Så gott som varje dag får jag en "det här borde jag skriva ett blogginlägg om"-känsla, ändå har det inte blivit gjort. Jag har ju lovat mig själv att ta det lugnt och inte känna någon press på mig, vad det än gäller, och då går det ofta så att än en dag går från vår tid utan att jag "hunnit" skriva. Jag har inte ens kommit mig för att skriva ner mina idéer i min lilla svarta bok, som jag har i handväskan. Det är en liten anteckningsbok, som ingick i en presentförpackning som jag fick i present när jag disputerade för snart fem år sen (himmel och pannkaka, vad tiden går). Där brukar jag skriva ner några ord om det jag vill skriva om "senare".
Jag skulle skriva om
- kryssningen som maken och jag gjorde förra veckan
- att bli omnämnd med bara efternamnet
- Öppna portarnas dag i Dragsvik i går
- om bullar
- om mina handarbeten
- om ...allt möjligt som jag inte kommer på just nu.
Men jag kan ju ta det där med efternamnet. Inom den akademiska världen är man van vid att alltid hänvisa till källor, då man skriver, och källorna anges då bara med författarens efternamn och årtalet på publikationen. T.ex. "Näsman (2010) hävdar att..." Eller "Att bry sig om innebär bland annat att... (Karlsson, 2012)". Och då känns det helt ok att bli kallad "Näsman", eftersom det är spelets regler. Jag tycker också att det är förståeligt att militärsonens militärkompisar kallar honom "Näsman" när de vill påkalla hans uppmärksamhet, det är ju enbart efternamnen som står på jackorna de har på sig.
Annars tycker jag att det känns väldigt konstigt att bli omnämnd som "Näsman", i synnerhet när man är kvinna. Varje gång jag läser artiklar i dagstidningar och ser att man (förmodligen av utrymmesskäl) förkortar ner t.ex. "jordbrukare Alfred Svensson" till Svensson i resten av artikeln känner jag hur starkt jag skulle ogilla att bli omnämnd som "Näsman" trots att jag skulle ha blivit introducerad som t.ex. "zumbainstruktör Yvonne Näsman". Det är nästan så att jag skulle föredra det svenska sättet i kvälls- och veckopressen "Yvonne, 52" även om jag tycker att det är väldigt konstigt att det där med ålder framhålls också i sammanhang där åldern förefaller irrelevant.
Trots detta tog jag inte illa upp (fattas bara, det skulle ha varit synnerligen fånigt av mig) fastän jag studsade till då en av "mina" studerande sa hur tacksam hen var över min varning då jag märkte att hen började vara rejält överansträngd. Hen brukar påminna sig om detta "Kom ihåg vad Näsman sa", berättade hen. Då blev jag förstås bara glad över att mina ord gått hem, fastän jag kände mig väldigt överraskad över att vissa av mina studerande tänker på mig som Näsman och inte som Yvonne, jag som verkligen är (intill snudd på överdrift) informell av mig.
Helst blir jag alltså omtalad och omskriven (i den mån det nu överhuvudtaget är befogat att tala om eller skriva om mig :D ) som Yvonne, inte som Näsman. Och OM det nu nödvändigtvis är Näsman som gäller, så skulle jag vilja ha en titel framför. Inte vet jag riktigt varför, men... Näsman känns som en karl. Hellre då fru Näsman, zumbainstruktör Näsman, universitetslärare Näsman etc. i alla fall i skrift.
Och jo, visst vet jag att man också "på min tid" talade om sina lärare med efternamnet. Eller ännu värre, med öknamn (hoppas jag aldrig får höra om jag har något sånt...)
Vad tycker du om att bli kallad för ditt efternamn?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar