Som förstagångshundägare har man mycket att fundera på när det gäller hunduppfostran och vad man kan eller bör fordra av sin hund. I dag läste jag om att man kan fästa en gul rosett på hundens koppel för att visa att det är en hund som behöver "eget utrymme" runt sig och som man inte utan vidare ska klappa eller låta sin egen hund nosa på.
Intressant. Min kära vovve är nämligen lite rädd av sig ibland, och den rädslan kan ta sig uttryck i aggressivt beteende. Både mot människor och mot andra hundar. Hon har blivit skrämd av ett barn när hon var valp, och är tyvärr fortfarande ytterst skeptisk mot barn under tio år. De har ofta ljusa röster, springer omkring och har ett annat rörelsemönster än vuxna, och det gör henne rädd. Senast för några veckor sen mötte vi två flickor då vi var ute på promenad, och flickorna frågade om de fick klappa hunden. Det var ju bra att de frågade! Jag svarade att hon kan vara blyg för främmande och att det är bäst att vi ser om hon vill hälsa. Hon morrade och snusade försiktigt på dem, men lät sig inte klappas. Jag tröstade flickorna (och mig själv) med att hon kanske låter sig klappas nästa gång, nu då hon fått snusa på dem. Säker kan jag ju inte vara. Och jag vill liksom inte låna någons barn och utsätta dem för proceduren att vänja min hund vid barn... Inte blir det väl bättre av att hon förmodligen märker att jag blir spänd då jag är rädd för vad hon ska kunna göra... jag vill ju inte att hon ska bita nån.
Med vissa andra hundar går det utmärkt att hälsa och att leka. Andra hundar är hon jätterädd för, och ytterligare vissa hundar är hon väldigt stöddig och morrig mot. Suck.
Jag känner mig alltså så otillräcklig ibland. Ska jag bara acceptera hennes natur (och skaffa en gul rosett, till den verkan den hava kan), eller borde jag aktivera mig mera och utsätta henne för sånt som hon är rädd för... det senare har inte blivit av eftersom min ork och lust att vara bland folk är så begränsad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar