müsli med pepparkakssmak och råchoklad med dadlar

Det är inte första gången jag skriver om min hemlagade müsli, och kanske inte sista gången heller. Jag gillar att göra egen müsli, då vet man vad man har haft i och kan undvika en hel del extra socker.
Grundreceptet:

• 3 msk kokos- eller raps/rypsolja
• 2 msk flytande honung
• ca 6 dl gryn, frön och/eller nötter
• någon trevlig krydda enligt önskemål (oftast använder jag kanel och vanilj)
• torkad frukt eller torkade bär, hackad mörk choklad... endast fantasin sätter gränser

Ugnstemperatur 175 grader. Jag börjar med att klicka ut kokosolja och honung på ett bakpapper (eller ett sånt här Tupperware-silikonunderlägg som skymtar under den färdiga massan på bilden med träspateln). Sen fyller jag på med frön, gryn etc. Den här gången blev det 2 dl chiafrön och 4 dl havregryn med vetekli. Och så testade jag med färdig pepparkakskrydda i stället för kanel. Om du vill använda vanilj, så är det bäst att tillsätta den i den färdiga müslin, eftersom en del av vaniljaromen annars dunstar bort i ugnsvärmen.
Varför kokosolja? Hälsofördelarna lär vara många: den anses bl.a. kunna balansera insulinnivåerna; den innehåller vitaminer, mineraler och proteiner och sägs även ge en god mättnadskänsla. (Matvrak som jag är, kan jag dessvärre inte hålla med om det sistnämnda.)
Varför honung? Jag föreställer mig att det är lite bättre med honung än med raffinerat socker, och vill gärna ha lite sötma i min müsli. Honungen bidrar tillsammans med kokosoljan också till att müslin blir knaprigare än om man enbart rostar torra gryn och frön. Jag gillar Mieleinens honung, därför att den innehåller fibrer och hålls flytande. Andra honungssorter brukar sockra sig efter en tid och blir svåra att få ur flaskan.
Varför chiafrön? Chiafrön innehåller flera goda fettsyror, vitaminer och mineraler. De är också bra för matsmältningen (i måttlig mängd). Kom ihåg att man också ska dricka tillräckligt - frön, gryn osv. kan verka stoppande om de inte får tillräckligt med vätska att "simma i"!
Varför havregryn? Havre är bra för hjärtat, blodtrycket och midjemåttet. Min favorit är Nalle Kuntokaura (inlägget är inte sponsrat), dem använder jag till min kvällsgröt också. Kuntokaura innehåller vetekli (förutom havre).
Varför vetekli? Mera nyttiga fibrer (och kom ihåg att dricka...).
Ska man vara riktigt hälsosam så är det väl bra att köpa specialkanel också, men det har jag hittills inte gjort. Det blir ändå så små mängder jag använder.
Efter att müslin har rostats i ca 15 minuter (rör om emellan) och fått lite färg, tillsätter jag övrig smaksättning. Den här gången blev det ca 1 tsk vanillinsocker, ca 2 msk havtornspulver och ca 1 msk spirulinaalger. Inte så estetiskt, men helt ok smakmässigt.
Varför havtorn? Havtorn innehåller bl.a. massor med C-vitamin.
Och, varför spirulina? De lär också innehålla en massa nyttigheter, bl.a. protein, men smakar dessvärre inte så gott. Tillsammans med allt möjligt annat försvinner lyckligtvis den dammiga smaken.

Helst äter jag min müsli med naturell mjuk kvarg eller yoghurt. Och färska bär eller frukt. Bärsäsongen har inte kommit igång än, så jag höll till godo med banan. Ungefär 3 msk müsli till en portion, mer behövs inte. Det hade jag lite svårt att ta till mig i början - jag tänkte mig mera att jag skulle äta müsli med t.ex. yoghurt än yoghurt med müsli. Müsli är koncentrerad, kalori- och näringsrik mat, frånsett alla kostfibrer, så en större dos kan ge magproblem.
Råchokladen då?

Grundrecept:

• ca 1 dl kakaosmör
• ca 4 msk (rå)kakao
• ett par nypor hälsosamt salt (jag använder Puhdistamos mineralsalt eller himalayasalt)
• 2 msk honung

Smält kakaosmöret och rör i kakao, salt och honung. Chokladen är helt ok som sådan, men det är roligt att experimentera med tillsatser. Nu använde jag kokosdadlar. Jag skar varje dadel i ca 3 bitar, hällde bitarna i en plastklädd form och så hällde jag kakaosmeten ovanpå. In i kylskåpet att stelna. Sen är det bara att bryta chokladen i bitar och t.ex. avnjuta ett par bitar till morgonkaffet :)

självporträtt igen

Lite för sent, det borde ha varit 30.3 för att 30-dagars-fotoutmaningen skulle ha gått jämnt ut. Men jag har helt enkelt varit för trött för att blogga. Nu börjar jag komma ikapp - jag sov ca 13 h natten mellan fredag och lördag, och 10 h natten mellan lördag och söndag. Sova är alltid nr 1 :)

Här är självporträttet jag tog i torsdags. Det illustrerar en hel del som är jag. 

• Den randiga mattan som syns överst på bilden. Den har jag vävt själv. Under 80-talet nån gång. En dag ska jag nog väva igen, men såvitt jag minns har jag inte vävt sen 1988. Allt har sin tid.
• Den blå yogamattan. Det är så oerhört skönt att lägga sig ner på en yogamatta och bara slappna av. Egentligen är det här som jag ägnar mig åt på bilden en "måndagssysselsättning". Jag ligger och lyssnar på zumbamusiken, repeterar koreografierna i minnet medan jag slappnar av. Så kan man också förbereda sig. Jag brukar göra så på måndagar, eftersom jag först har spinning + bodypump, och några timmar senare två zumbapass efter varandra. På torsdagar brukar jag öva mera aktivt före zumbapassen. Men i torsdags var jag på kurs på förmiddagen och kände att jag behövde vila.
• Hörlurarna. Eller vad de nu kallas då de är så där små. Jag avskärmar mig ofta flera timmar om dagen med ljudböcker eller musik. Det är en bidragande orsak till att jag orkar det jag orkar. Att jag får vara i min egen lilla värld för det mesta, och sen titta ut ibland och finnas till för andra.
• Halsbandet. Jag älskar det här smycket. När jag disputerade fick jag ett Crazy heart-armband av mina arbetskamrater (jag hade önskat mig ett sånt, de frågade vad jag ville ha). Sen fick jag en hel del pengar i present, och köpte bl.a. tillhörande halsband och örhängen. Crazy heart, det stämmer så bra på mig...

Faktum är att jag tycker att jag ser riktigt rar ut där jag ligger, med mitt asymmetriska ansikte och mina 50+ -rynkor <3 alltid="" att="" bra="" det="" inte="" kunna="" llt="" lv="" lyckas="" nbsp="" nka="" om="" p="" r="" s="" sig="" sj="" sn="" t="">

välbefinnande

...är dagens fotoutmaningstema. Återigen borde jag ha kollat på temat redan på morgonen, jag kunde ju ha fotograferat något vid gymmet eller under mina zumbatimmar i kväll. För, träning ger mig verkligen välbefinnande. Och jag blir extra glad t.ex. när någon kund är första gången på min timme och tycker den är bra, och t.o.m. frågar om jag håller flera timmar <3 dag.="" det="" h="" i="" nbsp="" nde="" p="">

I stället för att bjuda på något halvdåligt raskt taget foto väljer jag att lägga in ett foto som togs i höstas av Maria Frände, när jag behövde bilder till mina hemsidor. Hm, jag borde nog uppdatera och byta ut bilderna... fastän de är bra :)

  

Foamrollern, den är bra för välbefinnandet. Hunden också (observera svansstumpen till vänster :) ). Annat som är utmärkt för välbefinnandet, när jag vill koppla av, är ljudböcker, yoga och stretching. Love them! 

nytt år, nya möjligheter

Fast nya möjligheter har man väl alltid, bara man ser dem. Men, jag gillar ju måndagar, eftersom de känns fulla av oanade möjligheter och ger en känsla av nyfiken förväntan, och visst är det på samma sätt med ett nytt år. Vad kommer att hända under det nya året?

För övrigt ger jag inte mycket för mina bloggläsares fjärrskådargåvor :D jag har fortfarande inte hittat det där förbaskade kvittot på pulsklockan. Vilket påminner mig om att jag ska försöka än en gång med att ladda den och se om den besinnat sig nu då den fått vila i frid i ett par veckor. Den har TVÅ ÅRS garanti, läste jag på förpackningen, som jag har i behåll... och det var i början av februari som jag köpte den, enligt bloggen. 

Det jag absolut ser mest fram emot under 2017 är Personal Trainer-utbildningen, som börjar den 20.1. Mindre än två veckor kvar! Det ska bli spännande att se vad jag ska få lära mig, vilka mina medstuderande är, hur det kommer att kännas att vara studerande samtidigt som jag jobbar som lärare... Visst, det sistnämnda gjorde jag ju också när jag gick rektorsutbildningen, så det blir inte helt nytt. Men den utbildningen försiggick i Academill, där jag också jobbar, så det blir ändå helt annorlunda att vara studerande vid Norrvalla. Och Solvalla, vissa moment i utbildningen är gemensamma för Norrvalla och Solvalla. Om jag har räknat rätt är det tre gånger jag ska dit, och dit har jag aldrig varit, så det blir också en ny upplevelse. 

Marion frågade vad FISAF står för, jag ska ju bli FISAF Personal Trainer, och pinsamt nog kunde jag inte svara, fastän jag nog läst det i något skede. Ännu pinsammare nog har jag redan lyckats glömma det, så jag får kolla en gång till: Federation of International Sports, Aerobics and Fitness. (Det var "federation" jag hade glömt nu.) 

Efter den första delen av utbildningen kan man kalla sig Fitness Assistant, och har "kapacitet att fungera i gymvärlden med att instruera ”vanliga” ”friska” människor". På många sätt har jag ju den kapaciteten redan, men jag är rätt okunnig när det gäller att använda gymmaskiner, så jag ser fram emot att få lära mig mera om det. Planera program där man använder sig enbart av kroppsvikt och eventuella tillbehör som hantlar, gummiband osv. kan jag redan, men det går givetvis alltid att lära sig mera och att få nya tips och mera kunskap också om sånt! 

Nå, det är ju inte 20.1 än, så visst ska jag hinna vara med om trevliga saker före det också. I morgon har jag spinning och bodypump som vanligt, och så kör den ena av mina måndagszumbagrupper igång efter jullovet. Den andra gruppen får lov att vänta en vecka till pga. utrymmesproblem. 

Tisdag blir det vanligt ÅA-jobb, med full rulle eftersom jag dessvärre får börja med att ta igen det jag missade under julveckan, då jag var sjuk. Onsdag morgon kör jag igång med tidig morgonspinning, jag har bytt det där med varannan fredagsmorgon till varannan onsdagsmorgon pga. att PT-utbildningens närstudier är förlagda till fre-sö. Sen blir det ännu en vanlig arbetsdag vid ÅA, utan kontaktundervisning ännu, det tar ett par veckor tills jag har nåt sånt. Ingen spanska på kvällen, vi börjar först följande vecka. Men det skulle vara dags att göra missade läxor så småningom... :)

Torsdag ska jag på Fustra-träning och hoppas att jag inte har styvnat till alltför mycket under ledigheten. På kvällen inleder jag min Arbiszumba i Sundom. Fredag är ledig dag. På lördag ska jag delta i lanseringen av Bodypump-program nr 100 vid Sports gym, och på söndag är jag ledig. 

Härligt med omväxlande veckor, och viktigt med lediga dagar! Välkommen, 2017!

Vonnes adventskalender lucka 10 - ge blod

- Anmäl dig som blodgivare, uppmanar den alternativa julkalendern idag. Jag har gett blod flera gånger, men numera passar det inte. Det lär gå att ge blod trots att man tar den antidepressiva och ångestdämpande medicin som jag tar, men jag har inte möjlighet att vila tillräckligt pga. alla mina hårda träningstimmar som instruktör. Efter en blodgivning behöver kroppen få återhämta sig. 

Numera finns det ingen blodgivningscentral i Vasa, så man måste passa på de dagar det är möjligt när den ambulerande blodgivningscentralen är på plats. Om du inte gett blod förr, men funderar på saken, rekommenderar jag att du gör det om du kan! Här kan du läsa mera om när det är lämpligt respektive olämpligt att ge blod. 

Blod räddar liv!

företagsam höst

Hösten har kommit igång, och jag med den, skulle man kunna säga. Flera av sommarens aktiviteter och föresatser har legat lite på is. Men, så ska det få vara. Jag håller fast vid tanken om att inte ta stress för det ena eller det andra. Att ta en sak i taget. Att sova, äta... ja, ni som känner mig eller brukar läsa min blogg vet vilka fem (sex) saker jag prioriterar. 

September har verkligen varit en aktiv månad för mig. Så aktiv att jag känner det som att "vad jag än blir inbjuden till och av vem i oktober så kommer jag att tacka nej". Vi får se hur det blir med den saken. 

Vad har jag gjort i slutet av augusti och hittills i september?

I månadsskiftet augusti-september hade jag en riktigt omväxlande vecka, då mina egna gym- och jumppatimmar inte ännu kört igång. Jag hoppade in och höll sex timmar vid Sports gym: RPV, spinning, bodypump, spinning igen, core och stretching. Jag var med hunden till veterinären för den årliga vaccineringen och hälsokontrollen. Hon var jätterädd, hunden alltså, det är hon alltid när man är hos veterinären, men allt gick bra och veterinären klagade inte på hennes vikt *puh*. Lite tandsten hade hon, men det behöver inte åtgärdas än. Och man behöver inte hålla på och borsta hundens tänder. Tur, för det har jag inte gjort. 

 

Här har jag snott Sandra Holmängs foto, jag fick stylingshoppa med henne via Voga Styling, det var en trevlig upplevelse. För några dagar sen hade vi också en smink- och fotograferingssession, jag väntar med spänning på att få bilderna :) Det var jättekul att agera fotomodell. Förr tror jag att jag skulle ha varit väldigt nervös inför en sån sak och känt mig obekväm, men efter allt poserande som sambadansare är jag så van vid att bli fotad i tid och otid att det liksom inte bekommer mig längre. 

På jobbet har jag hållit handledningar, suttit på möten, filat på en konferensposter, skrivit på artiklar och förberett undervisning. Jag börjar min undervisning i klass först på tisdag. Hittills har det till min lättnad gått riktigt bra att jobba två hela dagar i stället för tre sextimmars dagar. 

Och så har jag ju filat på mitt nystartade företag, Wonnes wellness. Jag ska få hjälp med att göra en fin hemsida så småningom, men jag började iaf med en blygsam facebooksida för att ha någonting att visa upp. Wonnes wellness ska byggas upp under ett och ett halvt år, dvs. den här höstterminen plus 2017, då jag ska gå Norrvallas FISAF Personal Trainer-utbildning. Sen får vi se om företaget blir min huvudsyssla eller fortsätter att vara en bisyssla. Jag har skaffat bokförare, konto, nytt avtal med gymmet (fakturera i stället för att vara timanställd)... och vad mera? Funderat, antecknat och funderat igen. Och gått på reikikurs! Jag kan alltså även ge reikigrundbehandlingar nu. Reiki är lite som massage, fast "snällare", fungerar lugnande och hjälper kroppen att läka sig själv. Att slappna av och sova bättre, t.ex. Beröringen kan också verka smärtlindrande. 

När man ska starta ett företag ska man räkna upp vad företaget kan komma att syssla med, vilket inte är det enklaste. Så det är bäst att dra till med så mycket som möjligt. Inte begränsa sig, ifall man inte vill vara väldigt begränsad, förstås. Så här står det i utdraget ur handelsregistret:

Multibransch. Hälso- och motionstjänster: gruppträningspass, individuella träningspass, friskvård; hälsorådgivning, stödjande/vårdande samtal, kompletterande vård såsom reiki, massage m.m.; föreläsningar, egenproducerat material (skriftligt, filmer m.m.), konsultuppdrag, aktionsforskning; e-tjänster såsom kostrådgivning, stödjande/vårdande samtal, motionsrådgivning m.m. 

Se där har jag något att bita i. Nu är det "bara" att marknadsföra sig och få kunder, eller nåt. Jag har ju redan mina gruppträningspass, fem varannan vecka och sex varannan vecka förutom extra inhopp då och då. Men jag har inte någon individuell kund än, även om flera har visat intresse. 

Priser, då? Det jag hittills har fastslagit, på basen av vad jag har sett att andra företag tar för liknande tjänster, och på basen av att jag inte är momsskyldig (än iaf) är:

• e-tjänsterna kostar 100 €/mån, då ingår planering och uppföljning av t.ex. kost- och motionsråd
• Reiki-grundbehandling kostar 35 € och kan utföras hemma hos mig eller hemma ho kunden. 
• Den övriga prislistan är under planering. 

Hittills har företaget bara haft utgifter, inga inkomster... men snart ska jag skriva min första faktura. Den största utgiften var för en musikspelare, sen har jag också betalat för reikikursen och beställt ett massagebord. Det är spännande tider jag lever i! Men jag tar en dag och en sak i taget, det finns hur mycket som helst att göra också fastän det är en liten bisyssla för en person. 

lycklig

I går läste jag till min stora förtjusning ett meddelande om att jag får börja på Norrvallas FISAF Personal Trainer-utbildning i januari 2017. Ni anar inte hur glad jag blev. Tydligen gör det inte något att jag är i äldsta laget. Man MÅSTE ju inte vara ung för att vara gruppinstruktör, inte heller för att vara PT.

Bild från Wasa Sports Clubs hemsida (uff, vilket Pepsodent-flin)

Nu återstår det att se hur det blir med PT-jobb och andra sysslor sen efter avslutad utbildning, som tar ungefär ett år. Det kan hända att jag blir befriad från vissa delar av utbildningen, eftersom jag har så många utbildningar och så mångsidig arbetserfarenhet från förr. Det ska vi tydligen återkomma till sen när det blir dags. Plus att jag eventuellt ska medverka som lärare på ett hörn av utbildningen :)

Jag vill så gärna hjälpa andra att må bra och hitta glädjen i att röra på sig

Min tanke hittills har varit att jag eventuellt skulle fortsätta att jobba en del vid ÅA, fast kanske inte som fast anställd längre, utan som timlärare eller med begränsade uppdrag. Plus att jag skulle jobba som instruktör och PT, antingen som anställd och/eller med någon form av företag.

Att jag själv gillar att röra på mig råder det väl inget tvivel om (längst till höger, LOL)

Det lär vara så att om man har ett litet företag, som inte omsätter mer än 5000 € per år, så är man inte momsskyldig och då är det mycket enklare att skaffa sig och ha ett "toiminimi", vad det nu kan heta på svenska. Enmansföretag? T.ex. om jag bara skulle ha några få PT-kunder per år.

Komsi komsi, och träna med mig <3 br="" style="-webkit-user-drag: none;">

Men, det finns mycket kvar att fundera på. "Mitt" gym tar en stor avgift av utomstående PT:ar som kommer med sina kunder till gymmet. Det är förståeligt, de har ju egna PT:s och vill förstås att kunderna ska anlita dem. Kan jag bli anställd som PT eller få ett vettigt samarbetsavtal med något gym? Eller ska mina kunder få PT-rådgivning på annat sätt och träna själva? Jag vet inte. Det lär visa sig.

Hursomhelst, jag är överlycklig. Lev din dröm, och låt inte t.ex. en deltidspensionering av hälsoskäl eller annat stå i vägen för den... Det finns saker jag inte kan längre, men det finns fortfarande saker jag kan! Och det kan du också <3 p="">

I ungefär ett års tid har jag gjort egen müsli och också ätit müsli nästan varje dag. För det mesta till frukost. Jag fick inspiration till müslitillverkningen av min gymkollega Eve, som hade ett recept i sin blogg. Hon har slutat blogga, men inspirationen från henne lever kvar. 

I början hackade jag nötter, mandlar osv. i små bitar, men sen kom jag på att det inte alls är nödvändigt. Visst kan man tugga i sig hela nötter, om man vill, så spar man lite besvär. 

Grundreceptet för min müsli är: 

• 3 msk kokosolja
• 2 msk honung
• ca 6 dl nötter, frön och gryn
• ev. kanel, kardemumma, vaniljpulver eller annan "bullakrydda" du gillar :)

Blandas och rostas i ca 15 min i 175ºC. Efter rostningen blandar man i ca 2 dl torkad frukt eller torkade bär. Om man vill vara noga med att inte få i sig onödigt socker ska man kolla på förpackningen - oväntat många sorters torkad frukt och torkade bär är sockrade *tummen ner*

Blanda inte i bären innan du rostar, de bränns vid och blir svarta *been there, done that*

Dagens blandning innehåller oskalade och ohackade hasselnötter, Pirkka salladsfröblandning (jodå, den funkar bra i müsli också), chiafrön och Kunto Kaura-havregryn med vetekli. Sen har jag tillsatt torkade granatäpplekärnor. 

Jag äter oftast müslin med kvarg. Yoghurt och fil funkar också bra, men är inte lika mättande. Den som vill undvika mjölkprodukter kan t.ex. göra en kräm av (osockrad) mandelmjölk och använda den, om man som jag inte vill äta müsli med flytande mjölk (om ni förstår hur jag menar). Dessutom tar jag en frukt eller ca 2 dl färska eller djupfrysta bär med i min portion. Är jag riktigt lat, äter jag t.ex. ett äpple bredvid i stället för att skära det i bitar. 

Dagens portion innehåller en apelsin i bitar, och jo, det finns müsli och kvarg under apelsinbitarna :)

ett med jobbet eller ett med livet?

Jag läste nyss ännu en sån här "jobba inte för mycket"-artikel på nätet. Det ligger säkert mycket i det som står i artikeln. Ändå blir jag nästan matt bara av att läsa såna där skylla-på-jobbet-texter. Som om jobbet vore allt här i världen. Ok, det är tydligen väldigt viktigt för vissa. 

Men OM jag, förutom allt annat, hade börjat inbilla mig att jag = mitt jobb, då hade jag definitivt mått ännu sämre, och gått i väggen ännu tidigare. Det känns fullständigt omöjligt. Och jag kommer aldrig, aldrig att gå med på att ha ett jobb där jag ständigt skulle behöva vara tillgänglig per e-post eller telefon. Kommer det en dag då det krävs, säger jag upp mig och börjar odla maskrosor eller vadsomhelst. 

Jag vet att jag har skrivit om det här många gånger. Det kan bli tjatigt. Men ingen måste ju läsa :) När det inte handlar om ens jobb, utan om ens liv, om hela ens person - det är svårt att beskriva. "Låt bli att vara ett med livet"? Sluta leva fullt ut? Strunta i dina medmänniskor? Ställ för allt i världen inte upp på något som kräver en insats av dig?

Inte är det roligt att vara där heller, av nöden tvungen. Eller, jag är ju inte där heller, bara nånstans mittemellan, nu då jag mår bättre och faktiskt kan ställa upp. Lite. Nån gång ibland. 

Livet är så fullt av val. Och att ständigt välja bort och riskera att framstå både för sig själv och för andra som en som inte bryr sig är inte lätt för den som VERKLIGEN vill bry sig. Om det som jag tycker är viktigt. Om hur andra mår. Om att det finns naturkatastrofer och svält och krig och elakhet och elände (och här sitter jag och har det bra och gör inget åt saken????). Typ. 

Om det sen är samma stress som den där jobbstressen de talar om vet jag inte. Kanske. Men på något sätt känns det som att premisserna definitivt inte är de samma. 

reiki

Äh, i går glömde jag IGEN att jag skulle skriva ett blogginlägg... 

Och i dag ska jag skriva om Reiki. I fredags var jag på indisk huvudmassage, och i dag prövade jag på Reiki. Mot den där samma huvudvärken. Jag har testat Reiki en gång tidigare, hos samma Reiki Master, nämligen Heidi G i Vörå. 

Vad är då Reiki? "Massage utan knådning", skulle man kunna säga. Lugn, varm beröring, med ett lätt tryck på olika delar av kroppen. Man får ha kläderna på sig, och ligga under en filt. Mera avslappnande än den indiska huvudmassagen, såtillvida att man inte behöver spänna sig för att hållas upprätt. 

Oavsett om man "tror" på Reiki som idé, på energier som kan överföras osv. är medveten, trygg och lugn beröring vårdande. Beröring kan vara helande, vilket inte innebär att man ska skippa all medicinsk behandling och bara börja beröra varandra i stället. (Fast kramar och ömhet osv. kan faktiskt verka förebyggande och stärkande också när de utövas av helt outbildade personer.) Det handlar mera om att stärka människans välbefinnande, att få henne att slappna av, att få tröst och lindring. I vissa fall kan beröringen också faktiskt hjälpa människan till ett tillfrisknande, då beröringen sätter igång cirkulationen, hormoninsöndringen m.m. och får kroppen att självläka. Inte bara kroppen, förresten. Inom vårdvetenskapen talar vi om att människan är en odelbar enhet av kropp, själ och ande. Beröringen kan verka i alla dessa dimensioner, det går inte att utesluta någon av dem. I vissa länder används Reiki också som komplement i den "vanliga vården". Där är vi ännu inte i Finland, vilket är lite synd. 

Borde vi inte kunna använda oss mera av stillhet, värme och beröring som lindrande av lidande och främjande av liv och hälsa också i den vanliga vården? Varför ska det anses viktigare att snabbt få patienter in och ut ur systemet än att ge dem tid att läka och helas? 

Se där något att fundera på. 

Och just nu känner jag mig riktigt avslappnad och välmående, det ska bli intressant att se hur det känns i morgon och några dagar framåt. 

indisk huvudmassage

Den senaste tiden har jag besvärats mer än vanligt av huvudvärk. Ibland så svår att jag varit mer eller mindre utslagen, ibland bara så att den har varit irriterande och sänkt motivationen till det mesta. Jag beslöt att försöka få lite hjälp på traven med att få de spända musklerna, som troligen trycker på diverse nerver, att slappna av. 

Första hjälpen på traven blev indisk huvudmassage, som jag prövade på för första gången i dag. I artikeln jag länkade till står det att den görs med eller utan olja. Den variant jag fick var utan olja. Annars stämmer beskrivningen bra. Jag fick sitta på en stol med fötterna på en kudde. Sen var det bara att slappna av och låta Maria Dahlberg sköta resten. Den som är intresserad av att pröva på och bor i Vasatrakten kan boka tid hos Ladies Club & Spa eller direkt via Maria maria.dahlberg (at) wsc.fi. Maria är utbildad i indisk huvudmassage och reiki, läser jag nu på Wasa sports clubs hemsida. Jag visste inte att Maria har reikiutbildning också, vi kom inte att prata om det. Jag har nämligen bokat tid för reiki till en annan terapeut på tisdag :)

*inlägget är inte sponsrat, jag berättar bara spontant om att jag gillade behandlingen*

Jag råkade inte ha huvudvärk i dag, men hursomhelst kändes det väldigt välgörande och avslappnande med massagen. Jag känner mig fortfarande närapå lite sömnig. Jag är ju bra på det här med att slappna av över lag, alltså att aktivt t.ex. ligga ner, andas och slappna av och försjunka i halvdvala, men det är inte alltid så lätt att få avslappningen riktad till problematiska områden som liksom ligger nånstans djupt inne i vävnaderna. 

Nu ska det bli intressant att se hur det känns under veckoslutet. Skönt med lediga dagar. Det gör inget att det regnar. Jag ska fara till skären och njuta. Med EN hund, min egen, den här gången. Lånehunden far hem i dag, hennes husse och matte kom hem i natt :)

"Fammos" gullavovve Ellis <3 dd="">

det goda utanförskapet

För en stund sen läste jag den här artikeln i Svenska Dagbladet: Närhet ger bäst vila för våra hjärnor. Och jag försökte fundera, och känna att forskarna har rätt, men, nej, med bästa vilja i världen kan jag inte hålla med om saken för närvarande. Inte när det gäller mig själv åtminstone. 

Visst tycker jag om närhet, om många nära relationer (det är ju därför jag ville ha många barn), om gemenskap, delande och utbyte. Men i flera år har det varit så att den här närheten ska avnjutas endast i små doser, annars slår stressen till. Andra människors närvaro signalerar inte (alltid) trygghet och delat ansvar för mig. Andra människors närvaro signalerar KRAV. Det är svårt att kunna slappna av och låta hjärnan vila om man känner att den/de andra knappast kommer att ha lust att vila lika länge som jag. "Vänta bara, snart vill hen att vi ska göra något aktivt tillsammans eller att du ska aktivera dig  med något". Och den här implicita förväntningen skapar stress hos mig. 

Och min hjärna blir så trött av att umgås. Också med familjemedlemmar.

Det här har förstås accentuerats efter min utbrändhet. Och jag börjar må så dåligt av blotta tanken på att rekommendationerna är att man inte ska lämna den som är deprimerad eller utmattad ensam. Jag är inte ensam, jag är I FRED. Det ville jag vara redan som liten. 

Så länge jag kan minnas har jag varit väldigt beroende av att ha ett eget rum, en vrå, dit jag kan begränsa andra människors tillträde. Jag stängde in mig och annonserade att jag ville vara i fred. Jag var inte sur, det var och är inte ett avståndstagande. Det är en livlina, en fristad för mig. 

Under mina många år som småbarnsförälder var det ju mer eller mindre omöjligt att få vara ensam annat än på toaletten. Där har jag definitivt dragit en gräns. Inga husdjur och inga barn med när jag ska uträtta mina behov. Dörren ska vara låst och ingen ska stå utanför och köa eller prata. Basta. Drömmen om "lyx" var drömmen om att få vara ensam. Och jag var tvungen att inrätta en timme per dag när jag fick vara i fred också när jag hade två små barn. Regeln löd: antingen vilar man middag eller leker ensam, mamma ska vara i fred. Allt för ett (nödtorftigt?) bibehållande av min mentala hälsa. 

När jag hade börjat skolan, fick jag kompisar. Jag har aldrig varit ofrivilligt utan vänner, i alla fall inte någon längre tid. Jag har lätt för att bli bekant med folk. Men jag vill inte ha dem riktigt nära mig. Kramas, jo, men jag vill inte ha nån som jag vet allt om och som vet allt om mig och som jag måste umgås med (eller tala i telefon med) stup i kvarten. Bevare mig väl. 

Periodvis höll jag mig helt frivilligt för mig själv på rasterna. Och så är det fortfarande. Jag behöver få vara för mig själv för att återhämta mig och orka umgås. 

Uppenbarligen är jag konstig och udda. Men det måste man ju få vara. 

Det goda utanförskapet innebär att slippa delta. 

du måste inte

Dagens tema hittade jag i Celmas blogg. Maria och jag är rörande eniga om att det enda man måste är att dö. "En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte." Och vilken dag det blir, det vete fåglarna. 

Om jag nappar på det där med att skriva ner tre saker jag "måste" (trots att jag för länge sen skippat både måsten och borden) skulle de kunna se ut så här denna vecka:

1. Jag måste jobba i morgon och på torsdag.
2. Jag måste hålla en timme vid gymmet på torsdag.
3. Jag måste fara till mina föräldrar över veckoslutet. 

Följande steg var alltså att ersätta måste med "väljer att", kombinerat med en motivering.

1. Jag väljer att jobba i morgon och på torsdag för att jag inte vill svika mina studerande och för att jag vill att jag ska gå att lita på. Har jag lovat, så har jag lovat. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig. 
2.  Jag väljer att hålla en timme vid gymmet på torsdag för att jag tycker om att hålla gymtimmar och det känns bra att kunna ställa upp när en gymkollega är sjukskriven. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig. 
3. Jag väljer att fara till mina föräldrar över veckoslutet för att jag är glad över att kunna träffa mina föräldrar och det av praktiska skäl passar bättre att träffas då än en vecka senare när det är Mors dag. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte klarar av att fara nånstans, ringer jag återbud och så får vi träffas en annan gång, t.ex. veckoslutet efter Mors dag i stället. 

Hjälper det att tänka så här? 

...jooo...

Men visst finns spår av min grundproblematik med att vilja så väl och att försöka mer än jag egentligen skulle orka också i mina val. Det är en ständig balansgång för mig att lära mig att leva med mina begränsningar. För det mesta kan jag ta situationen med ett ömsint lugn och en förtröstansfull attityd till mig själv, ibland blir jag fortfarande så frustrerad över min brist på styrka....

huvudvärk och idéer

I går skrev jag inget inlägg. Hela veckoslutet led jag av en infernalisk, migränartad huvudvärk, som minskade lusten att göra annat än ligga och våndas och försöka lindra smärtan på bästa sätt. Usch. Den höll i sig i två dygn. Idag mår jag mycket bättre, men har varit lite darrig på benen och "dagen efter".

Medan jag vilade, vandrade tankarna sina egna vägar. Och plötsligt, igår under eftermiddagen, fick jag en preliminär idé för min Personal Trainer-verksamhet. Ni vet, den där som blir av om - eller ska jag skriva NÄR - jag gått en PT-utbildning :)

Det här är alltså en väldigt preliminär brainstorming-idé. (Och om någon stjäl den och inleder en sån här kurs, får jag väl konstatera att jag inte var så dålig på att brainstorma med min värkande skalle. Och, om det redan finns motsvarande så är det ju bra! Det visar också på att jag tänkt fiffigt.) Liknande kurser finns givetvis, men jag vet inte om nån har EXAKT det här konceptet. 

Jag skulle kunna satsa på Livsglädje, träningsglädje och helhetshälsa. Med den inte alltför vanliga kompetenskombinationen leg. sjukskötare, leg. barnmorska, doktor i hälsovetenskaper och PT av något slag. Eftersom jag inte tänker mig att jobba med det här (eller för den delen med något annat heller) på heltid, skulle jag t.ex. kunna dela upp min verksamhet i kurser om 12 veckor. Förslagsvis skulle dessa 12 veckor omfatta en träff per vecka. Fyra gånger gruppträff, med diskussioner om att:

• finna sin motivation 
• finna sina källor till livsglädje 
• identifiera individuella hinder eller hot mot livsglädjen
• finna glädjen i att röra på sig
• identifiera individuella hinder eller hot mot träningsglädjen
• finna sina individuella hälsoresurser och hälsohinder

Deltagarna skulle få bestämma själva hur mycket de vill dela med sig av till de andra under gruppträffarna. Alla skulle ändå få föra någon form av anteckningar, som de skulle delge mig, för att jag skulle kunna stöda dem på bästa sätt.

Fyra gånger skulle vi pröva på olika motionsformer, alla gruppmedlemmar samtidigt. Antingen under ledning av mig om det är sånt som jag kan tillräckligt bra, eller så skulle vi tillsammans delta i en fotbollsträning, ett spinningpass, styrketräning på gym, simning eller vad det nu kunde vara som någon annan instruktör skulle hålla.

De kvarvarande fyra gångerna skulle vara individuella besök. De individuella besöken skulle utformas utgående från kundens behov. Om kunden vill att jag ska komma på en boxningsträning med hen, ok. Om kunden vill att vi ska gå ut på en promenad tillsammans, ok. Om kunden vill att vi i detalj går igenom matrecept eller matsedlar, ok. Osv. 

Mellan träffarna skulle vi kunna ha kontakt per t.ex. e-post. Och om kunden skulle vilja ha fortsatt stöd efter de 12 veckorna skulle jag kunna ha olika paket med uppföljning antingen per e-post eller IRL. 

Undrar om någon skulle nappa på? :) 

känslomässiga blockeringar

För en tid sen, närmare bestämt 22.3, gjorde jag ett test på sidan tunnelukkosi.fi  (haha, nu höll jag på att länka till en film på youtube, om hur man beskär pelargoner - jag tittade på den för en stund sen). Inte för att jag anser att jag går omkring och bär på besvärliga blockeringar, utan för att jag är nyfiken och gillar att fylla i formulär. Och för att det också är intressant för mig som forskare att se hur t.ex. enkäter med fasta svarsalternativ och modeller med färdiga tolkningskategorier. Blev resultatet rätt, utgående från hur jag själv upplever min situation? Tja. Jag är ju så psykoterapeutad man kan bli, höll jag på att säga, så jag borde verkligen ha nått det där "känn dig själv"-stadiet där jag kan påstå att jag har en hyfsad insikt i mina själsliga styrkor och svagheter. Och den första uppräkningen av olika tänkbara områden för blockering motsvarade min egen uppfattning rätt bra.  Tunnelukko Voimakkuus Alistuminen vahva Ulkopuolisuus vahva Hyväksynnän haku vahva Rankaisevuus keskivahva Pessimistisyys
Emotionaalinen estyneisyys	keskivahva
Uhrautuminen	keskivahva
Oikeutus	heikko
Kaltoin kohtelu	ei tunnelukkoa
Kietoutuneisuus	ei tunnelukkoa
Riippuvuus	ei tunnelukkoa
Suojattomuus	ei tunnelukkoa
Vajavuus	ei tunnelukkoa
Riittämätön itsekontrolli	ei tunnelukkoa
Epäonnistuminen	ei tunnelukkoa
Vaativuus	ei tunnelukkoa
Hylkääminen	ei tunnelukkoa
Tunnevaje	ei tunnelukkoa

Men det där med att underkasta sig, och att vilja bli accepterad, det är sådant som jag fått ta mig en ordentlig funderare på. Samtidigt som det är så paradoxalt - om det är någon som har vågat öppna munnen och protestera, så är det jag. Dessvärre tydligen inte i alla sammanhang där det verkligen skulle ha behövts.

En sak som förvånar mig i den mer detaljerade (kategoriska) feedbacken är "Sinusta tuntuu että sinun pitää olla mieliksi läheisillesi, ystävillesi, työkavereillesi, jopa ventovieraille." OCH???? blir mitt svar på den kommentaren. Varför skulle jag göra skillnad på folk och folk, och tro att det på något sätt är mer ok att vara taskig mot dem jag inte känner? Alla som har läst Bibeln vet ju dessutom att:

Ni har hört att det blev sagt: Öga för öga och tand för tand.
Men jag säger er: värj er inte mot det onda. Nej, om någon slår dig på högra kinden, så vänd också den andra mot honom.
Om någon vill processa med dig för att få din skjorta, så ge honom din mantel också.
Om någon vill tvinga dig att följa med en mil i hans tjänst, så gå två mil med honom.
Ge åt den som ber dig, och vänd inte ryggen åt den som vill låna av dig.
Ni har hört att det blev sagt: Du skall älska din nästa och hata din fiende.
Men jag säger er: älska era fiender och be för dem som förföljer er;
då blir ni er himmelske faders söner. Ty han låter sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga.
Om ni älskar dem som älskar er, skall ni då ha lön för det? Gör inte tullindrivarna likadant?
Och om ni hälsar vänligt på era bröder och bara på dem, gör ni då något märkvärdigt? Gör inte hedningarna likadant?
Var fullkomliga, så som er fader i himlen är fullkomlig.
(Matt 5:38-48)

Äsch, tabellen ska inte vara uppdelad sådär, utan sitta i ett, men det krånglade när jag skulle kopiera den. Hursomhelst, om jag tänker på de saker jag fått jobba med hos mig själv, så motsvarar de rätt så bra de där översta sakerna i spalten till vänster. Förutom det där med pessimismen, jag som alltid (utom i samband med depressionen) varit och är väldigt optimistisk. Inte ens när jag var deprimerad var jag förresten pessimistisk, det jag hade problem med då var min egen uselhet, inte tillvaron i övrigt. 

Så, det tycker jag inte är konstigt alls, att jag vill hålla fred med alla människor, om möjligt är, och så mycket som på mig beror :) Det innebär ändå inte att jag inte kunnat säga ifrån. (Utom ibland, alltså.) Och nu har jag fått än mer skinn på min stora näsa, tack vare min underbara terapeut, så nu sätter sig verkligen ingen på mig längre. Det går inte att manipulera mig. Basta. 

En annan sak som förvånar mig, fast ändå inte, är att det där "ulkopuolisuus", utanförskapet, anses som något negativt och som en blockering. Jo, visst är det så, om man känner sig marginaliserad och ofrivilligt utanför. För mig är utanförskapet antingen neutralt, eller så är det positivt. För det är ett accepterande "jag är lite udda, och det måste man få vara", och ett eget val "jag gör inte som alla andra, om jag inte är motiverad till det". Jag känner inte att jag måste börja titta på tv för att alla andra gör det, t.ex. Det stör mig inte att jag får sitta tyst när andra talar om vad de sett i olika tv-program. Jag lyssnar och ler eller vojar mig allt efter behov, men bryr mig inte fast jag är "utanför". Och det är en styrka att känna så, inte en blockering.

Samtidigt så har ju alla människor mycket gemensamt, och jag kommer överens med de flesta (se punkt 1, hö hö). 

Skämt åsido, det kan vara bra att medvetandegöra sina blockeringar, för de kan lätt fastna "i kroppen" och ge fysiska symtom. Såna har jag definitivt haft (och har väl rester av dem fortfarande, jobbar på det), men det blir för privat, så det skriver jag inte om här. 

Sant eller falskt? Det här temat har jag haft i mitt "blogga-om"-tipshäfte en längre tid. Jag fick tipset, som så många andra, när jag lyssnade på podden Projekt Framgång (som jag inte tycks kunna länka till nu, problem med soundcloud-sidan?). 

Jo, på många sätt tror jag att det stämmer. Man blir trött av att ha roligt (också). Det är inte (bara) ledsamheter som tar på orken. 

Sen är det en annan sak, att många av oss som drabbas av stressrelaterade problem och -sjukdomar får en kombination av flera krämpor/besvär, som dels kan vara relaterade till tråkiga händelser, dels till roliga. Det finns mycket att läsa om stress, t.ex. på internet. 

Vissa får t.ex. både högt blodtryck och depression. Mitt blodtryck har alltid varit bra, hur stressad jag än varit. Men, jag har alltså drabbats både av depression (som har sina rötter i traumatiska, tråkiga händelser) och burnout (som delvis har sina rötter i allt det där roliga). 

Jag antar att vi är många som tycker att det finns ett otal roliga, behjärtansvärda, fascinerande, värdefulla osv. saker här i världen. Och då är risken stor att vi upplever att vi absolut inte räcker till för att bidra till allt det där goda eller göra allt det där roliga. Alldeles frånsett olika "borden" och "måsten" som vi människor lätt inbillar oss att vi också ska hinna med. 

"Man kan inte bli utbränd om man inte först har brunnit för något", tror jag också att Någon Vis Person har sagt. Och jag som aldrig uppfattat mig som en eldsjäl - kanske för att jag haft så många järn i elden (hö, hö). Alltså, jag har aldrig satsat särskilt mycket. Men om man satsar lite på många saker blir det ändå för mycket. 

Så, ja, det är inte minst det roliga som bränner ut dig om du inte aktar dig. Och det värsta är att det ofta hinner gå långt innan du själv tror att du kan drabbas <3 andra="" att="" b="" bara="" da="" de="" det="" dig="" egna="" f="" fram="" g="" ha="" har="" inte="" ju="" k="" kar="" ljus="" lla="" lv="" m="" man="" missunnsamhet.="" mma="" nbsp="" nga="" nns="" och="" om="" p="" ppan="" r="" ra="" sakerna="" sammanfalla="" samtidigt="" satsa="" sidor.="" sina="" sj="" sk="" ska="" som="" st="" ste="" under="" v="" val="" varnar="" vill="" xelvis="">

vokaltestet

Idag tar jag fasta på vokaltestet, som Fina Christina tipsade om i sin vlogg den 14.3. De som har följt med min blogg en längre tid, eller som känner mig personligen, vet att jag är lite ambivalent inställd till sådant som sorteras under "positivt tänkande". Visst, jag vill tänka positivt, och gör det också av födsel och ohejdad vana. Det som gör mig skeptisk är tanken om att allt blir så bra bara man tänker positivt, så att man drar till sig positiv energi. Då finns det risk för att den som drabbas av olyckor och sorg börjar föreställa sig att hen inte tänkt tillräckligt positivt, eftersom detta kunde hända, eller att andra bagatelliserar hens upplevelser med att "tänk positivt, så blir det nog bra". 

Hursomhelst, olika tips för att få in positivitet - och eftertanke! i vardagslivet är ju bra. Vokaltestet, som man alltså kan göra som en liten tankeövning för sig själv, handlar om att komma ihåg vissa vokaler och frågor som kan knytas till dessa:

A. Har jag gjort något för Andra idag?

E. Har jag gjort något för Egen del idag?

I. Finns det något jag klarat av att Inte göra idag?

O. Har jag hållit inne några Oförlösta känslor idag?

U. Har jag varit Ute (eller inne) och rört på mig idag?

Y. Yes! Hände det något positivt idag?

(Som nordbo och svenskspråkig undrar jag vad som hände med å, ä och ö. Nån dag när jag har mera energi ska jag hitta på kreativa frågor som kan knytas till dem!)

Mitt vokaltest för idag:

A. Jo, jag skulle se det som att största delen av mitt jobb handlar om att göra saker för Andra. I dag har jag t.ex. skrivit feedback på några av mina studerandes planer för temaseminarieuppsats. Jag tänker att jag gör något för Andra när jag undervisar och handleder. 

E. Ähum... Ätit :D Och unnat mig min sedvanliga minst-en-timme-om-det-alls-låter-sig-göras i soffan med stickning och ljudbok. 

I. Öh? Det borde alltså vara något som jag föresatt mig att INTE göra. Jag antar att det inte funkar att säga att jag inte rökt, eftersom jag inte brukar röka och inte heller anser att det är någon utmaning att låta bli. Jag har inte svurit och inte blivit osams med nån, inte slagit nån... men jag har inte heller problem med att jag skulle bruka svära, bli osams eller slåss. I är alltså en rätt onödig vokal för mig i det här sammanhanget. Jag får lägga den på minnet och försöka återkomma när jag märker att jag kan avstå från något dumt!

O. Öh igen... Nä, det tror jag inte. Så terapeutad och genomdiskuterad som jag blivit under de senaste åren tror jag inte att jag bär på särskilt många, eller särskilt markanta oförlösta känslor. 

U. Jep. Jag har promenerat till och från jobbet, sammanlagt ungefär 5 km. Och så har jag hållit 60 minuter zumba fitness. 

Y. Jag träffade en av mina kära före detta arbetskamrater, det kan anses som YESS! 

Det här kan jag nog göra flera gånger för mig själv, men då ska jag lägga till å, ä och ö ;)

I dag lyssnade jag på podden Söndagsöppet med Silje och Christina. Temat var mens. Jag har skrivit om mens tidigare också, och det har flera andra bloggare också gjort, bl.a. Caroline. Hursomhelst är det ett ständigt aktuellt tema för oss kvinnor, så jag kan gärna skriva några ord om saken igen, med risk för att jag upprepar mig. 

Det förvånar mig att unga flickor fortfarande tycker att det är genant att tala om mens. Jag funderade förstås på mina egna erfarenheter när jag lyssnade till berättelserna. Och det kan ju faktiskt hända att det är annorlunda nu, då barnen går längre i det som kallades lågstadiet (vad heter det nu, förresten? Den grundläggande utbildningen, men mer?) än de flesta gick i det som kallades folkskolan när jag var barn (jag vet, det var på dinosauriernas tid, ungefär). Vi började alltså i läroverk som 11-åringar, och då gick vi i samma skola som 18-åringarna som skulle skriva studenten. 

Hursomhelst, jag minns faktiskt inte att det skulle ha varit pinsamt att tala om mens med andra flickor. Nog att man smög med sina bindor osv., men jag skulle nog tänka mig att det var att man inte ville att pojkarna skulle se dem. Inte att man brydde sig om ifall andra flickor såg att man hade bindor i väskan. Men kära hjärtandes vad genant jag tyckte att det var sen långt senare i livet när jag måste upplysa min pojkvän om att jag hade mens *ryys*

Pinsamt var det i alla fall på sätt och vis att vara sent utvecklad. Jag minns då jag var 12 år, och vi stod utanför klassen och en av flickorna frågade av alla i tur och ordning om vi använde tamponger. - Nej, svarade jag synnerligen sanningsenligt, när frågan väl kom till mig. - Nä, hon har ju inte ens fått mens än, flinade min "kompis" som själv nyligen fått mens. Och alla flickorna skrattade. Det var inte kul. 

Jag var 14 då jag fick mens. Det måste ju ha varit samma sommar som jag gick i skriftskolan. Jag vet att jag hade med mig bindor både till skriftskollägret och när jag var på ridläger sommaren innan, det var mamma som sa att det var säkrast, då man aldrig vet när det börjar. 

Mamma råkade vara borta, var hon nu var, när jag fick min första mens, så jag fick lov att berätta det för pappa. Och pappa sa sakligt och vänligt att det var viktigt med hygien och att byta bindor tillräckligt ofta, och att jag fick tala mera med mamma om det sen. När hon kom varifrån-hon-nu-hade-varit och jag berättade, kramade hon om mig i bästa "välkommen till vuxenvärlden"-stil. Jag blev bara irriterad. Som på det mesta den där tiden. Usch, vad otrevlig jag var. Och jag hatade att bli mens och att få bröst och att bli "tjock" ( = få kvinnliga former). Tjock var jag inte. Men jag gick upp 10 kg på ett drygt år, från sisådär 38 till 48 kg och det kändes gräsligt. 

Annars, i podden diskuteras en artikel som handlar om ifall man borde få vara borta från jobbet om man har svår mensvärk. Jag kan ju passa på att påpeka att det får man. Om man har så ont att man inte kan jobba, får man sjukledigt, oavsett orsak. Men, i regel försöker läkaren också hitta något som lindrar så att man ska kunna jobba och leva som vanligt och slippa de värsta smärtorna. Ofta hjälper det med p-piller, och sen kan man pröva med olika receptbelagda värkmediciner, som helst ska tas innan värken riktigt hinner komma igång. (Jag är utbildad barnmorska och har träffat många med mensvärk, samt själv haft värkmedicin på recept av den orsaken.)

Själv fick jag som 40-åring en hormonspiral insatt, inte för att jag ville ha preventivmedel utan för att jag hade så vansinnigt ont då jag fick mens och min mage tog stryk av all värkmedicin. Oftast blir mensvärken lindrigare efter att man fått barn, men för mig var det snarare tvärtom. 

Och nu väntar jag bara på att slippa eländet, kom igen, Moder Natur, inte ska jag ha fler barn nu då jag är 53, varför i all sin dar ska jag ha mens då? Spiralen togs bort i höstas, eftersom hormonprover visade att jag inte längre är fruktsam. Och så hölls menseländet borta i fyra månader (längst hittills, ibland har det gått 3,5 månader)  men kom igen med förnyad styrka. Utan vidare värk, dessbättre. Hoppas det var sista gången. 

Bilden har jag snott från http://intl.target.com/p/always-ultra-thin-slender-pads-36-count/-/A-13369117?lnk=rec|pdp|related_prods_vv|pdpv1 

Såna här med vingar är absolut bäst om du frågar mig! Menskopp har jag inte provat, jag tycker det låter krångligt och kladdigt, och tampong har inte passat mig eftersom jag har haft så sparsam mens och är så infektionskänslig. 

sömnstatistik

En intressant "bifunktion" med pulsklockan jag köpte för en dryg månad sedan (Polar M400, inlägget är inte sponsrat av Polar) är att den på något konstigt sätt vet när jag sover, om jag sover med klockan på armen. De första nätterna kändes det lite störande med klocka på armen, men jag vande mig fort. Jag antar att den har nån form av rörelsedetektor, så att den känner när jag är i vågrätt läge, och att jag rör mig mycket eller lite, eftersom den tror sig veta när jag sover "rofylld sömn". 

Man laddar över data från klockan till sin dator eller till sin telefon (det senare behagar krångla, men jag tror att det helt enkelt är så att min iPhone dessvärre börjar bli för gammal - come on, den är  bara TVÅ ÅR - så att den inte riktigt orkar med alla nymodigheter), och så kan man se statistik över det ena och det andra. 

De som känner mig eller har följt med min blogg en längre tid vet att sova är nr 1 i mitt liv. Efter utbrändheten, när jag funderade på vilka fem saker jag vill satsa på då jag överhuvudtaget började orka röra på mig mer än det allra nödvändigaste, blev det "sova, äta, träna/motionera, handarbeta och läsa/lyssna på ljudböcker". Allt eventuellt annat gör jag i små portioner om  och när jag orkar. 

Och klockans statistik visar att jag lyckas hålla det där med sovandet rätt bra. 

Så här ser mars månads "sovstatistik" och lite till ut. Jag har lovat mig själv, att jag de allra flesta kvällar, om det alls låter sig göras, ska gå och lägga mig senast nio timmar innan jag ska stiga upp. Detta för att jag ska kunna känna mig lugn och förvissad om att jag får sova minst 7-8 timmar, så att jag ska orka med följande dag. Jag har aldrig kunnat somna direkt jag lägger huvudet på kudden. Antagligen är en del av de ljusblåa staplarna tid då jag ligger och slappnar av och väntar på att somna. 

Vissa nätter har blivit i kortaste laget, men i snitt har jag legat/sovit  9 timmar och 11 minuter per natt, vilket motsvarar mina målsättningar. De där morgnarna då jag farit till gymmet för att hålla spinning kl. 06:45 har nätterna blivit lite kortare, det är inte alltid så lätt att komma sig i säng över 9 timmar före kl. 05:30... i synnerhet inte om man har födelsedagskaffe i familjen som i torsdags... Natten mellan måndag och tisdag blev också lite kort, men då kände jag mig ovanligt pigg på måndag kväll och ville så gärna sitta och sticka lite längre. 

Om någon undrar vad som föranleder "inaktivitetsstämplar", så är det om man sitter för länge. Polaren gillar inte sittande. Ligga eller stå eller röra på sig får jag göra utan att den klagar, men om jag sitter i en timme piper den till och säger "dags att röra på sig". Det lär vara bra att sträcka på benen då och då, men det låter sig inte alltid göras efter en timme, och ibland har jag helt enkelt inte lust att lyda :)

Jag kunde inte låta bli att fnissa åt en notis (eller vad det nu heter, jag lär mig aldrig de där begreppen) i Vasabladet, där japanska råd från 1927 om hur man skulle kunna leva i 200 år hade listats. Nr 5 på listan lyder "sov minst sex, högst sju och en halv timme varje natt. För öppet fönster och i mörkt rum."

Fönstret är oftast öppet, men jag sover alltså alltför mycket för att leva länge. Vem bryr sig, hellre sover jag mera och orkar leva bättre de år jag har kvar ;)