dag 31

...hade det kommit flera cm snö under natten. Jag fick skjuts till jobbet av maken och var på plats äckeltidigt, före halv åtta eftersom hans jobb börjar 07:30. Visst började jag tidigare när jag jobbade på sjukhuset, och visst brukade jag (när jag var piggare, före burnouten) fara till gymmet på pass som började 06:45, men jag är absolut ingen morgonmänniska och med mitt Sova är alltid nr 1-motto passar det mycket bättre att fara till jobbet till 9 eller 10. 

Så jag hade funderat på att gå och lägga mig vid 20-tiden, tidigare än så brukar kännas lite överdrivet (fastän det sägs att man ska stiga på sömntåget när det går) och här sitter jag ännu. Men nu har jag hunnit mentalträna en bodypumplåt inför morgondagens BP-pass, hitta mina bloggar (efter viss tankemöda och visst experimenterande), skriva "ikapp" och dricka en mugg rooiboste, så nu börjar det nog bli läggdags.

dag 30

...förde jag min lindrigt krockskadade bil till verkstaden och lånade militärsonens bil så att jag kunde ta mig till Replot på kvällen för att hålla core och zumba. Oj vad man ser bra ut (ur) den bilen! Åt alla håll.

Maken sa att nyare bilar har stabilare kaross, vilket tyvärr ger sämre sikt. Undrar vilket som är bättre med tanke på olyckor. Jag skulle säkert ha undvikit att backa på stolpar och kanske också att krocka med den andra bilen häromsistens om jag sett bättre ut...

dag 29

...formaterade jag om min laptop. Den blev faktiskt lite snabbare. Och så hann jag i princip bara tänka att "nu ska jag inte installera så många program, så kanske den inte genast blir lika slö igen"... förrän jag skulle laga mat och tänkte "nu ska jag lyssna på lite mus... oj nä, Spotify" *dags att installera*

Och ikväll märkte jag att jag (förstås) också är utan iTunes med en massa zumbalåtar, nå, utan och utan, jag har programmet i telefonen och på iPaden men det är mycket lättare att ladda ner och redigera och sånt på laptopen, så det blir visst till att ladda ner det också. Så småningom. 

dag 28

...funderar jag på det märkliga faktum att vissa saker kan vara så oväntat svåra att lära sig, medan andra saker fastnar eller går hem direkt. Det finns (minst) två saker som jag har haft riktigt svårt att lära mig.

1. Procenträkning. Hur många klarar av att ta studenten utan att riktigt ha fattat det där med procent? Jär haar ni ein... Alltså, jag förstod på sätt och vis procent såpass mycket att pro cent betyder "per hundra" och att det handlade om att dela något i hundra lika stora delar. Men ändå hade jag väldigt svårt för att räkna t.ex. "Hur många procent är 34 av 75?" Det sätt vi lärde oss i skolan hoppade liksom över ett tankesteg för mig, vilket gjorde att jag hade svårt att komma ihåg formeln som vi lärde oss för såna där uträkningar. Att efter avslutad gymnasieutbildning börja en yrkesutbildning gjorde emellertid susen för bl.a. den här saken. Många saker i de allmänna ämnena kändes synnerligen lätta. Inte onödiga, typ "suck, det här kan jag redan", utan lättande "yes, det här förstår jag". Och så lärde jag mig äntligen att förstå procenträkning. Jag fortsätter att envisas med att göra det på mitt sätt, med alla steg, i stället för att dra ihop det hela till nån förvirrande formel. Så här måste jag tänka för att det ska bli rätt, om vi tar ovanstående exempel:

Först måste jag alltså identifiera vilket av de där talen som ska divideras med 100. I det här fallet är det 75. Jag delar alltså 75 i 100 delar, och då blir en del 0,75. Sen måste jag ta reda på hur många 0,75 som ryms i 34, och det gör jag genom att dividera 34 med 0,75. Det gör jag med miniräknare :) och får svaret 45,33333... Svar: 34 är ungefär lika med 45 % av 75.

Och kom inte och säg att det går att komma fram till det där svaret på ett mycket enklare sätt. Enklare för dig, kanske, men inte för mig. Det borde alla vi lärare på olika nivåer komma ihåg och ha respekt för - alla förstår inte saker på samma sätt.

2. Begreppet "medsols". Nu antar jag att någon tycker att jag borde skämmas, men man ska inte behöva skämmas för att man är okunnig eller helt enkelt inte förstår, såheså. Jo, jag förstod redan som barn att det har att göra med åt vilket håll solen "rör sig", och att om man roterar åt samma håll som solen synbarligen rör sig på himlen så rör man sig medsols, och om man rör sig åt andra hållet blir det följaktligen motsols. Vad jag däremot hade otroligt svårt att komma ihåg var åt vilket håll f-nskapet rör sig. Det tog ett par årtionden att komma underfund med den saken. Att jag flyttat till byn Västerhankmo underlättade saken. Redan som barn fick jag lära mig att "Solen går upp i öster och ner i väster", men när jag för mig själv skulle recitera det där för att komma ihåg vad som är medsols och motsols blev jag alltid osäker på vilken väg det var... upp i ? och ner i ? Lite lättare var det att minnas det där med att man skulle ställa sig med solen i nacken kl 12 på dagen, så har man norr dit näsan pekar, Öster dit hÖgra handen pekar och Väster dit Vänster pekar. Men det hjälpte föga när det gällde att minnas åt vilket håll solen rör sig. Tills jag alltså flyttat till Västerhankmo, och fick mer konkreta synbilder som kunde hjälpa mig. Solen går upp på den sida där vi har våra sovrum, och den sidan är mot grannbyn Österhankmo. Öster, halleluja, då vet jag. Solen går upp i Österhankmo, yess. *noterat för all framtid* Och då går den ner i Petsmo, vilket iofs inte låter som väster, men ändå. Det räcker med att jag vet att den går upp i Österhankmo, så vet jag att den går ner i väster. 

Och nu kommer vi till det verkligt fåniga, som fick mig att rodna när jag Nådde Insikt. Det är inte många år sen. Eller i alla fall inte många årtionden sen. Nämligen kopplingen mellan solen och klockan. Jag tänkte på det finskspråkiga "myötäpäivään" och hur mycket enklare det är än "medsols". Myötäpäivään, eller clockwise på engelska. Alltså dagen roterar som klockan. Och så tänkte jag harmset varför man inte säger så på svenska. När den pinsamma sanningen uppenbarade sig för mig: det är ju precis det man gör, för solen och klockan rör sig i samma riktning. Hört talas om solur???

Ridå. Men sen dess vet jag!

Solen går ner i Petsmo... i väster. Nej, vi har inte så här mycket snö nu, bilden är gammal.

dag 27

...tänkte jag skriva ett upprört inlägg om det jag läste i Bladet i dag om att svenskan ratas som språk för vetenskapen. Lyckligtvis plockade jag fram Bladet på nytt för att läsa artikeln två gånger till innan jag lät fingrarna löpa över tangentbordet. Förslaget till stora, trespråkiga universitetsenheter gäller alltså inte alla ämnen, endast samhällsvetenskapliga utbildningar. 

Men det är illa nog. Jag kan inte riktigt hålla med det som Juhana Vartiainen, ordförande för UNIFI-arbetsgruppen, säger: "Det är bara att gilla läget. Också finskan kommer att marginaliseras i universiteten." Han menar att det är en anpassning till samhällsutvecklingen som har stärkt engelskans betydelse som vetenskapligt språk och att hela det nordiska samhället står inför en stor utmaning då det gäller att försvara de egna små språknischerna i en global värld.

Sant. Det märker vi redan, vi som jobbar inom universitets- och högskolevärlden. Det är t.ex. svårt att få akademiska artiklar publicerade på det egna modersmålet. Och visst är det så att vi når en större (potentiell) läsarkrets om vi skriver på engelska. Och att engelskan underlättar det internationella samarbetet. MEN.

I förlängningen innebär det då också att våra språk marginaliseras allt mer och mer även utanför universiteten. Utbildning över lag, inte enbart universitetsutbildning, ska till stor del bygga på aktuell forskning. Likaså är många samhälleliga verksamhetsformer beroende av en begreppsapparat som bygger på forskning. Ska vi då inom allt fler områden övergå till att ha engelskan som arbetsspråk? För om inte forskarna själva skapar och upprätthåller en begreppsapparat på sitt eget språk har de inte möjlighet att förmedla forskningsresultat till samhället på ett begripligt - eller snarare framför allt på ett enhetligt språk. Det innebär en rejäl tillbakagång för den evidensbaserade verksamhet som har utvecklats under de senaste årtiondena. Fruktbar dialog fordrar att man talar samma språk. Ska det språket alltså vara engelska?

Och hur går det då med patienter, klienter och kunder inom olika områden? Ska de också vårdas och betjänas på engelska, eftersom all personal endast kan tala om sitt fackområde på engelska? 

Jag tycker alltså inte att vi ska gilla läget. Vi ska fortsätta att förvänta oss att universitetsutbildade klarar sig på tre språk. Minst. Själv läser jag vetenskapliga texter på sex språk och klarar bra av att undervisa på tre. Och för det behövs universitet som upprätthålls på språklig bas. En stark vetenskaplig grund förankrad i det egna språket underlättar samarbete mellan olika universitet och högskolor i Finland. Små enheter splittrar inte, de skulle utesluta inte samarbete eller utarmar det, tvärtom. Dialog kring begrepp är ständigt aktuella och våra språk bidrar med olika nyanser. Fortsättningsvis. 

dag 26

Motions- och träningsvarning, för den som inte gillar att läsa sånt :)

Jag nappade på vännen Anitas utmaning på facebook: 

Minst 40 timmar motion på 10 veckor, det är bara 4 timmar i veckan och utmaning två är att under de här 10 veckorna ska ni prova minst två motionssätt ni inte provat tidigare eller inte bara gjort på länge.
Här ska hittas energi och träningsglädje. Utmana er själva!

Nu skulle man ju kunna tycka att undertecknad motionerar ändå, utan att delta i utmaningar. Och visst är det så. Men efter alla små motgångar på sistone känns det bra att ha en ny motivationsmorot att knapra på.

Tidigare, innan jag hade hund, hade jag som något av en dröm att jag skulle komma upp i tio motions- eller träningstillfällen per vecka. Det blev lättare att förverkliga när hunden kom in i mitt liv. Hundpromenader kan vara både motion (dvs. att man överhuvudtaget rör på sig) och träning (att man anstränger sig lite extra för att t.ex. förbättra eller upprätthålla en god kondition). Ibland är promenaderna det ena, ibland det andra. Oftast blir det en längre och en kortare hundpromenad per dag, men det är inte alltid jag som går ut med hunden, så det där med 10 ggr/vecka tror jag stämmer ganska bra.

Första motionsutmaningsveckans saldo ser ut så här:

• 20.3 hundpromenader 40 + 30 min; BP-programträning utan vikter ca 15 min, ben- och bröstmuskler
• 21.3 hundpromenad 30 min
• 22.3 hundpromenad 25 + 45 min
• 23.3 core 30 min + Zumba® Fitness 60 min (båda som instruktör)
• 24.3 vilodag
• 25.3 hundpromenad ca en timme; BP-programträning utan vikter ca 35 min, BP 60 minuter (som instruktör)
•  26.3 hundpromenader 25 + 45 min

Något nytt har jag alltså inte prövat på under den första veckan. Jag skulle ganska lätt kunna pröva på något nygammalt - det är länge sen jag var ute och joggade eller gick med stavar. Det kan man göra med hundsällskap också. Enda nackdelen är att det kan gå lite trögt i början, då hon ska stanna och snusa överallt. Det är för snöigt och halt att jogga i skogen ännu, annars skulle hon kunna få springa bredvid och vara lös. Jag brukar låta henne vara lös också under sommarsäsongen, hon jagar inte och hon är hyfsat lydig och kommer när jag ropar. Det blir så mycket trevligare motion för båda, när vi får gå i vår egen takt fastän vi följs åt. 

Medan vuxeninstitutets läsår pågår, är det knappast troligt att jag prövar på någon ny träningstimme vid gymmet, mina egna timmar och förberedelserna (både fysiskt och mentalt) för dem räcker till som komplement till promenaderna. Jag ägnar mig också åt yoga mer eller mindre varje dag, morgon som kväll, men det är mest i form av andnings- och avslappningsövningar, inte motion. 

dag 25

...var en ledig dag. Halva dagen hann jag tänka att det var en helledig dag, sen blev jag kontaktad via gymmets sjuktelefon och tillfrågad om jag kunde hålla BODYPUMP™ på kvällen. Och jo, det gjorde jag faktiskt gärna. Jag har ju haft sån otur att jag missat alla bp-timmar jag skulle ha hållit hittills i mars (två egna och en extra som jag lovat hålla då en instruktörskollega var bortrest). Vad är egentligen oddsen för att man först ska få influensa och sen krocka...

Det var roligt att hålla timmen. Enda nackdelen är att den är så sent (det är den timme jag delar med en kollega så att vi håller timmen varannan vecka), nämligen 20.30, så jag är hemma först efter kl 22 och då är jag alltid så uppfylld av adrenalin och fitness magic att det är svårt att få tag i sömnen, plus att det extra drickande som behövs gör att det blir extra wessaspring på natten också. Men, det är smällar man får ta då man så gärna vill vara instruktör. Få se hur det blir till sommarschemat, om jag ska fortsätta med den där tiden eller om jag får en annan tid. Jag tar vad som bjuds, trots att 20.30 är allt annat än optimalt för den som brukar lägga sig mellan 21 och 22 de flesta kvällar. 

dag 24

...kämpade jag vidare med att vänja mig med ett sånt här handledsstöd. När jag jobbade på sjukhuset hade jag ett liknande, men det är många år sen. Lite vingligt är det att styra muspekaren med den där rullen, men visst går det, och övning ger färdighet. Det är alltså på jobbet jag har ett handledsstöd, hemma knattrar jag vidare med laptop och inbyggd vaddetnuheterplatta. 

Vi hade en ergonomigranskning på jobbet för en tid sen, och det var då jag blev rekommenderad att börja använda ett sånt här.

dag 23

...gaah, vad jag hamnar på efterkälken. Det får bli korta inlägg nu, så att jag håller reda på dagarna :)

Måndag var jobbdag, och även dagen då jag skulle sätta mig vid ratten igen. Det gick bra, den där nerverna-utanpå-kallsvett-känslan hade försvunnit. Puh. Men jag var tröttare än vanligt, och den tröttheten sitter i ÄN, därav bloggtystnaden och också minimalt med bloggläsande. 

dag 22

...var allt annat än intensiv. Veckan hade förstås varit lite exceptionell, men jag får visst annars också inse att både kalas och konsert på samma dag är för mycket för mig, och att det var tur att det inte dessutom blev av att jag skulle ha farit hem till föräldrarna. Jag sov ungefär till kl 12 och gick och la mig igen kl 21 och var i princip trött hela dagen däremellan fastän jag inte gjorde något speciellt. Tappade gång på gång bort vad jag höll på att säga så att det bara blev halva meningar och sen stod jag bara och glodde konstigt och glömde att jag sagt något. 

Ingen hade handlat till helgen, så vi hade närapå bara lampan kvar i kylskåpet, men maken följde med mig till kyrkbyn för att handla, och sen hjälptes vi åt att laga mat. 

dag 21

...var en intensiv dag. Först var vi till Vörå på födelsedagskaffe.

Sen for militärsonen och jag vidare till Karleby för att vara med om Gamlakarleby Manskörs 100-årsjubileumskonsert. Tanken var från början att jag skulle ha farit ensam, och sovit över hos mina föräldrar för att få fira lite tillsammans med dem då jag missade kalaset för ett par veckor sen, men efter krocken kände jag att jag inte hade krafter till det. Jag ville inte heller köra själv. Jag var t.o.m. ängslig för hur det skulle kännas att åka bil överhuvudtaget, om jag skulle sitta på helspänn fastän det inte var jag som körde. Men det gick riktigt bra.

Gamlakarleby Manskör har liksom funnits med i hela mitt liv. Pappa är numera hedersdirigent och har sjungit med i kören i 60 år. Han dirigerade den sista fjärdedelen av konserten, och berättade också något om sitt långvariga deltagande. Om jag förstod saken rätt var han GM:s dirigent i 15 år, fast det känns som att det skulle ha varit minst 20 såhär utifrån sett - antagligen för att han också varit vice dirigent och sedermera hedersdirigent, så jag har liksom fått för mig att han "alltid" dirigerat.

Konserten var en fin upplevelse. Början var lite tveksam (i en sång tyckte jag rentav att jag hörde falska toner, men det kanske var ett väldigt modernt verk som jag inte förstod mig på), men vartefter konserten gick vidare blev sången bara starkare och säkrare. De mest imponerande numren, i alla fall av applåderna att döma, var I mitt hjärtas land med Simon Granlund som solist, och Tolv rövare med Hans Ahlskog som solist. 

Simon Granlund

Tyvärr är jag så darrhänt att jag har svårt att lyckas få klara bilder. Jag fotograferade med min iPhone - min "vanliga" kamera klarar inte alls av att ta bilder i såna här sammanhang, den är inte tillräckligt ljuskänslig - och hur jag än försökte hålla händerna stilla skakade den så att bilderna blev otydliga.

Men visst måste jag bjuda på bildbevis från att pappa var med också. Den nuvarande dirigenten, som syns på bilden ovan, heter Karl G Sundman. Vissa sånger dirigerades av körens första (och hittills enda) kvinnliga dirigent Aira Kentala. 

Aira Kentala dirigerar

Hedersdirigent John Storbacka

Efter konserten for alltså sonen och jag direkt hem, med undantag för att vi stannade och åt en sen middag (klockan var väl 21.30) på hemvägen. Det kändes lite skoj att sitta finklädda och äta grillmat bland mopedungdomar och karlar med arbetsjacka och keps :)

Hursomhelst är jag glad över att jag kunde vara med, det är inte alla år man får vara med om 100-årsjubileer, inte heller självklart att 85-åriga pappor är friska och krya och dirigerar <3 p="">

dag 20

...börjar känslorna återgå till det normala. Det var väldigt skönt i skogen idag när hunden och jag var ute. Då maken kom hem, funderade vi på var och hur vi skulle få byggt en hundhage till påsk. Vi ska nämligen sköta dotterns och hennes sambos hund under påsken, då de ska till Sverige. Jag hade hoppats på båtföre till påsk, när det såg ut att bli en så tidig vår, men med de kalla nätter vi har haft så har isen snarare blivit starkare, åtminstone på vissa ställen. Om vi ska vara hem-hemma med två hundar i flera dagar skulle vi verkligen behöva kunna släppa ut dem, så mycket som de busar. Annars blir det väl till att ta tiokilometerspromenader i hopp om att trötta ut dem så att de inte lever rövare så mycket inomhus...

På sikt tänkte vi att man skulle kunna bygga en rejäl hundhage här. Det har varit ett potatis-, jordgubbs- och grönsaksland. Men nu är det för lerigt för att man ska vilja ha några hundar där. Maken tänker att vi kan så gräs där till sommaren, och så kan det bli en hundhage till ett annat år. Alltså behöver vi en snabbare lösning.

Diiva inspekterar den blivande hundhagen

Här, bakom ladan, skulle man kunna bygga en hage och utnyttja de två väggar som finns. Kanske det blir hundhagstalko någon dag, som en av våra vänner föreslog. 

Vi funderade på det här stället också, där svärfar hade höns och där vi senare hade kaniner, men då blir hagen inte tillräckligt stor för de här vildbasarna.

Hugo och Diiva

Månne det här skulle passa som hundhagsmaterial?

När jag nu ändå höll på att fotografera, kunde jag inte låta bli att ta med ett vårtecken: spirande brännässlor.

Och en katt i solen.

Markoolio

Och mina nya byxor, som kom som ett brev på posten (hö, hö) idag. Trevligt att de passar, det är alltid lite spännande med postorder!

Som ni ser rockar jag sockorna i dag, för att visa mitt stöd och respekt för alla som är annorlunda. Vi är alla unika och ska så vara!

Och till sist familjens andra frass, som tyckte att matte la en hög med ren tvätt väldigt lägligt för honom att ta en vilopaus på...

Fluffis

dag 19

...var det nog bra att jag fick vara hemma och hämta andan. Mot kvällen började det kännas som att själen faktiskt börjar hinna ifatt kroppen. 

Jag var ute i skogen med hunden, läste en bok, lyssnade på en annan bok, stickade... ja, sånt som jag brukar göra när jag är ledig. Jag läste den här boken.

En bra bok för den vars utmattning delvis har religiösa orsaker. Den hjälpte mig att skingra tankarna kring ältandet av olyckan, och också att sortera tankarna såhär efter avslutad terapi. Jag är mycket helare nu än för fyra-fem år sen. Ändå är jag, och kommer aldrig att bli, färdig. Människan får ständigt jobba med att växla mellan att bli splittrad och att helna. Det är en del av livet. Allt kommer aldrig att bli bra. Det finns saker som helt enkelt inte kan bli "bra". Men livet kan bli rätt bra ändå <3 p="">

dag 18

...dvs. i går fortsatte rumban kring det här med krocken. Men först gjorde jag bort mig lite igen. Jag hade totalmissat att jag skulle till psykoterapeuten kl 9. Min FPA-stödda psykoterapi är avslutad 28.2, så jag är typ "frisk" nu och ska klara mig själv, men jag ska få gå fem gånger till under våren, då under benämningen "arbetshandledning". Och jag var så inställd på att besök 1/5 skulle gå av stapeln först om en vecka. Jag t.o.m. tänkte på det på tisdag - att jag kanske borde ha ringt henne och frågat om jag får komma redan denna vecka, eftersom jag var så uppochner efter krocken, men så tänkte jag "det är ju faktiskt meningen att jag ska klara mig själv så småningom" och tog inte kontakt. 

I stället var det hon som tog kontakt i går morse och undrade om jag var på kommande... jag brukar vara ute i god tid, så hon blev fundersam. Ujuj. Tror jag aldrig har klätt på mig och kommit mig iväg så snabbt. Ändå körde jag försiktigt :)

Jag tog bilen fastän det tar bara ca 10 min att promenera dit, eftersom jag skulle till bilverkstan på skadegranskning efteråt. Det var bra att få tala med terapeuten, även om besöket blev lite kortare än vanligt. 

Skadegranskaren fotograferade bilen och gjorde sina anteckningar. I bästa fall får han klartecken från försäkringsbolaget idag, så att han kan beställa delarna och så får jag föra bilen till verkstan nästa vecka när delarna har kommit. Men, suck, jag har tid till besiktning på tisdag - så jag frågade honom hur jag ska göra med den. Han trodde att bilen ska gå att besikta trots skadorna, men föreslog att jag för säkerhets skull skulle köra via besiktningsstationen och fråga. Det blev så att jag ska komma på tisdag, och ifall något ska åtgärdas efter den kan ju verkstan åtgärda den saken när de ändå har min bil där. Besiktningsperioden tar nämligen slut 31.3, så jag hade inte så mycket spelrum.

Håhåjaja. Sen var jag ännu till Beauty Bay för att få två gelnaglar reparerade innan jag packade ihop och for hem. Det var obehagligt att köra, jag hade verkligen nerverna utanpå, så fort någon bil närmade sig från höger for hjärtat i halsgropen.

Men för att tala om något trevligare - apropå det där med naglar, om du befinner dig i Vasatrakten kan du fram till slutet av maj få gelnaglar med fransk manikyr gratis gjorda av Alexey Kriventsov, som är praktikant på Beauty Bay och så småningom kommer att ha egen "nagelmottagning" där. Mina naglar är gjorda av Linda Jakobsson-Kriventsova, som också gör tatueringar. 

dag 17

...jo, jag är fortfarande på efterkälken. Följande dag blev det till att besöka polisstationen för att anmäla ärendet (med hänvisning till rapporten som poliserna skrev föregående dag. Och så fick jag skriva under på att jag inte bestrider min skuld. "Den misstänktes underskrift". Det låter allvarligt. (Och varför är "misstänkt" i maskulinum???)

Jag fick böter för äventyrande av trafiksäkerheten i enlighet med Strafflagen 23 kap. 1 §, underlåtenhet att i korsning iaktta med trafikmärke angiven väjningsplikt enligt Vägtrafikförordning 3 § 2. Så kan man uttrycka det. Rätt åt mig, men visst hade jag önskat att olyckan aldrig inträffat och visst hade jag haft vettigare saker att använda pengarna till...

Sen var det "bara" att skärpa till sig, för jag skulle raskt iväg till jobbet för att föreläsa. Nå, underligt nog lyckades jag med den saken. Men sen var det kört (hö, hö), jag kände att jag inte klarade av att jobba mera den dagen. Iväg till försäkringsbolaget för att göra en skadeanmälan, och sen till arbetshälsovården för att få en tid till läkare för sjukskrivning. Jag fick en läkartid kl 18, och blev sjukskriven resten av veckan. Läkaren undersökte nacken, och sa att den vanligaste skada man får vid den här typen av kollisioner är whiplash-skador, och att de kan ge sig till känna efter några dagar. 

Ont i nacken har jag inte, däremot rejäl migränartad huvudvärk som jag håller borta med värkmedicin. Jag reagerar ofta med magont eller huvudvärk om något har hänt, så jag tror inte att det är en sak som direkt har med krocken att göra, det är nog psykosomatiskt. 

Så köpte jag en stor pizza till mig själv. Inte för att jag var värd den, utan för att jag liksom behövde den. 

dag 16

...och avsaknaden av inlägg på "den rätta dagen" berodde inte på datorproblemet (den funkar tydligen i lägenheten i stan där jag är nu, fast den inte vill funka med internetförbindelsen hemma) utan på att jag först hade fullt upp med jobb och sen ställde till med en krock och inte hade lust att blogga...

Jag var på väg hem till lägenheten från jobbet. Var nöjd med det jag fått till stånd under dagen och kände mig inte stressad fastän jag kände att det var mycket på gång. Av någon outgrundlig anledning (sol? balken vid sidan av vindrutan?) såg jag inte en bil som kom från höger i en esplanadkorsning, där jag dessutom hade väjningsplikt med triangel... och så körde jag rakt in i sidan på en annan bil. Jag hann bromsa, och det gick inte fort, men jag hann inte bromsa tillräckligt. Jag körde in i en bil som kördes av en pappa med en ca 1-årig dotter i barnstol i baksätet. Jag kunde ha skadat dem båda två...

Men ingen av oss skadade sig. Det blev bara skador på bilarna, och bilarna gick fortfarande att köra med. Vi var förstås chockade, både pappan i den andra bilen och jag. Den lilla såg däremot mest lite förundrad ut, hon grät inte, hon tittade på mig med stora, bruna ögon och sa fundersamt "mamma". 

Nå, jag ringde 112, varken pappan eller jag hade krockat tidigare så vi tänkte att det är bäst att polisen kommer och säger hur vi ska gå vidare. Jag var helt på det klara med att det var mitt fel, och pappan var inte arg, han sa att det skulle kunna hända vem som helst och att han bara var tacksam över att hans dotter var ok. Damen som svarade vid nödcentralen sa att de alltid skickar ambulans också för säkerhets skull, att det är bra att de kollar upp att vi är ok, och om det skulle finnas skador som ger sig till känna först efteråt är det också bra att kunna påvisa att ambulans var på plats. Det kom två brandbilar, två ambulanser och en polisbil... och vi kände oss lite "neej, vilket pådrag, vi är ju ok..." och jag förstås "ursäkta, ursäkta, vilken röra, beklagar att jag besvärade.." Nå, brandbilarna hade ingen större uppgift, brandmännen pratade med oss och en av dem plockade upp min registerplåt som hade flugit all världens väg, desto mera fanns inte att städa upp. 

Ambulanspersonalen var också så vänlig och kunde bara konstatera att vi verkade ok och att vi skulle uppsöka sjukhus senare om någon av oss fick ont nånstans. Poliserna var också vänliga. De tittade på körkorten, tog kontaktuppgifter, fotograferade skadorna. Och så måste åtminstone jag blåsa i alkomätaren, antagligen den andra föraren också. 

Jaja. Sånt händer, men roligt är det inte. Tur i oturen att ingen blev skadad. Och oförtjänt tur för mig att det var en så snäll person jag krockade med. Vederbörande kunde ju ha varit fly förbannad. Han är av utländsk härkomst, och vi talade engelska sinsemellan. Innan vi skildes åt bytte vi telefonnummer ifall det skulle uppstå något som behöver diskuteras, och jag upprepade ännu att min försäkring står för skadorna på hans bil. - I'm so sorry, sa jag igen. Och han svarade att det inte är någon fara, och "God bless you". Vad kunde jag annat än tacka detsamma och känna mig allmänt usel.

Så skulle jag ju ha haft core och zumba i Replot på kvällen, men jag var så skakis att det kändes fullständigt uteslutet att sätta sig i bilen och köra dit, och att kunna koncentrera sig på att vara instruktör efter den där incidenten. Det första jag gjorde när jag kom till lägenheten var att ta fram deltagarförteckningarna och börja skicka sms. Vilket inte var det lättaste. Jag är annars också urusel på att använda touchscreen, jag trycker bara fel hela tiden, och inte blev det ju bättre av att jag var så upprörd. Jag hade en penna som markör för vilka nummer jag skickat till - det funkade inte att sätta in särskilt många nummer i samma meddelande, då bara tryckte jag Avbryt i misstag i stället för + för att få in en mottagare till... Suck. Det tog ca 45 minuter att få iväg meddelandena. Och ändå hade jag missat någon. :( De flesta borde i alla fall ha fått meddelande om att timmarna var inställda.

Sen ringde jag till min man och berättade vad som hänt. Han undrade om jag ville komma hem, om han skulle hämta mig. Egentligen hade jag ju gärna velat fara hem, men vi konstaterade att eftersom jag skulle till försäkringsbolaget och polisen följande dag, plus att jag skulle gästföreläsa två timmar, var det inte så bra att bli hämtad och vara utan bil. Han kom till stan i stället och satt och höll om mig ett par timmar. Jag var liksom helt oföretagsam och bara ältade det som hänt... och det som KUNDE ha hänt... och hur det kunde hända.

Fortsättning följer. 

dag 15

...ville inte datorn samarbeta med internet. Om jag ska skriva på iPaden blir det inte mycket skrivet.

dag 14

...håller maken och jag på med kalasförberedelser. Maken städar mest, och just nu håller jag på med att grädda en marängbotten till en Pavlova och rör ihop fyllning till en smörgåstårta. Jag väntar bara på att de kokta äggen ska kallna lite, så att det går bättre att hacka dem till fyllningen. 

dag 13

...var det full rulle. Jag jobbade hemifrån en stund på förmiddagen, gick ut med hunden och sen deltog jag i min arbetskamrats doktorsdisputation, jobbade lite till, for hem, pustade ut en halvtimme, bytte om till kvällsdress och for tillbaka till stan för att delta i hennes doktorsmiddag. 

Det blev inte av att jag tog några foton under disputationen. Disputationer är annars öppna tillställningar, så man får publicera foton från dem. Annat lär det vara med middagen, då borde man ha folks tillstånd att sätta upp bilder, har jag fått veta. Men det kan ju inte skada nån om ni får en glimt av efterrätten...

Hursomhelst, det var en fin dag. En extra festlig dag också för mig personligen. Disputanden Linda Nyholm är inte "bara" min arbetskamrat, hon är också den första av "mina" magisterstuderande som disputerat, och det känns stort. Jag är fortfarande så tagen att jag inte riktigt hittar de rätta orden för att beskriva hur stort det var och hur... ja. Som sagt var.  

dag 12

...Men vad 17, skrev jag inget i förrgår? Fy på mig :) jag visste att jag missat att skriva i går då jag hade så fullt program... men visst trodde jag att jag skrivit något på torsdag.

Hursomhelst, på torsdag städade jag mest. Och stickade. Och var ute med hunden. Tråkigt inlägg :) 

Joo, nu när jag tittar på mina bilder och ser det här fotot minns jag ju vad jag tänkte skriva om i torsdags. Jag slängde nämligen ut en gammal soffa och testar med de här stolarna i stället. Soffan var kvar från svärföräldrarnas tid, gammal, omklädd, smutsig och nött. De här fåtöljerna hamnade hemma hos oss efter att det varit gårdsloppis då min morbror dött i höstas, och ingen köpte de här, så maken räddade dem undan att bli bortslängda. 

Jag är ju som sagt var inte direkt inredningsintresserad. De här stolarna ser helt ok ut för mig. Men, jag har tyvärr redan kunnat konstatera att de är obekväma. Antar att de inte riktigt passar min hösäckstil. Eller så är det som så ofta - jag är för kort för att passa in i standardiserade möbler. Den där utbuktningen i ryggstödets övre del är liksom på fel ställe. Den trycker fram överkroppen på ett obekvämt och oergonomiskt sätt. Antingen får jag hitta ett nytt hörn att sitta och sticka och lyssna på ljudböcker i, eller så skattar dessa åt förgängelsen rätt snabbt... fast jag tycker inte att vi har råd med någon soffa nu. 

dag 11

...fortsätter jag med klädräkningsutmaningen. I dag är det dags för "festgarderoben". I den har jag sånt som jag räknar som finkläder, av lite olika "finhetsgrad" och för olika ändamål. 

22 klänningar av olika längd och modell, 3 jackor, 1 kjol och 1 brudklänning, det blir 27 plagg. Sjalarna räknade jag inte. Tidigare hade jag räknat ihop till 36. 27 + 36 = 63. 63 plagg, och då har jag inte räknat plagg som är i tvättkorgen eller på tork, sommarkläder, träningskläder eller ytterplagg. Antalet blir fort stort fast jag tycker att jag inte har så mycket kläder... Några favoriter:

 

Klänningen som jag köpte våren 2014 för att ha på min mellansons dimission och samma sons och dotterns gemensamma examensfest.

 

Gårdagens loppisfynd. Den ska jag ha på min arbetskamrats doktorsmiddag på fredag.

 

Regnbågsklänningen. Den köpte jag till Jeppis Pride i somras.

En kort julfestklänning, som jag köpte för några år sen. Det här är ryggsidan. Den brukar jag ha med svarta leggings. Tyvärr har jag inget foto av mig med den här klänningen på.

Förvånansvärt många klänningar i garderoben hos en jeans-och-tröja-typ :)

dag 12

...är huvudet så fullt av saker jag skulle vilja skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Nåja. Jag kan ju välja att skriva utgående från det nya ord jag lärde mig idag: "snackis". Jag läste nämligen på Kyrkpressens... vad heter det när det gäller tidningar? Första sida? För inte heter det ju pärm... eller titelsida... nåja. 

Är det okej att utnyttja snackisar för allvarligare syften? Ja - särskilt när de avslöjar vår blindhet.

Det är alltså temat för veckans ledare i Kyrkpressen. Och jag satt en stund och tittade på den där... vad heter det då? De där meningarna på... första sidan som ska få en att vilja läsa vidare? Och funderade på vad en snackis månne är. Det låter ju som att det är något som man talar om. - Men hur kan man "utnyttja" nåt sånt, tänkte jag, och funderade på om det hade att göra med att man t.ex. skulle använda internetforum som forskningsmaterial utan s.k. informerat samtycke (dvs. att diskussionsdeltagarna inte skulle ha fått möjlighet att gå med på att deras skriverier ska bli föremål för forskning) och huruvida det skulle vara forskningsetiskt riktigt.

Ok, jag erkänner, jag är ju en insnöad akademiker, och tolkar saker utgående från min egen s.k. förförståelse. Ledaren handlar inte om forskning. I stället handlar den om vad som är föremål för livliga diskussioner i sociala media, och hur man kan använda sådana lättsamma teman till att uppmärksamma allvarligare saker. I det här fallet gällde det foton av en klänning som cirkulerat bl.a. på Facebook, en länk som jag visserligen aldrig klickat in på, men som jag sett här och var i mina fb-vänners uppdateringar. Vissa tycker tydligen att klänningen är vit- och guldfärgad, medan andra tycker att den är blå och svart, hur det nu kan komma sig. Själv får jag gröna nippor av såna där "du kommer inte att tro dina ögon"-länkar och går INTE in på dem oavsett om de visar klänningar, hånglande skelett, spindlar under huden eller vad det nu kan vara. 

Nå, hursomhelst, Frälsningsarmén i Sydafrika har tydligen nappat på det där med att man inte ser vissa färger, och insinuerar att man inte ser det man inte vill se - nämligen blått och svart, och då i överförd bemärkelse att misshandlade kvinnor med blåmärken inte blir sedda. 

Det där är något som verkligen bekymrade mig när jag jobbade på sjukhuset. Jag, som alltid levt så skyddat, som aldrig utsatts för fysiskt våld, som inte heller har någon familjemedlem eller nära släkting som utsatts för familjevåld... hur ska jag lära mig att "se"? Hur ska jag kunna känna igen att någon blir misshandlad och behöver hjälp? 

Ibland känner jag mig så liten. 

dag 10

Vad kan man annat säga än grattis på 18-årsdagen och grattis till körkortet i dag! Yngste sonen nådde alltså vuxen ålder i dag. Här är han i en något yngre upplaga, då han nyss börjat skolan :)

dag 9

Frisk från influensan men trött efter att ha jobbat, och mot förmodan också kört core och zumba ikväll. Jag kände mig "som vanligt" i morse och täcktes inte sjukskriva mig. Nu ska det smaka med en god natts sömn, jag vet inte riktigt om jag har varit överutsövd (vilket inte skulle vara så konstigt) - de två senaste nätterna har det inte blivit så mycket sömn. Men jag har vilat. Jag tror inte på det där att kliva upp och börja göra något om sömnen låter vänta på sig. Bättre att ligga och slappna av så att man åtminstone får lite återhämtning. 

Snart har jag ingen "bebis" längre. Yngste sonen fyller 18 i morgon :) Hoppas han klarar körkortet!

dag 8

...känner jag att jag är feberfri, i alla fall så här på förmiddagen, jag behöver inte ens mäta. Hursomhelst får det bli en stillsam inomhusdag. Efter några dygn under täcket kan kroppen behöva få vänja sig så småningom vid mera upprätt läge. 

Jag funderar vidare på det där med saker jag lär mig sådär vid sidan om, när jag läser (kriminal)romaner. Eller skulle vilja lära mig.

Förutom de där detaljerna med portar och radhus, finns det andra skillnader mellan Finland och Sverige när det gäller boende, som i viss mån sätter myror i huvudet på den oinvigda. Jag har förstått att systemet är annorlunda. Att man i Sverige kan ha något konstigt som heter "hyresrätt". Det finns inte i Finland, såvitt jag vet. Att ha en "bostadsrätt" är tydligen inte heller samma sak som att äga sin bostad. Men. Hur vet man skillnad, när man ser ett hus? Alltså, vet man att det är ett hyreshus (vilket jag skulle tolka som ett hus vars lägenheter är "hyresrätter", inte "bostadsrätter")? I Finland finns det kommunalt ägda hyresbostäder, som man kan ställa sig i bostadskö för att få hyra, men såna där hyresrätter verkar inte vara samma sak. Jag vet inte säkert, men tror inte att det är ok i Finland att hyra ut sin kommunala bostad i andra hand (för att inte tala om i tredje hand). Sånt där förvirrar.

Ok, jag borde väl googla. Jag tycker att jag har försökt det tidigare, och har även försökt fråga folk i Sverige om hur det där riktigt funkar, utan att jag fått något tillräckligt uttömmande svar för att tillfredsställa min nyfikenhet. 

Tillbaka till boktexterna. "Han stannade utanför ett hyreshus", kan det t.ex. stå. Då undrar jag vad jag ska se framför mig. Automatiskt blir det vad vi finlandssvenskar skulle kalla ett "höghus" som uppenbarar sig. Våra höghus har emellertid ingen skyltning som talar om att "i det här huset bor man på hyra" :) Eller bor alla som bor i lägenhet i Sverige på hyra? Också om man har en bostadsrätt? Och kan ett "hyreshus", som hjälten i boken stannar framför, vara ett... enplanshus? Radhus? Hur ska jag veta vad jag ska tänka att det är???

Jamenar, det kan ju gå som med min föreställning om nattvarden... då jag fram tills att jag gick i skriftskolan och fick se hur oblater ser ut, alltid hade föreställt mig att Jesus tog fram ett österbottniskt rågbröd, välsignade det, bröt bitar av det och gav åt lärjungarna och sade "tagen och äten..." och på något sätt antagligen hade trott att de lutherska prästerna också tog fram ett dylikt och delade ut till nattvardsgästerna... 

Inte för att det spelar så stor roll hur ett hyreshus eller ett nattvardsbröd ser ut. Men ändå. 

(Tja. Inte blir man mycket klokare av att kolla "hyreshus" i Wikipedia... Jag tror att jag fortsätter att föreställa mig att bokpersonen stannar utanför ett höghus när hen stannar utanför ett hyreshus.) 

dag 7

...vilade jag hela dagen, missade mammas 80-årskalas men började också så småningom se ljuset i tunneln. De senaste dagarna har jag mest tillbringat i vågrätt läge. Vissa stunder har jag lyssnat på någon ljudbok, vissa stunder har jag mest legat och glott ut genom fönstret, vissa stunder har jag blundat och slappnat av, och vissa stunder har jag sovit. Jag började sova bättre om nätterna sen jag övergick från Finrexin till Ibusal. Jag har alltså (haft) nån typ av influensa med värk, feber och lite hosta, ingen förkylning med snuva eller så.

När det gäller böcker är jag alltså mest förtjust i kriminalromaner, även om jag också läser annat. Och numera läser jag mest ljudböcker. Detta eftersom jag gillar att handarbeta medan jag lyssnar. Annars tar det förstås förskräckligt länge att lyssna på en ljudbok jämfört med att läsa boken tyst för sig själv, i alla fall för mig, jag har alltid varit väldigt snabb när det gäller att läsa. Nu skulle jag i alla fall inte ha orkat läsa själv, så ljudböcker passar också bra som tidsfördriv för en sjukling. Jag har hunnit lyssna klart på Män ur mörkret av Håkan Östlundh. Håkan Östlundh är en av mina favoritkriminalromanförfattare. Jag gillar över lag de svenska författarna i genren. Och jag håller med min syster, som en gång skrev på facebook att det infinner sig en tomhet när man "läst klart" en författare. Ibland hoppas man ju på att det ska komma en fortsättning, i det här fallet får man visst bereda sig på att det här var den sista boken om Fredrik Broman, eftersom det sägs så i informationen om boken. När man blivit bekant med personerna i bokserier, känns det som om man skulle känna dem, och hela tiden vilja veta "hur gick det sen?". Flera gånger har jag tänkt att om jag hade varit Fredrik, hade jag slängt ut hustrun Ninni för länge sen... samtidigt inser jag ju att Fredrik inte heller är nån ängel alla gånger och att Ninni har rätt i att han prioriterar jobbet framom henne och pojkarna och... tja. Sånt. Vid sidan av själva "mysteriet", alltså. 

Vissa saker, som kan förefalla rätt ovidkommande, har det här kriminalromanslukandet gjort mig uppmärksam på. Bl.a. det jag tidigare skrivit om - vad man avser när man talar om en port. Några fler tankar utgående från kriminalromanerna:

1. Det finns något som kallas "besöksstol". Alla kriminalpoliser tycks ha såna. De tycks också finnas på sjukhus och andra inrättningar. Ok, jag förstår tanken - det är en eller flera extra stol/ar som man har i sitt arbetsrum så att folk ska ha nånstans att slå sig ner när de kommer in, planerat eller oplanerat. Jag skulle bara inte ha kommit att tänka på att de skulle kallas besöksstolar (det finns t.o.m. "besöksgrupper") om det inte varit för att jag läst om sådana i de här böckerna.
2. I Sverige köper folk titt som tätt "ett radhus". Det låter väldigt konstigt för en finlandssvensk. Om någon finlandssvensk skulle säga till mig att hen köpt ett radhus, skulle jag uppfatta det som att vederbörande har köpt en hel radhuslänga och troligen tänker börja hyra ut bostäder för att förtjäna en slant. Men bokpersonerna bor i eller har köpt ett radhus för att de och deras familj ska ha nånstans att bo. De har alltså köpt vad en finlandssvensk skulle benämna "en radhuslägenhet".
3. Svenska poliser tycker att det är jätteviktigt att få veta vem som har (haft) sex med vem. De tycks inte vara intresserade av om folk har känslomässiga bindningar till varann, endast av om folk brukar träffas för att ligga med varann. Det kan nämligen vara av Stor Vikt För Utredningen. (Seriöst, gör folk så, eller är det bara i böckerna????)
4. Poliser, och andra för den delen, är så förbaskat aningslösa och ger sig iväg ensamma på sånt som vemsomhelst med en gnutta sunt förnuft skulle förstå att man inte ska göra. Polisen tänker bara kolla upp en sak, och kör långt ut i skogen ensam, utan att kontakta sambandscentralen, och hamnar förstås i det berömda pisset eftersom skurken/skurkarna är där långt ute i skogen och med all rätt blir sur/a för att någon kommer och lägger sig i vad det nu är som skurken inte vill att någon ska lägga sig i. Civilpersoner lyder snällt hotfulla budskap som "kom ensam, och kontakta inte polisen för då dör din kompis/hustru/ditt barn". Precis som om det att hen kommer ensam skulle vara någon garanti för att allt ska sluta lyckligt...

Kommer du på andra saker som har överraskat dig när du läst kriminalromaner? Eller, tja, överraskat och överraskat... när det gäller punkt 4 är det snarare så att man tänker "håhåjaja, here we go again, nu kommer den där korkskallen att hasta iväg dit ensam och utan att tala om det för nån" när man märker att det börjar dra ihop sig... 

dag 6

...blev det inte heller mer än så här. Dessutom i efterskott. 

dag 5

...blir det inte mer än så här. Hälsningar från sjukstugan.

dag 4

...blir det mera klädräkning i klädräkningsutmaningen. Ingen selfie med dagens outfit, dock, jag är hemma med feber och har ingen större lust att föreviga detta.

Förutom det där skåpet med hyllor har jag en stång med kläder som mår bäst av att hänga och kläder som jag använt någon dag men inte vill lägga vare sig i tvättkorgen än eller tillbaks i skåpet med de rentvättade kläderna. Och så har jag en stång med festkläder, men den tar vi en annan dag.

Jag brukar hänga in kläderna enligt färg, så är det lättare att se vad som finns. Jag räknade till 21 plagg här, förutom de som jag redan nämnt i går. Alltså tills vidare 15 + 21 =36 plagg.

Favoriten svart kommer först. Egentligen är den första hängaren på fel stång, ser jag, för den har begravningsbyxorna och min svarta kavaj på sig. De används så sällan att de borde vara i festklädsgarderoben, jag har antagligen bara hängt in dem här i min tankspriddhet då jag senast kom hem från en begravning. Och det var i september... ja, min reaktionsförmåga är inte så vidare, jag har inte tänkt på att de hänger där förrän jag såg dem i dag. 

Sen kommer ett av mina absoluta favoritplagg. En kort konstläderjacka. Eller ska den kallas bolero? Whatever, jag älskar den. Den förtjänar ett eget foto.

Den brukar jag ha när jag vill "städa upp mig lite". Jag gillar att den är så där kort - den ser inte så strikt ut och ändå känner jag mig mera välklädd då jag har den. Den har fått vara med under både föreläsningar, konferens och fest. Med byxor eller kjol. Så där hastigt kollat hittade jag ett litet foto där jag har den på mig, fast hela jackan syns inte. 

Sen finns där en svart bolero av tyg. Den impulsköpte jag vid ett tillfälle då jag glömt den här älsklingsjackan hemma och behövde en jacka att ha ovanpå klänningen då jag skulle ut och äta med en väninna och fira att jag fyllt 50. 

Och så kommer gråa kläder, blåa kläder, röda kläder... en annan favorit som hänger där fastän den borde vara bortstädad med sommarkläderna är den här västen.

Den kanske inte är så inne längre, men oj vad jag gillar den, en sån där nött jeansväst med nitar är så mycket jag <3 p="">

Nu ska jag lägga mig ner igen och fortsätta kurera min senaste krämpa i sällskap med En man som heter Ove.