nytt år, nya möjligheter

Fast nya möjligheter har man väl alltid, bara man ser dem. Men, jag gillar ju måndagar, eftersom de känns fulla av oanade möjligheter och ger en känsla av nyfiken förväntan, och visst är det på samma sätt med ett nytt år. Vad kommer att hända under det nya året?

För övrigt ger jag inte mycket för mina bloggläsares fjärrskådargåvor :D jag har fortfarande inte hittat det där förbaskade kvittot på pulsklockan. Vilket påminner mig om att jag ska försöka än en gång med att ladda den och se om den besinnat sig nu då den fått vila i frid i ett par veckor. Den har TVÅ ÅRS garanti, läste jag på förpackningen, som jag har i behåll... och det var i början av februari som jag köpte den, enligt bloggen. 

Det jag absolut ser mest fram emot under 2017 är Personal Trainer-utbildningen, som börjar den 20.1. Mindre än två veckor kvar! Det ska bli spännande att se vad jag ska få lära mig, vilka mina medstuderande är, hur det kommer att kännas att vara studerande samtidigt som jag jobbar som lärare... Visst, det sistnämnda gjorde jag ju också när jag gick rektorsutbildningen, så det blir inte helt nytt. Men den utbildningen försiggick i Academill, där jag också jobbar, så det blir ändå helt annorlunda att vara studerande vid Norrvalla. Och Solvalla, vissa moment i utbildningen är gemensamma för Norrvalla och Solvalla. Om jag har räknat rätt är det tre gånger jag ska dit, och dit har jag aldrig varit, så det blir också en ny upplevelse. 

Marion frågade vad FISAF står för, jag ska ju bli FISAF Personal Trainer, och pinsamt nog kunde jag inte svara, fastän jag nog läst det i något skede. Ännu pinsammare nog har jag redan lyckats glömma det, så jag får kolla en gång till: Federation of International Sports, Aerobics and Fitness. (Det var "federation" jag hade glömt nu.) 

Efter den första delen av utbildningen kan man kalla sig Fitness Assistant, och har "kapacitet att fungera i gymvärlden med att instruera ”vanliga” ”friska” människor". På många sätt har jag ju den kapaciteten redan, men jag är rätt okunnig när det gäller att använda gymmaskiner, så jag ser fram emot att få lära mig mera om det. Planera program där man använder sig enbart av kroppsvikt och eventuella tillbehör som hantlar, gummiband osv. kan jag redan, men det går givetvis alltid att lära sig mera och att få nya tips och mera kunskap också om sånt! 

Nå, det är ju inte 20.1 än, så visst ska jag hinna vara med om trevliga saker före det också. I morgon har jag spinning och bodypump som vanligt, och så kör den ena av mina måndagszumbagrupper igång efter jullovet. Den andra gruppen får lov att vänta en vecka till pga. utrymmesproblem. 

Tisdag blir det vanligt ÅA-jobb, med full rulle eftersom jag dessvärre får börja med att ta igen det jag missade under julveckan, då jag var sjuk. Onsdag morgon kör jag igång med tidig morgonspinning, jag har bytt det där med varannan fredagsmorgon till varannan onsdagsmorgon pga. att PT-utbildningens närstudier är förlagda till fre-sö. Sen blir det ännu en vanlig arbetsdag vid ÅA, utan kontaktundervisning ännu, det tar ett par veckor tills jag har nåt sånt. Ingen spanska på kvällen, vi börjar först följande vecka. Men det skulle vara dags att göra missade läxor så småningom... :)

Torsdag ska jag på Fustra-träning och hoppas att jag inte har styvnat till alltför mycket under ledigheten. På kvällen inleder jag min Arbiszumba i Sundom. Fredag är ledig dag. På lördag ska jag delta i lanseringen av Bodypump-program nr 100 vid Sports gym, och på söndag är jag ledig. 

Härligt med omväxlande veckor, och viktigt med lediga dagar! Välkommen, 2017!

Vonnes adventskalender lucka 11 - du är värdefull

Igen uppmanar den alternativa julkalendern till något jag inte kan göra idag. "Lämna en anonym lapp med ett glatt budskap någonstans, typ "Du är värdefull". Eller, visst kan jag göra det, men eftersom jag är hemma idag, och behöver få vara hemma, blir det inte särskilt anonymt om jag lägger fram en sån lapp. 

Hursomhelst, det här för mig tillbaka till det jag skrev i lucka 7, om den fina julkalendern vi har på mitt ena jobb, det vid Ladies Club & Spa. Hittills har jag fått fyra fina, glada budskap att värma mitt hjärta med <3 andra="" blir="" de="" dem="" glada="" har="" hoppas="" jag="" lapparna="" lika="" nbsp="" p="" skrivit="" till="" ver="">

ett steg framåt, och ett till

Det första steget: en preliminär hemsida för mitt företag Wonnes wellness. Titta gärna in och ge feedback! Hemsidan är gjord av Maria Norrlin-Asplund, som har företaget Celma, och fotografierna är tagna av Maria Frände, som bloggar om finheter, vardag och foto under signaturen Tidstjuven. Tack till er för all hjälp!

Nu är det bara att spinna vidare, hö hö (foto: Maria Frände, plats: Wasa sports club/Ladies club & spa)

Och tusen tack till Michaela och Malin, som via sin Projekt framgång-podd och sina bloggar har inspirerat och stöttat mig att komma så här långt! Pussar och kramar till er <3 att="" br="" en="" er="" f="" fattat="" fin="" hade="" hemsida...="" inte="" jag="" med="" nbsp="" nog="" riktigt="" t.ex.="" till="" utan="" vitsen="">

Så småningom ska det väl bli en aktiv blogg på hemsidan också. Om välbefinnande. Jag ska peta in den på fb-sidan för Finlandssvenska bloggare när det blir aktuellt. 

Det andra steget: mitt bokmanuskript har fått positiv feedback. Hm, Scriptum har manuskript-deadline den 31.10. Hinner jag? Vi får se!

företagsam höst

Hösten har kommit igång, och jag med den, skulle man kunna säga. Flera av sommarens aktiviteter och föresatser har legat lite på is. Men, så ska det få vara. Jag håller fast vid tanken om att inte ta stress för det ena eller det andra. Att ta en sak i taget. Att sova, äta... ja, ni som känner mig eller brukar läsa min blogg vet vilka fem (sex) saker jag prioriterar. 

September har verkligen varit en aktiv månad för mig. Så aktiv att jag känner det som att "vad jag än blir inbjuden till och av vem i oktober så kommer jag att tacka nej". Vi får se hur det blir med den saken. 

Vad har jag gjort i slutet av augusti och hittills i september?

I månadsskiftet augusti-september hade jag en riktigt omväxlande vecka, då mina egna gym- och jumppatimmar inte ännu kört igång. Jag hoppade in och höll sex timmar vid Sports gym: RPV, spinning, bodypump, spinning igen, core och stretching. Jag var med hunden till veterinären för den årliga vaccineringen och hälsokontrollen. Hon var jätterädd, hunden alltså, det är hon alltid när man är hos veterinären, men allt gick bra och veterinären klagade inte på hennes vikt *puh*. Lite tandsten hade hon, men det behöver inte åtgärdas än. Och man behöver inte hålla på och borsta hundens tänder. Tur, för det har jag inte gjort. 

 

Här har jag snott Sandra Holmängs foto, jag fick stylingshoppa med henne via Voga Styling, det var en trevlig upplevelse. För några dagar sen hade vi också en smink- och fotograferingssession, jag väntar med spänning på att få bilderna :) Det var jättekul att agera fotomodell. Förr tror jag att jag skulle ha varit väldigt nervös inför en sån sak och känt mig obekväm, men efter allt poserande som sambadansare är jag så van vid att bli fotad i tid och otid att det liksom inte bekommer mig längre. 

På jobbet har jag hållit handledningar, suttit på möten, filat på en konferensposter, skrivit på artiklar och förberett undervisning. Jag börjar min undervisning i klass först på tisdag. Hittills har det till min lättnad gått riktigt bra att jobba två hela dagar i stället för tre sextimmars dagar. 

Och så har jag ju filat på mitt nystartade företag, Wonnes wellness. Jag ska få hjälp med att göra en fin hemsida så småningom, men jag började iaf med en blygsam facebooksida för att ha någonting att visa upp. Wonnes wellness ska byggas upp under ett och ett halvt år, dvs. den här höstterminen plus 2017, då jag ska gå Norrvallas FISAF Personal Trainer-utbildning. Sen får vi se om företaget blir min huvudsyssla eller fortsätter att vara en bisyssla. Jag har skaffat bokförare, konto, nytt avtal med gymmet (fakturera i stället för att vara timanställd)... och vad mera? Funderat, antecknat och funderat igen. Och gått på reikikurs! Jag kan alltså även ge reikigrundbehandlingar nu. Reiki är lite som massage, fast "snällare", fungerar lugnande och hjälper kroppen att läka sig själv. Att slappna av och sova bättre, t.ex. Beröringen kan också verka smärtlindrande. 

När man ska starta ett företag ska man räkna upp vad företaget kan komma att syssla med, vilket inte är det enklaste. Så det är bäst att dra till med så mycket som möjligt. Inte begränsa sig, ifall man inte vill vara väldigt begränsad, förstås. Så här står det i utdraget ur handelsregistret:

Multibransch. Hälso- och motionstjänster: gruppträningspass, individuella träningspass, friskvård; hälsorådgivning, stödjande/vårdande samtal, kompletterande vård såsom reiki, massage m.m.; föreläsningar, egenproducerat material (skriftligt, filmer m.m.), konsultuppdrag, aktionsforskning; e-tjänster såsom kostrådgivning, stödjande/vårdande samtal, motionsrådgivning m.m. 

Se där har jag något att bita i. Nu är det "bara" att marknadsföra sig och få kunder, eller nåt. Jag har ju redan mina gruppträningspass, fem varannan vecka och sex varannan vecka förutom extra inhopp då och då. Men jag har inte någon individuell kund än, även om flera har visat intresse. 

Priser, då? Det jag hittills har fastslagit, på basen av vad jag har sett att andra företag tar för liknande tjänster, och på basen av att jag inte är momsskyldig (än iaf) är:

• e-tjänsterna kostar 100 €/mån, då ingår planering och uppföljning av t.ex. kost- och motionsråd
• Reiki-grundbehandling kostar 35 € och kan utföras hemma hos mig eller hemma ho kunden. 
• Den övriga prislistan är under planering. 

Hittills har företaget bara haft utgifter, inga inkomster... men snart ska jag skriva min första faktura. Den största utgiften var för en musikspelare, sen har jag också betalat för reikikursen och beställt ett massagebord. Det är spännande tider jag lever i! Men jag tar en dag och en sak i taget, det finns hur mycket som helst att göra också fastän det är en liten bisyssla för en person. 

ångest över att återvända?

Nä, faktiskt inte. Nu är det ju inte riktigt hel-dags för mig än, jag återvänder till ÅA först den 16.8. Men i morgon bitti kl. 06:45 sparkar jag igång med spinning vid Wasa sports club, närmare bestämt vid Ladies club & spa. Och vet ni, det känns faktiskt inte ett dugg ångestladdat.

Lite rampfeber kan jag fortfarande ha ibland när jag ska hålla ett motionspass. I synnerhet om det är länge sen sist, och jag ska hålla koreografiberoende pass som Bodypump eller Zumba Fitness. Men spinning, där är det inte hela världen om jag av misstag sitter ner när jag hade planerat att vi ska stå eller tvärtom. Det är jag som bestämmer, och det är tillåtet att improvisera. Skönt. 

Jag antar att jag kommer att ha en grym träningsvärk under veckoslutet, då jag inte suttit på en spinningcykel (eller annan cykel heller, för den delen) efter midsommar. Men, det är smällar man får ta, och träningsvärk är övergående. 

Jag har funderat en hel del på den där återvända-till-jobbet-ångesten som folk tydligen har, eftersom det skrivs en hel del om den i diverse media. Faktum är att jag inte kan minnas att jag skulle ha haft ångest just för att återvända till jobbet efter semestern. Lite pirrig förväntan, jo, men inte ångest. 

Däremot har jag nog haft varje-morgon-när-jag-ska-till-jobbet-ångest. I synnerhet under de år då jag bytte jobb eller hoppade in som vikarie då och då. Och den ångesten var relaterad till prestation. Kommer jag att klara av jobbet idag? Kommer folk att tycka att jag gör ett bra jobb? Tänk om det händer något allvarligt, som är mitt fel? 

Det kan ju hända att såna här tankar är extra påträngande då man har jobb där man faktiskt kan åstadkomma skada, vilket jag har haft, både när jag jobbat som lantbruksavbytare och när jag jobbat inom vården. I värsta fall kan nån (djur, människa) dö, om man ställer till det riktigt dumt. Eller så kan man själv bli skadad - t.ex. sparkad av nån rädd ko eller få på käften av nån arg patient. 

Livsfara har däremot inte funnits eller känts akut i mitt nuvarande jobb, varken för mig eller för mina studerande. Ok, det förekommer skolskjutningar i världen, men jag har aldrig gått omkring och varit rädd för såna. Däremot har jag nog haft jobbångest även i detta jobb. Inte för att återvända från (sommar)semestern, då har man hela läsåret framför sig och all tid i världen, känns det som, åtminstone för mig. Mera under intensiva perioder med deadline på deadline, då jag vill gå att lita på och orka och hinna hålla det jag lovat. 

Hursomhelst, varför skulle man ha ångest för att komma tillbaka efter semestern? För att man haft för kort ledighet och fortfarande känner sig utarbetad? För att man inte tycker om sitt jobb? För att man tror att man presterar dåligt? För att man ogillar sina arbetskamrater eller sin chef? För att barnen ska till dagis och de kommer att vara trötta och sura innan de blir vana att stiga upp igen? Eller? 

Kan nån berätta för mig vad det är som känns angstigt? 

det där med att starta ett företag

Jag vet ju inte ännu säkert om jag ska starta ett företag, men chansen/risken är stor att det blir så, om jag ska kunna jobba som Personal Trainer så småningom. Det finns redan rätt många PT:s "out there", så det är inte helt lätt att få en sådan anställning. Det finns kanske inte heller hur många kunder som helst att s.a.s. dela på. För visst kostar det. Som ordstävet säger, "smakar det, så kostar det". Och smakar, det gör det, kan jag säga av egen erfarenhet. Gruppträning och motion på egen hand är mycket bra, men det är ännu mer inspirerande att ta hand om sig själv och sitt välbefinnande när man får individuella råd och stöd. 

Bortsett från just den där kommande PT-biten, vet jag faktiskt inte ännu om det är bättre att ha ett företag och/eller att vara anställd. Jo, det är bättre att vara anställd, anser jag (åtminstone för mig), om man har ett enda jobb och en enda arbetsgivare. Då är det arbetsgivaren som har det ekonomiska ansvaret, och arbetstagaren gör det hen ska, får lön och andra förmåner och så är det bra med den saken. Alla sociala avgifter är ordnade, arbetshälsovården är ordnad (den varierar, men den ska vara ordnad på något sätt), vecko-  och semesterledigheter ordnas osv. 

Men, om man som jag planerar, vill jobba mera fritt och med flera arbetsgivare/samarbetspartners, då? Föregående läsår hade jag två arbetsgivare, universitetet och gymmet. Året innan var det universitetet och vuxeninstitutet som gällde. Inga problem där, än så länge i alla fall. Det som kanske är mest förargligt med ett sådant arrangemang är att lönen för gympatimmarna räknas som biinkomst, och alltså har en högre skatteprocent. Jag får förstås skatteåterbäring då i stället, och det är väl vackert så, men det känns onekligen lite snopet då ca hälften av gympalönen försvinner som sociala avgifter och skatter. Trots att jag är tacksam över att slippa hålla reda på att skatten och pensionsförsäkringen är betalda. 

Följande fråga blir då hur det skulle vara om jag inte skulle ha någon fast anställning alls, utan bara frilansa. Det skulle nämligen vara fullt möjligt. Jag har min delinvalidpension, så jag är inte ställd på bar backe. Men, den begränsar också naturligtvis hur mycket jag får/behöver jobba, vilket är en viktig del av det hela - om jag är konstaterad partiellt arbetsoförmögen ska jag ju inte förivra mig och börja inbilla mig att "orkar jag med det, så orkar jag med det" tills det blir en krasch igen. Oberoende av om jag är anställd eller frilansar, måste jag hålla reda på att det inte blir för mycket. 

Frilansar jag, skulle jag alltså bl.a. kunna jobba som timlärare inom universitetsvärlden. Få undervisa i sånt som jag kan, utan att behöva ha det där helhetsansvaret med grundläggande planering och utveckling av kurserna. Jag skulle få koncentrera mig på att utveckla min egen undervisning. Och så skulle jag kunna fortsätta att hålla gympatimmar för olika arbetsgivare. 

Nu kommer vi till de osäkra momenten: 

• Vill nuvarande och andra tänkbara arbetsgivare fakturera mitt presumtiva företag, eller vill de att jag är timanställd? Jag har hört att det varierar, att vissa t.ex. inte vill fakturera enmansföretag inom träningsbranschen, utan vill betala lön i stället. 
• Hur fungerar det då man har ett företag? Stämmer det, som jag har fått för mig - att man då t.ex. kan bestämma sig för att ta ut en viss lön per månad ur företaget oberoende av den aktuella omsättningen (förutsatt att företaget har tillräckligt med pengar på kontot för att kunna betala ut lön)? Det skulle ju onekligen underlätta, med tanke på att jag bara får förtjäna xxxx € per månad. Och jag vet inte hur Keva följer upp detta, om det är ok att förtjäna t.ex. xxx7 € en månad, fastän det skulle vara 7 € över gränsen, bara jag förtjänar 7 € mindre en annan månad under samma år. Det måste jag ta reda på. 
• Och sen har vi alla de där förmånerna som jag kanske blir utan, eller som åtminstone känns osäkra och bör kollas upp - hur går det med alla möjliga faciliteter vid universitetet, vad har jag tillgång till; hur ordnar jag min arbetshälsovård; vad blir det tänkta värdet av de förmåner jag går miste om (inte bara ekonomiskt, utan också immateriellt) - går jag miste om dem? Alltså, t.ex. sånt som att jag får träna gratis när jag är gymanställd eller delta gratis i en kurs vid vuxeninstitutet då jag är timlärare osv. 

Allt det här, och mycket mer därtill borde jag få reda på. Kanske det ändå är bäst att låta företaget enbart omfatta PT-verksamheten? Det lär vara så att om man omsätter högst 5000 €/år, så är man inte momspliktig, och då blir det enklare... 

Se där något att fundera på! 

sommarlov

Svisch, så har min första sommarlovsvecka passerat. Det här skrev jag för en vecka sen, torsdagen den 23.6 när jag packade ihop och satte kommatecken för arbetsuppgifterna: 

Det känns onekligen skönt. Den här första veckan har gått åt till att fira midsommar, vara hemma en måndag och.... ja, vad gjorde jag då? Tvättade kläder och ställde till födelsedagskaffe. Mellansonen fyllde 21, och vi firade honom och hans storebror som fyllde 29 den 21.6 med en liten kaffestund för Familjen. Äldsta sonens och dotterns sambor var också med. 

På tisdag for jag till mina föräldrar i Öja för att hinna umgås med dem innan jag skulle gräva ner mig i skären för att inte dyka upp förrän i augusti. Tror jag. Man kan ju aldrig veta vad som inträffar som tvingar mig i land. Men annars har jag tänkt bo här som en annan Robinson Crusoe och låta Familjen komma hit med mera vatten, kläder och mat ibland. 

Tisdagen förgylldes av en caféträff med några av mina kära musketantvänner. Vi träffades i Jakobstad, närmare bestämt Skorpans uteservering och åt glass. Jag har hört om den goda, hemlagade Skorpanglassen, och nu fick jag också konstatera att den är god. Inget foto, jag slurpade i mig den utan att tänka på att fotografera först. Det lär vara så att de har lite olika smaker från dag till dag. Jag ville ha kokosglass, som fanns på listan, men den var slut. Så det blev lakritsglass och kaffeglass i stället. Mmmm. 

(OCH kaffe och kanelbulle efteråt. Det borde ju räcka med antingen glass eller bulle, men...)

I går var mina föräldrar och jag helt oförhappandes på en hemkonsert hos mina föräldrars granne. Det var verkligen en fin konsert, med klassiskt gitarrspel och sång. Klassisk musik, visor och psalmer. En fin stund.

Och NU är jag äntligen i mitt paradis i skärgården. Jag VILL så mycket, bara roliga saker. 

I morgon ska jag ta itu med revideringen av mitt romanmanuskript. Jag är ju faktiskt författare redan, till facklitteratur, men inte till skönlitteratur. Nå, jag har väl fått en dikt publicerad i Vasabladet för många, många år sen. Och tvingat på mina bloggläsare en och annan dikt och anekdot. Men romanformatet är någonting nytt. Michaela, som också tycker om att skriva, tipsade mig om att skaffa post it-lappar med olika färg som hjälpmedel för att sortera hur de olika bokpersonerna ska utvecklas under bokens gång. Jag glömde förstås att köpa hem post it-lappar, märkte jag när jag skulle packa inför skärifärden, och inte hittade jag några lappar i skrivbordslådan heller. Men så råkade jag hitta en trevlig liten anteckningsbok, som jag fick från Studentlitteratur då jag fick mitt första bokkapitel i en Studentlitteratur-bok publicerat. Den kommer säkert väl till pass nu! Och den innehåller faktiskt post it-lappar också!

 

Fast ikväll blir det nog inget skrivet. Lite gröt, och så ska jag lägga mig. Jag är så trött, och sova är alltid nummer 1 :)

Förresten har jag varit till frissan idag också. Till Stina, som jag blivit bekant med via bloggandet, och som är Carolines mamma. 

Det är svårt att fotografera sitt korta hår själv *LOL*

Men jag blev nöjd!

lycklig

I går läste jag till min stora förtjusning ett meddelande om att jag får börja på Norrvallas FISAF Personal Trainer-utbildning i januari 2017. Ni anar inte hur glad jag blev. Tydligen gör det inte något att jag är i äldsta laget. Man MÅSTE ju inte vara ung för att vara gruppinstruktör, inte heller för att vara PT.

Bild från Wasa Sports Clubs hemsida (uff, vilket Pepsodent-flin)

Nu återstår det att se hur det blir med PT-jobb och andra sysslor sen efter avslutad utbildning, som tar ungefär ett år. Det kan hända att jag blir befriad från vissa delar av utbildningen, eftersom jag har så många utbildningar och så mångsidig arbetserfarenhet från förr. Det ska vi tydligen återkomma till sen när det blir dags. Plus att jag eventuellt ska medverka som lärare på ett hörn av utbildningen :)

Jag vill så gärna hjälpa andra att må bra och hitta glädjen i att röra på sig

Min tanke hittills har varit att jag eventuellt skulle fortsätta att jobba en del vid ÅA, fast kanske inte som fast anställd längre, utan som timlärare eller med begränsade uppdrag. Plus att jag skulle jobba som instruktör och PT, antingen som anställd och/eller med någon form av företag.

Att jag själv gillar att röra på mig råder det väl inget tvivel om (längst till höger, LOL)

Det lär vara så att om man har ett litet företag, som inte omsätter mer än 5000 € per år, så är man inte momsskyldig och då är det mycket enklare att skaffa sig och ha ett "toiminimi", vad det nu kan heta på svenska. Enmansföretag? T.ex. om jag bara skulle ha några få PT-kunder per år.

Komsi komsi, och träna med mig <3 br="" style="-webkit-user-drag: none;">

Men, det finns mycket kvar att fundera på. "Mitt" gym tar en stor avgift av utomstående PT:ar som kommer med sina kunder till gymmet. Det är förståeligt, de har ju egna PT:s och vill förstås att kunderna ska anlita dem. Kan jag bli anställd som PT eller få ett vettigt samarbetsavtal med något gym? Eller ska mina kunder få PT-rådgivning på annat sätt och träna själva? Jag vet inte. Det lär visa sig.

Hursomhelst, jag är överlycklig. Lev din dröm, och låt inte t.ex. en deltidspensionering av hälsoskäl eller annat stå i vägen för den... Det finns saker jag inte kan längre, men det finns fortfarande saker jag kan! Och det kan du också <3 p="">

karriärlistan

Vad passar väl bättre en kväll då jag tänkte att jag än en gång är för trött för att skriva något blogginlägg än att fylla i en färdig lista, som jag hittade hos Michaela. 

Vad ville du bli när du var liten?

Damfrisörska (jo, det hette så på den tiden). Frisör, skulle man säga nu. Den drömmen höll i sig ända upp i högstadiet. Varvad med sjuksköterska ibland. Sjukskötare, heter det i Finland numera. (Jag är faktiskt bl.a. leg. sjukskötare, men inte frisör.)

Vad trodde du att du skulle bli när du var tonåring?

Klasslärare. (Jag gick ett år på klasslärarlinjen innan jag insåg att det var det sista jag ville bli.)

Gick du någon nischad gymnasielinje?

Nej, det fanns inte såna i vårt gymnasium. Tidigare hade det funnits t.ex. språklinje, och då skulle jag ha valt den. Om jag skulle gå i gymnasiet nu skulle jag välja IB. 

Vad hade du för betyg?

Bra. Jag minns inte medeltalet, typ 8,7 kanske? Och laudatur som medeltal på studentbetyget, man fick sånt på den tiden. 

Vilka var dina bästa och sämsta ämnen?

Språk var bäst. Jag tror att jag har 9 i alla språk på avgångsbetyget från gymnasiet (dvs. modersmålet svenska, finska, engelska, tyska och ryska). Matematik var sämst. Jag hade visserligen 8 (tror jag), men dum som jag var skrev jag kort matte i studenten och fick B (näst sämsta betyget, pinsamt). På den tiden fick man välja om man skrev realämnen eller kort matte som obligatoriskt, jag skrev realen som obligatorisk och korkat nog kort matte som frivilligt ämne. Jag skulle ha skrivit ryska i stället!!!!

Utbildade du dig efter gymnasiet?

Ja. Mitt första yrke är kontrollassistent. Det är en person som åker runt till mjölkgårdar, tar prov på mjölken och gör upp planer för vad kossorna ska äta för att mjölka och må bra. De övriga utbildningar jag har (förutom det där klassläraråret) har jag gått som s.k. vuxenstuderande. Men jag jobbade aldrig som kontrollassistent, det finns så få såna jobb. I stället jobbade jag som lantbruksavbytare.

Vilket var ditt allra första jobb? 

Hjälpledare på söndagsskolläger, om jag minns rätt.

Vad har du mer haft för yrken?

Sjukvårdsbiträde, jordbrukare, primärskötare, vårdare, butiksbiträde, barnmorska, ansvarig sjukskötare, forskningsbiträde, forskningsassistent, avdelningsskötare, stipendieforskare, doktorand, universitetslärare och gruppträningsinstruktör. Typ.

När hamnade du i den banan du är i dag?

Det beror på hur man tänker. Jag började studera vård 1994, vårdvetenskap 1996, och hade min första anställning vid ÅA (som praktikant) 1999. 2001 blev jag färdig magister i hälsovetenskaper, och påbörjade forskarstudierna 2002. Nu har jag jobbat vid ÅA sedan 2006, som universitetslärare sedan 2007.

Om frågan gäller gruppträningsinstruktörskapet, så började jag ca 2002, men hade ett uppehåll på några år under 2000-talet. Nu har jag hållit på sen 2012. 

När visste du att du var på rätt väg?

Vet jag det?

Vad brukar du få höra att du är bra på i ditt jobb?

På att handleda, strukturera och undervisa när det gäller lärarjobbet. Jag är mån om att alla ska förstå. 

När det gäller instruktörsjobbet lär jag vara bra på att ge tydliga anvisningar, också på svenska. Jag instruerar alltså på både finska och svenska (och ibland på engelska) under mina gymtimmar. 

Vilka är dina sämsta sidor på arbetet?

Kanske virrigheten, som inte blivit mindre efter min burnout 2011... jag har dåligt minne och koncentrationssvårigheter. Klarar inte av att vara långa stunder med många människor.

Tre saker du är extra stolt över att ha gjort i ditt jobb:

1. Vridit ur mig en doktorsavhandling trots stora privata bekymmer under den intensivaste skrivperioden. 
2. Att jag fått Studentkårens ros för att jag utvecklat distansundervisningen så bra.
3. Just idag: Att jag idag lyckats bli så gott som klar med en revidering av ett kapitel i en bok som ges ut av Studentlitteratur. Deadline är i morgon. Jag ska hinna sända in det i tid :) 

Och fortfarande ogillar jag begreppet karriär, eller, vi ska säga - det passar inte in på mig. 

jobb eller karriär

Det här temat vet jag att jag har skrivit om tidigare, men, eftersom jag är så dålig på att lyckas kategorisera mina inlägg (suck) lyckas jag ju inte hitta det, så att jag skulle kunna jämföra med vad jag skrev då. Hursomhelst finns det hur mycket som helst att skriva om temat, så jag ber om ursäkt på förhand ifall någon minnesgod läsare tycker att det här inlägget får precis samma innehåll som det förra. Jag föreställer mig att det ändå kan bli lite annorlunda, eftersom tiderna förändras och vi med dem. 

Jag tänker mig att frågan gällande huruvida ett arbete ses som jobb eller karriär (nu bortser jag från oavlönat arbete, typ föreningsverksamhet, talko eller hushållssysslor eller fritidssysselsättningar osv.) i viss mån kan jämföras med Maslows behovstrappa. Och nu bortser jag också från den kritik som riktats och riktas mot olika modeller för behovshierarkier. Trappan är i all sin enkelhet tämligen representativ för ett västerländskt tänkande. Behoven är inte heller fullständigt hierarkiskt uppbyggda, dvs. man måste inte ha föregående trappsteg helt och hållet uppfyllt innan man kan tänka på följande steg, människan kan alltså ha behov på flera nivåer samtidigt. 

1.Grundläggande behov av t.ex. mat, kläder och tak över huvudet. 

Min personliga åsikt är att det är därför jag har ett jobb. För att kunna bidra till familjens försörjning. Om jag inte skulle behöva bekymra mig om den saken, skulle jag inte vara beroende av att ha ett lönearbete. Ett JOBB. Därför är det också en sån lättnad att jag inte är utlämnad åt kravet på att ha ett jobb, nu då jag är halvtidspensionerad pga. partiell arbetsoförmåga. 

Hur förhåller sig det här då till karriär? Faktum är att jag fortsättningsvis kan ha en "karriär", dvs., som jag ser begreppet "karriär" - jag kan avancera akademiskt trots min partiella arbetsoförmåga. Det tar bara längre tid. Men, den där "oförmågan" sätter stopp för karriärutvecklingen i vissa avseenden. Jag kommer aldrig att kunna bli professor, inte heller rektor fastän jag har rektorsbehörighet. Inte professor, därför att jag inte kommer att kunna meritera mig tillräckligt. Nu är det ju så väl, att jag inte heller föreställt mig att bli professor, så det gör inget. Däremot kan det kännas en smula förargligt att jag inte kan bli rektor. Rektorer och andra chefer förväntas nämligen jobba heltid och mer eller mindre vara tillgängliga också när de är lediga. Uff. Tillgänglig när jag är ledig vill jag inte vara. Men det känns lite sorgligt att jag inte kommer att få möjlighet att pröva på att vara en pedagogisk chef. 

Men jag bryr mig inte ett skvatt om att jag inte kan få en organisatoriskt sett högre position. Jag ser det inte som önskvärt i sig. Och det är därför jag ogillar karriärtänkandet. Att det alltså skulle finnas inbyggt i så gott som alla människor att man ständigt vill få mera makt och högre lön. Inte i mig. Såheså. 

Däremot, om man tänker karriärsutveckling som kompetensutveckling, vill jag naturligtvis ha en "karriär". Jag vill lära mig mera, för att också kunna ge ut mera. Oavsett var eller om jag är anställd.

2.Behov av trygghet

Och det här tänker jag hör samman med punkt 1. Trygghet för mig och mina närmaste. Ekonomisk trygghet, men också tryggheten i att inget ont ska hända mig på jobbet. (Vilket förstås ingen nånsin kan garantera. Alla arbetsplatser kan brinna upp, företaget kan gå i konkurs, nån galning kan komma instörtande och börja skjuta hejvilt osv., men risken är ändå inte överhängande för att något av detta ska inträffa.) Att jag ska kunna gå till jobbet utan att behöva vara rädd för att någon ska vara elak mot mig eller att jag ska behöva utföra uppgifter jag inte klarar av. Att jag inte ska behöva använda utrustning som kan ge mig elektriska stötar osv. 

Har det här något samband med karriär? Förhoppningsvis inte. Arbetarskydd och trygghet borde vara till för alla, oavsett på vilken post i organisationen man befinner sig. Här tror jag vi har det väldigt bra i Finland, även om det tyvärr finns arbetsplatser där arbetstagarna inte är trygga på alla plan. 

3.Behov av kärlek och gemenskap

Det är bra om man upplever människokärlek och gemenskap på sitt jobb. Fast lite sorgligt, om människan behöver en arbetsplats för att få sitt behov av kärlek och gemenskap uppfyllt. Ännu sorgligare om hon måste känna att hon får mer kärlek och gemenskap ifall hon kommer högre upp på karriärstegen. Eller för den del, om hon får mindre kärlek och gemenskap när hon kommer högre upp. 

Tyvärr finns en risk för att "högre upp" förvisso kan ge större trygghet, men mindre gemenskap. Det har jag själv märkt små tendenser till, när jag har haft nån form av chefsställning. De som man tidigare upplevt sig ha en stark gemenskap med, börjar plötsligt ifrågasätta både det ena och det andra som man gör. Och man vet inte alltid om de andra vill ha en med på t.ex. picknick med arbetskamraterna. 

Men, visst hör det till att bli ifrågasatt som person när man har en viss post (rätt kvinna på rätt plats?) och att ens handlingar ifrågasätts. Och de allra flesta medarbetare uppskattar om chefen kommer med på picknicken. Tror jag. Dessutom är det väldigt bra om man vågar säga som det är: "Jag kommer gärna med, men jag var inte riktigt säker på om ni vill ha mig med. Jag tänkte att ni kanske kan diskutera friare och ha roligare utan mig." Det kan förstås upplevas som att man går med håven, men jag tror på dialog och öppenhet. Jämställdhet trots att uppgifterna är olika.

Och på tal om kärlek. Jag tycker att det är ren smörja att man inte skulle "få" bli kär i en arbetskamrat. Ännu otroligare, det som jag läste om att man inte vill att medarbetarna ska ha förhållanden för att de då kan börja gräla på jobbet och föra in sina privata bekymmer i arbetsgemenskapen. Jag som levde i den naiva tron att det var för att man inte vill att de ska stå och kramas och glömma bort att jobba :) (Av sig själv känner man andra, jag tyckte att det var underbart "ti arbeit i laag" när maken och jag var heltidsjordbrukare.)

4.Behov av uppskattning

När det gäller jobb, känns det som att behovet av uppskattning är mer grundläggande än behovet av kärlek, tycker jag. Har jag fel? Alltså, alla vill väl att det jobb de gör ska uppskattas? Alla behövs och allas uppgifter är värdefulla på sitt sätt. Ibland märks det tydligast när någon inte längre är kvar pga. omorganisering eller nedskärningar.  

Det svåra är att ge positiv och saklig feedback, tycker jag. Där har de flesta av oss mycket att lära, vare sig vi är i chefsställning eller inte. På vissa jobb arbetar man också så självständigt, att det inte alltid är självklart att man vet vad kollegorna pysslar med. Men jag brukar försöka komma ihåg att föra fram positiv feedback t.ex. från studerande till mina kollegor. Om någon studerande spontant säger att NN:s föreläsning var jättebra, säger jag också det till NN vid tillfälle. Bara som ett exempel. 

(Och lyckligtvis har vi hyggliga studerande, som inte säger till mig att NN:s undervisning suger. Om de ogillar någon detalj i en annan lärares upplägg, kan de föra fram det försiktigt och sakligt, de baktalar oss inte. Jag hoppas också att de är ärliga nog att föra fram kritiken direkt till vederbörande eller i kursutvärderingen.)

5.Behov av självförverkligande

Det här är kanske den knepigaste nivån. Jag antar att ett jobb är bra, om det också leder till en känsla av självförverkligande. Fastän jag tänker mig att man inte behöver ett jobb för att förverkliga sig själv. Inte någon karriär heller. 

Jag har tidigare skrivit om att jag redan har förverkligat mina mål i livet, och att det känns oerhört skönt. Att resten bara är en bonus. Det betyder förstås inte att jag är mål-lös nu. Visst har jag små målsättningar. Men de är inte krav, eller hur jag ska uttrycka det. Alltså, om målen inte uppfylls, tar jag det med en axelryckning. Jag har ingen större lust att satsa särskilt mycket. Det har jag redan gjort. 

Trots det känner jag att det skulle vara synnerligen självförverkligande att få bli Personal Trainer. Inte ett kliv uppåt i karriären vare sig akademiskt, maktmässigt eller lönemässigt - men ett kliv i att få utnyttja min potential! Vi får se hur det går med den saken.