dag 12

...är huvudet så fullt av saker jag skulle vilja skriva om att jag inte vet var jag ska börja. Nåja. Jag kan ju välja att skriva utgående från det nya ord jag lärde mig idag: "snackis". Jag läste nämligen på Kyrkpressens... vad heter det när det gäller tidningar? Första sida? För inte heter det ju pärm... eller titelsida... nåja. 

Är det okej att utnyttja snackisar för allvarligare syften? Ja - särskilt när de avslöjar vår blindhet.

Det är alltså temat för veckans ledare i Kyrkpressen. Och jag satt en stund och tittade på den där... vad heter det då? De där meningarna på... första sidan som ska få en att vilja läsa vidare? Och funderade på vad en snackis månne är. Det låter ju som att det är något som man talar om. - Men hur kan man "utnyttja" nåt sånt, tänkte jag, och funderade på om det hade att göra med att man t.ex. skulle använda internetforum som forskningsmaterial utan s.k. informerat samtycke (dvs. att diskussionsdeltagarna inte skulle ha fått möjlighet att gå med på att deras skriverier ska bli föremål för forskning) och huruvida det skulle vara forskningsetiskt riktigt.

Ok, jag erkänner, jag är ju en insnöad akademiker, och tolkar saker utgående från min egen s.k. förförståelse. Ledaren handlar inte om forskning. I stället handlar den om vad som är föremål för livliga diskussioner i sociala media, och hur man kan använda sådana lättsamma teman till att uppmärksamma allvarligare saker. I det här fallet gällde det foton av en klänning som cirkulerat bl.a. på Facebook, en länk som jag visserligen aldrig klickat in på, men som jag sett här och var i mina fb-vänners uppdateringar. Vissa tycker tydligen att klänningen är vit- och guldfärgad, medan andra tycker att den är blå och svart, hur det nu kan komma sig. Själv får jag gröna nippor av såna där "du kommer inte att tro dina ögon"-länkar och går INTE in på dem oavsett om de visar klänningar, hånglande skelett, spindlar under huden eller vad det nu kan vara. 

Nå, hursomhelst, Frälsningsarmén i Sydafrika har tydligen nappat på det där med att man inte ser vissa färger, och insinuerar att man inte ser det man inte vill se - nämligen blått och svart, och då i överförd bemärkelse att misshandlade kvinnor med blåmärken inte blir sedda. 

Det där är något som verkligen bekymrade mig när jag jobbade på sjukhuset. Jag, som alltid levt så skyddat, som aldrig utsatts för fysiskt våld, som inte heller har någon familjemedlem eller nära släkting som utsatts för familjevåld... hur ska jag lära mig att "se"? Hur ska jag kunna känna igen att någon blir misshandlad och behöver hjälp? 

Ibland känner jag mig så liten.