Det här temat vet jag att jag har skrivit om tidigare, men, eftersom jag är så dålig på att lyckas kategorisera mina inlägg (suck) lyckas jag ju inte hitta det, så att jag skulle kunna jämföra med vad jag skrev då. Hursomhelst finns det hur mycket som helst att skriva om temat, så jag ber om ursäkt på förhand ifall någon minnesgod läsare tycker att det här inlägget får precis samma innehåll som det förra. Jag föreställer mig att det ändå kan bli lite annorlunda, eftersom tiderna förändras och vi med dem.
Jag tänker mig att frågan gällande huruvida ett arbete ses som jobb eller karriär (nu bortser jag från oavlönat arbete, typ föreningsverksamhet, talko eller hushållssysslor eller fritidssysselsättningar osv.) i viss mån kan jämföras med
Maslows behovstrappa. Och nu bortser jag också från den kritik som riktats och riktas mot olika modeller för behovshierarkier. Trappan är i all sin enkelhet tämligen representativ för ett västerländskt tänkande. Behoven är inte heller fullständigt hierarkiskt uppbyggda, dvs. man måste inte ha föregående trappsteg helt och hållet uppfyllt innan man kan tänka på följande steg, människan kan alltså ha behov på flera nivåer samtidigt.
1.Grundläggande behov av t.ex. mat, kläder och tak över huvudet.
Min personliga åsikt är att det är därför jag har ett jobb. För att kunna bidra till familjens försörjning. Om jag inte skulle behöva bekymra mig om den saken, skulle jag inte vara beroende av att ha ett lönearbete. Ett JOBB. Därför är det också en sån lättnad att jag inte är utlämnad åt kravet på att ha ett jobb, nu då jag är halvtidspensionerad pga. partiell arbetsoförmåga.
Hur förhåller sig det här då till karriär? Faktum är att jag fortsättningsvis kan ha en "karriär", dvs., som jag ser begreppet "karriär" - jag kan avancera akademiskt trots min partiella arbetsoförmåga. Det tar bara längre tid. Men, den där "oförmågan" sätter stopp för karriärutvecklingen i vissa avseenden. Jag kommer aldrig att kunna bli professor, inte heller rektor fastän jag har rektorsbehörighet. Inte professor, därför att jag inte kommer att kunna meritera mig tillräckligt. Nu är det ju så väl, att jag inte heller föreställt mig att bli professor, så det gör inget. Däremot kan det kännas en smula förargligt att jag inte kan bli rektor. Rektorer och andra chefer förväntas nämligen jobba heltid och mer eller mindre vara tillgängliga också när de är lediga. Uff. Tillgänglig när jag är ledig vill jag inte vara. Men det känns lite sorgligt att jag inte kommer att få möjlighet att pröva på att vara en pedagogisk chef.
Men jag bryr mig inte ett skvatt om att jag inte kan få en organisatoriskt sett högre position. Jag ser det inte som önskvärt i sig. Och det är därför jag ogillar karriärtänkandet. Att det alltså skulle finnas inbyggt i så gott som alla människor att man ständigt vill få mera makt och högre lön. Inte i mig. Såheså.
Däremot, om man tänker karriärsutveckling som kompetensutveckling, vill jag naturligtvis ha en "karriär". Jag vill lära mig mera, för att också kunna ge ut mera. Oavsett var eller om jag är anställd.
2.Behov av trygghet
Och det här tänker jag hör samman med punkt 1. Trygghet för mig och mina närmaste. Ekonomisk trygghet, men också tryggheten i att inget ont ska hända mig på jobbet. (Vilket förstås ingen nånsin kan garantera. Alla arbetsplatser kan brinna upp, företaget kan gå i konkurs, nån galning kan komma instörtande och börja skjuta hejvilt osv., men risken är ändå inte överhängande för att något av detta ska inträffa.) Att jag ska kunna gå till jobbet utan att behöva vara rädd för att någon ska vara elak mot mig eller att jag ska behöva utföra uppgifter jag inte klarar av. Att jag inte ska behöva använda utrustning som kan ge mig elektriska stötar osv.
Har det här något samband med karriär? Förhoppningsvis inte. Arbetarskydd och trygghet borde vara till för alla, oavsett på vilken post i organisationen man befinner sig. Här tror jag vi har det väldigt bra i Finland, även om det tyvärr finns arbetsplatser där arbetstagarna inte är trygga på alla plan.
3.Behov av kärlek och gemenskap
Det är bra om man upplever människokärlek och gemenskap på sitt jobb. Fast lite sorgligt, om människan behöver en arbetsplats för att få sitt behov av kärlek och gemenskap uppfyllt. Ännu sorgligare om hon måste känna att hon får mer kärlek och gemenskap ifall hon kommer högre upp på karriärstegen. Eller för den del, om hon får mindre kärlek och gemenskap när hon kommer högre upp.
Tyvärr finns en risk för att "högre upp" förvisso kan ge större trygghet, men mindre gemenskap. Det har jag själv märkt små tendenser till, när jag har haft nån form av chefsställning. De som man tidigare upplevt sig ha en stark gemenskap med, börjar plötsligt ifrågasätta både det ena och det andra som man gör. Och man vet inte alltid om de andra vill ha en med på t.ex. picknick med arbetskamraterna.
Men, visst hör det till att bli ifrågasatt som person när man har en viss post (rätt kvinna på rätt plats?) och att ens handlingar ifrågasätts. Och de allra flesta medarbetare uppskattar om chefen kommer med på picknicken. Tror jag. Dessutom är det väldigt bra om man vågar säga som det är: "Jag kommer gärna med, men jag var inte riktigt säker på om ni vill ha mig med. Jag tänkte att ni kanske kan diskutera friare och ha roligare utan mig." Det kan förstås upplevas som att man går med håven, men jag tror på dialog och öppenhet. Jämställdhet trots att uppgifterna är olika.
Och på tal om kärlek. Jag tycker att det är ren smörja att man inte skulle "få" bli kär i en arbetskamrat. Ännu otroligare, det som jag läste om att man inte vill att medarbetarna ska ha förhållanden för att de då kan börja gräla på jobbet och föra in sina privata bekymmer i arbetsgemenskapen. Jag som levde i den naiva tron att det var för att man inte vill att de ska stå och kramas och glömma bort att jobba :) (Av sig själv känner man andra, jag tyckte att det var underbart "ti arbeit i laag" när maken och jag var heltidsjordbrukare.)
4.Behov av uppskattning
När det gäller jobb, känns det som att behovet av uppskattning är mer grundläggande än behovet av kärlek, tycker jag. Har jag fel? Alltså, alla vill väl att det jobb de gör ska uppskattas? Alla behövs och allas uppgifter är värdefulla på sitt sätt. Ibland märks det tydligast när någon inte längre är kvar pga. omorganisering eller nedskärningar.
Det svåra är att ge positiv och saklig feedback, tycker jag. Där har de flesta av oss mycket att lära, vare sig vi är i chefsställning eller inte. På vissa jobb arbetar man också så självständigt, att det inte alltid är självklart att man vet vad kollegorna pysslar med. Men jag brukar försöka komma ihåg att föra fram positiv feedback t.ex. från studerande till mina kollegor. Om någon studerande spontant säger att NN:s föreläsning var jättebra, säger jag också det till NN vid tillfälle. Bara som ett exempel.
(Och lyckligtvis har vi hyggliga studerande, som inte säger till mig att NN:s undervisning suger. Om de ogillar någon detalj i en annan lärares upplägg, kan de föra fram det försiktigt och sakligt, de baktalar oss inte. Jag hoppas också att de är ärliga nog att föra fram kritiken direkt till vederbörande eller i kursutvärderingen.)
5.Behov av självförverkligande
Det här är kanske den knepigaste nivån. Jag antar att ett jobb är bra, om det också leder till en känsla av självförverkligande. Fastän jag tänker mig att man inte behöver ett jobb för att förverkliga sig själv. Inte någon karriär heller.
Jag har tidigare skrivit om att jag redan har förverkligat mina mål i livet, och att det känns oerhört skönt. Att resten bara är en bonus. Det betyder förstås inte att jag är mål-lös nu. Visst har jag små målsättningar. Men de är inte krav, eller hur jag ska uttrycka det. Alltså, om målen inte uppfylls, tar jag det med en axelryckning. Jag har ingen större lust att satsa särskilt mycket. Det har jag redan gjort.
Trots det känner jag att det skulle vara synnerligen självförverkligande att få bli Personal Trainer. Inte ett kliv uppåt i karriären vare sig akademiskt, maktmässigt eller lönemässigt - men ett kliv i att få utnyttja min potential! Vi får se hur det går med den saken.
