Tja. Om jag hade läst ”En egen strand” innan jag läste nån annan bok av Aino Trosell, hade det nog inte blivit nån fler. Jag har fortfarande inte orkat lyssna färdigt på den, men den är ändå inte så usel att jag skulle ge upp nu när jag har ca 1 timme och 15 minuter kvar att lyssna (av 9 timmar och 58 minuter eller vad det var). Men den är dyster och förskräckligt långdragen. Som en dokusåpa som aldrig har vett att komma till punkt. Hon har en benägenhet att dra ut på det ena och det andra i sina böcker, det ska erkännas, men oftast har jag bara lockats att läsa vidare och tänkt att det är spännande och intressant att se vilka vändningar historien ska ta. Och visst vill jag ju veta hur det går i den här också, men mest sitter jag och suckar av frustration över vändningarna och önskar att jag skulle komma till slut  Hursomhelst vill jag gärna läsa fler böcker av henne, trots att den här inte faller mig i smaken (det låter åtskilligt snällare att skriva så än att skriva ”trots det här stolpskottet”). Smaken är ju som bekant delad. Jag antar att jag skrivit tidigare om att jag tycker att Bröderna Lejonhjärta också är ett riktigt stolpskott, även om det känns närapå hädiskt att säga så om något som Astrid Lindgren skrivit. Jag gillar alla andra böcker och berättelser jag har läst av A. L.

Och det här får mig att tänka på att det skulle vara intressant att övergå till lite fler finländska författare. De flesta finlandssvenska eller finska författare jag försiktigtvis har bekantat mig med har tyvärr inte heller riktigt skrivit i min smak, konstaterar jag en smula taskigt och osolidariskt. Eller så har det varit med lite blandade känslor jag har läst berättelserna. Att jag både tyckt om och inte tyckt om dem. Gerda Granholms böcker har jag i alla fall uppskattat. Så vilka skulle jag kunna ge mig i kast med? Kjell Westö har länge funnits på min imaginära ”skulle vara intressant att läsa”-lista. Likaså Mika Waltari och Antti Tuuri.

Jag har också läst ut ”Den återfunna ensamheten” av Anthony Storr. Den är att betrakta som en fackbok, inte som en roman, men den är oerhört intressant för mig som älskar att vara ensam. Personligen känner jag att en stor del av mitt liv för närvarande kännetecknas av den återVunnaensamheten. Paradoxalt nog gillar jag ju att ha en stor familj och många nära relationer inom släkten. Bara jag får vara I FRED då och då. Så har det alltid varit, ända sen jag var liten. Jag har haft ett stort behov av att få stänga in mig och vara för mig själv. Nu känns det som om jag inte skulle kunna få nog av denna batteriladdande, ljuva ensamhet. Folk har ju ibland sagt åt mig att jag tänker för mycket. När jag har läst den här boken har jag snarare fått bekräftat att jag har fått tänka för litet. Att det är den här välsignade ensamheten och stillheten som behövs för att jag ska kunna få tänka färdigt. Även om tänkandet aldrig blir färdigt, det kommer ständigt nytt tankematerial.

Och så har jag läst ut ”Furioso” av Carin Bartosch Edström. En läsvärd kriminalroman. Spännande. Lite som en modern, svensk Agatha Christie. Överklassmänniskor med mörka hemligheter och ett giftmord, där man liksom vet att det är någon i sällskapet som är mördaren, men förleds att misstänka än den ena, än den andra av olika orsaker. Lite fånig är den allt, då en av personerna i boken är en man som alla kvinnor dras till, så otroligt och överdrivet mycket. Såna män finns väl inte, på riktigt? Även om attraktiva män förvisso finns. Men det är ju inte på riktigt, det är en roman