min hortensia

I våras fick jag en hortensia i morsdagsgåva av dottern och hennes sambo. Till min stora förtjusning har blomman övervintrat. Jag har bara haft en hortensia en gång tidigare, och den vissnade rätt fort, som de flesta blommor gör i min oömma vård (beklagar). 

Så här såg den ut då det begav sig, den hade en tendens att överskugga de båda andra morsdagsblommorna med sin överdådiga prakt :)

Underligt nog blev blommorna så småningom gröna. Det lär bero på vattnet. Min hortensia fick bo inomhus hela sommaren, fastän man kan ha dem ute. Det var så kallt i början av sommaren att jag var rädd att den skulle frysa, och senare var jag rädd att Familjen skulle glömma att vattna den om den inte syntes så bra, så den fick stå kvar på köksbordet med en lapp "VATTNA VARJE DAG" på krukan. 

Jag läste på internet att hortensior ska behandlas som pelargonior, dvs. de ska stå svalt under vilomånaderna och vattnas sparsamt. Eftersom jag är en kvinna i mina bästa år (när är man inte det?) är jag väldigt varmblodig, och vill ha svalt, för att inte säga KALLT, i sovrummet. Blomman fick alltså flytta till sovrummet i november. Där stod den sen och började se allt mer vissen och missmodig ut under månaderna som gick.

För ett par dagar sen beslöt jag att det var dags att avsluta vinterdvalan. Jag bar blomman till köket, där den fick stå ett par dagar tills jag fick tummen ur och kom mig för att köpa blomjord och plantera om den. Jag hade en stor kruka på lager, en kruka där jag har haft en skranglig och ful sprätt-iväg-blomma, som efter många långa år av ökad skranglighet äntligen hade vett att kasta veven i höstas. 

Maken fick assistera - det är inte så lätt att hålla i en blomma med tillhörande jordklump och hälla ny mull runt omkring utan att spilla å det gruvligaste. När jag fick hjälp spillde jag bara lite. Och så här ser den ut nu. 

Den här krukan är för stor att ha på köksbordet, så jag la den på maken skrivbord i stället (med hans tillåtelse). 

Ni ser, den grönskar faktiskt! Man kunde ana lite färskt grönt på kvistarna redan när den var i sovrummet, men efter ett par dagar i köket och lite mera vatten var det nästan så man kunde se hur bladen växte timme för timme. 

Nu blir det spännande att se om den börjar blomma. Och om jag har beskurit den tillräckligt. Learning by doing!

när det inte funkar som det ska

Nu tänker jag inte på förhållanden och sånt, utan på, öh, tekniska? virtuella? vetintevadjagskakalladem detaljer. IKT? Whatever. Jag hoppas ni förstår vad jag menar. Sånt som är jättebra när det funkar, och en onödig källa till förargelse när det inte funkar. Om man inte hade haft den tekniska möjligheten, hade man inte heller haft anledning att vara besviken och irriterad på att den inte fungerar som den borde. Några exempel:

1. Min fina och trevliga, relativt nya pulsklocka och dess funktioner som är kopplade till internet. För den som inte är insatt i sådant, kan jag kort förklara att klockan alltså "minns" hur aktiv jag har varit, hur länge jag tränat, hur länge jag sovit, hur länge jag suttit osv. per dag. Och för att jag ska få se en översikt av det här, t.ex. hur mycket jag sov förra veckan eller hur många steg jag gick i februari, ska informationen överföras till datorn eller till smartphonen. När jag köpte klockan frågade jag misstänksamt av försäljaren om det här alltid fungerar smärtfritt. Han svarade ärligt att hans egen erfarenhet är att det ibland krånglar med överföringen till datorn, om datorn nyligen har uppdaterats och programmet liksom inte riktigt hunnit med, men att överföringen till telefonen alltid fungerar. Nå, för mig är det tvärtom. När jag synkroniserade klockan med telefonen och laddade ner appen som man ska ha i telefonen för ändamålet, funkade allt bra. Just denna, enda, första gång. Efter det misslyckas varje försök till överföring till telefonen. Förbindelsen upprättas (via bluetooth), det tar en stund och allt ser ut att gå bra, men sen lyckas det ändå inte. :( Däremot lyckas överföringen till datorn (med en gammal hederlig kabel mellan klocka och dator) varje gång, utan problem. Inte för att det är hela världen att överföringen till telefonen inte funkar, men det är IRRITERANDE då det är meningen att det ska funka. 
2. Ingen bloggläsare kan väl ha undgått att notera att jag är fitnessinstruktör vid sidan av mitt vanliga jobb. Jag har alltså bl.a. en certifiering som BODYPUMP-instruktör. Bp är en form av styrketräning i grupp, och programmet licensieras av LesMills, som kommer från Nya Zeeland. Var tredje månad byts programmet ut, och alla bp-instruktörer i hela världen ska lära sig det nya programmet, så att t.ex. de som brukar gå på bp-timmar i Frankrike och befinner sig på resa i Finland ska kunna komma på min timme och känna igen sig och veta att det är samma, kvalificerade program överallt. Förr fick vi två skivor, en dvd och en cd, samt ett häfte med information och koreografibeskrivningar när det var dags för nytt program. Numera ska programmen laddas ner från LesMills hemsida. Vilket är bra på många sätt, inte minst för miljön, tänker jag. Men då vill man ju att nerladdningen ska fungera... Jag var på kurs i det nya programmet i söndags, men hade inte hunnit titta på det fastän jag fick länken till filerna i fredags. Så, på måndag skulle jag ladda ner det. Tji fick jag. Jag rådfrågade datorkunniga vänner via fb, och fick med deras hjälp kollat att det inte var något fel på min internetuppkoppling. För säkerhets skull installerade jag också ett antivirusprogram. Annars har "folk" hävdat att man inte behöver ha sånt när man har en mac, men man kan ju aldrig veta, tänkte jag. F-Secure bedyrade att min dator inte var virussmittad. Jag följde rådet som stod på sidan, att ta kontakt med min lokala LesMills-agent. Det är LesMills Nordic i Stockholm. Tydligen hade jag mailat fel person, eftersom det tog någon dag innan jag fick svar av en annan person. Under tiden hade jag tröttnat på att vänta, och gjort ett nytt försök. Den gången lyckades jag. Skillnaden var att jag laddade ner versionen med "desktop quality", som tar upp mera minne, i stället för "mobile quality", som jag brukar ladda ner. Nå, följande dag fick jag ett svar, som tyvärr inte innehöll nån förklaring till att det inte hade fungerat. Vi enades om att det i alla fall var huvudsaken att jag kunde titta på filmen nu. Programmet ska bytas från och med 12.3, och det tar alltid länge för mig att lära mig ett nytt program, så det var en lättnad att ha programmet i datorn i tid. Men ändå. Suck. Varför funkade det inte nu, det har ju alltid gått förr?

Jag har för mig att det var en tredje sak som inte heller funkade, men jag tycks ha glömt den nu. Lika bra det :) 

Fast när jag ändå håller på med att gnälla, ska jag gnälla på en sak till. Efter att OS (mac-datorernas operativsystem) uppdaterades till en ny version har det blivit åtskilligt krångligare att ladda upp bilder i t.ex. bloggen eller på facebook. Om du har en mac och har orkat läsa så här långt, undrar jag om du också har märkt samma sak? Alltså, förr kunde jag klicka på "infoga bild" och så kom jag utan problem in på Bilder och kunde bläddra bland alla mina foton. Det kan jag inte nu. Om jag försöker göra det, öppnas inte Bilder, i stället inbillar sig datorn att den ska överföra hela mappen till t.ex. bloggen. Jag måste gå in på Bilder på förhand och kopiera eller flytta fotot jag vill lägga in, t.ex. till skrivbordet, för att det ska fungera. Grrr. Känns fenomenet igen?

är det så?

På facebooksidan Framsteg kan man läsa en kort lista med överskriften "Du mår bättre om du":

• dömer mindre och accepterar mer
• klagar mindre och uppskattar mer
• tänker mindre och känner mer
• fruktar mindre och älskar mer
• talar mindre och lyssnar mer
• ser på mindre och gör mer
• surar mindre och ler mer

Hm. Jag ser att flera av mina fb-vänner bejakar detta, och tycker att det är en bra lista, och att det verkar enkelt och ändå är svårt. Personligen är jag inte så säker. Vissa saker håller jag med om, sådär generellt. Nån enstaka sak kanske gäller mig också (hö, hö), men sen finns det också detaljer som jag inte alls håller med om. 

Dömer mindre och accepterar mer. Absolut. Sådär generellt. Men jag uppfattar inte mig själv som fördömande, tvärtom. Ibland undrar jag om jag är alltför tolerant. Det här ska jag alltså inte ta åt mig av. Sen är det en helt annan historia vad det egentligen innebär att "acceptera", jag skrev visst ett inlägg om det för länge sedan. Då gällde det en sak som en föreläsare sagt - att man måste förstå för att kunna acceptera. Jag tänkte tvärtom, att man kan acceptera också det man inte förstår. Och i den diskussion som föddes ur blogginlägget skrev en av mina bloggvänner att man åtminstone kan respektera, fastän man varken kan förstå eller riktigt på djupet acceptera. Det tror jag att han har rätt i. Hursomhelst är det säkert bra att inte vara så dömande. Fast visst finns det saker som jag fördömer också. Människohandel, t.ex. Jag tror inte att jag börjar må bättre om jag accepterar människohandel, i alla fall inte så att jag skulle tycka att det är helt ok att man köper och säljer människor. Om det är så "accepterar" ska förstås. Om det däremot är så att "acceptera" ska förstås mera som jag tänkte när jag hörde den där föreläsningen, då kan man väl "acceptera", dvs. inse faktum, att människohandel förekommer oavsett om jag vill att det ska förekomma eller inte. 

Klagar mindre och uppskattar mer. Själv tycker jag inte att jag klagar särskilt mycket. Men visst har jag fått en och annan åthutning i mitt liv för att jag gnällt och klagat. Och visst finns det saker man bör få klaga på! Att tiga och lida kan verkligen få folk att må dåligt. Man måste kunna säga ifrån när något är på tok. Jag antar att tanken är att man inte ska slösa onödig energi på att klaga på sånt som man inte kan göra något åt "usch, vilket väder vi har", typ. Och i stället fokusera på det trevliga man trots allt har (det ösregnar när jag hade tänkt ligga och sola, men jag njuter av en brasa inomhus i stället). I så fall håller jag med. Livet blir onekligen trevligare då. 

Tänker mindre och känner mer. Nä, här håller jag INTE med. Att låta sig dras hit och dit av alla möjliga känslor som kommer och far, det kan väl ändå inte få en att må bättre? Tvärtom, skulle jag säga. Om man erfar konstiga känslor, som ställer till det för en, är det då inte bättre att tänka till och analysera varför man reagerar som man gör? Kanske meningen med citatet ändå är att man ska tillåta sig att känna, och att man inte ska älta saker i onödan. Det har jag också skrivit om tidigare (suck, att jag inte kunnat tagga och kategorisera mina inlägg bättre) - om skillnaden mellan sund bearbetning och osunt ältande. Att gå omkring och älta och vara ledsen för en oförrätt i 40-50 år kan inte vara bra för välbefinnandet. Det är sorgligt när man ser att vissa äldre människor fastnar i sådant och inte kan försonas med det som varit. Visst, det finns saker som man bara inte kan försonas med, på ett djupare plan. Ändå tror jag på att tänka igenom, gärna också diskutera och reda ut, för att kunna lämna det onda bakom sig. Att våga stå på sig. Inte känna skam och rädsla för det man inte kan lastas för. Att våga säga ifrån. Det gör man inte, om man låter känslor av skuld och skam ta över. 

Fruktar mindre och älskar mer. Öh, varför kärlek och fruktan i samma mening? Står de på något sätt i motsatsförhållande till varandra? Visst kan människor vara rädda i onödan. Och kanske det finns människor som inte vågar tillåta sig att älska. Men tänk t.ex. på familjevåld - går det att älska den som misshandlar så att hen låter sig övertygas om att kärleken övervinner allt, så att hen slutar slå? Jag tvivlar på detta. För övrigt får det här mig att tänka på Aristoteles, och det han skrev om mod. Aristoteles menar att mod är en dygd, som är en gyllene medelväg mellan feghet och dumdristighet. Fruktan kan alltså vara befogad. Och när fruktan är befogad, när det verkligen är så att man SKA vara rädd och akta sig, då hjälper det föga att älska. Bort med det här citatet!

Talar mindre och lyssnar mer. Ok, jag erkänner. Det här borde jag ta till mig. Jag har en sån förmåga att låta munnen gå... Fast jag tror att det är andra mer än jag själv som skulle må bättre av att jag skulle kunna hålla käft ibland. 

Ser på mindre och gör mer. Mja. Det beror på vad saken gäller. Om det handlar om lidande människor är svaret ja. Inte gå förbi en alkoholist som slocknat på trottoaren utan att ringa ambulans eller liknande. Om det handlar om halvstora barn är svaret nej. Barnet kan självt. Inte curla fram nyhjälplöshet (och dessutom köra slut på sig själv i tron att man är oumbärlig, aja baja). Personligen tänker jag fortsätta att köra linjen "gör så lite som möjligt", just för att jag ska må bra. 

Surar mindre och ler mer. Ja, ifall man har för vana att sura. Jag ler mycket mer än jag surar. Definitivt! Jag minns inte ens när jag skulle ha surat senast. Att vara ledsen kan ju inte vara samma sak som att sura. Jag undrar om det överhuvudtaget skulle ha hänt att jag inte skulle ha lett eller skrattat på en hel dag... 

Så, nu då jag sågat listan borde jag väl göra en egen, bättre lista? Det är väl så man ska göra när man är gnällig "gör den bättre då, du som är så duktig!" ;)

antitillväxt

Dagens tema är något som jag funderat på länge, och förmodligen också berört tidigare i något inlägg. Alltså det här med tillväxt. Jag blir lika fundersam och indignerad varje gång jag läser i Bladet om att tillväxten är för långsam. Den ekonomiska tillväxten, inte någons längdtillväxt eller så. 

För mig är det helt absurt att tänka att ekonomin skulle kunna växa i all oändlighet. Och att det skulle vara nödvändigt för upprätthållande av en viss levnadsstandard. Eller, snarare, att den där vissa levnadsstandarden skulle vara så nödvändig att upprätthålla. 

Vad är skälig levnadsstandard, och hur mäter man den?

Jag tänker att det viktigaste är att man har mat, kläder och tak över huvudet. Tillräckligt näringsrik mat för att inte drabbas av bristsjukdomar och tillräckligt varma och ändamålsenliga kläder och bostad för att inte frysa. Punkt. Allt möjligt utöver detta är måhända trevligt, men inte nödvändigt. 

Nyligen läste jag att varje generation önskar att följande generation ska få det bättre än vad man själv har haft. Whaaat? Det gäller åtminstone inte mig. Jag har inte haft det dåligt. Nånsin. Ok, visst var det förargligt när jag hade mitt första heltidsjobb och hade så låg lön att jag inte klarade mig utan stöd från mina föräldrar. Men jag kunde väl ha klarat mig på något annat sätt. Genom att hitta ett billigare boende, eller genom att köpa en billigare bil. Fast det var bra att de kunde hjälpa mig (och jag betalade tillbaks!) så att jag fick köpa en nästan ny bil, jag jobbade som lantbruksavbytare med tidiga morgnar, och var beroende av att bilen skulle starta i ur och skur. Den behövde inte heller repareras eller renoveras. Och det var trevligt att få hyra ett eget hus, i samma by där pojkvännen bodde. 

På något sätt tänker jag att det är livets gång, att det hör till att det inte är så fett i början. Jag hade ju det inte dåligt. Att det sedan kunde kännas tungt att folk oförstående talade om att "det beror ju på vad man unnar sig", när "man" fick vända på varje slant och fundera på om jag kan köpa en yoghurt i dag eller inte, är en annan sak. 

Hursomhelst. Jag är den eviga idealisten. Det är jag den första att erkänna. Och jag kommer att fortsätta vara idealist och naiv och blåögd och tro på människans inneboende godhet så länge jag lever. 

Alltså, jag anser att det vi behöver är en utjämning, inte en tillväxt. Nationellt, ja, men också globalt. 

Jo, jag förstår att brist på pengar kan vara frustrerande för den enskilda individen. Att inte ha råd att göra det som "alla andra" gör. Fortfarande gäller ändå den gamla regeln om att de där "alla andra" inte existerar. "Alla andra" är egentligen bara "några få andra". Det kan vara trist att inte ha råd, men det är inte skamligt. Det är bara som det är. Man får rätta munnen efter matsäcken. Och dela med sig ur sin matsäck, om man har mer än man orkar äta upp! Att marra om att man inte har råd att resa till Lappland och till södern varje år är fullständigt åt häcklefjäll. 

Tillväxten kommer ändå sällan eller aldrig de verkligt fattiga till godo...

Bilden har jag snott från http://www.svt.se/nyheter/vetenskap

att träna duktigt???

Sagt och gjort. Jag tog alltså fram bloggidéhäftet ur handväskan igår, plockade fram en blyertspenna och satte mig ner för att invänta idéer. Ungefär så. Och så lyssnade jag på ett avsnitt av Projekt Framgång, dvs. en podcast gjord av Malin Båtmästar och Michaela von Kügelgen. Jag är fortfarande barnsligt och fullkomligt obefogat så stolt över att ha känt Malin sen hon var ca 7 år, dvs. i 20 år nu, och att jag har fått följa med hennes utveckling till kock, matskribent, företagare och mycket mera. Michaela har jag blivit bekant med via bloggandet och vårt gemensamma intresse för att skriva, men vi har inte träffats IRL (än). 

Jag lyssnade på avsnittet "Meningen med hela skiten", vilket visade sig vara titeln på en bok, som handlar om en ung kvinna som drabbas av utmattningsdepression. Det kändes nästan som att jag kunde ha fått hur många blogginläggsuppslag som helst ur detta enda avsnitt (för att inte tala om ifall jag skulle lyssna på de tidigare avsnitten på nytt). Jag får väl lyssna på "I hissen med chefen" idag och se om jag får ännu mera inspiration!

Det jag tänkte ta fasta på idag är något som Malin och Michaela nämnde mera i förbigående. Nämligen att Nina, som skrivit boken, också skrev om (jag ber om ursäkt om jag missförstod något eller minns fel, för jag har alltså inte läst boken själv - än) att det liksom hörde till att ha ett perfekt liv, det gällde inte bara att vara framgångsrik på jobbet, man skulle också ha ett socialt liv med de rätta kontakterna, ett vackert hem, välartade barn (nå, det vet jag inte om de sa, det kan vara mitt eget tillägg) och så skulle man träna duktigt på gymmet efter jobbet. 

Och som vanligt spetsade jag öronen och kände hur taggarna började resa sig när jag hörde om det där med att träna, i synnerhet i kombination med ordet duktigt, och att man skulle träna för att det liksom förväntas (utan hänsyn till vad man själv vill och önskar). Jag har ju nämligen märkt under tidigare år att folk i min omgivning har kunnat reagera negativt på min träning, vilket har gjort mig uppriktigt ledsen. 

Ok, jag förstår att vissa kan känna det som ett orimligt krav - inte nog med att man måste/borde allt möjligt på jobbet och hemma, dessutom måste/borde man hålla sig i form, annars får man skylla sig själv om man börjar må dåligt, orka sämre, om man inte kommer framåt i karriären, om ens gubbe hittar nån yngre och snyggare osv. Men, på riktigt - det ÄR viktigt att försöka må så bra som möjligt, bl.a. genom att röra på sig, i synnerhet om man har ett stillasittande jobb. 

Och det är inte duktigt. Det är mer eller mindre nödvändigt. Visst, jag håller fortfarande fast vid min åsikt att det enda man måste (nån gång), det är att dö. Men jag håller också fast vid att allt annat vi gör eller låter bli att göra, det får konsekvenser. Antingen nu, eller senare i livet. 

För mig är det baske mig inte duktigt att träna och motionera. Det är... ja, ni ser, jag hittar inte ens ord. Det är en av hörnstenarna i det goda livet. Och det måste ingalunda vara på gym. Huvudsaken är att man hittar den form av motion och träning som passar en själv. Hade jag inte tränat och motionerat, hade jag nog gått under mycket tidigare. En god kondition och möjligheten att reducera stress genom att röra på sig och ha roligt är absolut något av det bästa man kan unna sig. Ändå kan väggen, eller i mitt fall golvet, komma emot. 

Och som jag hade längtat efter att få träna på gym! Under alla småbarnsår, under alla år då det var fullständigt otänkbart eftersom jag mest agerade mammataxi de flesta av veckans sju dagar. Då det varken fanns tid eller råd att gå på gym. Då jag i stället passade på att försöka göra det jag tyckte om medan jag väntade på mina fotbollstränande barn. Jag gick ut på en promenad, tog mig en joggingtur, satt och stickade eller läste. Förmodligen verkade jag lite osällskaplig och snorkig. Eller bara blyg, vad vet jag. Men det var inte så ofta jag orkade umgås med de andra föräldrarna. Det var mina enda chanser att få göra de där "tre av fem" viktigaste sakerna i mitt liv, viktigaste alltså För Mig Själv, och i brist på s.k. egen tid fick jag försöka pressa in dem i livet med barnen. Om de hade match, tittade jag på, och hejade artigt, trots att jag inte gillar tävlingar. Men jag var inte motiverad att titta på alla träningar. Ärligt. 

Jag älskar alltså att röra på mig på olika sätt. Framför allt till musik, eftersom jag är en dansare i själ och hjärta. Och denna träningsglädje hoppas jag att jag kan ge vidare. I allt större utsträckning. Visst värmde det mitt hjärta att en av mina zumbadeltagare tackade och sa att "man är alltid så glad när man går härifrån". Det är så det ska vara. Glädje och välbefinnande. Och det är inte duktigt att vara glad och må bra. Det är närapå nödvändigt för människans överlevnad, och absolut nödvändigt för att hon ska kunna "blomstra". 

#blogg100 - tredje gången gillt?

Skam den som ger sig. Eller så blir det en bra träning i att misslyckas. Nu har jag anmält mig till blogg100 för tredje året i rad. 

För två år sedan lyckades jag nästan. Jag blev några dagar försenad med mina hundra inlägg. Tanken är alltså att man ska skriva någonting varje dag, i 100 dagar, med början den första mars. 

I fjol gick det helt åt pipan, så jag gav upp. 

Svårt borde det inte vara, jag sitter en god stund vid datorn de allra flesta dagar. Vi får se hur det blir! Nu får jag plocka fram mitt bloggidéhäfte, som legat i ide i handväskan rätt länge. Där brukar jag annars skriva ner bloggidéer när de poppar upp och jag inte har möjlighet att skriva, så att jag ska komma ihåg vad det var jag tänkte skriva om. 

Och nu ska jag gratulera en barndomsvän på 50-årsdagen, kom jag på. 

Nu tänker jag inte på strålning och sådant, utan på huruvida och när det är passande att sitta och fippla med sin mobiltelefon, padda eller laptop i sällskap med andra. Jag vet, ämnet är uttjatat, men jag har inte skrivit om det tidigare, fastän jag tänkt på det många gånger. För mig finns det en solklar regel framför andra:

Om det är ok att sitta med en dagstidning eller en bok framför sig, är det också ok att sitta och läsa m.m. på sin elektroniska apparat. 

Enkelt, eller hur?

För mig får det konsekvenser som t.ex.:

• Om det i min familj/mitt sällskap anses ok att breda ut Vasabladet framför sig på frukostbordet, är det också ok att sitta och läsa bladet, fb, whatever i elektroniskt format.
• Om det i min familj/mitt sällskap anses ok att sitta försjunken i en roman i samma rum som andra personer sitter och tittar på tv, läser bladet eller skriver brev för hand är det också ok att sitta och läsa bladet, fb, whatever i elektroniskt format. 
• Sen kommer vi till det som är lite mera tveksamt. Om jag är gäst eller har gäster, tar jag/värdfolket/gästerna då fram sitt blad eller sin roman och sätter sig att läsa? Möjligen om gästerna är medlemmar i min "extended family" och ska stanna länge. Annars tycker jag att det är onödigt. Är jag bortbjuden på middag till vänner, tar jag inte ens med apparaterna. Alternativt lämnar jag dem i handväskan. Jag kanske vill ha med mig telefonen för att t.ex. kunna ringa efter hjälp om jag får motorstopp (om vännerna inte bor på gångavstånd.)
• Om jag föreläser eller själv deltar i ett föreläsning eller i ett möte, tar jag INTE fram Vasabladet eller romanen. Alltså - då surfar jag inte heller på min apparat. BASTA. Och jag svarar definitivt inte på mail eller på sms under en föreläsning eller ett möte!!! Folk får finna sig i att vänta på svar. Det är ju därför det är så bra med skrivna meddelanden, eller röstmeddelanden - man kan se dem och svara på dem när det är lämpligt!

Och när svarar jag i telefonen eller på sms, då?

• Tänk: när skulle du svara i en gammaldags, fast telefon? Förmodligen gör du det fastän du har gäster, annars stör ringsignalen friden. Men, mobiltelefonen kan man ha på ljudlös funktion. Svara om du måste, men det är hövligast mot människorna du är tillsammans med att låta telefonen vara tyst och kolla efteråt om någon har ringt - du ser vem som ringt och kan ringa upp, och om någon har skickat sms svarar du när du har tid. 
• Är du på jobb, behöver du inte ha din privata mobil framme överhuvudtaget. Då kan du ringa upp när du har lunchrast eller när du har slutat. 

Enkelt, eller hur?