Eftersom vårdetik råkar vara ett av mina specialområden, har jag både berörts och upprörts av den diskussion som har förts nu gällande medborgarinitiativet om vårdpersonals rätt att vägra utföra aborter. Jag har funderat på om jag ska skriva om ämnet, men nu kan jag bara inte låta bli.

Jag skulle aldrig skriva under ett sådant medborgarinitiativ. Min personliga åsikt: i princip är jag emot aborter. Det är inte "roligt" att utföra aborter. Jag blev barnmorska för att hjälpa liv till världen, inte för att släcka liv. Jag har alltid haft det så bra i mitt liv att jag aldrig behövt överväga att göra abort. Jag tycker att alla nuförtiden borde veta hur barn blir till, och att det finns preventivmedel, och att man ska ta sitt ansvar om preventivmedlen inte funkar och att man ska ta hand om barnet. Jag vill att alla barn ska vara efterlängtade och födas till en värld av kärlek. MEN. Verkligheten är inte alltid sådan. Det vet jag också.

Som professionell vårdare måste jag kunna bearbeta mina personliga åsikter och inte låta dem påverka hur och vem och vad jag vårdar. I sjuksköterskelöftet, som inte var bara tomma ord för mig, sa jag, tillsammans med de andra

Jag lovar att samvetsgrant och efter bästa förmåga fylla de förpliktelser mitt arbete ger mig

De förpliktelserna innefattar att vårda ALLA. Det är inte etiskt att börja vägra vårda vissa patientkategorier, för att man inte gillar det beslut patienten har fattat i enlighet med aktuell lagstiftning. Vem vill ha en vardag, där arbetskamraterna delas in i ett A-lag och ett B-lag, där bara det ena laget tar sig an vissa patienter? Den som har ansökt om abort har det svårt nog utan att behöva utsättas för mera press på sig från omvärlden. Hon behöver all kärlek och omvårdnad och allt stöd hon kan få, av oss alla!