ljudboksberoendet har också uppstått efter burnouten. Visst läser jag pappersböcker också ibland, men kombinationen sticka och lyssna är... nirvana, typ. 

Min hörna med allt jag behöver <3 br="" style="-webkit-user-drag: none;">

Har du några beroenden? 

orka vara en hamster

För några år sen brukade min son och hans kompisar tala om "årkkot" ( = "orkigt") när de ville ge uttryck för att något var jobbigt. Häromdagen, när jag körde till jobbet kom jag att tänka på det uttrycket.

Jag kör ofta förbi en djuraffär, som har stora bilder av diverse husdjur klistrade på sina skyltfönster. Där kan man bl.a. se en gigantisk hamsterbild. Jag har aldrig haft någon hamster, inte något annat gnagarhusdjur heller, men de är rätt söta. 

Bilden stal jag här. 

Eftersom jag har rätt livlig fantasi, började jag fundera vidare på hur det skulle vara att vara en hamster, och kom fram till att det skulle vara "årkkot". Tänk att gå omkring med käften fullproppad med mat för att kunna äta senare... nästan värre än att ha snus under läppen. Och det igen fick mig att tänka på en av mina lärare i högstadiet. På den tiden fick man inte tugga tuggummi i skolan. Visst fanns det xylitoltuggummi redan då, men det där med att man ska tugga tuggummi efter maten för att vårda sina tänder hade inte riktigt slagit igenom så att det skulle ha varit tillåtet med såna tandhygieniska aktiviteter i skolan. Läraren sa att hon absolut inte skulle kunna tänka sig att ha något i munnen som hon inte har för avsikt att svälja (apropå snus, alltså).

Men, hamstern ska väl svälja maten. Nån gång. Hursomhelst verkar det jobbigt att vara hamster :)

Fast, nu ser jag att jag tänkt fel. Så bra att google och wikipedia finns. 

Hamstern fyller sina kindpåsar med mat då de använder kinderna som ett förråd. De flyttar maten till ett annat ställe, där de kan gömma maten för att sedan äta maten lite senare.

Den går alltså inte alls omkring dagarna i ända med fyllda kindpåsar som jag tänkte...