Visar inlägg med etikett kolumn. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kolumn. Visa alla inlägg

torsdag 20 juli 2017

lycka x 50

Lycka är ett svårfångat begrepp. För mig betyder lycka kanske mest en livsinställning. En känsla av frid, harmoni och balans i tillvaron. Inte ett ögonblick av himlastormande känslor, även om det också är en form av lycka.
Lycka för mig är bl.a. …
  1. att få sova så mycket jag vill, tills jag känner mig utvilad
  2. att få äta god och näringsrik mat
  3. att få vidga mina vyer genom att läsa
  4. att få sticka och känna att mina alster kan komma att värma någon
  5. att ha en hund
  6. att ha katter
  7. att ha barn
  8. att ha en make
  9. att ha vänner
  10. att ha en stor “extended family”
  11. att få titta på alla gröna nyanser i naturen
  12. att känna den friska vinden svalka mina kinder
  13. att känna solen värma min kropp
  14. att känna glädjen av att få röra på sig
  15. att höra vågorna klucka mot stranden
  16. att ha råd att köpa jordgubbar att frysa in
  17. att sen kunna ta upp jordgubbarna ur frysen och lägga dem på gröten
  18. att veta att det är så förskräckligt lite som man måste, man måste egentligen bara dö (nån gång)
  19. att veta att allt annat man gör är resultat av val som man gör eller har gjort och som man också kan ändra på
  20. att veta att inte allt elände i världen ligger på just mina axlar
  21. att veta att ingen kan göra allt, men alla kan göra något
  22. att veta att det där något räcker till, fastän många andra gör så mycket mer
  23. att det finns ekologiska äpplen som jag kan äta utan att bli allergisk
  24. att det har regnat så att jag har bastu- och diskvatten i tunnorna
  25. att jag har en bastu och kan bada varje dag om jag vill
  26. att jag har ved
  27. att jag har goda föräldrar
  28. att jag har halvtidspension så att jag inte behöver bekymra mig för ekonomin
  29. att jag kan fylla min “andra halvtid” med att göra sådant som jag tycker om och är bra på
  30. att jag vågade starta ett företag
  31. att jag, om jag vill, kan säga upp mig från mitt ordinarie jobb
  32. att jag vågar säga nej
  33. att jag vågar tacka ja
  34. att jag har möjlighet att vistas naturens relativa tystnad
  35. att jag behöver så lite och har det och mer därtill
  36. att jag kan läsa och skriva
  37. att jag aldrig behövt gå hungrig
  38. att jag alltid haft tak över huvudet
  39. att jag aldrig blivit misshandlad
  40. att jag inte har några livshotande sjukdomar
  41. att jag har ledigt och kan vila och samla krafter
  42. att jag har många trevliga saker att se fram emot när ledigheten tar slut
  43. att jag har redskap för att kunna hantera tillvaron så att jag orkar med det jag har föresatt mig, eller kan backa om jag märker att jag inte orkar
  44. att jag har möjlighet att vara ensam nästan så ofta jag vill
  45. att ingen annan människa utgör min hela lycka
  46. att jag har en gudstro
  47. att jag inte grubblar över omöjliga saker så som meningen med livet
  48. att jag har namnsdag i dag (Margareta är mitt andra namn), och att det namnet går vidare från släktled till släktled, det ger en känsla av samhörighet och kontinuitet
  49. att jag har “hundbarnbarn” och ska få sköta om ett av dem nästa vecka ❤
  50. att livet kan vara eller bli en fin helhet trots sorger och svårigheter.
Listan kunde göras ännu längre, det här är bara 50 saker som spontant poppade upp vartefter jag skrev ner dem.
IMG_3395

måndag 10 april 2017

inget arv

...har jag skrivit i mitt "att blogga om"-häfte. Undrar vad jag menade med det?
Jag antar att jag tänkte något i stil med att det är bäst att sätta sprätt på de få pengar man har, så att barnen inte behöver gräla om dem senare. Det kan låta cyniskt, men... jag tänker att det är bra om man kan a) ge bort ett och annat medan man lever (om nån vill ha det man vill ge) och b) att man unnar sig ett och annat om man har möjlighet, i stället för att bara spara till något "sen" som kanske aldrig kommer. 
Lyckligtvis har jag ingen erfarenhet av arvstvister, och jag hoppas innerligt och tror också att jag kommer att få slippa sådana. Mina båda föräldrar lever i högönsklig välmåga, och min syster och jag har redan allt vi behöver och brukar inte gräla. I alla fall inte sen vi blev vuxna. När hon var liten blev jag ibland irriterad på henne, och när hon var i tonåren blev hon ibland irriterad på mig, men hon är min bästa vän och något av det käraste jag har, så jag kan inte föreställa mig att vi skulle bli oense om något så världsligt som våra föräldrars små tillgångar. 
Ofta är det ändå så att det är vuxna, närapå gamla människor som ärver. Vuxna som redan har vad de behöver. Mat och tak över huvudet. Jobb, eller rentav pension. Varför skulle man då vilja roffa åt sig på andras bekostnad?
En annan sak, som är knepigare, är alla saker som ska fördelas mellan dem som redan har allt. Om skåpen är fulla från förr, och man själv för grejor till loppis för att kunna andas är det knappast så att man behöver mer saker. Vackra saker, som den förra generationen satte så stort värde på, och som visst kan ha ett känslomässigt värde också för den som ärver. Vad ska bort, om något nytt kommer in? För inte är det ju vettigt att samla arvegods i nån låda i uthuset eller i källaren... 
Inga lätta frågor. Hoppas mina föräldrar får leva många år till <3 alla="" att="" barn="" bost="" der="" hinner="" hj="" jag="" lever="" lpa="" maken="" med="" medan="" nbsp="" nt="" och="" p="" ra="" s="" v="" vi="">

torsdag 15 december 2016

Vonnes adventskalender lucka 15 - hjälp miljön

"Lär dig något om hur du kan hjälpa vår miljö och vårt klimat", uppmanar den alternativa julkalendern idag. 
Hm. Jag kan redan en hel del sånt. Frågan är snarare om jag tillämpar det jag kan.
Ibland gör jag det. Men eftersom jag har bestämt att jag undviker allt som luktar stress, väljer jag ibland mindre miljövänliga alternativ. 
Vad gör jag då för att hjälpa miljön?
  • sopsorterar
  • lämnar avlagda, hela och rena kläder till insamlingar eller loppis
  • promenerar om sträckan dit jag ska är under 3 km (åtminstone om det inte ösregnar eller om jag inte har en massa att bära eller väldigt bråttom)
  • tar trappan i stället för hissen, för det mesta
  • låter bli att tappa vatten i onödan, jag stänger t.ex. alltid av duschen medan jag shamponerar och tvålar in mig
  • tar tåget i stället för flyget när jag ska på arbetsresa (för det allra mesta)
För att eventuellt komma på något nytt jag kunde göra, utan att bli stressad, googlade jag på "hjälpa miljön". Där hittade jag bl.a. en lista med 22 sätt att förbättra miljön, det är elevarbeten från Kvarnbergsskolan: 
  1. Torka tvätten utomhus under sommarhalvåret (i stället för att använda torktumlare). Check.
  2. Använd tygpåsar i stället för plastpåsar när du handlar. Semicheck. Jag har som intention att använda tygpåsar och väskor, men glömsk som jag är, kommer jag inte alltid ihåg att förse mig med väskor när jag far iväg. Ofta har jag en tygkasse i handväskan, men den förslår inte långt för den som ofta handlar 4-5 plastkassar fulla med mat. Där skulle jag kunna göra bättring. Hur jag ska få till den bättringen vet jag bara inte.
  3. Koka vatten i vattenkokare i stället för på spisen. Check. Även om jag tyckte att vattenkokare var något av världens onödigaste lyxpryl innan jag hade någon. Nu sklle det aldrig falla mig in att koka tevatten på spisen.
  4. Släck lampor när du inte är i rummet. Ok... här finns utrymme för förbättring. Men då jag Inte Gillar Att Det Är MÖRKT!!!
  5. Återvinn. Check.
  6. Cykla eller gå. Check. Ibland. Inom rimliga gränser, alltså. 
  7. Duscha effektivt. Check. 
  8. Stäng av TV och dator när du inte använder dem. Check. TV använder jag inte, så för mig får den alltid vara stängd (och jag HATAR när folk har på TV i bakgrunden... men, "folk" måste ju få ha det som de vill hemma hos sig). Datorn stänger jag oftast av när jag inte använder den. Fast det beror på hur snart jag ska använda den igen. T.ex. min jobbdator tar minst 10 minuter på sig att starta upp och komma in på e-posten... 
  9. Lämna inte en kran droppande. Check. Åtminstone nästan-check. "lär dig byta packning", skulle vara följande steg. Nu går det till så att jag ber nån annan byta packning om jag märker att en kran droppar. 
  10. Köp energisnåla prylar. Öh? (låt bli att köpa prylar, skulle jag säga, men grejen var visst den att när man ska köpa en ny ska man kolla energiförbrukningen på den nya. Suck. Mer att tänka på.)
  11. Köp lokalproducerade varor. Ganska-check. Men jag vill ju gärna ha kaffe, bananer, choklad...
  12. Kompostera. Nåja. Det gör vi väl. Lite iaf. 
  13. Drick kranvatten i stället för flaskvatten. Check. Om det finns att tillgå. Men inte går jag törstig bara för att jag glömt att ta vatten med mig. Och ibland vill jag t.ex. ha vichyvatten till maten för att det känns festligare med lite bubblor.
  14. Köp ekologiska varor. Semicheck. Jag köper en del ekologiskt, inte allt.
  15. Åk tåg i stället för att flyga. Check, om det gäller t.ex. Helsingfors. Men jag vill gärna resa ut i världen ibland, och då funkar det inte med tåg till t.ex. Gran Canaria...
  16. Slösa inte med papper. Semicheck. Jag undviker att printa ut en massa dokument. Men jag vet inte hur jag skulle klara mig utan hushållspapper eller massor med toalettpapper.
  17. Skräpa inte ner i naturen. Check. Jag skulle aldrig slänga t.ex. godispapper i naturen.
  18. Köp miljövänliga transportmedel. Hm. Där är det nog priset som avgör mest...
  19. Köp second hand-kläder. Semicheck. Jag köper kläder på loppis ibland. Och ärver av dottern. Över lag köper jag rätt lite kläder.
  20. Odla egna grönsaker. Det gjorde jag förr. Nu hör det till sådant jag faktiskt prioriterar bort pga. bristande ork. 
  21. Använd miljövänliga diskmaskiner. Håhåjaja. Jag antar att vi beaktade den saken också när vi bytte diskmaskin senast... men visst är priset och effektiviteten mest avgörande.
  22. Använd uppladdningsbara batterier. Semicheck. Det gör jag ibland.
Lärde jag mig något nytt? Egentligen inte. Det här visste jag redan. 
Vad borde jag ändra på? Släcka lamporna.... *vill int*

onsdag 14 december 2016

Vonnes adventskalender lucka 14 - skriv en vänlig kommentar

Skriv en uppmuntrande/vänlig/kärleksfull kommentar på nätet, uppmanar den alternativa julkalendern idag. Också lätt för mig. Det gör jag ju varje dag, oavsett årstid :) Eller åtminstone så gott som varje dag. 
Uppmuntran, vänlighet och kärleksfullhet tenderar att smitta av sig. Minst lika mycket som negativitet. 
Övervinn det onda med det goda och sluta fly <3 p="">
Jag HAR försökt övervinna det onda med det goda mer eller mindre i hela mitt liv, men det är egentligen först nu som jag inte längre flyr. Däremot väljer jag mina strider. Det har du också rätt att göra! 

onsdag 7 december 2016

Vonnes adventskalender lucka 7 - ge någon positiv feedback

Den alternativa julkalendern bjuder på en lätt lucka i dag. Lätt för mig, åtminstone. Jag råkade ha ÅA-jobbdag idag, och då finns det så gott som alltid möjligheter att ge positiv feedback, framför allt till sina studerande. Det har jag gjort idag också.
Svårare var det när jag var avdelningsskötare. Mina medarbetare var skickliga, kunniga och duktiga. Men jag var så sällan med dem när de jobbade med patienterna. Och jag vill ju att den feedback jag ger ska vara vettig.
På tal om positiv feedback, så har vi en väldigt trevlig julkalender på ett av mina jobb. Jag försökte se om jag skulle kunna infoga en instagrambild (inte min egen) här, men det gick inte. Kanske lika så bra, man kanske inte ska göra så. 
Hursomhelst, det är en gran av tyg med 24 fickor. Alla som ville vara med fick skriva sitt namn på en lista. Sen skulle alla som finns på listan skriva något snällt om de andra, en lapp för var, och smyga ner i luckorna. Varje dag får alltså någon en lapp med positiv, anonym feedback. Och man blir glad! Den lilla gesten betyder så mycket. Hittills har jag fått två lappar. På den ena står det bl.a. att jag är kunnig och empatisk, och att det är trevligt att vara min arbetskamrat. På den andra står det att jag alltid är så "ihanan naisellinen", underbart kvinnlig "kynsiä myöten". Hur man nu översätter det, "ända ut i naglarna" i stället för ända ut i fingerspetsarna :) Det var verkligen en överraskning. Så stod det också att jag alltid sköter mitt jobb så bra. 
Det finns alltid något positivt och snällt att säga! 

tisdag 6 december 2016

Vonnes adventskalender lucka 6 - låt någon gå före i kön

Det där med att låta någon gå före i kön blir inte aktuellt för mig idag. I vissa avseenden är jag förresten gammaldags. Ett sånt avseende är det här med utökade öppethållningstider. Tidigare hade det väl varit otänkbart att köa på självständighetsdagen, om man inte är bjuden till presidentbalen. Alla affärer, restauranger osv. var stängda. Nu får de ha öppet. Fler som måste jobba under "röda dagar", snart blir det väl vardagsmat så att arbetsgivarna slutar betala helgersättning. *ogillar detta* 
Hursomhelst, det händer att jag låter nån gå före i kön. Om jag t.ex. min vana trogen står med en överfull kundvagn i kassakön i matbutiken, och det kommer en annan kund med en liter mjölk och ett rågbröd i handen, så känns det rätt självklart att hen ska få gå före. Jag är ju dessutom långsam när det gäller att handla. 
Och är man långsam, måste man få vara långsam. Jag blir lite  ledsen när jag läser om att folk är rysligt irriterade på kunder som inte står med plånboken i högsta hugg och som inte börjar packa sina kassar medan varorna flödar på bandet. Jag, och andra som är lite tröga, måste ha lika stor rätt som annat folk att handla mat till oss själva och våra närstående. Eftersom jag inte tycker om att handla, handlar jag sällan. Och det skulle inte falla mig in att börja handla oftare och mindre åt gången för att tillfredsställa kassastressarna. Och, eftersom jag handlar sällan och för det mesta åt fem personer, blir kärran full. Inte hinner jag börja packa varorna annat än i undantagsfall, jag har fullt sjå med att rada upp mer grejor på bandet. 
Inte kan jag heller hålla i plånboken medan jag radar upp varor eller packar varor i kassar. Då skulle allt gå ännu långsammare, eftersom jag skulle bli så fumlig. 
Alltså, när alla varorna har passerat kassaapparaten gräver jag i väskan efter plånboken (det tar också tid), för jag kan ju inte ha plånboken framme så att den syns för alla och envar. Man har ju läst om tanter som blir av med plånboken om de har den i kundvagnen. Det vill jag inte vara med om. Sen gräver jag efter bonus/plussakort, det kan ta en stund för att det lilla facket klämmer åt om kortet och mina fingrar halkar. När jag fått min bonus registrerad, upprepas halkproceduren med bankkortet. Ibland drabbas jag också av förvirring, så att jag tror att jag gjort mitt då jag lagt i bankkortet, och plockar varor i kassarna utan att tänka på att jag också ska knappa in koden och ta tillbaks mitt kort... 
Jo, det händer sånt också nu när jag mår bra och inte är stressad. Ha tålamod med mig <3 br="" dig="" du="" f="" g="" har="" i="" jag="" k="" n="" om="" p="" pper="" rbi="" rna="" sl="" ttom="">

måndag 5 december 2016

Vonnes adventskalender lucka 5 - plocka skräp

I dag utmanar den alternativa julkalendern oss att plocka upp och kasta något skräp du ser. Det gjorde jag faktiskt fastän jag inte hunnit kolla kalendern än. Jag gör så då och då, om jag ser att det ligger t.ex. ett godispapper på golvet i trapphuset på jobbet. I dag plockade jag upp en använd topz, som låg på golvet i gymmets omklädningsrum. Nån hade tappat den eller missat papperskorgen. Jag är också en sån typ som plockar upp och trycker ner använda pappershanddukar som missat papperskorgen på offentliga toaletter. 
Egentligen är det märkligt att jag är så här hjälpsam och ordentlig i vissa fall, eftersom jag i mångt och mycket är en riktig slarvmaja. Men, åtminstone när det gäller mina egna arbetsplatser känner jag mig delaktig i helheten, och då tycker jag också att jag ska plocka upp skräp som ligger på fel ställe. Jag tänker liksom att det är allas ansvar att arbetsplatsen är trivsam och representativ, trots att det finns vissa som har som jobb att städa. 
Ibland diskar jag också andras disk fastän principen är att var och en diskar efter sig. Och plockar ihop gamla tidningar och för till pappersinsamlingen. Vi talar fortfarande om jobbet. Kanske det också har att göra med att jag inledde min "karriär" som ÅA-anställd med att vara praktikant. Då var det min uppgift att fördela posten, kopiera papper, vädra klassrummet, torka tavlan, förbereda professorns föreläsningar, you name it. 
Plockar du upp skräp som ligger här och där? Om inte, så tycker jag att du kan börja med det idag :) 

torsdag 1 december 2016

Vonnes adventskalender lucka 1

Det går ju alltid att göra ett försök med ett inlägg om dagen fram till jul. Vissa år har jag lyckats med den föresatsen, andra inte, och ytterligare vissa år har jag inte ens försökt. Min idé i år är att följa upp Svenska kyrkans (i Umeå) alternativa julkalender, som jag blev väldigt förtjust i när jag såg länken till den på facebook. Det är så många andra som har fina pyssel- och receptkalendrar m.m. att jag ju gärna kan välja ett annat koncept. 
Temat för första december är Öppna en dörr eller hjälp någon att bära något. 
Jag är inte säker på om jag kommer att få tillfälle att rent konkret göra någondera goda gärningen idag, men tanken är god. Öppnar en dörr gör jag visserligen i kväll, men det är något jag gör varenda torsdag, så det är inte unikt för 1.12. Jag har nämligen en zumbatimme i Sundom lärcenter på torsdag kvällar, och då är jag betrodd med en elektronisk nyckeltag och förtroendet att släppa in deltagarna. 
Så ska jag till Ladies club & spa i egenskap av Fustra-kund. Kanske jag får tillfälle att hålla upp dörren åt någon annan som råkar vara på väg in till gymmet samtidigt? Det händer fdå och då. Där behövs ingen nyckel, eftersom det finns en reception som är öppen när gymmet är öppet. 
Möjligen kan jag få tillfälle att hjälpa någon att bära något i samband med det, men hittills har det enda jag har burit i det sammanhanget varit dagens post, då jag råkade möta gymmets ägare när hon var på väg ut och kollade postlådan, så jag tog in posten så slapp hon vända tillbaka med den. Annars är det snarare jag som brukar få erbjudande om bärhjälp, då jag är i Sundom och släpar på min handväska (den är alltid med), min ryggsäck med träningsskor, vattenflaska och svetthandduk samt på min stora Boom blaster-musikspelare, det finns nämligen ingen musikanläggning i gymnastiksalen. 
Egentligen tänker jag att det där med att öppna dörrar (bokstavligt talat, att bildligt talat öppna dörrar blir en diskussion för sig) och hjälpa någon att bära är vanlig, medmänsklig hyfs som vi borde ägna oss åt när tillfälle ges, oavsett datum. Men det är säkert bra att påminna sig själv om den saken ibland. Och visst blir man glad om någon är artig och erbjuder sin hjälp, oavsett om det behövs eller inte. Till och med när hjälpen i fråga får en att känna sig lite gammal... som när jag var på jobbet och glatt sa "hej!" till en manlig kollega i 30-årsåldern och han svarade "God dag!" och höll upp dörren för mig :D



img_2228
För det mesta släpar jag på en massa grejor, oavsett vart jag ska. "Ska du ut å reis, tå du har såde grömt ti tavara?" frågade en granne en gång. - Nejdå... 

fredag 28 oktober 2016

helvete eller himmel?

Utan att gå in på teologiska spetsfundigheter, har jag en liten fundering om himmel och helvete som metaforer för mänsklig samlevnad. Jag minns inte vem som har myntat uttrycket, eller i vilka sammanhang jag läst det, men det sägs att 
Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra.
Och utan att förminska betydelsen av män, eller av att hjälpa varandra över köns- och genusgränser, så tror jag på betydelsen av ett systerskap och en oss-kvinnor-emellan-samhörighet i många sammanhang. Inte minst när det gäller nätverkande och företagsamhet. Därför skulle jag vilja omformulera citatet till
Det finns en särskild plats i himlen för kvinnor som hjälper varandra.
Och det gör vi. Jag skulle önska att folk (inte minst kvinnor själva) skulle sluta tjafsa om att det är mera skvaller och elakheter och konkurrens osv. på kvinnodominerade arbetsplatser. Inte för att jag nånsin arbetat på en mansdominerad arbetsplats, alla anställningar jag har haft har varit inom kvinnodominerade branscher. Och nä, det har inte varit överdrivet mycket skvaller och elakheter osv. Klart att sådant finns. Och oundvikligen blir det konkurrens, när det t.ex. finns fler sökande till ett jobb. Som nyutexaminerad kan man känna något av en chock när man inser att ens kära kurskamrater plötsligt har förvandlats till konkurrenter. Men sånt hör till livet. Det är smällar man får ta. 
Vi har ändå så mycket mer att vinna än att förlora på att komplettera varandra i stället för att konkurrera. Till och med när det gäller bloggande ;) och personligen vägrar jag prestera eller konkurrera när det gäller bloggandet. Jag skriver, alltså är jag. Varken mer eller mindre. 



om_bloggala__028
Fotot är knyckt från Vasabladets bilder från fjolårets bloggala, och har inte så förskräckligt mycket med innehållet i inlägget att göra. Annat än att jag enbart upplevde värme och glädje den här kvällen, inte konkurrens. Tack för sällskapet, Linda, Linda och Sabina <3 dd="">

torsdag 9 juni 2016

meningslöst klotter

Det finns en hel del som jag inte förstår mig på här i världen. T.ex. klotter. Varför vill någon förstöra andras egendom? Jag har inte heller förstått mig på varför man över huvud taget skulle vilja förstöra för andra, t.ex. genom att sparka sönder snögubbar som andra har byggt. Själv har jag inte ens klottrat "Yvonne was here" eller något liknande på en toavägg :)
Jo, en gång har jag klottrat. Det hade jag faktiskt glömt, tills jag träffade min första lärare för några år sen. Vi pratade gamla minnen, och hon påminde mig om att jag hade klottrat så mycket på min skolpulpet att den måste slipas och lackeras om. Hon hade kallat in mig till ett Allvarligt Enskilt Samtal, då vi hade diskuterat igenom det jag hade klottrat, vad det föreställde och varför jag gjort så där. I ljuset av den psykoterapi jag genomgått under de senaste åren fick klotterpåminnelsen kalla kårar att promenera längs min rygg. Men det är så privata saker att jag inte vill gå in på dem i bloggen. Kanske klottrare över lag försöker ge uttryck för sin ångest och en ohållbar situation de inte förstår sig på? Jag önskar bara att de kunde hitta någon mer konstruktiv väg ut.
Frånsett det där pulpetklottrandet har jag alltså inte klottrat, vad jag kan minnas. Visst har jag drabbats av lusten att klottra ibland. Men inte att skriva obegriplig wannabegraffiti på husväggar. Vilket huset där vi har vårt Vasahem drabbats av häromnatten. Suck. 
IMG_1940
OM jag skulle klottra (vilket Gud förbjude, nån gräns får det väl ändå vara för medelålders tanters behov av att verka ungdomliga och vilda), skulle jag göra lite skämtsam åverkan på sånt som jag inte räknar som så allvarligt. T.ex. rita mustascher på riksdagskandidater som hänger på valaffischer. Det är Förbjudet, men det skulle vara lite smygroligt. Jag kan inte låta bli att fnissa åt sånt klotter. Jag kommer också ihåg när jag var drygt 20 år och drabbades av en närapå obetvinglig lust att rita en snopp på en stor reklamaffisch. Det var visst nån sparbanksreklam, med en stor etta på. Den där flinande ettan såg så korkad ut att jag tyckte att det skulle ha passat med en käck snopp på den. Hursomhelst lyckades jag hejda mig och lät snoppritandet stanna vid en tanke. 
Ok, vad kan vi dra för slutsatser av det här? a) Det är förbjudet att klottra på valaffischer, men det skulle ändå vara lite roligt. Jag tror inte att det skulle påverka kandidatens chanser att bli vald i någondera riktningen. Fast vad vet jag. b) Det är säkert förbjudet att klottra på reklamaffischer också, men det skulle kunna vara ett utslag av antikommersialistisk civil olydnad, och alltså inte heller så farligt, och kanske rentav lite roligt. MEN. c) Hur ända in i glödheta skulle det kunna vara roligt att spraya lite färg på nåns husvägg? Det KAN inte vara roligt.
Eller är det roligt "moahhahhah, nu får husägarna punga ut med pengar för att få bort klottret och jag plockar coolhetspoäng i kompisgänget för att jag vågade gå in på den främmande gården och spraya"? Eller... 
Nä, jag förstår inte. Men vara med och betala för att få bort klottret, det måste jag förmodligen. Inte lär snorungarna bli haffade. Stryk sko e va. Eller kärlek eller whatever. Jag förstår INTE. 

söndag 22 maj 2016

ett med jobbet eller ett med livet?

Jag läste nyss ännu en sån här "jobba inte för mycket"-artikel på nätet. Det ligger säkert mycket i det som står i artikeln. Ändå blir jag nästan matt bara av att läsa såna där skylla-på-jobbet-texter. Som om jobbet vore allt här i världen. Ok, det är tydligen väldigt viktigt för vissa. 
Men OM jag, förutom allt annat, hade börjat inbilla mig att jag = mitt jobb, då hade jag definitivt mått ännu sämre, och gått i väggen ännu tidigare. Det känns fullständigt omöjligt. Och jag kommer aldrig, aldrig att gå med på att ha ett jobb där jag ständigt skulle behöva vara tillgänglig per e-post eller telefon. Kommer det en dag då det krävs, säger jag upp mig och börjar odla maskrosor eller vadsomhelst. 
Jag vet att jag har skrivit om det här många gånger. Det kan bli tjatigt. Men ingen måste ju läsa :) När det inte handlar om ens jobb, utan om ens liv, om hela ens person - det är svårt att beskriva. "Låt bli att vara ett med livet"? Sluta leva fullt ut? Strunta i dina medmänniskor? Ställ för allt i världen inte upp på något som kräver en insats av dig?
Inte är det roligt att vara där heller, av nöden tvungen. Eller, jag är ju inte där heller, bara nånstans mittemellan, nu då jag mår bättre och faktiskt kan ställa upp. Lite. Nån gång ibland. 
Livet är så fullt av val. Och att ständigt välja bort och riskera att framstå både för sig själv och för andra som en som inte bryr sig är inte lätt för den som VERKLIGEN vill bry sig. Om det som jag tycker är viktigt. Om hur andra mår. Om att det finns naturkatastrofer och svält och krig och elakhet och elände (och här sitter jag och har det bra och gör inget åt saken????). Typ. 
Om det sen är samma stress som den där jobbstressen de talar om vet jag inte. Kanske. Men på något sätt känns det som att premisserna definitivt inte är de samma. 

onsdag 18 maj 2016

bekräftelse

Det kan vara bra med ett häfte där man kan skriva upp bloggidéer, om blogginlägget av olika orsaker inte låter sig skrivas genast. Eller något annat påminnelsesystem, om man inte vill ha ett fysiskt häfte. Jag har ett svart häfte, som jag skriver i med blyertspenna. Det fungerar oftast utmärkt. Men, ibland går det så länge från idé i häftet till förverkligat inlägg att jag inte riktigt minns vad jag hade tänkt. 
Som t.ex. nu. Jag konsulterade häftet för första gången på länge, och konstaterade att jag borde ha vidareutvecklat vissa av mina idéer genast när jag satte dem på pränt, för nu minns jag inte i vilket sammanhang idén har dykt upp och vad jag riktigt tänkte med den. Dagens rubrik är ett exempel på "hur tänkte jag här?"
Eftersom många av mina idéer härstammar från poddlyssnande (mest Söndagsöppet eller Projekt Framgång) kan jag väl anta att det är Silje och Christina alternativt Malin och Michaela som har talat om bekräftelse, och så har jag tänkt att det där ska jag också ta upp. Eller så har jag tänkt på bekräftelse i något annat sammanhang. Det gör jag rätt ofta. 
Oberoende av var jag fick idén, så skulle jag ha mycket att säga om den. 
Bekräfta mig, för jag är värdefull
är titeln på en pro gradu-avhandling i vårdvetenskap, som skrevs av Gunilla Hallvar-Hudd för många år sen. 
Och alla ÄR värdefulla. Även om många känner sig mindre värda. 
Ibland blir jag så uppgiven över att medmänniskor uttalar sig snorkigt, närapå föraktfullt, om människor som söker bekräftelse och uppmärksamhet via sociala medier. Varför skulle det vara fel? Alla behöver bli sedda. Vissa mer, andra mindre. Vi har olika starka behov. 
Det jag däremot kan uppleva är fel, eller om inte fel så i alla fall som något som gått till överdrift är om den här bekräftelsen på något sätt blir till en tävling, där man inte står ut med att andra får lika mycket (eller ack och ve, ännu mera) uppmärksamhet än man själv. Då är vi tillbaka i det där som har blivit något av en käpphäst för mig. Den där onödiga avundsjukan eller svartsjukan. Konkurrens i stället för samarbete. 
Tillsammans är vi starka, och då kan vi också bekräfta varandra. Ömsesidigt. 

torsdag 12 maj 2016

manliga bloggare

IMG_1512
Bilden har absolut inget med inlägget att göra. 

En annan sak som jag tänkte på igår, var det här med manliga bloggare. Faktum är att jag tycker att det är snudd på kränkande att folk påstår att såna "inte finns". Klart att de finns, och har funnits. Jag har blivit bekant med många män tack vare bloggandet. 
Det får mig att bli lite obstinat och kasta in en brandfackla - är det så att vissa menar att det är bara vissa av oss som bloggar som är Bloggare? Vad är vi andra då? 
Visst, det har blivit så att det finns bloggare som förtjänar på sitt skrivande, medan det samtidigt finns såna här som jag, som bara skriver för att det är roligt, som aldrig har haft nån tanke på att förtjäna på det och som ytterst sällan ens tittar på besöksstatistiken. Betyder det att jag inte ÄR en bloggare, fast jag bloggat i närmare 10 år? 
Tes 1. Vissa ÄR bloggare.
Tes 2. Vissa skriver bloggar, fastän de inte ÄR bloggare. 
Öh? 
Visst, man kan dra paralleller till andra fenomen, företeelser, titlar osv. ÄR jag lärare, eller jobbar jag bara som lärare? ÄR jag en kock, eftersom jag gillar att laga mat, eller är "kock" en skyddad yrkesbeteckning som bara får användas av den som har gått en kockutbildning? Vad är min moster då, som har jobbat som kock i åratal utan formell kockexamen? Osv. 
Stursk som jag är, hävdar jag att jag faktiskt ÄR en bloggare, oavsett vad andra tycker. Såheså. Och det FINNS manliga bloggare. 
  • Uupee, som jag lärt känna under den gamla goda bloggen.fi-tiden. 
  • Bogart likaså. 
  • Och Uffe
  • Lille John är en nyare bekantskap, som jag hittat via Finlandssvenska bloggare.
  • Rofa har jag också hittat via Finlandssvenska bloggare. 
  • Och Jens.
  • Och Erik.
  • Rabbe.
  • Mikael.
Nå, det här var bara ett axplock. Om dessa inte är "manliga bloggare", vad är de då?
Varför räknas de inte? Seså, svara nu!

fredag 6 maj 2016

barn och företag

Oj, i går glömde jag skriva något blogginlägg. Undrar hur många dagar jag är på efterkälken med #blogg100 nu? Kanske 6?
Jag har funderat en hel del på det här med att få barn, och lämplig ålder för det osv. efter att jag lyssnade på det senaste avsnittet av Projekt Framgång. Jag skrev om saken en gång tidigare också, i det här inlägget
Det känns väldigt märkligt för mig, som ändå är utbildad barnmorska, att hälsovårdspersonal (t.ex. läkare) skulle kunna säga till patienten att det är dags att "skaffa barn". Hur skulle en utomstående kunna veta när det "är dags"? Det om något måtte väl vara vars och ens ensak (eller tvåsak, om man lever i ett parförhållande). Jag får väl vara tacksam för att jag var såpass ung att det "bara" var släkt, vänner och bekanta som började tycka att det "var dags" (kom igen, jag var bara 23 när jag blev gravid för första gången), inte läkare eller hälsovårdare o.dyl. 
Fast, jo, visst har jag en viss förståelse för det. I och med att det kan bli svårare med åren att bli gravid, kanske läkaren eller vem det nu är känner att hen har ryggen fri ifall hen har upplyst patienten om den saken. Då kan patienten i alla fall inte komma tillbaka om 10 år och säga "men varför sa du aldrig något om att fertiliteten minskar efter 35?". Att den rent statistiskt sett minskar, behöver förstås ingalunda betyda att den försvinner för den enskilda individen. Själv har jag inte försökt bli gravid vid över 35 års ålder, så jag kan inte uttala mig om huruvida det skulle ha varit svårare. Nu förlitar jag mig på det som läkaren sa i höstas, att jag inte kan bli gravid längre, och hittills har jag inte blivit det heller (har mens för närvarande). (Annars kunde det ju vara skoj att chockera omvärlden med att bli gravid som 50+....)
Hursomhelst, allt har sina för- och nackdelar. Att få barn när man är ung. Att få barn vid mogen ålder. Att få barn tätt. Att få ett barn. Att få två eller flera barn. Att inte alls få barn. Att få barn med stor åldersskillnad. Osv. Hur skulle man kunna säga till en annan människa vad som är bäst för henne? Det går ju liksom inte för samma människa att kombinera det ena och det andra (nåjo, man kan få ett barn när man är 20 och följande när man är 43, men ändå, den mamman kommer inte ifrån att hon ändå fick sitt första barn som 20-åring osv.). 
Jag gillar att Malin och Michaela vågar spekulera i hur det skulle kunna vara att ha barn. Spekulera kan man, veta kan man aldrig. Och att den ena säger att det var jättejobbigt att vara företagare och ha småbarn betyder inte att det känns lika jobbigt för alla. Inte heller att det går lätt, bara för att en annan företagare med små barn tycker att det går utmärkt att kombinera de båda. 
Vad tyckte jag då att inte var som jag hade föreställt mig? Jag ska synda mot det jag nyss skrev, och ändå dela med mig av de överraskningar som moderskapet hade med sig. 
  • Jag trodde inte att man skulle ha så vansinnigt ont efter förlossningen. (Lyckligtvis är det också en sak som inte gäller alla.) Det tog ca 1 månad innan underlivet slutade värka och jag kunde gå som folk mer än några 100 meter eller stå t.ex. i köket nån längre stund och pyssla med mat eller annat. 
  • Jag trodde inte att det skulle vara så svårt att amma. (Lyckligtvis är det inte alltid så.) Jag slutade redan efter en månad, då pojken inte blivit mätt på min mjölk en enda gång. 
  • Jag trodde inte att man skulle få så förbaskat mycket besök (ursäkta, visst är det trevligt att folk vill komma och titta på babyn <3 li="">
  • Jag trodde inte att folk skulle lägga sig i hur jag skötte min baby. "Ska han ha mat nu igen?" - Men ja (och vad har du med det att göra, vill du ha kaffe får du väl sätta på det själv eller vänta tills jag har tid. Sa jag. NOT.)
  • Och som jag skrev i det förra inlägget om att få barn - jag trodde inte att det skulle vara så underbart fantastiskt härligt och kärleksfullt och att man någonsin skulle kunna älska någon så intensivt och att man aldrig kommer att sluta älska barnet/barnen så länge man lever <3 li="" nbsp="">
Föräldrar blev vi som 24-åringar. Vi var ju förresten också företagare när vi blev föräldrar, maken och jag.  Jordbruksföretagare. Särskilt mycket föräldraledighet fick vi inte, fast åtskilligt mer än vad våra föräldrar fick i tiderna, förstås. När sonen föddes, 1987, fick jordbrukarmammor en månad före förlossningen och tre månader efter. Pappan fick 2 veckor i samband med förlossningen. När dottern föddes 1989 fick jordbrukarmammorna en månad före förlossningen och fem månader efter, papporna fick fortfarande de där två veckorna i samband med förlossningen. Vi hade tur som hade fammo och faffa i samma hus. På morgnarna sov barnen snällt medan vi skötte djuren (vilken tur att de ärvt sin mammas morgonsömnighet) och på kvällarna var de med fammo och faffa. När vi hade brådare tider i jordbruket var det mest faffa som hjälpte maken och jag skötte barnen. Jag skötte också t.ex. bokföring och deklaration, det funkade bra. Men det är definitivt inte så lätt att tänka sig att ha en baby med sig i ladugården. Jag är glad att vi slapp det. 



IMG_1721
Mina två äldsta barn och jag när det begav sig. Sonen, det större barnet, fyller 29 i juni och dottern fyller 27 i maj :)

onsdag 4 maj 2016

semester - vad är det?

I dag lyssnade jag på de två senaste poddavsnitten från Projekt Framgång medan jag diskade, promenerade med hundarna och solade. Jo, jag har jobbat också :) men det blev en lite kortare dag. De två senaste veckorna har jag jobbat såpass mycket att jag har en hel dag innestående. Det passar bäst att ta det lite lugnare den här veckan då, eftersom jag inte har någon undervisning denna vecka. 
Det är intressant att höra och läsa om vad andra tänker att "semester" innebär. Jag har förmodligen också tidigare skrivit om att 18 år av mitt vuxna liv passerade utan betald sommarsemester. Av olika orsaker. Först var det så att vi hade jordbruk, med mjölkkor, och även om man som mjölkbonde har möjlighet att få lantbruksavbytare som tar hand om korna några dagar då och då, så sköter inte lantbruksavbytaren gårdens övriga sysslor. Man har/hade i alla fall inte på vår tid möjlighet till längre sammanhängande semester. Som för andra typer av företagare, ungefär. 
Sen studerade jag eller var arbetslös eller snuttjobbade. Vilket innebar sommarjobb. Förutom en sommar, då jag faktiskt valde att vara hemma med barnen. Helt utan ersättning. Så jag var ledig, men hade inte lön. Jag visste att jag skulle få snuttjobba igen i september, så jag valde att inte anmäla mig som arbetslös arbetssökande under sommaren. Jag kunde ju ha fått sommarjobb då, och jag ville faktiskt vara ledig. 
Och sen när jag äntligen fick ett fast jobb, hade jag ju ingen semester att ta ut under den första sommaren (jag började jobbet i maj). Efter det har jag i alla fall haft sommarledigt. Fast med olika benämningar, eller hur man ska säga. Nä, förresten, då jag var anställd som doktorand via Finlands Akademi/Nationella forskarskolan i vårdvetenskap hade jag ingen semester första sommaren eftersom det också var ett nytt jobb. 
Från och med september 2007, om jag minns rätt, har jag varit universitetslärare. Universitetslärare har inte lagstadgad semester. (Inte andra lärare heller, ifall nån trodde det.) Lärare har ferier, som man inom universitetsvärlden i huvudsak passar på att hålla när studerande är lediga. En heltidsarbetande universitetslärare eller akademilektor har en arbetsplan om 1600 timmar. Det handlar alltså om en uppskattning av vilken tid det kan ta att utföra överenskomna uppgifter. Ingen lägger sig i ifall läraren blir klar med uppgifterna på 1400 timmar eller om hen tar 2000 timmar på sig att få dem gjorda, huvudsaken är att man gör det man ska. Man får alltså inte mer betalt för att man är långsam. 
Det här är både bra och dåligt. Bra, för att det är roligt och inspirerande att själv i stor utsträckning bestämma hur och var man jobbar. (Jo, jag vet att man i jämlikhetens namn numera borde skriva "en" i stället för "man", men det känns sååå konstigt. Att skriva "hen" är inget problem för mig, att skriva "en" låter som om jag skulle skriva på nån svensk Åsa-Nisse-dialekt.) Dåligt, därför att man själv måste sätta gränser för när man jobbat tillräckligt för att kunna anses ha gjort sina uppgifter. 
Personligen har jag valt att låta tiden bestämma. Får jag betalt för att utföra x under y antal timmar, gör jag det. Om x inte blir så bra som x kunde bli ifall jag använde mer timmar tänker jag bara "shit happens", eller något lika omoget, och tänker att det får så lov att räcka. 
Jag ser alltså till att jag får min ledighet, och det gjorde jag också före burnouten. Jobbet har aldrig varit mer än en del av mitt liv. 
Faktum är att jag också ser på semester (eller ferie, whatever) som ledighet som man jobbat in. Alltså, jag skulle se det så även om jag var företagare. Inkomsten ska räcka hela året, oavsett om den flyter in i en jämn ström eller inte. För så är det också för oss löntagare - att vi får lön när vi är lediga beror helt enkelt på att upplägget är sådant att arbetsgivaren portionerar ut årslönen i 12 portioner (oftast, maken får lön 24 ggr/år, det finns säkert andra varianter också). Arbetstagaren behöver inte själv tänka på att det ska finnas pengar kvar till de lediga dagarna, vilket företagaren måste tänka på. 
Ytterligare en semesterrelaterad tanke, som jag förmodligen också skrivit om tidigare, är att vissa förknippar semester med en resa. Det är väldigt sällan jag har haft den typen av semester. För mig är semester ledigt. Och, det överraskar knappast någon att det viktigaste jag vill göra när jag har ledigt är att sova. Så har det alltid varit. Att slippa stiga upp någon bestämd tid. Om semestern sen erbjuder annat än mera sömn, är det bara en bonus. 
(Om jag skulle göra en podd tillsammans med någon, skulle lördag förmiddag vara big no-no för poddinspelning. Då ska man ju sova! Eller åtminstone ha möjlighet att sova. Inga överenskomna träffar den tiden. ;) ) 
13140534_10208105673633017_1277699900_n.jpg
I år fick jag en "Ros i stället för ris" av Studentkåren vid Åbo Akademi. Det tyder väl på att jag gjort tillräckligt för att vara värd mina lediga dagar <3 p="">

tisdag 26 april 2016

du måste inte

Dagens tema hittade jag i Celmas blogg. Maria och jag är rörande eniga om att det enda man måste är att dö. "En dag ska vi alla dö. Alla andra dagar ska vi det inte." Och vilken dag det blir, det vete fåglarna. 
Om jag nappar på det där med att skriva ner tre saker jag "måste" (trots att jag för länge sen skippat både måsten och borden) skulle de kunna se ut så här denna vecka:
  1. Jag måste jobba i morgon och på torsdag.
  2. Jag måste hålla en timme vid gymmet på torsdag.
  3. Jag måste fara till mina föräldrar över veckoslutet. 
Följande steg var alltså att ersätta måste med "väljer att", kombinerat med en motivering.
  1. Jag väljer att jobba i morgon och på torsdag för att jag inte vill svika mina studerande och för att jag vill att jag ska gå att lita på. Har jag lovat, så har jag lovat. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig. 
  2.  Jag väljer att hålla en timme vid gymmet på torsdag för att jag tycker om att hålla gymtimmar och det känns bra att kunna ställa upp när en gymkollega är sjukskriven. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte skulle klara av att jobba alls, skulle jag sjukskriva mig. 
  3. Jag väljer att fara till mina föräldrar över veckoslutet för att jag är glad över att kunna träffa mina föräldrar och det av praktiska skäl passar bättre att träffas då än en vecka senare när det är Mors dag. Jag är ju inte sjuk(are än vanligt :p ). Om jag inte klarar av att fara nånstans, ringer jag återbud och så får vi träffas en annan gång, t.ex. veckoslutet efter Mors dag i stället. 
Hjälper det att tänka så här? 
...jooo...
Men visst finns spår av min grundproblematik med att vilja så väl och att försöka mer än jag egentligen skulle orka också i mina val. Det är en ständig balansgång för mig att lära mig att leva med mina begränsningar. För det mesta kan jag ta situationen med ett ömsint lugn och en förtröstansfull attityd till mig själv, ibland blir jag fortfarande så frustrerad över min brist på styrka....

söndag 3 april 2016

jobb eller karriär

Det här temat vet jag att jag har skrivit om tidigare, men, eftersom jag är så dålig på att lyckas kategorisera mina inlägg (suck) lyckas jag ju inte hitta det, så att jag skulle kunna jämföra med vad jag skrev då. Hursomhelst finns det hur mycket som helst att skriva om temat, så jag ber om ursäkt på förhand ifall någon minnesgod läsare tycker att det här inlägget får precis samma innehåll som det förra. Jag föreställer mig att det ändå kan bli lite annorlunda, eftersom tiderna förändras och vi med dem. 
Jag tänker mig att frågan gällande huruvida ett arbete ses som jobb eller karriär (nu bortser jag från oavlönat arbete, typ föreningsverksamhet, talko eller hushållssysslor eller fritidssysselsättningar osv.) i viss mån kan jämföras med Maslows behovstrappa. Och nu bortser jag också från den kritik som riktats och riktas mot olika modeller för behovshierarkier. Trappan är i all sin enkelhet tämligen representativ för ett västerländskt tänkande. Behoven är inte heller fullständigt hierarkiskt uppbyggda, dvs. man måste inte ha föregående trappsteg helt och hållet uppfyllt innan man kan tänka på följande steg, människan kan alltså ha behov på flera nivåer samtidigt. 
1.Grundläggande behov av t.ex. mat, kläder och tak över huvudet. 
Min personliga åsikt är att det är därför jag har ett jobb. För att kunna bidra till familjens försörjning. Om jag inte skulle behöva bekymra mig om den saken, skulle jag inte vara beroende av att ha ett lönearbete. Ett JOBB. Därför är det också en sån lättnad att jag inte är utlämnad åt kravet på att ha ett jobb, nu då jag är halvtidspensionerad pga. partiell arbetsoförmåga. 
Hur förhåller sig det här då till karriär? Faktum är att jag fortsättningsvis kan ha en "karriär", dvs., som jag ser begreppet "karriär" - jag kan avancera akademiskt trots min partiella arbetsoförmåga. Det tar bara längre tid. Men, den där "oförmågan" sätter stopp för karriärutvecklingen i vissa avseenden. Jag kommer aldrig att kunna bli professor, inte heller rektor fastän jag har rektorsbehörighet. Inte professor, därför att jag inte kommer att kunna meritera mig tillräckligt. Nu är det ju så väl, att jag inte heller föreställt mig att bli professor, så det gör inget. Däremot kan det kännas en smula förargligt att jag inte kan bli rektor. Rektorer och andra chefer förväntas nämligen jobba heltid och mer eller mindre vara tillgängliga också när de är lediga. Uff. Tillgänglig när jag är ledig vill jag inte vara. Men det känns lite sorgligt att jag inte kommer att få möjlighet att pröva på att vara en pedagogisk chef. 
Men jag bryr mig inte ett skvatt om att jag inte kan få en organisatoriskt sett högre position. Jag ser det inte som önskvärt i sig. Och det är därför jag ogillar karriärtänkandet. Att det alltså skulle finnas inbyggt i så gott som alla människor att man ständigt vill få mera makt och högre lön. Inte i mig. Såheså. 
Däremot, om man tänker karriärsutveckling som kompetensutveckling, vill jag naturligtvis ha en "karriär". Jag vill lära mig mera, för att också kunna ge ut mera. Oavsett var eller om jag är anställd.
2.Behov av trygghet
Och det här tänker jag hör samman med punkt 1. Trygghet för mig och mina närmaste. Ekonomisk trygghet, men också tryggheten i att inget ont ska hända mig på jobbet. (Vilket förstås ingen nånsin kan garantera. Alla arbetsplatser kan brinna upp, företaget kan gå i konkurs, nån galning kan komma instörtande och börja skjuta hejvilt osv., men risken är ändå inte överhängande för att något av detta ska inträffa.) Att jag ska kunna gå till jobbet utan att behöva vara rädd för att någon ska vara elak mot mig eller att jag ska behöva utföra uppgifter jag inte klarar av. Att jag inte ska behöva använda utrustning som kan ge mig elektriska stötar osv. 
Har det här något samband med karriär? Förhoppningsvis inte. Arbetarskydd och trygghet borde vara till för alla, oavsett på vilken post i organisationen man befinner sig. Här tror jag vi har det väldigt bra i Finland, även om det tyvärr finns arbetsplatser där arbetstagarna inte är trygga på alla plan. 
3.Behov av kärlek och gemenskap
Det är bra om man upplever människokärlek och gemenskap på sitt jobb. Fast lite sorgligt, om människan behöver en arbetsplats för att få sitt behov av kärlek och gemenskap uppfyllt. Ännu sorgligare om hon måste känna att hon får mer kärlek och gemenskap ifall hon kommer högre upp på karriärstegen. Eller för den del, om hon får mindre kärlek och gemenskap när hon kommer högre upp. 
Tyvärr finns en risk för att "högre upp" förvisso kan ge större trygghet, men mindre gemenskap. Det har jag själv märkt små tendenser till, när jag har haft nån form av chefsställning. De som man tidigare upplevt sig ha en stark gemenskap med, börjar plötsligt ifrågasätta både det ena och det andra som man gör. Och man vet inte alltid om de andra vill ha en med på t.ex. picknick med arbetskamraterna. 
Men, visst hör det till att bli ifrågasatt som person när man har en viss post (rätt kvinna på rätt plats?) och att ens handlingar ifrågasätts. Och de allra flesta medarbetare uppskattar om chefen kommer med på picknicken. Tror jag. Dessutom är det väldigt bra om man vågar säga som det är: "Jag kommer gärna med, men jag var inte riktigt säker på om ni vill ha mig med. Jag tänkte att ni kanske kan diskutera friare och ha roligare utan mig." Det kan förstås upplevas som att man går med håven, men jag tror på dialog och öppenhet. Jämställdhet trots att uppgifterna är olika.
Och på tal om kärlek. Jag tycker att det är ren smörja att man inte skulle "få" bli kär i en arbetskamrat. Ännu otroligare, det som jag läste om att man inte vill att medarbetarna ska ha förhållanden för att de då kan börja gräla på jobbet och föra in sina privata bekymmer i arbetsgemenskapen. Jag som levde i den naiva tron att det var för att man inte vill att de ska stå och kramas och glömma bort att jobba :) (Av sig själv känner man andra, jag tyckte att det var underbart "ti arbeit i laag" när maken och jag var heltidsjordbrukare.)
4.Behov av uppskattning
När det gäller jobb, känns det som att behovet av uppskattning är mer grundläggande än behovet av kärlek, tycker jag. Har jag fel? Alltså, alla vill väl att det jobb de gör ska uppskattas? Alla behövs och allas uppgifter är värdefulla på sitt sätt. Ibland märks det tydligast när någon inte längre är kvar pga. omorganisering eller nedskärningar.  
Det svåra är att ge positiv och saklig feedback, tycker jag. Där har de flesta av oss mycket att lära, vare sig vi är i chefsställning eller inte. På vissa jobb arbetar man också så självständigt, att det inte alltid är självklart att man vet vad kollegorna pysslar med. Men jag brukar försöka komma ihåg att föra fram positiv feedback t.ex. från studerande till mina kollegor. Om någon studerande spontant säger att NN:s föreläsning var jättebra, säger jag också det till NN vid tillfälle. Bara som ett exempel. 
(Och lyckligtvis har vi hyggliga studerande, som inte säger till mig att NN:s undervisning suger. Om de ogillar någon detalj i en annan lärares upplägg, kan de föra fram det försiktigt och sakligt, de baktalar oss inte. Jag hoppas också att de är ärliga nog att föra fram kritiken direkt till vederbörande eller i kursutvärderingen.)
5.Behov av självförverkligande
Det här är kanske den knepigaste nivån. Jag antar att ett jobb är bra, om det också leder till en känsla av självförverkligande. Fastän jag tänker mig att man inte behöver ett jobb för att förverkliga sig själv. Inte någon karriär heller. 
Jag har tidigare skrivit om att jag redan har förverkligat mina mål i livet, och att det känns oerhört skönt. Att resten bara är en bonus. Det betyder förstås inte att jag är mål-lös nu. Visst har jag små målsättningar. Men de är inte krav, eller hur jag ska uttrycka det. Alltså, om målen inte uppfylls, tar jag det med en axelryckning. Jag har ingen större lust att satsa särskilt mycket. Det har jag redan gjort. 
Trots det känner jag att det skulle vara synnerligen självförverkligande att få bli Personal Trainer. Inte ett kliv uppåt i karriären vare sig akademiskt, maktmässigt eller lönemässigt - men ett kliv i att få utnyttja min potential! Vi får se hur det går med den saken. 

onsdag 30 mars 2016

karisma

I dag återgår jag till ett tema, som fanns med i ett tidigare avsnitt av podden Projekt Framgång. Och nu inser jag ju att jag borde ha skrivit upp i vilket avsnitt det var, men den som blir nyfiken och inte har lyssnat får lyssna på alla avsnitten ;)
Hursomhelst, i avsnittet talade Malin om karisma, och funderade på om ifall hon är karismatisk (rätta mig om jag har fel). Det var intressant att lyssna (som vanligt), och Malin berättade om många olika betydelsenyanser som lär finnas i begreppet 'karisma'. Spontant skulle jag ha sagt att det handlar om någon form av utstrålning. Det är ett tag sen jag läste om karisma, och om karismatiskt ledarskap. Eftersom jag undervisar bl.a. i ledarskap, har jag tänkt en hel del på det där med ledarens utstrålning. 
Jag föreställer mig, i likhet med det som sades i podden, att karisma på sätt och vis sitter i personligheten. Men, eftersom jag tror på människans möjlighet till utveckling och lärande, tänker jag mig också att alla kan utveckla sin karisma till att motsvara ens sanna personlighet. Det skulle alltså innebära att det inte är att rekommendera att man efterapar en annan människas utstrålning så att man försöker bli något man inte är.
Och varför drar min fantasi iväg med mig till det gamla 80-talscitatet "Somli har e, aader int, du tror et du har e, men Ragnar Hare". Något i den stilen. Ragnar Hare var en... musikgrupp från Jakobstadstrakten. 
Det är inte bara Ragnar som har det. Karisma, t.ex. 
Själv tänker jag också i lite negativa banor när jag hör ordet karisma, även om jag gillar personlig utstrålning och förmåga att t.ex. fånga sina åhörare, när det gäller föreläsare och andra talare. Jag tänker på karismatiska väckelserörelser (intet ont om dem, i sig, men...) och vilka krav de kan ställa, uttalade eller outtalade, på sina medlemmar. Det ska talas i tungor, göras under, hållas extatiska tårdrypande predikningar osv. Vilket får mig att känna lite negativa vibbar från den stränga religiositet jag var en del av under mina tonår. En religiositet som gav mycket glädje och tröst, och massor med ångest och rädsla. 
Hur är det med mig, då? Har jag karisma? 
Jag tror det. I alla fall i viss mån. Jag har en hyfsad förmåga att fånga mina åhörare. Att motivera och engagera studerande. Och jag vill vara måttligt, sunt karismatisk. 
Fast ännu hellre vill jag ha claritas. Mer om det en annan gång. Kanske.  

måndag 28 mars 2016

Sant eller falskt? Det här temat har jag haft i mitt "blogga-om"-tipshäfte en längre tid. Jag fick tipset, som så många andra, när jag lyssnade på podden Projekt Framgång (som jag inte tycks kunna länka till nu, problem med soundcloud-sidan?). 
Jo, på många sätt tror jag att det stämmer. Man blir trött av att ha roligt (också). Det är inte (bara) ledsamheter som tar på orken. 
Sen är det en annan sak, att många av oss som drabbas av stressrelaterade problem och -sjukdomar får en kombination av flera krämpor/besvär, som dels kan vara relaterade till tråkiga händelser, dels till roliga. Det finns mycket att läsa om stress, t.ex. på internet. 
Vissa får t.ex. både högt blodtryck och depression. Mitt blodtryck har alltid varit bra, hur stressad jag än varit. Men, jag har alltså drabbats både av depression (som har sina rötter i traumatiska, tråkiga händelser) och burnout (som delvis har sina rötter i allt det där roliga). 
Jag antar att vi är många som tycker att det finns ett otal roliga, behjärtansvärda, fascinerande, värdefulla osv. saker här i världen. Och då är risken stor att vi upplever att vi absolut inte räcker till för att bidra till allt det där goda eller göra allt det där roliga. Alldeles frånsett olika "borden" och "måsten" som vi människor lätt inbillar oss att vi också ska hinna med. 
"Man kan inte bli utbränd om man inte först har brunnit för något", tror jag också att Någon Vis Person har sagt. Och jag som aldrig uppfattat mig som en eldsjäl - kanske för att jag haft så många järn i elden (hö, hö). Alltså, jag har aldrig satsat särskilt mycket. Men om man satsar lite på många saker blir det ändå för mycket. 
Så, ja, det är inte minst det roliga som bränner ut dig om du inte aktar dig. Och det värsta är att det ofta hinner gå långt innan du själv tror att du kan drabbas <3 andra="" att="" b="" bara="" da="" de="" det="" dig="" egna="" f="" fram="" g="" ha="" har="" inte="" ju="" k="" kar="" ljus="" lla="" lv="" m="" man="" missunnsamhet.="" mma="" nbsp="" nga="" nns="" och="" om="" p="" ppan="" r="" ra="" sakerna="" sammanfalla="" samtidigt="" satsa="" sidor.="" sina="" sj="" sk="" ska="" som="" st="" ste="" under="" v="" val="" varnar="" vill="" xelvis="">