återvinning

Jag läste nyss om en svensk återbruksgalleria, där använda möbler m.m. piffas upp och säljs vidare. Lite som "pimp my loppis", kanske?

Själv är jag också lite återbrukande av mig. Eftersom jag inte är särskilt intresserad av vare sig inredning eller kläder, återbrukar - eller rättare sagt brukar - jag både möbler, eventuella inredningsprylar och kläder tills de är uppnötta. Men ibland vill man ju ha nåt nytt. 

Och när det gäller frisyr och naglar är jag rätt omväxlande av mig. Det är kanske de svagheter jag har, när det gäller fåfänga eller vad man nu ska kalla det. Fåfänga alternativt "alltid retar det nån". Väcker nån sorts uppmärksamhet. Annars heter det ju så dystert att kvinnor över 30 är osynliga. Det ska vi väl inte gå med på? Försåvitt vi inte vill vara osynliga, förstås. Jag har inget emot att synas och höras, även om jag också kan dämpa mig när det behövs. 

I går var det dags för frissabesök igen, då jag ville vara fin i håret när jag skulle på doktorsdisputation och fin middag. 

Faux, kallas det här visst. Och oj, vad jag fick många positiva kommentarer. Och som vanligt också kommentarer i stil med "jag skulle också gärna ha en sån där frisyr, men jag vågar inte". Ofta brukar jag fråga vad de är rädda för, vad skulle kunna hända? Att jag får sparken? Nånej. Att min man lämnar mig? Nånej. (Och om han skulle lämna mig för att jag har en viss frisyr, skulle han inte var mycket att ha.) Att folk ska komma med spydiga kommentarer? - och, vem bryr sig, då kan man alltid svara det där "alltid retar det nån" alternativt skratta och säga "papp diin" eller något lika... moget. 

Kvällsklädseln blev en riktig återvinningssådan. Klänningen har jag ärvt av dottern - 0 €. Örhängen, halsband, armband och väska (som inte syns på bilden) blev dagens loppisfynd. 3,50 för örhängena, 1,50 för halsbandet, 1 € för armbandet och 1 € för väskan. Strumpbyxorna var faktiskt nya, och skorna köpte jag i november (nya). Klockan är en present, eller rättare sagt, jag köpte den för presentpengar som jag fick när jag själv disputerade för snart sju år sedan. 

Det var en trevlig fest med trerätters middag (hur stavas det, nu blir jag osäker på om det ska skrivas ihop och i så fall vad som ska skrivas ihop?). 

Den här förrätten hade jag gärna ätit dubbelt mera av. Och mina bordsgrannar sa att de blev så mätta redan av den... :D

Varmrätten. (Men varför mos med fin mat, oavsett om man kallar det mos eller potatispuré tycker jag att det är så vardags, och lite barnmatsvarning... hursomhelst var det gott. Och köttbiten var rejäl.)

Efterrätten. Jag älskar crème brûlée (stavas det så?). 

Det var en trevlig fest, med mycket norska (disputanden är från Norge) och många skratt. Trevlig omväxling med folk som heter Vigdis och Venke och Sissel och Synnøve och liknande. Hoppas jag får fara som utbyteslärare i en vecka till Norge nästa läsår... 

läsvärd bok

Jo, visst gillar jag vissa finlandssvenska böcker som jag läst. Och alltid ger de något. Men, ofta är de lite för dystra i min smak. 

Den här boken, Dånet i ett ensamt öra av Birgitta Boucht, är allt annat än dyster. Trots att den handlar om en döende kvinna. Trots att jag visst har påstått att det borde vara förbjudet att skriva böcker som slutar med att huvudpersonen dör. (Och nej, det gör inget att jag avslöjade den saken. Läsaren vet att det kommer att gå så.)

"Dånet i ett ensamt öra är en saga för vuxna", står det på baksidan. Och det är det. En fantastisk saga. Det är svårt att beskriva varför jag tycker att den är fantastisk. Kanske det har något med berättelsens - eller rättare sagt berättelsernas - surrealism? En surrealism som samtidigt tar fasta på så mycket av det sant mänskliga. 

Det gäller att kunna vänta. Det handlar bara om detta. Att kunna vänta sig genom år av händelser och händelselöshet, vänta sig genom de uteblivna meddelandena eller de falska spåren, vänta sig genom ensamhet, utveckling, uppfostran, vänta sig bort från kraven på sammanhang och rationalitet, våga vänta sig genom virvelstormar och ökensand, vänta på insikt, vänta på vägledning, vänta på vänner, vänskap, kärlek, vänta också sedan allt detta infunnit sig, vänta sig fram till elden och tvånget, till tomrummet och tystnaden. Att vänta sig igenom, bort, fram till, utöver. 

Ah, vad jag gillar det här språket och sättet att hantera orden. Jag ska börja läsa mera finlandssvenska böcker. I alla fall då och då :)

spartips?

Efter en lugn och skön påskhelg ser jag fram emot att ha en ledig dag till. Jag hade tänkt vara ledig (från ÅA) både tisdag och onsdag, men kom fram till att det skulle bli för stressigt både för mina studerande och för mig om jag är borta båda dagarna och vi ska hinna med femtielva saker följande gång jag är på plats, så jag ändrade mig och ska jobba på onsdag, då jag ändå ska till stan för att hålla spinning på morgonen. 

Det har varit oerhört skönt att vara Riktigt Ledig. Inga arbistimmar, inga gymtimmar, inget ÅA-jobb och inga Wonnes wellness-kundbesök. Jag tror också att det är bra för min kropp att faktiskt få vila, och har därför inte tränat själv heller. Lite vardagsmotion har jag fått genom städning, hundpromenader och stretching. Men det tog inte många dagar förrän kroppen började ropa efter MERA MOTION. Jag har försökt övertyga den om att det går bra så här också. Den vill inte riktigt hålla med. Huvudvärken slog till i går. Och jag som aldrig är uttråkad, tycks nog kunna bli lite rastlös. I förrgår kände jag t.o.m. att jag skulle vilja ut på en joggingtur. För att inte tala om att jag skulle vilja träna zumba eller bodycombat... men jag har lyckats hålla mig. Det är så roligt att göra sånt som man njuter av :) fast visst njuter jag av att vila också.

I går fastnade jag framför datorn och surfade runt på Tjäreborgs sidor. Gran Canaria, närmare bestämt Playa del Inglés, lockar. Två veckor i februari 2018, det skulle vara underbart. Nu funderar jag allvarligt på vad jag ska göra för att spara pengar, så att en sån resa kunde bli verklighet. Vad kan jag sälja, avstå ifrån eller göra för att få ihop minst 150 €, gärna 300, per månad fram till februari? Tips mottages med tacksamhet! 

Vonne läser vidare

Idag har jag läst ut Kärleksbitar av Alexandra Sandbäck. Det var en stark upplevelse. Det är svårt att sätta ord på vad den boken gav. 

Kärleksbitar är kortprosa, ett mellanting mellan poesi och prosa, om jag har förstått saken rätt. Som en berättelse, bestående av långa dikter. Eller av dikter och berättelse om vartannat? Berättande dikter? Berörande. 

Berättelsen är så svidande ärlig och utlämnande. Så full av kärlek, lidande och lidelse. Av glädje och sorg. Av längtan och förhoppningar som ibland infrias, ibland grusas. Av en helt annan karaktär än mitt eget skrivande, trots att min bok också handlar om Livet, om sorg och om glädje. 

Och den får mig att fundera på en evighetsfråga: vad är att utnyttja, och vad innebär det att bli utnyttjad? Om den som eventuellt i andras ögon blir utnyttjad i själva verket är nöjd med de kärleksbitar hen får? Om bitarna är mera värda än en halvhjärtad helhet? Något slutgiltigt svar lär vi aldrig få. 

Tack för det du skrivit, Alexandra. Jag ser fram emot att läsa följande bok, den ligger på mitt soffbord. Först måste jag hämta mig och läsa annat emellan. Sköt om dig <3 p="">

inget arv

...har jag skrivit i mitt "att blogga om"-häfte. Undrar vad jag menade med det?

Jag antar att jag tänkte något i stil med att det är bäst att sätta sprätt på de få pengar man har, så att barnen inte behöver gräla om dem senare. Det kan låta cyniskt, men... jag tänker att det är bra om man kan a) ge bort ett och annat medan man lever (om nån vill ha det man vill ge) och b) att man unnar sig ett och annat om man har möjlighet, i stället för att bara spara till något "sen" som kanske aldrig kommer. 

Lyckligtvis har jag ingen erfarenhet av arvstvister, och jag hoppas innerligt och tror också att jag kommer att få slippa sådana. Mina båda föräldrar lever i högönsklig välmåga, och min syster och jag har redan allt vi behöver och brukar inte gräla. I alla fall inte sen vi blev vuxna. När hon var liten blev jag ibland irriterad på henne, och när hon var i tonåren blev hon ibland irriterad på mig, men hon är min bästa vän och något av det käraste jag har, så jag kan inte föreställa mig att vi skulle bli oense om något så världsligt som våra föräldrars små tillgångar. 

Ofta är det ändå så att det är vuxna, närapå gamla människor som ärver. Vuxna som redan har vad de behöver. Mat och tak över huvudet. Jobb, eller rentav pension. Varför skulle man då vilja roffa åt sig på andras bekostnad?

En annan sak, som är knepigare, är alla saker som ska fördelas mellan dem som redan har allt. Om skåpen är fulla från förr, och man själv för grejor till loppis för att kunna andas är det knappast så att man behöver mer saker. Vackra saker, som den förra generationen satte så stort värde på, och som visst kan ha ett känslomässigt värde också för den som ärver. Vad ska bort, om något nytt kommer in? För inte är det ju vettigt att samla arvegods i nån låda i uthuset eller i källaren... 

Inga lätta frågor. Hoppas mina föräldrar får leva många år till <3 alla="" att="" barn="" bost="" der="" hinner="" hj="" jag="" lever="" lpa="" maken="" med="" medan="" nbsp="" nt="" och="" p="" ra="" s="" v="" vi="">

bokrecension: Vonne och Marie

Egentligen är jag väl jävig när det gäller att skriva en recension om romanen Vonne och Marie av Christel Sundqvist, eftersom jag är bekant med Christel via jobbet. Men, det här är ju ingen officiell recension, så jag skriver i alla fall :) Jag har tyvärr inte läst Christels två tidigare romaner (än), så jag har något att se fram emot.

Baksidestexten på bokomslaget ger bl.a. följande information:

Vonne och Marie handlar om att duga. Om att fortsätta fast man varken orkar eller räcker till. 

Att en av huvudpersonerna kallas Vonne väckte naturligtvis mitt intresse, och det här med att varken orka eller räcka till känns alltför bekant. Det var alltså med stor nyfikenhet jag gav mig i kast med läsandet.

Boken berör. Den är lättläst, samtidigt som den inte är lätt att läsa. Språket flyter. Christel Sundqvist har valt att hålla kvar finlandssvenska ord och uttryck i brödtexten, inte enbart i dialogerna. För en österbottnisk läsare bidrar det till lättillgängligheten, samtidigt som man (läs: åtminstone jag) också reagerar på de finlandssvenska begrepp som inte ingår i min vokabulär, trots att jag känner till dem. Som att kalla mormor för Momi, eller att vattna med sprutkanna. Språkintresserad som jag är, smakar jag på ord och uttryck minst lika mycket som jag tar till mig handlingen när jag läser en roman. 

När jag skriver att boken inte är lätt att läsa, syftar jag på det allvarliga temat: sorg, missbruk, sjukdom. Om att bära på ärftliga problem. Jag värjer mig mot dysterheten, samtidigt som jag vet att den är en del av livet. Och jag inser än en gång att det är något med den här dysterheten, eller ska jag kalla den melankolin, som gör att jag osolidariskt nog inte slukar allt som skrivits inom finlandssvensk litteratur. 

Samtidigt är inte allt som händer i boken svart och dystert. Det finns möjligheter, och det finns styrka. Svårigheter kan övervinnas. Allt är inte nedbrytande, det finns också sådant som byggs upp. Att det går att gå vidare, att fortsätta fastän man varken orkar eller räcker till. Att man duger ändå. 

Och ändå. Jag blir så ledsen över tragiska familjehändelser som kastar sin skugga över flera generationer. Jag vet ju att sådana finns, på riktigt. Inte bara i böckernas värld. Alla har vi våra kors att bära. Våra livslögner, och andras livslögner, som samtidigt är sanningar. 

Jag blir också ledsen när folk inte vågar tala om döden med den som vet att hen ska dö. Inte i böcker och inte i verkliga livet. Det är bra att tänka positivt, att inte ta hoppet från en sjuk människa. Men den som är sjuk behöver också bli bekräftad. Döendet borde inte bagatelliseras eller ignoreras av omgivningen. Fast, det finns också de som själva vägrar att tala om sin förestående död. Det är inte enkelt att stå bredvid och kunna göra så lite. Lyhördhet är viktig. 

Rekommenderar jag boken? Visst gör jag det. Absolut. Den är jobbig att läsa, men den är bra <3 p="">

flytta

Så var det slut på fotoutmaningen. Nu "får" jag börja skriva vanliga blogginlägg igen :)

Varpå jag plockade fram mitt lilla häfte med tänkbara rubriker eller teman för inlägg. Som jag inte skrivit i på länge. Det första jag ser heter "att flytta till eller flytta ifrån". Intressant. Nu är det så länge sen jag krafsade ner den anteckningen att jag inte minns vad jag tänkte när jag skrev ner den, så det får bli dagens tanke på det temat i stället. 

Egentligen flyttar man väl alltid både till och från, när man flyttar. Oavsett orsak till flytten. Jag har bott på rätt många ställen, beroende på hur man räknar.

När jag föddes bodde vi på Långö skola i Öja. Mamma var lärarinna där (det hette så på den tiden, vi snackar 1962) och vi bodde i en lärarbostad. Mamma och pappa hade bott där i fem år innan de blev föräldrar. Trots att kranvattnet inte gick att dricka. Men, med en bebis i huset blev det för krångligt, det där med vattnet - pappa tog hem vatten från sitt jobb i stan...

Så vi flyttade från det dåliga vattnet, till stan, dvs. Gamlakarleby. Vi bodde på Anders Chydeniusgatan, nära sundet. Det minns jag inget av, för jag var så liten. Och jag vet faktiskt inte varför vi flyttade därifrån. Jag minns inget av den flytten. Jag var 2-3 år när vi flyttade till Hakalaxgatan, en hyrestrea på första våningen, "en trappa upp", som man säger i Sverige. Där var det säkert helt ok att bo, men när en likadan (spegelvänd) lägenhet på tredje våningen blev ledig, flyttade vi från den dragiga lägenheten nere i huset till en inte så dragig lägenhet högre upp, om jag förstått saken rätt. Jag har vaga minnen av lägenheten på första våningen, men det är lägenheten på tredje våningen som jag minns som "hemma". 

När jag var 12 år var det dags att flytta igen, inom stan. Denna gång till Mariegatan. Mina föräldrar hade köpt en egen lägenhet, en fyrarummare, så att min syster och jag skulle få varsitt rum. Det var förstås trevligt, men oj vad jag saknade vårt förra hem. Vi hade flyttat "hemifrån" till ett mera opersonligt ställe, tyckte jag. Fast man vänjer ju sig. Och mitt rum var trevligt. Den här lägenheten var "en trappa upp" och såpass lågt ner att man kunde klättra upp på balkongen och ta sig in om man hade glömt nyckeln. Vilket "man" (dvs. jag) gjorde då och då. Annars var det mycket enklare på den tiden, om man hade glömt nyckeln. Man gick till husägaren/gårdskarlen/disponenten och bad om att få låna en universalnyckel. Annat är det nuförtiden, då man måste ringa något fastighetsbolag som tar typ 50 € för att rycka ut...

Nästa gång vi flyttade, flyttade vi från stan till landet. Öja igen. Min syster och jag hade utövat påtryckningar på föräldraskapet "måste vi verkligen dväljas i stan med alla dess avgaser hela vår ungdom?" Antar att jag hade lärt mig ordet "dväljas" i skolan eller i nån bok och tyckte att det var kul att hitta en användning för det. Hursomhelst, vi blev tagna på orden, föräldrarna köpte en tomt av sina bekanta och lät bygga ett hus. Det råkade emellertid vara dåliga tider på bostadsmarknaden, fyrarumslägenheter var svårsålda, så vi måste flytta innan huset var klart. Vi flyttade till en liten tvåa på butiksvinden, Öja KNH (KNH står för saligen avsomnade Karlebynejdens handelslag, som sedermera uppgick i KPO). 

Min syster och jag fick dela rum igen. Det gick annars bra, men det var inte så kul för henne då Yvonne (18) var så mörkrädd och nödvändigt skulle sova med lampan tänd, så att Lotta (11) hade svårt att sova... 

Efter några månader flyttade vi från den lilla tvåan (utan badrum, man fick duscha i bastun i källaren - en bastu där det var källarkallt om man inte eldade) till ett egnahemshus med fem rum och kök. Egna rum igen, alltså. Mysigt. Fast jag hann inte bo där särskilt länge. 

Jag hade längtat efter ett eget hem, en egen lägenhet, sen jag var 14, ungefär. Längtat efter friheten. Och efter ett eget kök. Riktigt så blev det inte genast, men jag upplevde nog att jag flyttade hemi-från när jag flyttade till internat i Gamla Vasa efter studenten. Tjohej. Jag flyttade från det (som jag upplevde det) kvävande inskränkta Karleby, till ett ställe där ingen kände mig och jag slapp känna omgivningens jobbiga och märkliga förväntningar. 

Före det hade jag "bott" i Stockholmstrakten under sommaren 1981, men det kändes inte som en flytt, eftersom jag bodde växelvis hos mina mostrar och mina morbröder (fyra olika adresser) och inte kunde rå mig själv. Om jag hade fortsatt jobba där, hade jag nog skaffat en egen bostad. Det fanns personalbostäder vid sjukhuset där jag jobbade. 

Efter Gamla Vasa blev det dags för Roparnäs (återigen som inneboende, denna gång hos mammas moster) och sen studiebostad på Brändö tillsammans med två andra flickor. Fortfarande inte det där egna köket. Så när jag avbröt mina studier flyttade jag från sällskapet till ett egnahemshus i Västerhankmo, som jag hyrde själv. Äntligen ett eget hem och ett eget kök. (Fast det var jobbigt att vara så mörkrädd.) 

Där bodde jag i ca 2,5 år tills jag flyttade till makens barndomshem efter att vi gift oss. Från ensamheten (som besvärade mig nattetid) och ensamheten (som jag stornjöt av dagtid) till gemenskapen och att vara... typ till främmandes fastän jag var hemma. Svärföräldrarna hade en egen bostad i samma hus, och jag ville inte vara otacksam, men ändå... det var inte mitt med all den frihet jag skulle ha önskat.

Vi bor fortfarande i det huset. Men jag får utlopp för mitt "vara i fred"-behov nu då vi också dels har en övernattningslägenhet i Vasa och en sommarstuga i Petsmo skärgård. Just nu har jag inget behov av att flytta ifrån eller till. Nå, det skulle i så fall vara till en lägenhet på Strandgatan i Vasa, en lägenhet med balkong och havsutsikt... ;)

Och nej, jag är inte mörkrädd längre. 

självporträtt igen

Lite för sent, det borde ha varit 30.3 för att 30-dagars-fotoutmaningen skulle ha gått jämnt ut. Men jag har helt enkelt varit för trött för att blogga. Nu börjar jag komma ikapp - jag sov ca 13 h natten mellan fredag och lördag, och 10 h natten mellan lördag och söndag. Sova är alltid nr 1 :)

Här är självporträttet jag tog i torsdags. Det illustrerar en hel del som är jag. 

• Den randiga mattan som syns överst på bilden. Den har jag vävt själv. Under 80-talet nån gång. En dag ska jag nog väva igen, men såvitt jag minns har jag inte vävt sen 1988. Allt har sin tid.
• Den blå yogamattan. Det är så oerhört skönt att lägga sig ner på en yogamatta och bara slappna av. Egentligen är det här som jag ägnar mig åt på bilden en "måndagssysselsättning". Jag ligger och lyssnar på zumbamusiken, repeterar koreografierna i minnet medan jag slappnar av. Så kan man också förbereda sig. Jag brukar göra så på måndagar, eftersom jag först har spinning + bodypump, och några timmar senare två zumbapass efter varandra. På torsdagar brukar jag öva mera aktivt före zumbapassen. Men i torsdags var jag på kurs på förmiddagen och kände att jag behövde vila.
• Hörlurarna. Eller vad de nu kallas då de är så där små. Jag avskärmar mig ofta flera timmar om dagen med ljudböcker eller musik. Det är en bidragande orsak till att jag orkar det jag orkar. Att jag får vara i min egen lilla värld för det mesta, och sen titta ut ibland och finnas till för andra.
• Halsbandet. Jag älskar det här smycket. När jag disputerade fick jag ett Crazy heart-armband av mina arbetskamrater (jag hade önskat mig ett sånt, de frågade vad jag ville ha). Sen fick jag en hel del pengar i present, och köpte bl.a. tillhörande halsband och örhängen. Crazy heart, det stämmer så bra på mig...

Faktum är att jag tycker att jag ser riktigt rar ut där jag ligger, med mitt asymmetriska ansikte och mina 50+ -rynkor <3 alltid="" att="" bra="" det="" inte="" kunna="" llt="" lv="" lyckas="" nbsp="" nka="" om="" p="" r="" s="" sig="" sj="" sn="" t="">