inlägg 82. Fotografier, jantelagen och sånt

I dagens Vasablad, på sidan 5, skriver Axel Brink en kommentar om vad det innebär att vara en sann fotograf. Kontentan är att

En sann fotograf tänker på bilden och inte sig själv. Hen tänker på betraktaren.

Det är säkert sant. Däremot sätter jag stora frågetecken för det som kommer före denna slutkläm. Ja, många av oss driver en soloredaktion i vardagen. AB får det att låta som om det på något sätt var... opassande. Jag hittar inte riktigt rätt adjektiv för det jag vill uttrycka. Jo, han skriver i vi-form, vilket gör att läsaren tolkar det som att AB själv hör till kategorin soloredaktörer. Samtidigt som AB tämligen ensidigt problematiserar förhållandet mellan soloredaktör och sann fotograf. Frågan som ställs är: Vad är vi rädda för ska hända om vi inte tar den där bilden (som vi sedan delar i sociala media)? (Foto av det vi äter, skråliga videoupptagningar från konserter, selfies med kändisar osv.)

Frågan är som bekant fri, AB har all rätt att formulera den utgående från sin egen föreställningsvärld. Men, som vild bloggskribent och periodvis flitig ögonblicksfotograf (med telefonkameran) skulle jag inte kunna svara på den på ett tillfredsställande sätt. Vad mig anbelangar är frågan totalt fel ställd. 

Varför i all sin dar skulle jag vara rädd för att något ska hända om jag inte tar en snapshot av än det ena, än det andra? Jag kan givetvis bara tala för egen del, men det handlar definitivt inte om en rädsla för något som skulle kunna utebli. Fotograferandet, och skrivandet i sociala media, handlar om något helt annat. Det handlar framför allt om glädje. Om glädje över att ha kanaler för att uttrycka mig i större sammanhang än min omedelbara fysiska närhet. Om glädje över att få skriva utan att bli redigerad eller refuserad, och på samma sätt - glädje över att få visa mina bilder som en glimt av det jag är glad över (för det mesta) och gärna vill dela med mig av. Inte att förhäva mig själv, den tanken är totalt främmande. Inte att mina bilder eller mina texter i första hand ska vara en estetisk upplevelse. Det handlar om allt annat än skryt i förklädnad. I alla fall så som jag uppfattar skryt. Skryt, då tänker jag något i stil med "titta, jag äter jordgubbar till efterrätt, pilutta dig, det gör inte du". Om jag fotograferar min jordgubbstallrik handlar det om att jag är så glad över att jag har jordgubbar i dag. Visst är du också glad för att jag får jordgubbar, som jag tycker så mycket om? Och är du inte det, behöver du ju inte titta på min jordgubbsbild. Det är också onödigt att du analyserar vinkeln och ljussättningen eller grubblar över om jag använt något filter. Det är ju inte min poäng. 

Och när jag ser t.ex. i facebook eller läser i en blogg att Pelle i Närpes dricker morgonkaffe, och att Lisa i Nedervetil klipper gräs, och att Lasse i Vasa har fått semester och att Lena i Esse har blivit moster osv. känner jag glädje och omsorg. Vi hör av varandra. Vi har betydelse. Det är anti-Jante i högsta potens. Vi är något. För oss själva och för varandra. Vi duger. Vi behöver inte tävla. Vi får använda vår yttrandefrihet på ett positivt sätt. Att insinuera att det enbart skulle vara professionella skribenter och fotografer som skulle "få" publicera sina alster är verkligen JANTE. 

Det får mig att än en gång tänka på det som jag som ny bloggare tänkte 2006 - är det så att alla vi amatörer med våra soloredaktioner utmanar den etablerade publicistiska världen? Inte för att vi är så duktiga, utan för att vi kommer nära den vanliga lilla människan - vi ÄR den vanliga lilla människan. Alla. Och det har vi rätt att vara. Nu har vi också kanaler att göra våra röster hörda. Och vem vet, det kanske upplevs som ett hot. I så fall är det en inte helt ovälkommen bonus. 

inlägg 81. Tre år som hundägare

I dag är det tre år sen vi hade kommit hem från Islandsresan och fick Diiva hem till oss. Min första hund. 

Egentligen hade jag drömt om att ha en egen hund ända sen jag var i 10-årsåldern. Jag minns att jag hade ett block med brevpapper, som hade en brun cockerspaniel på pärmen (heter det så, på ett block?). Och jag brukade sitta och titta på den där bruna, söta vovven och önska att jag hade en egen. Men det blev inte aktuellt. 

När jag flyttat hemifrån skulle jag kanske ha kunnat skaffa hund, men det blev inte av då heller. Jag fortsatte som "kattmänniska", vi har haft katt mer eller mindre i hela mitt liv. Jag tog Mirran med mig när jag flyttade på allvar (då jag bodde på internat, inackorderad eller i studiebostad hade jag inte katt). Mirran var egentligen min systers katt, men av någon anledning blev det Mirran jag tog med mig och inte Mirrans son Tarzan, som fortsatte att bo i föräldrahemmet.

Sen när jag gift mig och så småningom också blivit mamma, kändes det inte aktuellt med någon hund. Vi hade liksom fullt upp med annat. Och ju fler barn vi fick, och desto råddigare vårt liv blev med att vi slutade ha mjölkkor och jag började studera osv. kändes det ännu mindre aktuellt att skaffa hund. Jag brukade säga att jag tycker om hundar, bara de är någon annans. Att sköta andras hundar då och då gick utmärkt. Mamma och pappa skaffade hund när pappa gick i pension, och den hunden skötte jag ibland när det behövdes. Men att ha besväret med att ha en hund varje dag, året om, det ville jag inte. När jag var som mest stressad och trött var det närapå så att jag hatade katterna och krukväxterna för att de också pockade på uppmärksamhet. Otillräcklighetskänslan var enorm och ständigt närvarande. 

Men, efter att jag "gått i golvet" (folk brukar tala om att gå i väggen, men så kändes det inte för mig) blev det annorlunda. Plötsligt ville jag så gärna ha en hund, efter att ha skött mina vänners hundar i några dagar medan vännerna var på resa. Och så hampade det sig så att min dotters barndomsvän ville sälja sin hund pga. tidsbrist. En hund som jag träffat, och som jag tyckte var det sötaste jag nånsin sett när hon var valp. En hund som liksom tassat in i mitt hjärta med buller och bång. Så jag anmälde intresse. En annan intressent hade hunnit före, men backade ur. Och så blev Diiva min hund. På riktigt. Det kändes fantastiskt. Och spännande.   Och det passade så bra, när jag var långtidssjukskriven. 

Fortfarande blir jag alldeles varm om hjärtat och lycklig av att se henne. 

Visst finns det nackdelar med att vara hundägare också. Man är mera bunden än om man har katt. Och hon är äckligt morgonpigg. Och hon tycker inte om barn :( 

Men fördelarna överväger <3 p="">

"Neeej... vart for min husse och matte??? Tänker de LÄMNA MIG HÄR?????"

"Ingen fara. Du ska bli min hund nu. Du ska få bo här, och det ska bli så bra, ska du se. Vi ska ta hand om varandra och göra allt möjligt trevligt tillsammans."

"Jaha... och det tycks bo katter här också. Ok. Jag har bott med en katt förr. Fast den här ser lite sur ut."

"Ska vi åka båt? Ny-matte, jag vet inte om jag tycker att det är så roligt..."

"Men det var ett intressant ställe vi kom till. Många spännande saker att snusa på. Och jag får vara lös!"

"Det är faktiskt fint här! Jag gillar det! Och jag gillar dig!"

"Du och jag, Diiva... Du och jag."

Jag var rädd för att hon skulle ogilla att vara med mig, och försöka rymma genom att simma bort från ön. Men hon vill inte simma Hon vill vara med mig. Och när vi träffade hennes f.d. matte efter 1 1/2 månad var hon visserligen glad, men följde med mig som om det varit den naturligaste sak i världen. Att man kan älska en hund så mycket <3 f="" hoppas="" m="" nga="" p="" r="" till="" tillsammans="" vi="">

inlägg 80. En ny författarbekantskap

I dag började jag lyssna på en bok av Emelie Schepp, nämligen hennes debutroman (kriminalroman) Märkta för livet. Intressant att det dyker upp nya kriminalromanförfattare mest hela tiden. Det är tydligen inte bara jag som gillar såna böcker, eftersom det finns en så stor marknad för dem.

En sak som jag reagerat på i många (kriminal)romaner är det klasstänkande som färgar bokfigurers människosyn. Antagligen för att det är så främmande för mig. Dystert nog läste jag nånstans (vad annars) att det är ett tecken på att man själv hör till någon högre klass (vilket jag verkligen inte vill kännas vid). 

Att dela in människor i klasser är för mig lika dumt som att fokusera på raser och etniskt ursprung. Då kan jag i någon mån bättre förstå indelningen i socialgrupper, eftersom det säger mera om människans ekonomiska villkor än om hennes intellektuella sådana (eller, ännu värre, om hennes intellektuella potential). 

Det tycks ju inte heller vara förbehållet nån viss samhällsklass att se ned på människor från andra samhällsklasser. I alla fall inte om man ska tro kriminalromanerna. S.k. överklassmänniskor (jag tror faktiskt inte att jag nånsin träffat nån sån, vad jag vet) ser ner på människor som inte har "anor". Det är tydligen inte pengar som räknas, har man gjort en s.k. klassresa är man en "uppkomling". S.k. arbetarklassmänniskor ser ner på "herrskap". 

Kom igen, är det faktiskt så här på riktigt? Varför i all sin dar skulle man bry sig om "vems pojke/flicka" nån är? Om det nu inte är för att man (som finlandssvenskar ofta) vill kunna placera personen i ett bekant sammanhang... 

I den här boken är det en polis, Mia, som kommer från en arbetarklassbakgrund, som inte tål åklagaren, som enligt Mia kommer från en överklassbakgrund. När Mia och hennes kollega kommer till ett hus efter ett larm från en hustru som hittat sin make död på golvet, tittar Mia snett på huset och trädgården och ondgör sig över både det ena och det andra. 

Inte är jag heller fördomsfri, hur gärna jag än skulle vilja vara det, men sånt här går definitivt över min horisont. Fast, som jag brukar säga - jag är intresserad av Människan och hur hon tänker (kan tänka), så visst är det bra att jag får inse att det finns folk som verkligen anser att social bakgrund har betydelse... även om jag kommer att fortsätta odla mitt jämlikhetsideal, naiv och idealistisk som jag är. 

inlägg 79. Bloggkollen

Jep, visst kan jag också svara på Carola Ekmans bloggkoll! 

1. Varför bloggar du? 

För att jag älskar att skriva. Att uttrycka mig i skrift. Och för att jag har nog av att bli redigerad och refuserad när det gäller sånt som jag skriver i mitt jobb. När jag bloggar får jag skriva precis hur (dåligt) jag vill och ingen kan hindra mig från att göra det (moahhahahh).

2. Vilka bloggar är de första du går in på när det är dags att göra en bloggkoll?

Det varierar. Jag tror att den blogg jag oftast besöker är min gymkollega Ainos träningsblogg. Sen tittar jag ofta in till två andra gymkollegor också, Eve och Janna.  Förr läste jag aldrig finskspråkiga bloggar, men tack vare att Eve fick med mig i gruppen Vaasan Alueen Blogeja har jag hittat många intressanta nya bekantskaper. Eftersom facebook är mitt främsta internetforum blir det oftast via fb jag går vidare till bloggar som kommer upp i nyhetsflödet. Och så brukar jag försöka komma ihåg att göra svarsvisiter till de bloggare som kommenterat min blogg. 

3. En blogg du saknar i den finlandssvenska bloggvärlden?

Hm, jag kan inte säga att jag har saknat någon. Pappabloggen, som några bloggare efterlyser, fanns när jag i tiderna började blogga på bloggen.fi, men den har visst mer eller mindre tynat bort som så många andra i det forumet, tyvärr. Ibland förstår jag mig inte riktigt på HSS Medias bloggforumstrategi, men jag antar att det handlar om pengar. (Gnällvarning:) först skapar de ett trevligt och användarvänligt bloggforum för finlandssvenskar, sen uppdateras detta forum till att bli mycket användarovänligare (vilket gör att många ger upp, det var typ uppskattningsvis 5-10 % av bloggarna som ville ha en tekniskt sett mera avancerad portal), sen kraschar servern och våra kära inlägg försvann ut i cyberrymden och sen orkade ingen riktigt engagera sig i den nyare varianten (alltså, från upprätthållarens sida) så allt möjligt började krångla så inih-vete att folk totaltröttnade. Och så ska det plötsligt vara Sevendays i stället (intet ont om detta, men) med enbart utvalda skribenter och sånt. Heder åt dem att det i alla fall finns en ny möjlighet att finnas med också för oss icke utvalda tack vare Blogoteket! (slut på gnället)

4. Vilka bloggar läser du varenda dag?

Inga. Se ovan, det varierar alltså.

5. Vilken blogg minns du?

Den som gjort störst intryck på mig är Mollalenas blogg på bloggen.fi. En sån otrolig stilistisk förmåga, och minst lika långa blogginlägg som mina :p

6. Vad är du trött på inom den finlandssvenska bloggvärlden?

Inget. Man behöver ju inte läsa det som man inte är intresserad av. Jag tycker att det är viktigt att alla blommor ska få blomma.

7. Vad är det bästa med den finlandssvenska bloggvärlden?

Kanske samhörigheten. Om man bloggar i ett rikssvenskt eller finskt forum, och inte skulle ha tillgång till t.ex. gruppen Finlandssvenska bloggare, försvinner man så lätt i mängden. Här kan vi lättare hitta varandra och samverka både virtuellt och IRL om vi vill!

8. Om du skulle få ge ett pris åt en bloggare, hurudant pris och åt vem?

Oj, det var en svår fråga. Jag skulle ge ett tapperhetspris åt Alisa Plavsic för en intressant och personlig blogg om att kämpa för det man brinner för, trots sjukdom och motgångar. 

9. Om du skulle vara tvungen att ge ett pris åt din egen blogg, hurudant skulle det vara?

Ojdå, det var en ännu svårare fråga :) Pris för bloggtanten som vågar gå mot strömmen (om hon har lust)?

10. Om du skulle få ta en kaffe med en finlandssvensk bloggare, vem skulle du välja då?

Jag antar att tanken är att man ska välja någon som man inte träffat (för jag har redan träffat ca 70 människor via bloggen.fi). Då skulle jag välja Kicki. Vi har haft så mycket kontakt via våra bloggar och facebook, men inte kommit till skott när det gäller att träffas IRL. 

11. Varför tycker du finlandssvenska bloggar är viktiga?

Se svaret på fråga 7.

12. Vilka bloggar går du in på när du ligger och slösurfar? Dvs inte varje dag, men nu som då?

Ähum, det gör jag inte. LIGGER och SLÖSURFAR :D Ligger inte och surfar, och slösurfar inte heller. Men, ok. Förutom de redan nämnda kan det bli några av de som jag har länkat till i min blogg (vilket är en random lista som jag raskt totade ihop när jag flyttade från bloggen.fi till wordpress): Malena Molin, Mon Voyage, emadeleinew, Sannas äventyr Down Under, Fina Christina, Tallbackstanten eller Lizzyfix, för att nämna några exempel.

13. Vems blogg kommenterade du senast? Och vad skrev du då?

Meh, vilken fråga, det minns jag väl inte :D :D 

14. Är du över lag bra på att kommentera andras bloggar?

Rätt så, tror jag. Om jag har något att säga. Det känns lite torftigt att bara skriva nåt i stil med "bra inlägg!". Men visst drar jag till med såna uppmuntrande kommentarer ibland också. 

15. Vad är det bästa som skulle kunna hända i den finlandssvenska bloggvärlden?

Hm... att vi skulle få slut på elaka kommentarer och påhopp? Inte för att jag varit utsatt, men jag vet ju att andra råkat ut för det.

16. Skicka vidare listan till två eller flera bloggvänner som du också tycker ska göra den!

Jag avstår, den som vill får gärna haka på!

inlägg 78. Hundvakt

Jag har alltid tyckt väldigt mycket om husdjur. Både sällskapsdjur som hund och katt, och nyttodjur som kor osv. Jag har ju t.o.m. haft som yrke att sköta djur under mina år som lantbruksavbytare respektive jordbrukare. Numera är djurskötseln bara en hobby, men jag åtar mig gärna att sköta någon extra hund eller katt om det behövs.

Den här veckan förgylls tillvaron av dotterns och hennes sambos hund Hugo. Hugo är en Berner sennen som fyllde 1 år i vår. Han har varit hos oss flera gånger tidigare, och det brukar gå bra på många sätt och vara en hel del vaktande och potentiella bekymmer på andra sätt. Det passar bäst att ha honom här vid sommarstugan, där hundarna kan gå lösa. Men, i stället finns det en massa dumheter man som hund kan hitta på då man får gå fritt... 

Förra gången han var här i några dagar var han och åt upp både en trasa och ett par badbyxor. Det var ju inte så bra. Ingen katastrof uppstod, men han hade magbesvär i ett par dagar. En del av bytet kom ut den naturliga vägen, andra delar spydde han upp efter ett par dagar... Stackars mage. 

Så den här gången försökte jag textilsanera extra mycket för att han inte ska hitta olämpliga saker att äta upp. Tyg tycks ju vara mest intressant, enligt honom.

Hugo har anlänt. Som vanligt blir det en massa upprymt bus, det var svårt att lyckas fånga dem på bild. Diiva ser suddig ut för att hon inte stod stilla :)

Den första kvällen tyckte Diiva faktiskt att Hugo var lite tröttsam. Han har blivit könsmogen, och tycks vara väldigt intresserad av att öva sig i hur man betäcker tikar. Diiva är emellertid kastrerad och har ingen lust att bli betäckt. Hon försökte ha tålamod med "sin valp", men till sist blev hon så trött på honom att hon kröp in under stugan. Stora Hugo får inte plats där, så han fick stå med lång näsa och pipa medan hon låg under stugan och morrade. 

Följande dag lekte de mera ömsesidigt. Det är skojigt att se att Diiva, som annars brukar kunna trötta ut sina hundkompisar med att vara så busig, faktiskt är den som tröttnar först. Ändå kan hon inte alltid hålla sig - när han slutar attackera hoppar hon på honom i stället. 

Havsvattnet smakar bara såå mycket godare än vattnet som "mommo" ställer fram...

Det är också skojigt att se hur hundar gärna följer människan. I alla fall de hundar som jag har skött. När jag skötte min väninnas och hennes familjs hundar hade jag en svans av fem hundar (inklusive min egen) som följde mig vart än jag gick. Och nu är det förstås två "förföljare" som intresserat iakttar vad jag än sysslar med. Ibland kan de ta det lugnt också.

"Mommos fötter ser lite kalla ut. Bäst att jag värmer dem."

"Vilken tur att han sysselsätter sig själv ibland, så att jag kan pusta ut utan att behöva gömma mig."

"Är Diiva där inne med dig, mommo? Jaså inte... jag förstår inte varför hon gömmer sig :( "

...och så är det dags för lite bus igen

Vem behöver Dentastix då naturen är full av tuggpinnar...

Drygt två dygn till i detta förtjusande sällskap!

inlägg 77. Bloggbikten

...som jag hittade hos Silje Therese. 

1. Hur många unika besökare har du per dag och önskar du att det var fler?
Det vet jag faktiskt inte. På min gamla blogg, när jag nån gång kollade, var det 30-300. 

2. Kollar du din statistik flera än en gång per dag?
Nej, inte ens varje dag.

3. Önskar du att din blogg vore större?
Bra fråga. Det beror på. Visst är det roligt om folk läser och kommenterar, men jag har ingen lust att lägga ner mer tid på den eller "smöra" genom att skriva sånt som jag tror att folk vill läsa om - så jag antar att svaret blir "ja, om den duger som den är" :p

4. Kopierar du andras idéer till blogginlägg?
Jo, det gör jag då och då, som t.ex. den här listan. Men jag brukar försöka komma ihåg att berätta var jag fick idén.

5. Vad drömmer du om i smyg då det kommer till din blogg?
För närvarande inget. Jag skulle gärna ha startat en ny blogg i höstas, en tränings- och hälsoblogg för mogna kvinnor, men fick inte napp (klart jag skulle kunna göra den här också till en renodlad sån blogg, men det vill jag inte heller). Jag tycker att det är ok så här - ett ställe där jag får skriva av mig om jag vill.

6. Ställer du upp din mat snyggt innan du äter, bara för att få en blogg- och instragramvänlig bild?
Knappast, för jag är inte så estetisk av mig även om jag gärna delar med mig av och tittar på matbilder :D

7. Kommer du på dig själv med att tänka ”oj det där blir fint till bloggen” eller ”det där skall jag blogga om” eller ”jag köper det här för det kan bli fina bilder till instagram/bloggen med det”
Inte det där om att köpa nåt för att det skulle bli fina bilder, men nog på sånt som jag vill blogga om. Jag har ett häfte i handväskan där jag kan skriva ner idéer, det gäller bara att komma ihåg att skriva ner dem innan de försvinner...

8. Tröttnar du någonsin på din blogg eller att blogga?
Det har hänt. Jag tror att jag var ett par tre månader utan blogg, faktiskt. Annars har jag hållit ut sen juni 2006 :) Ibland kan det kännas som att jag redan skrivit om "allt" så att jag blir utan idéer. 

Vad tycker du om affiliate länkar?
Det vet jag inte vad det är *googlar* Aha. Jag har inte tänkt på att såna finns. Undrar om jag klickat på nån sån?

9. Tar du stress över din blogg eller om du inte uppdaterat?

Nej, det har jag bestämt mig för att inte göra. Däremot har jag bestämt mig för att inte lägga upp mer än högst ett inlägg per dag. Innan jag gick med i facebook (vilket hände i januari 2009) kunde det bli flera inlägg per dag. Numera har en stor del av diskussionerna med andra bloggare och vänner flyttat till facebook, så bloggen är inte lika viktig för mig längre. 

10. Delar du öppet din blogg på sociala medier eller känner du dig lite ”blyg” över din blogg?
Jag delar gärna, och är absolut inte blyg över den, då faller liksom hela idén för mig (fastän jag mest skriver för att jag vill skriva och inte för att folk ska läsa). Jag skulle absolut inte skriva under signatur, jag vill ha credit för det jag gör om det är bra, och om det jag gör är dumt eller dåligt vill jag ändå stå för det och ta eventuella konsekvenser...

inlägg 76. Det här med Grekland...

Ok, jag erkänner - jag är synnerligen ointresserad av ekonomiska frågor, trots att jag inser att ekonomi är viktigt i alla möjliga sammanhang. Allt har sitt pris, monetärt eller på annat sätt. 

Men. Det som fascinerar mig, om uttrycket tillåts i det här sammanhanget, är den ovilja som finns att hjälpa. "Grekerna får skylla sig själva", ungefär. Och "varför ska vi betala deras korruption". Ok. 

Fast. Tanken med EMU var/är väl bland annat att man ska hjälpas åt och vara starkare tillsammans än var för sig. Och tanken med EU är att visa att vi hör ihop och inte ska kriga och bråka sinsemellan i Europa. Vart försvinner tanken om att hjälpas åt, när något land behöver hjälp? "Vi kan inte stå utanför", sades det när det begav sig. (Och ingen vet förstås hur det hade blivit om vi hade låtit bli att gå med i EU och om vi hade hållit kvar vår finska valuta.)

Vi ville alltså vara med i EU/EMU för att inte gå miste om fördelar. Inte för att ta eventuella nackdelar som följer med ett medlemskap. Och nu anser många att Finland borde gå med i NATO för att få militär hjälp om det skulle behövas. Vad är det som säger att de andra NATO-länderna gillar detta och faktiskt hjälper om det skulle komma till kritan... de kanske börjar rösta och processa och bråka om vilken typ av hjälp vi ska få... för inte gick de ju med i NATO för att hjälpa andra, utan för att få hjälp. Och ingen trodde någonsin på riktigt att det skulle behövas.

Eller?

Skyll inte på mej, jag röstade nej...

inlägg 75. Ljus och gåvor - och en rest av utmattningsdepression

I den senaste boken av Liza Marklund säger en person något om att man måste utveckla sina talanger, att det är ett ansvar man har för att man har fått den gåvan. Jag antar att det finns flera än jag som värjer sig mot det här. Jag har också för mig att jag skrivit om saken tidigare, men kanske kan det bli någon ny vinkling på den i dag. 

Det bibliska uttrycket om att inte sätta sitt ljus under skäppan, utan ställa fram det så att det får lysa är ett av de bibelställen som väcker blandade känslor hos mig. Wiktionary skriver så här:

Verb[redigera]

sätta sitt ljus under skäppan

1. (idiomatiskt)dölja sin förmåga av blygsamhet

   Hans eget resultat blev kanske därför ej så stort men hans intresse för att lära ut det han visste, var honom tillfredsställelse nog, ty han kunde ej sätta sitt ljus under skäppan.

   Jag vet att jag har en unik talang att nå ut och jag sätter inte mitt ljus under skäppan.

   Vanliga konstruktioner: inte sätta sitt ljus under skäppan

   Varianter:sätta sitt ljus under ena skäppo

Intressant. Jag har inte tänkt på det så mycket ur den där synvinkeln. Jo, ibland - som en form av anti-Jante: har du fått en gåva eller en talang, ska du inte skämmas för att låta den lysa. Jag har mera tänkt på den ur den där "du har ett ansvar för att odla din(a) talang(er)". Och det är då det blir jobbigt. 

Jag tror ju att de flesta människor har fått många gåvor. Vi väljer att odla dem i olika stor utsträckning under olika perioder i våra liv. Allt har sin tid. Ljusmetaforen kan tänkas så att vissa faktiskt har fått ett stort ljus, som lyser starkt och klart när det ställs fram i ljusstaken. Andra har fått en hel ask med mindre ljus. (Dit räknar jag mig.) Och då är det inte vettigt att tända på alla ljus samtidigt, för att inte tala om att bränna dem i båda ändar. 

Något av det svåraste för mig blir då det som sägs i Luk. 12:48 (1917 års översättning): 

Var och en åt vilken mycket är givet, av honom skall mycket varda utkrävt och den som har blivit betrodd med mycket, av honom skall man fordra dess mera.

Ibland skulle jag ha lust att ge tillbaka min ask med ljus till Skaparen. Be Honom ge några av dem till någon annan. För vad gör man, när man inte har kraft och förmåga att låta alla sina ljus brinna? Knappt ens ett av dem? När "som din dag, så skall din kraft ock vara" känns mera som ett hån än som en tröst?

Tja. Man (läs: jag) försöker intala sig att man är försedd med ett förnuft, som hjälper en att inse vilket av ljusen som ska få brinna just nu. Att många av de andra ljusen kanske redan gjort sitt. De har brunnit, de har gett ljus och värme och kunnat vägleda både mig själv och andra. Och så får det finnas kvar några ljus i asken för framtida behov. Utan att jag ska behöva känna mig som att jag döljer dem eller inte förvaltar mina gåvor. 

inlägg 74. Kvällssagor

Häromnatten drömde jag att någon frågade yngste sonen (han är 18): "Det är väl inte så ofta som pappa läser kvällssaga för dig nu längre?" Och i drömmen såg det ut som att frågan var ställd på allvar (eller med världens pokerface), så sonen såg osäker ut och jag svarade artigt i hans ställe "Nej, det blir nog inte så ofta numera." Undrar f.ö. när det hände senast... på riktigt, alltså.

Förr läste vi, i synnerhet jag, väldigt mycket för våra barn. Visst läste deras pappa också ibland. Fast han var speciellt bra på att berätta sagor utan bok. Och att hitta på såna rövarhistorieversioner av klassiska sagor att barnen tjöt av skratt.

Egentligen är högläsning ett väldigt trevligt sätt att umgås. Kanske jag borde börja läsa för barnen igen, fast de är vuxna...

På sätt och vis är det högläsning jag sysslar med så gott som dagligen numera. Fast som åhörare, då, eftersom jag hellre lyssnar på ljudböcker än läser pappersböcker så att jag lättare kan handarbeta samtidigt och slå två flugor i en smäll. Däremot klarar jag inte av att lyssna på ljudböcker när jag t.ex. gör hushållsarbete, då fladdrar tankarna iväg så att jag inte kan koncentrera mig på boken. Jag ägnar mig helst åt enkla handarbeten, som går mer eller mindre av sig själv, det är en lugnande verksamhet och den går bra att kombinera med lyssnande. Man skulle ju kunna tänka att det skulle gå bra att titta på tv och sticka då också, men det blir för mycket för min hjärna. Annat var det förr, då jag kunde sitta och virka spetsar, läsa saga och titta på tv samtidigt... Those were the days. Kanske det inte är så förnuftigt med sån multitasking heller, och jag har ingen önskan att komma tillbaka dit.

Men det är väldigt praktiskt om barnen gillar högläsning. När äldste sonen blev storebror vid ungefär 1 år och 11 månaders ålder, var han redan mycket förtjust i högläsning och i att titta i böcker tillsammans. Så det var aldrig några problem när lillasyster skulle ammas, storebror kom genast med en stor hög med böcker och så satt vi och läste medan jag ammade. Lillasyster tog tid på sig, och jag är hårdmjölkad, så vi satt ofta ca en timme.

Sen när mellansonen föddes var Storebror redan 8 och Syster redan 6 år, så de hade en hel del eget för sig, och behövde inte sysselsättas medan jag ammade. Fast de gillade högläsning, trots att båda kunde läsa själva, så visst läste vi ibland, både medan jag ammade och däremellan.

Mellansonen var däremot inte lika lättengagerad. Han satt högst fem minuter i soffan med mig och lillebror och boken, sen hade han inte tålamod längre utan tassade iväg och pysslade med annat. Och jag fick sitta sådär halvvägs som på nålar och undra vad han månne skulle hitta på. För jag satt fortfarande lika länge och ammade...

Intressant nog har inte alla fyra barnen utvecklat samma intresse för böcker, fastän de har vuxit upp med läsning. Yngste sonen läser nästan inte alls, annat än det han "måste" för skolan. Fast det kanske kommer. Dottern är lika bokälskande som sin mor, äldste sonen läser då och då (och de senaste åren har han av förklarliga skäl mest läst kurslitteratur) och mellansonen läser också ibland. Mellansonen läser helst på engelska, tjocka tegelstenar.

Det är nästan så jag tycker synd om folk som inte gillar att läsa. Fast det är förstås väldigt förutfattat av mig. De har naturligtvis sina egna glädjeämnen och intressen.

I går läste jag ut Järnblod av Liza Marklund. Jag tyckte väldigt mycket om den. Den skulle jag kunna skriva ett helt eget inlägg om. Och så började jag på Visning pågår av Sofie Sarenbrant. Få se om jag kommer mig för att göra så mycket annat än sticka och lyssna idag. Eventuellt ska jag tvätta något fönster. Och så vill jag träna, igår blev det en vilodag.

inlägg 73. En regnig dag

...som denna passar det ju bra att återgå till JoLis lista 101 sommarinlägg för bloggare och nappa åt sig just den här rubriken. Just nu tror jag faktiskt inte att det regnar så mycket, men då och då under natten har jag hört ett hemtrevligt droppande på sommarstugetaket. 

Visst skulle jag gärna vara ute i solen också, men för mig har vädret faktiskt ingen större betydelse. Det bästa är att jag är ledig, då får vädret se ut hur det vill. Mina "fem främsta" låter sig inte hindras av väder. Enda skillnaden är att jag förlägger dem mera utomhus om det är vackert. (De "fem främsta" som jag vill göra är alltså sova, äta, läsa, handarbeta och motionera.) 

Sover utomhus gör jag faktiskt inte så ofta, men ibland händer det att jag nickar till i Baden-Baden-stolen, i hammocken eller på bryggan. På bryggan brukar jag ligga på ett liggunderlag, eller på madrassen från BB-stolen. 

Äter utomhus gör jag ofta, om det inte blåser för kallt. Här vid sommarstugan har vi flera platser som man kan välja mellan, beroende på väder och vind. Favoritplatsen är en fristående terrass, som maken byggt ihop med badtunnan. 

Fast här ser det inte så inbjudande ut idag. Men morsdagsrosen får vatten!

På verandan har vi ett litet bord med två stolar. Det är sällan så varmt att man har lust att sitta där. Stranden, och verandan, är på norrsidan, så det är inte många solstrålar som letar sig in under verandataket. I går kväll var det faktiskt så varmt fastän det var mulet att jag kunde sitta på verandan i en hel timme och bara njuta. Om det inte blåser så mycket, går det också bra att sitta på verandan fast det regnar. Eller att träna på verandan, det gör jag då och då (fast helst tränar jag på badtunneterrassen). 

Jag är väldigt förtjust i det här lilla bordet med tillhörande stolar. Det är också lätt att flytta det här möblemanget vartsomhelst på tomten.

Vi har ett lusthus gömt bland träden, ett lusthus som svärmor i tiderna önskade sig och fick i present, kanske till morsdag? Jag tror inte den här sortens lusthus tillverkas längre. Det är hopvikbart, och ser ut som om det skulle vara gjort av myggnät. Det är alltså helt genomskinligt och luftigt, men hindrar flygfän från att bli alltför närgångna. Taket är av nån sorts plastaktigt tyg. Här kan man också sitta fast det regnar, bara det inte blåser för mycket. 

Baden-Baden-stolens madrass förvaras inomhus för att inte bli fuktig.

Sen har vi ett stockbord, som vi har placerat på södersidan om bastustugan. Det hus som skymtar bakom bordet är "lidervillan", som egentligen ska vara ett uthus, men som utgjort vår sommarstuga i flera år medan vi byggde bastustugan där vi huserar nu. Stockbordet ser vått och oinbjudande ut idag. 

Och så här ser utsikten ut där jag sitter och skriver.

Jag har börjat fålla upp ett par tunna gardiner, som vi ska ha i det här fönstret. Tanken är att gardinerna ska gå att dra för både fönstret och dörren om man vill dämpa insynen och ljuset en aning. Men det tar länge att fålla upp gardiner för hand, så uppgiften blev på hälft när jag tänkte att jag skulle bli klar med gardinerna till kalaset vi hade häromveckan. Det är en lämplig uppgift att fortsätta med en regnig dag! Och att virka och att läsa, förstås.

Det har varit så mycket ståhej hittills under mitt sommarlov att jag känner att det är nu som jag blir Riktigt Ledig, då jag inte ska på något kalas eller själv ställa till med något. Firandet av bröllopsdagen i slutet av juli lär nog bli i liten skala, känns det som. Nu vill jag bara vara i fred. I tystnaden, med hunden och inga människor. Härligt!

Inlägg 72. BioSignature

I går var jag ute på en liten roadtrip för mig själv. Först styrde jag kosan mot Seinäjoki, där jag hade bokat tid hos en Personal Trainer för en BioSignature-mätning. Det kan verka som att gå över ån efter vatten att fara till en PT i Seinäjoki, när det finns PT:ar i Vasa också. Tyvärr finns det ingen PT i Vasa som är utbildad i BioSignature, och det var just den saken som jag blivit intresserad av via gymkollegan Aino, som har skrivit om saken i sin blogg, bl.a. här. 

I mitt liv behövs ingen totalrenovering när det gäller kost, motion och övriga levnadsvanor. Vad jag var intresserad av var att få en mera individuell kostrekommendation. Före träffen med PT Eero Hakala fick jag fylla i ett formulär med bakgrundsfakta om bl.a. kost- och motionsvanor. Jag skulle också fylla i en matdagbok för en dag. Vad jag åt, vilka tider, vad jag gjorde däremellan och hur jag kände mig (trött, pigg, mätt, hungrig osv.). Den som känner mig eller har följt med min blogg en längre tid förstår att det passade mig bra, att fylla i sånt. 

Jag har tagit hjälp av en personlig tränare tre gånger tidigare i mitt liv. Den första gången var i samma veva som jag fyllt 40 år. Då anlitade jag en personlig tränare via internet. Jag betalade för en månad. Under den tiden fick jag kostråd och träningsprogram, och så hade vi regelbundna uppföljningar av hur min träning framskred. PT:n var dessutom generös nog att låta mig fortsätta rapportera (och få svar) längre än så. De kostjusteringar som gjordes då var att minska på bull- och kexätandet, samt att öka mängden protein i min kost. På den tiden blev det ofta någon form av kaffebröd varje dag till eftermiddagskaffet. Jag var fullt medveten om att det inte är så nyttigt, men hade lite svårt att låta bli att ta kaffebröd om det fanns på bordet. Och min hårt arbetande make hävdade att kaffebröd är ett måste för den som kroppsarbetar. Jag kroppsarbetade ju inte då längre, jag jobbade vid vårdvetenskapen som forskningsassistent när jag fyllde 40 och började sedan som avdelningsskötare vid Vasa centralsjukhus. Det var alltså mest skrivbordsjobb för min del. 

Fördelen med att börja jobba på sjukhuset var att jag fick tillgång till personalgym och gympagrupper. Det uppskattade jag verkligen. På den tiden fanns det inte på kartan att jag skulle ha varit gymmedlem. För dyrt och för krångligt med gymmet i Vasa och hemmet i Västerhankmo, små barn och stora barn och femtielva järn i elden. 

Hursomhelst, det gjorde verkligen susen att få hjälp av en PT då. Många års frustration över oregelbunden motion och ständiga förkylningar förbyttes i regelbunden motion (plötsligt FANNS det ork och möjligheter) och i en något förbättrad mathållning (den var alltså över lag helt ok). 

Andra gången jag använde en PT:s tjänster var för... kanske fem år sen? Då var det bara ett engångsbesök hos en av PT:arna vid "mitt gym", jag var gymmedlem då. Hon rekommenderade små kostrevideringar - mera protein (ännu mera!), mindre bröd, mera gröt, helst ingen potatis. Och inte bara en frukt på kvällen, utan gärna kvarg. Gärna ägg på morgonen. Och hellre bär än äppelmos på gröten. Jag fick beröm för att jag lägger grynost på gröten, vilket jag lärt mig av PT 1. 

Tredje gången med PT var för två år sen, då jag tog ett paket med 20 gånger Fustra-träning, som behövdes för att jag hade vissa väldigt spända muskelgrupper. Däremot tog jag ingen kostrådgivning av den PT:n, det kändes som att det inte behövdes. Jag tyckte väldigt bra om Fustra-träningen, den har hjälpt mig att automatiskt t.ex. sitta bekvämare och stadigare då jag kör bil, att kunna göra knäböj utan att höfterna vrids pga för spända muskler, att ha bättre rörlighet och balans osv. Och visst var det en lyx att ha en tränare som hela tiden står bredvid och korrigerar om rörelserna inte är korrekta! (Men det var dyrt.)

Den här gången hade jag framför allt funderat på välbefinnandet över lag, i synnerhet kostens betydelse för välbefinnandet. Jag vet ju att jag äter hälsosamt. Det kunde PT 4 också konstatera. Så, vad var redan bra och vad kan jag förbättra?

Positivt redan nu

• Jag äter mycket frukt och grönt, i många olika färger.
• Jag äter mycket protein.
• Jag förstår att satsa på att ta det lugnt, i synnerhet på morgonen. 
• Jag ser till att sova och vila tillräckligt.
• Jag äter tillräckligt ofta, med 3-4 timmars mellanrum. 
• Jag dricker tillräckligt med vatten, minst 2 liter per dag. 
• Jag motionerar och tränar tillräckligt. 
• Vikten är bra i förhållande till min längd. Jag har alltid haft normalt BMI.
• Min generella kroppsfettsprocent är utmärkt. 
• Jag drabbas sällan av infektioner.

Vad kan förbättras?

• Som jag anade, har jag mest fett på magen, runt naveln. Det syns. Och det är också där som underhudsfett biter sig fast hos den som varit utsatt för långvarig stress. Fetthalten är för hög just där, och det är ett tecken på att kroppen alltför länge gått på högvarv och alstrat för mycket adrenalin. (Ingen överraskning, precis.)  
• Däremot hade jag inte riktigt väntat mig att jag skulle ha tredje mest fett i... öh, hur ska jag beskriva det... typ armhålorna. Visst har jag märkt att jag har svårt att få en tight top att sitta snyggt just där, men jag har trott att det beror på att jag inte är ung längre och att skinnet helt enkelt börjar bli slappt. Men fettprocenten där tyder på att sköldkörteln också är lite överaktiverad av den långvariga stressen. 
• Näst mest fett har jag på ryggen av alla ställen. Det var en åhå-upplevelse. Och det tyder på att jag inte tål kolhydrater i så stora mängder åt gången, och att jag kan tillgodogöra mig kolhydrater bäst på kvällen. 

Vad ska jag alltså göra nu, på basen av bakgrundsfakta och denna mätning?

• Börja äta gröt på kvällen. Det kändes konstigt först, men förvandlades till något av ett halleluja-moment, då PT:n sa att jag ska äta gröt med 2 tsk kokosfett och grynost och bär på kvällen i stället för på morgonen. Nu har jag faktiskt inte ätit gröt på morgonen särskilt ofta längre, jag har märkt att jag hålls längre mätt av kvarg + frukt + hemlagad müsli, och det kunde han också bekräfta, det passar mig bättre. Ett frukostalternativ som han föreslog var en omelett på tre ägg. Det låter också bra. TRE ägg, yess. Inget tal om att jag skulle äta färre kalorier eller dricka mindre vin eller äta mindre bröd (nu brukar jag äta 2 bitar mjukt bröd, främst typ Ruispalat, och 2 bitar knäckebröd per dag). Mat - ja tack!
• Sluta ta kalktabletter som innehåller D-vitamin. Jag behöver inte extra kalk. Men jag behöver D-vitamin, och det ska jag hellre ta i flytande form, så upptas det bättre.
• Eftersom jag motionerar mycket mer än genomsnittliga finska kvinnor i min ålder, är min ämnesomsättning också annorlunda och mitt behov av vitaminer och spårämnen individuellt. Jag ska börja ta ett multivitaminpreparat varje dag. 
• Jag ska börja ta ännu mera magnesium än hittills. Dels av ovannämnda orsak, dels för att sänka stressreaktionerna i kroppen så att kroppen också själv kan producera mera serotonin, en av beståndsdelarna i depressionsmedicinen jag tar. 
• Jag ska byta ut vanligt koksalt mot natursalt från hälsokostaffär, då får jag i mig flera nyttiga mineraler. 

Det var ju inte svårt! På måndag ska jag börja med kvällsgröten. Och i september ska jag på ett uppföljande besök. 

Morgongröten som ska få bli kvällsgröt