Reselista

...som jag hittat hos Beanie, en av mina mångåriga bloggvänner <3 10="" blir="" bloggar="" det="" ffats="" flera="" g="" har="" irl="" k="" l="" nbsp="" nger.="" nna="" och="" ocks="" p="" r="" ra="" rde="" sen="" snart="" tr="" v="" varann="" vi="" via="">

Vilken är den varmaste respektive kallaste resan du gjort?

Varmaste var nog resan till San Antonio, Texas, i juni 2011. När jag kom hem kollade jag på världskartan och såg att San Antonio faktiskt ligger lika långt söderut som Hurghada i Egypten, dit jag också varit en gång. Men jag var till Hurghada i januari, då det är som svalast där - ungefär som en vacker junimånad i Finland. I San Antonio var det VARMT. Och jag var på konferens med värsta luftkonditioneringen inomhus... där fick man sitta och huttra trots den goda värmen som slog emot en när man gick utanför dörren. 

Nån särskilt kall resa har jag aldrig gjort. Förmodligen mitt livs enda Lapplandsresa, till Levi under sportlovet 1978. Men det var bara vanliga minusgrader, som hemma. 

Hur länge varade din längsta resa?

En månad. 7.7-7.8 1980, till London. Min kompis Teta och jag var där som "voluntary helpers" vid en missionärsskola. Det var en bra tid. Vi hjälpte till i trädgården, med städning och i köket i tre timmar per dag, sex dagar i veckan. Om vi ville göra någon längre utfärd en dag, fick vi vara lediga och jobbade i stället sex timmar en annan dag. Vi fick mat och husrum, inga pengar. 

Vad är ditt favoritsätt att resa på?

Det är faktiskt båt, eller färja eller kryssningsfartyg, vad man nu vill kalla det. "Sverigebåt". Jag skulle kunna sitta hur länge som helst och titta på havet och lösa korsord och sticka och bara ta det lugnt. Däremellan går det bra att röra på sig, och det finns god mat och kaffe till hands närhelst man blir hungrig. 

Favoritland att resa i?

Hm, det var svårt. Sverige, kanske :) man får tala svenska i alla restauranger och affärer :p och det känns som hemma men ändå annorlunda.

Berätta om en resa som inte blev som du trodde!

Det var också svårt. Kanske resan till Hurghada i januari 2011. Det var en bra resa, men jag var nog inte riktigt förberedd på kulturchocken eller på att det skulle vara så kyligt så fort solen gick ner. Alla förväntningar på dricks hit och dit, påträngande försäljare och taxichaufförer... att det inte finns fasta priser utan att man förväntas förhandla om nästan allt. Jag känner mig obekväm med sådant. Men hotellet och utfärderna var underbara!

Vilken är den turistigaste platsen du varit på?

Det måste ju vara Playa del Inglés, i april 2014. 

Vilket tips skulle du ge till en turist som skulle vilja resa till staden  du bor i?

Alltså, jag bor ju på landet... för det mesta. När det gäller min hemkommun Korsholm, är det framför allt skärgården jag tänker på. Replotbron, världsarbet i Kvarken och sådant. Jag skulle tipsa turisten om att fara dit och att t.ex. delta i en guidad tur på Björkö vandringsled (om turisten kommer på sommaren). Om vi räknar med Vasa också, där jag jobbar och bor ibland, men inte är mantalsskriven, skulle jag också tala för skärgården, samt för t.ex. Meteorian vid Söderfjärden. 

Har du några måsten i resväskan?

Det skulle väl vara pengar, pass och pillett... annat kan man köpa. Frånsett dem skulle jag välja bra skor, jag har alltid svårt att hitta skor som passar, så dem skulle jag inte förlita mig på att hitta dit jag kommer. Jag skulle också alltid ta med mig underkläder och baddräkt (förutsatt att man ska bada). 

Dina fyra bästa resebilder?

...jag vet inte om jag har BRA bilder. Alltså fototekniskt bra, för sånt är jag inte så intresserad av. Men bilder som har stort personligt värde, förstås, pga. de minnen bilderna väcker. 

Malta 2009. Det var en konferensresa, och jag skulle så gärna fara dit igen, privat nästa gång. 

Tallinn 2009. Jag älskar Vanalinn, hit far jag gärna fler gånger! Troligen redan till hösten, om det blir som planerat.

Maken och sönerna lite "gangsta style", i Hurghada 2011.

Och så har vi 50-årsresan till Island 2012. Ett minne för livet!

Vad är den sämsta resan du gjort?

Jag har aldrig varit på någon dålig resa. Men Islandsresan var tung. Vi reste med Kuriren. Alla arrangemang var utmärkta, men jag har svårt att orka med så där mycket program, så den var rent ut sagt utmattande. Trots att vi stundtals höll oss för oss själva och inte var så sociala som vi hade kunnat.

Vart vill du absolut inte åka?

Öh... Antarktis? Nä, jag vet inte. Jag både vill och inte vill åka till USA igen. Deras immigrantpolitik lockar inte direkt till fler besök, med alla inkvisatoriska formaliteter som krävs för att man ska få komma in i landet. Helt absurt. Som om deras land skulle vara så förbaskat märkvärdigt att alla vill dit. Men, sen när jag väl var där tyckte jag väldigt bra om både det ena och det andra, så...

Helst åker jag till länder där jag förstår (åtminstone en del av) vad de pratar och där jag kan läsa bokstäverna, så t.ex. stora delar av Asien och arabländer lockar inte. 

Har du någon resa inplanerad inom en snar framtid?

Jo, faktiskt. Om 54 dagar blir det Playa del Inglés igen <3 alldeles="" att="" det="" ett="" f="" g="" hotell="" jag="" koncept="" ndra="" ngen.="" p="" r="" rra="" samma="" som="" tyckte="" underbart.="" var="" varf="" vinnande="">

Som vanligt får jag känna att det kunde ha varit intressant att vara lite flitigare med att kategorisera och tagga mina inlägg. Jag vet att jag skrivit om fastan tidigare, men minns inte ens vilket år det var...

I går var det askonsdag, och då börjar fastan enligt den kristna traditionen. Om man hör till den ortodoxa kyrkan, äter man inget kött från och med i går fram till påsken. Vi som hör till den lutherska kyrkan har inga tydliga fastetraditioner, även om det i synnerhet under senare år förekommit en hel del diskussioner, både inom och utanför kyrkan, om att man kan avstå från något under fastan och i stället t.ex. tänka på nödställda eller på hur bra vi egentligen har det osv. Att på något sätt stilla oss inför påsken och livets allvar, om jag har förstått saken rätt.

Det är intressant att se, höra och läsa vad människor vill avstå ifrån under fastan. Ett år hade jag föresatt mig att jag skulle avstå från alkohol, för jag tänkte mig att man ska avstå från något som känns onödigt i ens liv, och använda tiden/pengarna till något vettigare under den här betänketiden. En av mina vänner tänkte avstå från choklad. Och när vi talade om detta, undrade en tredje varför i all sin dar jag skulle avstå från alkohol, vore det inte vettigare att t.ex. avstå från facebook i 40 dagar?

Inte för mig, svarade jag. För mig känns det märkligt att tänka att jag skulle avstå från kontakt med mina vänner i 40 dagar. Som om det vore något onödigt att bry sig om hur de har det. Visst, jag försöker vara "sunt självisk" och inte engagera mig för mycket i allas bekymmer m.m., eftersom jag vet att jag bara kör slut på mig själv då jag ändå inte kan avlägsna alla sorger och bedrövelser ur världen, men ändå... Att strunta i vännerna i 40 dagar???

Jag antar att vi människor ser så olika på saker och ting, och att vi också t.ex. använder facebook på olika sätt. Att inte alla ser det som jag - som ett sätt att hålla kontakt och bry sig om. - Du kan väl i stället ringa, kanske någon tycker. Nja. För det första - jag har aldrig tyckt om att tala i telefon. För det andra - jag föredrar många ytliga bekantskaper framför att ha några nära vänner. Jag har kunnat konstatera att det som "folk har vänner till", det har jag familjen och de närmaste släktingarna till. Så vem skulle jag då välja att ringa till? Det blir helt omöjligt. Då har jag det hellre som nu - att jag har en överblick över hur mina många ytliga vänner har det, och kan diskutera och ge stöd när jag märker att de behöver det. Och att jag samtidigt har rätten att säga ifrån, när jag märker att någon begär mer än vad jag kan ge. Och att de enda jag ringer utan att ha ett specifikt ärende (och det blir inte heller ofta) är mina föräldrar och en vän som inte använder sociala media eller e-post. 

I år ska jag inte avstå från något specifikt under fastan. Det känns som att mitt liv ändå är så begränsat, tack vare - eller på grund av - min synnerligen begränsade ork. Jag tänker fortsätta att bry mig om mina vänner, dricka vin och äta choklad i måttliga mängder också under fastan. Och jag tänker fortsättningsvis avstå från att titta på tv, ta del av särskilt många nyheter, titta på otäcka videosnuttar med misshandel av människor eller djur, engagera mig i vem som blir president i USA eller vem som vinner nån ishockeymatch eller vem som vinner skidtävlingar och annat som känns onödigt i mitt liv. Att de här sakerna är viktiga för andra människor respekterar jag ändå <3 p="">

Bilden har inget med innehållet i inlägget att göra, jag ville bara fotografera mina vissnande tulpaner och tycker att de är vackra på sitt sätt

den nya

Efter en hel del funderande, googlande och slutligen en lång diskussion med en trevlig försäljare blev det en sån här, Polar M400, som också flera rekommenderat. Nu återstår det att se om jag börjar trivas med den. Helst hade jag velat ha en svart, men det fanns bara vita, modellen är på utgående (allt går "ut" så fort nuförtiden) och såldes till nedsatt pris. 

Det skulle ha funkat bra med en enklare modell, vi diskuterade flera alternativ, men jag lät mig ändå lockas av diverse finesser som jag inte behöver, men som ändå kan vara kul att ha. Återstår att se om de minskar hållbarheten på produkten. Hursomhelst har den två års garanti (men det är långt kvar från två till tretton år, om man tänker på hur länge jag hade den förra).

Hittills har den skött sig, även om vi har haft vissa svårigheter att förstå varandra. Den visar vad klockan är utan att man behöver trycka på nån knapp, hurra :) Jag sa till försäljaren att det var ett absolut villkor. Affären säljer märkena Polar och Garmin, och det känns faktiskt bra att ha en Polar igen, för trots att den här är mera avancerad, fungerar vissa saker på ungefär samma sätt som på den förra, vilket gör det lättare att lära sig den nya.

Det som är knepigast är att man blir beroende av att överföringen mellan dator/telefon och klocka fungerar. Alla data om mig (ålder, vikt, hur mycket jag tränar, vilken aktivitetsnivå jag eftersträvar osv.) finns lagrade "nån annanstans" än i själva klockan. Aktivitetsarmbandet som jag använde i höstas var ju också så, man kunde inte ställa in någonting på det på själva armbandet. Vissa saker kan man ändå göra på själva klockan, tack och lov. Men den ställde t.o.m. in tiden av sig själv när den fick kontakt med programmet på datorn. Jag frågade också av försäljaren, som själv har en Polar, om han har haft problem med överföringen - det krånglade big time med kombinationen aktivitetsarmband och iPad/iPhone, och den arma apparaten kunde bara kommunicera med appar på såna enheter, inte med en laptop eller stationär dator. Han erkände att det har varit tillfälliga problem ibland i samband med uppdateringar, men enbart med kombinationen klocka/dator, inte med kombinationen klocka/telefon. Nå, vi får se hur det blir. Hursomhelst funkar det nu. Alltid något. 

På måndag, när jag köpte klockan, hade jag redan varit till gymmet, så den dagen blev det ingen mer träning. I går tänkte jag testa pulsmätningen under zumbatimmen, men jag fick inte pulssensorn och klockan att hitta varandra :( Senare på kvällen fick jag äntligen fram pulsen efter några försök. I fortsättningen borde det gå bra (hoppas), eftersom det här också gällde att få sensorn och klockan att synkroniseras (via Bluetooth). 

Ni hör, om man inte har tålamod med tekniska detaljer, ska man inte skaffa en sån här... det är på gränsen för vad min tanthjärna och mitt tålamod klarar. 

Men klockan visste tydligen ändå att jag var aktiv. Det är rätt fascinerande. 

Och den klagar på att jag satt för länge. Det har den väl rätt i. Men, som sagt var, skoj att den faktiskt tydligen känner, även utan pulsbälte, att jag var igång under zumbatimmen. Jag har för mig att min spellista är ca 58 minuter, och schemat visar att jag var "springande" i 56 minuter. Intressant!

I dag blir det ingen träning, eftermiddagen är full med jobb och sen ska jag på kurs i spanska. Kanske jag får testat det där med pulsfunktionen i morgon, då jag är ledig. Jag ska öva in en ny zumbakoreografi, om jag orkar. 

pulsklocka

Buhuu, nu tappade jag min Polar pulsklocka i golvet så att den dog :( Det är inte batteriet som är slut, jag bytte det för mindre än en månad sedan. Utan pulsklocka vill jag inte vara. Nu vill jag gärna höra om det finns någon modell som skulle kunna rekommenderas för mig. 

Krav:

• Man ska kunna se vad klockan är, så fort man tittar på armen. Ingen sån där modell som man måste trycka på först. Jag köpte ju ett Karhu aktivitetsarmband i höstas, och det måste man trycka på och jag tycker att det är oerhört irriterande. Jag tänkte sälja aktivitetsarmbandet som obehövligt, men så har jag slarvat bort laddningskabeln. Troligen slängt bort, av misstag, då jag kasserade en gammal datorväska som gått sönder.
• Den ska vara enkel att använda. Inte en massa extra funktioner och krångel som gör att jag inte kommer mig för att ta den i bruk. En gång fick jag en pulsklocka som present då jag prenumererade på en tidning, men den klockan var så invecklad att det inte blev många gånger jag testade den. 
• Jag tror bäst på Polar, finns det åsikter om den saken?
• Jag löptränar inte längre (för närvarande), men jag vill ha en pulsklocka bl.a. för att då och då kunna kolla upp att mina spinning- och zumbaprogram ligger på en adekvat nivå (och här tar jag alltså helt egoistiskt mig själv som indikator för vad som är "adekvat").

Har någon läsare tips och råd?

Klockan som tjänat mig troget i 13 år

mitt manuskript

I dag började jag läsa romanmanuskriptet som jag skrev i november inom NaNoWriMo. Medan jag skrev läste jag inte, inte heller efteråt. Någon enstaka gång bläddrade jag bakåt i texten för att kolla upp vissa saker, men i huvudsak lät jag fantasin flöda och tangenterna glöda. Det jag hunnit läsa hittills är jag faktiskt rätt nöjd med, om jag får säga det själv. 

Sen är det ju en annan sak om nån annan tycker att det är intressant att läsa det jag skrivit. Man tycker ju så olika. Jag vet inte heller om jag är så värst intresserad av att bjuda ut manuskriptet till något förlag. Det finns ju andra utvägar. Man kan t.ex. ge ut det som en e-bok, eller som en "on demand" tryckt bok, dvs. att man inte skapar pappersversioner innan man har beställningar. 

Nu ska jag så småningom göra vissa små korrigeringar när det gäller den tekniska utformningen (främst gällande dialogerna), samt rätta till några små inkonsekvenser och misstag jag gjort vartefter jag upptäcker dem. 

Finns det någon som skulle vara intresserad av förtroendet att vara min testläsare? Jag vill främst veta om storyn håller. Egentligen är det fråga om flera parallella historier, som sammanfaller på olika sätt. Det enda jag visste när jag började skriva var att boken skulle handla om en kvinna som heter Margaretha, en flicka med rosa hår och en hund som heter Ufo. Sen skrev jag bara, och lät dem leva sina egna liv. 

Ingen av personerna i boken finns i verkligheten. Boken är inte självbiografisk. Den är ett resultat av min fantasi i kombination med sådant som jag sett, hört eller upplevt. Mest fantasi. För Margaretha, som är den egentliga huvudpersonen, är nybliven änka, och jag har aldrig förlorat någon riktigt närstående, så jag kan bara försöka föreställa mig hur det skulle vara. Det finns också andra saker i boken som jag inte har den ringaste erfarenhet av. Har jag ändå lyckats få berättelsen/berättelserna att låta någotsånär trovärdig/a? Det är en av sakerna jag skulle vilja veta. 

Boken går under arbetsnamnet "Frukost på stranden", och handlar om Livet, om kärlek, om sorg och om glädje. 

Vill du vara en av provläsarna? Jag har tänkt mig upp till fem läsare, kanske, om intresse finns. Eftersom jag är van från forskningsvärlden att man inte ska sprida opublicerat material hursomhelst, tänker jag mig att vi gör upp ett kontrakt om att materialet inte får spridas. 

I brist på någon bra bild av en frukost på stranden får en bild av en strand tjänstgöra som illustration i det här inlägget. 

kaffetåren

Vissa brukar ha en "tipaton tammikuu", alltså en januari utan alkoholdrycker. Jag hade i stället tänkt ha en "kahviton tammikuu", en januari utan kaffe. Detta på grund av att jag har problem med stressmage då och då, så att jag får antingen magkatarr och/eller IBS-besvär.  Det jag nu har dragits med en längre tid är alltså gastrit, inflammation i magsäckens slemhinna (jag känner igen besvären och har tidigare fått krämpan diagnostiserad med gastroskopi). Det enda jag egentligen har märkt att jag inte tål så bra (förutom laktos) är kaffe, så jag tänkte att jag ska ha "kaffepaus".

Det borde ju vara lätt att låta bli att dricka kaffe. Jag får inga abstinensbesvär som huvudvärk o.dyl. om jag inte dricker kaffe. Det enda är att jag kan bli väldigt kaffesugen, och att vissa saker inte smakar så gott om jag inte får dricka kaffe till. Hursomhelst hade jag lagt en lapp med texten "Y ska int ha na kaff :) " på kaffeburken här hemma, för att familjemedlemmarna inte i missriktad välvilja skulle brygga kaffe till mig. I dag tog jag bort lappen. Jag har fuskat såpass många gånger redan. Och så har magen faktiskt hållit sig på mattan i ungefär en vecka nu.

Minska på stress, var det första rådet. Om det är något jag har gjort under de senaste närmare fem åren (dvs. efter burnouten) är det att minska på allt som kan ge stress. Tyvärr är det också så att stresskänsligheten har blivit enorm. Det behövs inte någon stor sak för att jag ska få stresskänslor. I synnerhet när det gäller jobbet, har jag märkt. Jag tror att jag skulle behöva få en förändring där. Inte för att jag inte trivs, jag gillar mitt jobb, men det känns för krävande. Hursomhelst är det inte läge att under pågående samarbetsförhandlingar föra fram önskan om att få byta arbetsuppgifter.

Ofta talas det ju om att man ska "gå ut ur sin bekvämlighetszon". Snart börjar jag se rött om jag läser om det en gång till. Jag vill in i bekvämlighetszonen. Jag har ju för sjutton befunnit mig utanför den i snart 40 år, är jag inte värd att få ha det lite bekvämt nu?

Suck. Men nu ska det smaka gott med en mugg kaffe.

Så tog jag den nästsista pepparkakan också. 

Oj, vad länge sen jag skrivit något. Många uppslag har passerat hjärnan, men inte hittat fram till tangentbordet. Allt har sin tid.

Idag  ska jag träffa min PT. Det var meningen att det skulle vara sista gången, men... jag har beställt tre träffar till. Jag känner mig inte färdig än :) Visst händer det att jag funderar över om det faktiskt är befogat att äta så mycket kosttillskott som jag gör nu, "räcker det inte med vanlig mat", men på något sätt tror jag ändå att det faktiskt gör gott - när rekommendationerna är individuella och bygger på mätningar. Syftet är alltså att kostomläggningen och kosttillskotten ska bidra till att sänka den kroniska stressnivån i kroppen, för att jag ska må bättre. Och ja, jag märker en tydlig skillnad. Visst är det fortfarande en kamp mot onödigt adrenalin och kortisol, men jag är åtminstone mätt och nöjd. Att jag väger lite mera än förr försöker jag också acceptera. Jag är fortfarande slank, och samma kläder passar. Fnys ni bara åt en sån ytlig inställning, men det är viktigt för mig, jag skulle inte känna mig som "mig själv" om jag skulle lägga för mycket på hullet. Dessutom har vi övervikt i släkten, och övervikten för med sig hälsoproblem som jag inte vill ha. 

För den som inte läst om vad jag håller på med - det handlar alltså om att äta enligt vad kroppens hormonbalans visar. Metoden kallas BioSignature och tränaren heter Eero Hakala. 

I dag ska vi också diskutera hur min träning av överkroppen har framskridit. Jag har haft långvariga problem med vänster axel, och besökte både läkare, fysioterapeut och PT för att diskutera problemet. Det var Eero som på basen av sin erfarenhet kunde säga vad som hade hänt - bicepsmuskelns fäste hade varit inflammerat och inte läkt ordentligt. Nu har jag försökt undvika att belasta det onda, och i stället stärkt omkringvarande muskler samt stretchat och använt foamroller för att mjuka upp och lindra det ena och det andra. 

Eftersom jag dessutom råkade få väldigt ont i nacken, axlarna och övre ryggen av allt skrivande i november (NaNoWriMo-manuskriptet hade sitt pris...) har jag också gått på bindvävsmassage hos Lars-Erik West vid Wasa massageakut. Det gjorde susen. Lars-Erik ger också klassisk massage om man föredrar det, men bindvävsmassagen funkade bra för mig. 

Nu gäller det att ta sig ut i kylan (-26, brr) och köra till Storkyro om en stund... och att jag inte anlitar en PT i Vasa nu beror på att det inte finns någon i Vasa som är utbildad i BioSignature, och det råkade vara vad jag kände att jag behövde.