förbaskade förenklingar

Ibland blir jag bara sååå frustrerad av vad folk säger eller av vad jag läser, fastän jag försöker undvika att läsa sånt som jag vet att jag bara blir sur av. Ett klassiskt exempel är rubriker i stil med "gå ner 5 kg på en vecka", rubriker som ska locka folk till önsketänkande och som inte säger något om utgångsläget och individuella skillnader i vikt och ämnesomsättning osv. Jo, jag vet att allt inte ryms i en rubrik, och att rubriken ska fånga läsarens intresse, men ändå...

En sån här Förargelseväckande Rubrik jag sett cirkulera på facebook under den senaste tiden är "Byt ut maten som gör dig deppig mot maten som gör dig glad". Inte för att maten som presenteras i inlägget skulle vara ovettig, eller för att inlägget i sig skulle vara direkt osakligt, utan för den där arma rubriken.

Tänk dig själv att du är eller har varit deprimerad, på riktigt. Det är ett psykiskt sjukdomstillstånd. Och det påverkar förvisso också kroppen, och påverkas av kroppen, och man kan göra en hel del själv för att förebygga det och blah blah blah. Men att ha en depression är inte att "vara deppig" i motsats till att "vara glad".

Det blir liksom ett hån mot den som verkligen inte mår bra. "Knapra lite broccoli, så ska du se att allt blir bra. Då spelar det inte längre nån roll om du varit utsatt för övergrepp, mobbning, religiös hjärntvätt, misshandel, om en av dina bästa vänner dött, om du lever i ett olyckligt äktenskap, om du fått missfall osv. eller att du har haft för dig att du är världens sämsta människa för att du inte orkar leva upp till alla förväntningar hemma och i arbetslivet. Ät nötter, så ska du få se att du vips orkar vadsomhelst och kan tackla svårigheterna med en klackspark. Självklart kommer du att få energi och kunna tänka klart igen bara du äter fet fisk tre gånger i veckan".

Och nej, jag har inte varit utsatt för riktigt allt det där, och ja, jag gillar broccoli och nötter och lax. Men, "maten som gör dig glad" - my ass....

Och annås mår ja bra ;)

medmänniska

I fredags hade jag förmånen att få vara med om en väns doktorsdisputation, och jag hade också äran att få vara toastmaster under hennes doktorsmiddag. Det var en fin dag på alla sätt. Avhandlingen, som ni kan hitta i sin helhet på internet, handlar bl.a. om att föda barn i en främmande kultur. 

Jag fick en liten bok av min vän, en bok som heter Medmänniskor av Stefan Einhorn.

Hoppsan, den hamnade visst lite på tvären, men det gör inget.

Boken innehåller ett antal berättelser om vad det kan innebära att vara en medmänniska, samt små reflektioner kring de olika berättelserna. Samma författare har skrivit boken "Konsten att vara snäll", en bok som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men hittills har det inte blivit av.

För jag vill ju vara snäll. På riktigt. Och en medmänniska. Einhorn skriver så fint om det, att man aldrig kan veta vilka små detaljer som blir betydelsefulla för en annan människa. Och också om att man inte alltid lyckas, hur gärna man än vill. 

Det är ju nämligen inte så lätt. När man försöker vara snäll mot en människa, tycker en annan kanske att man samtidigt är allt annat än snäll mot henne. Det blir alltså en konflikt gällande mot vem man ska vara snäll, och vilka andra tänkbara konsekvenser den förmenta snällheten kan få. 

Jag tror i alla fall att det är viktigt att försöka. Och att också stå på sig. Ja, det kan hända att min s.k. snällhet inte kommer just dig till godo så mycket som du skulle önska. Ja, det kan hända att du tycker att jag är förmäten, som säger att jag vill vara snäll och inte alltid ställer upp på det som du vill. Men, förstår du, vi måste alla få göra våra prioriteringar, och jag är liksom inte redovisningsskyldig för om och när det är viktigast att jag är "snäll" mot min familj, mot mig själv och/eller mot någon annan. 

Hursomhelst, vi människor är beroende av varandra, så det är fortsättningsvis viktigt att vi orkar vara varandras medmänniskor, även om en (med)människa aldrig kan utgöra en annan människas hela lycka. Kram!

lite socker i botten?

A spoonful of sugar

I en svensk översättning av den här sången sjunger Mary Poppins "lite socker i botten, så går medicinen ner". Jag gillar Mary Poppins, men är inte särskilt förtjust i socker. Helt utan socker tror jag ändå inte att jag skulle vilja vara.

Varför är människan (i alla fall de flesta människor) förtjust i sött? Jag har läst att det är något man vänjer sig vid redan som spädbarn, modersmjölken innehåller mycket socker. Annars antar jag att det är individuellt. Att den söta smaken, eller effekten av det höjda blodsockret osv. är sådant som man lär sig uppskatta efter hand av egen erfarenhet. Eller för att man blir socialiserad till att det ska vara sött för att det ska vara gott.

Vissa av oss kämpar med att minska fettintaget, andra med att minska sockerintaget. Andra äter mera fett för att bli mätta, och lämnar bort socker helt och hållet, inte bara tillsatt socker utan aktar sig också för mat som innehåller naturliga sockerarter. Vad som är "rätt", därom tvista de lärde. Det tänker jag inte ta ställning till. Jag föreställer mig att det viktigaste är att må bra. På alla sätt. Och då kan för mycket socker vara en källa till kortvarig njutning och till långvarig plåga, om man säger så. Faktum är att (tillsatt) socker inte finns i nationella rekommendationer och kostcirklar och kostpyramider och sånt. Man behöver inte tillsatt socker för att kroppen ska fungera.

Härförleden hörde jag ett mycket enkelt och bra tips på radion: om man inte vill lämna bort sockret helt, men ändå vill minska på eller ge akt på sitt sockerintag, kan man börja med att läsa innehållsförteckningarna på det man handlar och undvika att köpa sånt som innehåller mer än 10 % tillsatt socker. Enkelt, eller hur?

Hur gör jag då själv, om det kan intressera någon? På bilden har jag plockat fram de sockersorter jag har hemma här i skären. Strösocker, bitsocker och honung. Strösockret använder jag framför allt till bakning. Inte varje dag, inte ens varje vecka. I fredags bakade jag emellertid en kladdkaka, som jag nyss avnjöt sista biten av (maken har också fått ett par bitar). Den är verkligen söt, den innehåller 3 dl socker. Mera socker än vetemjöl. Men den är god *slurp*. Den hör alltså till sånt som man ska undvika, och endast äta ibland. För nån vecka sen använde jag också strösockret. 1 msk till en sats vaniljsås, som främst består av mjölk (4 dl). Vaniljsåsen hör alltså inte till det där som ska undvikas, ur den synvinkeln sett. Maken, som inte är lika näringsläraintresserad, brukar äta corn flakes på morgonen och strö socker på flingorna. Det är hans val.

Bitsocker använder jag inte alls. Maken brukar dricka sista kaffeslurken på bit och en av sönerna lägger socker i kaffet. Socker i kaffet använde jag också i tonåren, men slutade med det när jag var 18. Däremot vill jag ha lite mjölk i kaffet.

Honungen använder jag när jag lagar müsli, och ibland ringlar jag ca 1 tsk honung över en portion naturell kvarg med bär, om bären är extra syrliga, som vinbär eller krusbär. Det blir alltså mindre än 10 % tillsatt socker i en sån portion också.

Det jag däremot tillsätter mer än 10 % socker i är sylt och mos. I dag ska jag koka en liten sats äppelmos. Jag har prövat att smaka på osockrat äppelmos, men trots att det inte skulle falla mig in att sockra på råa äpplen, smakar osockrat äppelmos helt enkelt inte gott i min mun. Just äppelmos brukar jag bara sockra efter behag, kanske ca 1 dl socker per liter mosade äpplen. Så om man sätter 2 msk sånt mos på sin grötportion blir det i alla fall mindre än 10 % tillsatt socker i grötportionen som helhet :)

Hursomhelst, sockret känns inte och har inte känts som ett problem för mig, men jag tycker inte att det skadar att vara uppmärksam på sånt som är mer eller mindre onödigt. Men det irriterar mig att man ibland inte gör skillnad på tillsatt socker och naturligt socker. Jag kan ha fel, om man har problem med blodsockret är det säkert bra med en tankeväckande jämförelse i form av "ett äpple innehåller socker motsvarande xx sockerbitar" och så har man en bild av ett äpple och en hög sockerbitar bredvid, precis som om nån skulle ha stått och pressat in såna där bitar i en frukt. För de flesta av oss tror jag att det skulle vara åtskilligt viktigare att notera just det tillsatta sockret.

När man är med i facebook kan man också vara med i (eller välja att låta bli att vara med i) femtielva olika grupper. En grupp som jag gått med i nyligen heter Vuosi ilman uusia vaatteita, alltså "ett år utan nya kläder". Den som gått med i den gruppen satsar alltså på att minska mängden textilavfall genom att inte köpa några nya kläder under ett helt år fr.o.m. 1.9.2014. Behöver man kläder, ska man köpa dem på loppis eller låna av nån vän. Det som är lite oklart för mig är vad som avses med "Ja koska sukkia ja alushousuja nyt ei välttämättä halua ostaa käytettyinä ja hätä ei lue lakia, sallittakoon jokaiselle kolme poikkeusta säännöstä (kovimmat pärjää tietty ilman apua). Niin ja kengät lasketaan myös vaatteiksi!" Alltså, jag tänkte det som så att strumpor och underkläder och något tredje okänt inte räknas in i det som man ska köpa begagnat, men nog skor... och tyckte att det verkade lite förvirrande, men andra tycks ha tolkat det som att man får göra tre undantag under detta år då man handlar något nytt. Inte vet jag, och inte har det ju så stor betydelse heller, grejen är att man ska tänka sig för innan man handlar och använda det man redan har i första hand.

Det finns förstås många synpunkter på detta, om ingen köper blir det inte åtgång på det som produceras, och det är illa, för då mister folk sina jobb osv. Hursomhelst, jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli nån stor klädkonsument, så för mig är det här ingen stor sak. Jag har redan tidigare bestämt mig för att skåpen inte ska få bli fullare än de redan är - dvs., köper jag något "nytt" (vare sig det är begagnat eller ej) ska något annat bort.

Det är intressant att se vad folk kommenterar i gruppen. För en klädointresserad och shoppinghatande person som mig är det svårt att fatta att folk på riktigt kan ha köpt kläder för att sen aldrig använda dem utan bara ha dem hängande i garderoben. Jamenar, på sant, varför skulle man göra så???

Däremot brukar jag kunna råka ut för att jag gjort impulsköp och köpt sånt som jag egentligen inte gillar, och senare inte är så intresserad av att använda. Den typen av kläder brukar rätt snabbt åka vidare till loppis eller till någon insamling för katastrofhjälp. Jag har en känsla av att jag KAN ha gjort ett sånt köp i våras, då jag köpte en tunika, en top och en... ja, vad ska man kalla det? En cardigan? Tunn kofta? fast den inte är stickad utan mera som tunn bomull (ja, den är väl maskinstickad, men...) Nå, hursomhelst. En blommig tröja med blixtlås. Jag ville absolut ha något nytt, helst något rosa. Och den där blommiga är bl.a. rosa. Det jag har lite svårt för är just det där blommiga. Halledudanedå. Det passar liksom inte min tanttuffa image. Men den är väldigt mjuk och skön. Vi får se hur länge jag står ut med den.

Ett möjligt i-landsbekymmer gällande det här med nya kläder som big NO NO är att jag om en knapp vecka ska vara med på en av mina bästa studie- och arbetskamraters doktorsdisputation och -middag. Till råga på allt ska jag vara toastmaster för första gången i mitt liv under sagda middag. Då "borde" man väl ha något nytt på sig? Vilken lättnad då jag kom på att jag eventuellt kan låna den klänning som dottern hade på min doktorsmiddag för drygt fyra år sen... den är ju ny för mig och ett sånt lån skulle inte föranleda några utgifter. Hoppas hon har den kvar och att jag får låna den (vi brukar låna/ärva kläder av varann) och att den passar!

alla möjliga apparater

För någon dag sedan råkade jag se en diskussion hos en blogg- och facebookvän om det här med datorer och dylikt. Om varför man vill ha t.ex. en laptop eller en bordsdator eller en surfplatta.

Jag antar att det beror på vad man ska ha den till. Enligt den diskussionen verkade det som att laptopen skulle vara på utgående. För mig är den fortfarande viktigast.

På jobbet har jag en stationär dator. Det skulle jag aldrig skaffa mig privat längre. Jag förstår idén med att det är lättare för datapersonalen att byta ut komponenter osv. på en stationär dator då man får problem, men annars ser jag inte riktigt vitsen med en sådan. På vissa jobb har alla i stället varsin laptop, som de också kan använda då de jobbar på distans, t.ex. hemifrån eller under resor. Det skulle väl vara vettigare?

Fördelen för mig med att ha den stationära datorn på jobbet är att jag har två skärmar, så det är lättare att jobba med flera program och fönster öppna samtidigt. Men det är inte så många som har två skärmar, jag råkade få det för att jag frågade om det var ok då det fanns extra skärmar. Visst kan man dela skärmen i två och ha fram program parallellt på det viset, men det är ändå mycket lättare att jobba med två skärmar. Nån annan fördel ser jag inte. Man skulle ju också kunna ha en extra skärm till en laptop, antar jag.

Min apparat nr 1 är och förblir tills vidare alltså laptopen. Den jag har nu är absolut den bästa laptop jag har haft. Visserligen är den seg och långsam, men den har hållit länge, och den är också tillräckligt liten för att t.ex. rymmas i min handväska, så jag måste inte nödvändigtvis ha en extra datorväska till hands om jag vill ta den med mig. När jag köpte den, var det den minsta storleken som inte kallades "minilaptop". Kanske minilaptoparna är det som är mest "ute" sen det blev populärt med surfplattor? Fördelarna med laptop framom platta för mig är framför allt två 1) tangentbordet och 2) operativsystemet. Jag vill framför allt skriva. Långt och mycket och ofta och med alla tio fingrar. Då är det bedrövligt att hålla på och tafsa på nån touchscreen. Och att koppla ett externt tangentbord till plattan känns verkligen lite onödigt, då kan man sannerligen ha en laptop i stället, de nya modellerna är ju dessutom ofta konstruerade så att man kan ta loss skärmen och använda den som en platta. Operativsystemet, ja. En laptop är, trots sin mobilitet, en dator, inte en mobil enhet. Man brukar tala om beroende av olika slag, både på allvar och på skoj, när det gäller t.ex. internet. Jag gillar internet och sociala medier (facebook och bloggar, twitter och instagram m.m. har jag inte fallit för än iaf), men känner mig inte direkt beroende av dem. Nåja, visst kan det kännas förargligt om man inte kommer ut på nätet, när man blivit så van vid att kunna kolla upp allt möjligt där, men ändå... Däremot är jag läs- och skrivberoende, om man kan säga så :) Detta oavsett om datorer finns (till hands) eller inte. Mitt läsberoende har under senare år framför allt kanaliserats till ljudböcker, eftersom jag har ett tredje beroende, stickberoendet, och har vant mig med att koppla av genom att lyssna på strömmande ljudböcker medan jag stickar. Det är synnerligen snopet att de strömmande ljudböckerna inte är åtkomliga via mobila enheter. Antagligen kommer detta att ändras så småningom. För visst är det märkligt att man ska kunna läsa elektroniska böcker på skärmen i sin smartphone, men inte lyssna på dem...

Plattan är smidig och lätt att ha med sig, och visst finns det många intressanta appar (program) som är anpassade för såna. Personligen tycker jag att plattan passar bäst till tidningsläsning. Det är faktiskt mera användarvänligt att läsa Bladet på plattan än på laptopen. Lättare att bläddra, och så laddas sidorna upp snabbare.

Smartphonen är däremot en apparat jag inte skulle vilja vara utan, sen jag väl vant mig vid en sån. De två föregående telefonerna jag hade var "halvsmarta", med pekskärm och fungerande internet, men den här är onekligen mycket bättre. Jag tycker att det är fullständigt begripligt att folk petar på sina smarttelefoner mest hela tiden. Inte nödvändigtvis för att man jämt skulle behöva vara nåbar eller up to date med allt möjligt, även om det säkert finns de som använder den på det viset. Utan för att man liksom har "allt" med sig när man har med sig sin telefon. Tidningar, böcker, möjlighet att texta eller ringa, internet att söka på, anteckningar, matrecept, you name it. Om man t.ex. sitter och väntar på att få komma in till tandläkaren behöver man inte läsa gamla veckotidningar, eller sitta och snegla på Bladet som nån annan patient har lagt rabarber på, utan man kan plocka fram sin telefon och läsa sitt eget blad, lyssna på radio (om man har hörlurar med sig) eller vad man nu vill ägna stunden åt. Det är bara såå bra! Förutsatt att man inser att man ska låta bli att pilla på sin telefon t.ex. när man sitter på möte eller på föreläsning. Är man upptagen, så är man.

Alltså. Om jag var tvungen att prioritera, skulle jag främst ha kvar laptopen, sen smartphonen, sen plattan och sist den stationära datorn. Hur är det med dig?

gardiner och sånt

Jag skrev ju tidigare om mina funderingar kring gardiner och sånt när det gäller sommarstugan. Trots att jag inte är intresserad av inredning som sådan utan mera av funktionalitet vill man ju att det ska vara trevligt också. Förra veckoslutet fick vi upp de två gardinstänger som jag hade beställt, och i går köpte jag de resterande tre som jag hade missat att beställa. Lyckligtvis fanns de i lager nu. Jag köpte också en trasmatta till, av samma modell som tidigare, vi konstaterade att det skulle vara trevligt med två likadana bredvid varandra. Men de får hållas borta en vecka till, eftersom vi ska ha vårt "hundbarnbarn" på besök i en vecka, och han älskar att tugga på mattor (så roligt ska vi inte ha) :) .

Till de större fönstren köpte jag färdiga gardiner. Nu blev det inte så att gardinerna mörklägger, de bara dämpar ljuset lite. Jag kom fram till att det är viktigare att släppa in ljuset, vi har det ändå så skuggigt här på norrsidan, än att de som sällan övernattar här får det helmörkt ;) Hursomhelst, de här gardinerna går att dra för - stängerna är enkla cafégardinstänger - så att man minskar insyn (vem som nu skulle gå där ute och titta in då man inte ser till grannarna) och dämpar ljuset en aning. Jag köpte likadana gardiner att ha som draperi till sovalkoven. Där ska vi ha en skena som fästs i taket, den är inte inskaffad än. 

Till de mindre fönstren beställde jag "falska hissgardiner" från Syateljé Alexandra & Mia. Jag kunde ha sytt såna själv, men när man ska välja "sina strider" på olika sätt, valde jag att låta nån annan göra det. Jag är riktigt nöjd med dem. De mörklägger inte helt, men de är inte heller genomskinliga, och det är lätt att knyta upp rosetterna och fälla ner dem till natten och sen bara knyta upp dem igen när man stiger upp.  

Vår säng, här går det också bra att krypa upp och sitta och sticka. En mys- och sovhörna. Nu har jag bara brett ut täcket, vi har inget överkast än. Varför är överkast så stora och filtar så små? Jag skaffar inget förrän jag är nöjd med det jag hittar. Och virka eller sticka ett överkast (eller tre) vill jag inte. Virkade och stickade överkast i all ära, de hör till kategorin "sånt som kan vara fint hos andra, men som jag absolut inte vill ha, så snälla, virka inget sängöverkast i present till mig" ;)

FAIL. Ett (1) uttag just här. Hur tänkte vi då??? Annars har vi minsann låtit elektrikern installera en massa uttag på flera ställen.
Till fönstret här, ovanför köksbänken, har jag inte skaffat vare sig gardiner eller gardinstång. Här vill jag att ljuset ska få komma in. Möjligen skulle jag kunna tänka mig en glashylla med t.ex. kryddörter i krukor här, mitt i fönstret eller så? 

#marthadraråtskogen

Jag är ingen särskilt aktiv Martha i den meningen att jag skulle delta i marthamöten eller andra marthaaktiviteter särskilt ofta. Men marthamedlem har jag varit länge, förmodligen över 20 år. Jag minns inte riktigt vilket år jag skrev in mig i Västerhankmo marthaförening.

I september har Marthaförbundet emellertid en kampanj som jag kan delta i utan större ansträngning, nämligen "Martha drar åt skogen". Jag drar ju åt skogen rätt ofta, oavsett om det råder nån kampanj eller inte. Så i måndags inledde jag glatt min säsong som Martha i skogen, men det blev inte av att jag bloggade om det då. Fotograferade gjorde jag däremot. Jag brukar jobba på måndagar, men i måndags var jag ledig, eftersom jag jobbade på onsdag i stället den här veckan då jag ville delta i ÅA:s inskription i Vasa.

Jag befann mig vid sommarstugan i Petsmo skärgård, och beslöt mig för att dra till skogs på holmen. Hunden följde förstås med. Så tog jag med mig en plastkopp att plocka eventuella bär i, och en plastkasse och en kniv med tanke på eventuell svampplockning. Plastkassar är allt annat än idealiska för svamp, men man tager vad man haver. Jag kom på att jag gärna skulle vilja ha en trevlig korg att plocka svamp i. Kanske jag kommer mig för att skaffa en sån vid tillfälle. Jag har haft en jordgubbskorg som min moffa flätat, men jag vet inte vart den har blivit lagd i samband med nån städning, förmodligen i något av våra uthus hemma i byn. Jag hade den i alla fall inte med mig i skären, och hursomhelst är den i minsta laget om man ska plocka soppar och andra skrymmande svampar.

Vi kom oss inte så långt, men eftersom själva stugan kan sägas befinna sig i skogen, hade vi ju dock dragit åt skogen :) Vi hittade nämligen lingon (och lite blåbär) på tomten, och där stannade vi. Hunden är väldigt förtjust i bär, hon fick plocka sina egna, jag vidhöll att den gröna koppen är mitt revir.

Eftersom jag är långsam i vändningarna, och lever som en självbevarande livsnjutare för att orka med tillvaron som depressionspatient på bättringsvägen, plockade jag inte för att spara utan för att äta upp. Jag funderade på att baka en paj, men avstod. I stället gjorde jag bara vaniljsås, och åt lingon (och lite blåbär) med vaniljsås. Det var helt ok, fastän jag inte är så förtjust i lingonens beska smak. Följande morgon testade jag att blanda lingon med hemlagad mysli och vaniljsås, det var genast godare. Återstoden av lingonen la jag på morgongröten med äppelmos och mjölk.

Jag är inte sockerberoende, men helt utan sötma vill jag inte vara. Så om jag ska äta lingon på t.ex. kvarg, skulle jag kunna tänka mig att ringla över ungefär 1 tsk flytande honung för att motverka det beska. Jag använde ungefär 2½ dl lingon per portion av den här första lilla septemberskörden. Till veckoslutet blir det väl att dra åt skogen igen. Kanske redan i kväll?

Det där med att man ska "lyssna  till sin kropps signaler" är svårt. Inte blir det lättare av att ha varit utbränd. Jag är oerhört trött nu, efter arbetsdagarna som varit och allt annat som hört ihop med dem. Om jag okritiskt skulle lyssna på min kropp skulle jag gå och lägga mig. Frågan är om jag orkar sova ända till morgonen ifall jag lägger mig kl 18. På sätt och vis känns det bättre att pina sig att vara uppe till kl 20 i alla fall, då det känns rimligt att lägga sig för natten. Och medan jag pinar mig, ska jag då försöka motionera (för jag skulle ju behöva bättre fysisk kondition), ta en lugn promenad eller sitta och sticka... Livet är fullt av val.

Här är bären blandade med mysli och vaniljsås

...och här är bären på gröten med äppelmos mellan bär och gröt

...och här är bären täckta av vaniljsås.