Lucka 12-13. Lucia och zumba

På fredag innehöll luckan ett fint Luciatåg med Vasa övningsskolas elever. Jag for till jobbet för att vara med om Luciamorgonen tillsammans med en pensionerad vän och tidigare arbetskamrat, fast jag var ledig. Jag tycker så mycket om Luciatraditionen. Och nu då jag inte har barn eller barnbarn som har dagis- eller skoljulfester jag kan gå på, missar jag ju sånt om jag inte själv tar mig dit där Lucia och jul firas. Tyvärr kom jag mig inte för att ta med något att fotografera Luciatåget med. Min kamera har alldeles för dålig blixt, det hade gått att försöka med telefonen men den hade jag i väskan i arbetsrummet.

Egentligen var det ju Lucia på lördag. Så då fick Zumba Jammer Anssi Heikkilä en liten Luciaöverraskning, när han var i Vasa och höll fortbildning för Zumbainstruktörer, och dessutom en Master Class som var öppen för allmänheten. Anssi är en otroligt inspirerande och duktig lärare, jag sitter fortfarande och småler över vilken fin dag det var i går. Kroppen känns mer eller mindre mörbultad - men det gör inget! Om man dansar och skuttar i sammanlagt ca 4 timmar (med lite pauser då och då, men alltså så att man aktivt rör på sig i 4 timmar) ska det väl få kännas.

Anssi tillsammans med Martha Zamora, som ordnat så att vi fick honom hit till Vasa...

...och Anssi tillsammans med mig, som är så ny zumbainstruktör att jag bara instruerat tre låtar än :D Men det är bra att träffa andra instruktörer och få nätverka, en instruktör i Vasa lovade att föreslå en av sina arbetsgivare att jag skulle kunna fungera som vikarie vid behov. Tyvärr fick jag ingen egen zumbatimme vid gymmet, nämligen, gymkunderna tycks föredra andra typer av träning så det har blivit allt färre deltagare under zumbatimmarna. Undrar vad det beror på? Nån allmän trend? Att zumba känns för lätt? För svårt? För... icke-renlärigt, om man tror att det ska vara danslektioner och inte har insett att det är pulshöjande konditionsträning som är inspirerad av en massa danser? För... dansant, om man inte är så dansintresserad? Eller...?

Det improviserade Luciatåget på scenen. Anssi fick en lussekatt :)

Anssi har en hemsida, där man kan läsa mera om honom och om vad han sysslar med.

I dag blir det inget zumbande för mig, jag behöver vila. Men maken, hunden och jag ska nog ge oss ut på en skogspromenad i jakt på en julgran.

Lucka 8. Zumba

I kväll har jag debuterat som zumbainstruktör. Det känns såå bra. Jag har faktiskt inget mer att säga.

Nåja, det kan jag förstås säga, att jag inte har nån egen zumbagrupp på lut än, så det finns eventuellt en möjlighet att få mig som instruktör om man hittar en lämplig arrangör ;)

Lucka 7. Diverse

Apropå det där med migränyogan - i går höll jag på att få huvudvärk, och då motarbetade jag den med ett yogapass som ska öka blodflödet till hjärnan och kunna stoppa huvudvärk. För säkerhets skull tog jag värkmedicin också. Huvudvärken försvann! Jag var annars rädd att det skulle bli som för ett par veckor sen, då huvudvärken höll mig i ett hotfullt grepp i en vecka, trots en massa andnings- och avlslappningsövningar. Men den gången prövade jag inte just det här passet. Fint, det ska testas flera gånger! Man kunde tydligt känna hur spänningarna lättade och pulsen ökade.

Apropå städning - det är bra att bjuda främmande, så att man kommer sig för att städa och röja upp lite. Nu får vi i stort sett bara hålla efter, och sen ta in granen så är det färdigt städat till jul *gillar detta*. Bara två jobbveckor kvar, så får jag jullov.

Apropå smoothies - det blir godare med krusbär eller jordgubbar än med apelsiner. Med krusbären och jordgubbarna hade jag i lite havregryn med kli i stället för nötter.

Den som befinner sig i Kvevlaxtrakten kan gärna komma på välgörenhetszumba till UF-lokalen kl 19, då ska jag debutera som zumbainstruktör tillsammans med en handfull erfarna instruktörer :)

Epilog: det kom över 60 personer på välgörenhetszumban, inte illa!

Lucka 6. Fest

I går var jag på julfest. Det var trevligt. Och kan ni tänka er vad jag gjorde när jag kom hem vid tolvsnåret på natten? Jag tittade på tv!  Ända till kl 2, tror jag. Vet inte när det skulle ha hänt senast.

I dag har jag mest städat. Och oj, vad det är skönt att ha fått rensa lite i röran. Nu känner jag hur energin flödar bättre och bättre. Apropå det. Tips: köp inte en dammsugare med behållare som inte behöver påse. Det låter bra, men den bara kladdar igen och krånglar. I går måste jag tömma den fastän bara halva behållaren var full. Åtminstone om man har djur och således en massa hår att dammsuga passar den dåligt. Tummen ner 

På min andra blogg fick jag emellertid en kommentar om att det finns påslösa dammsugare som fungerar utmärkt. Där ser man, vi har tydligen bara haft otur med den här modellen. 

Lucka 5. Vata

Jag håller fortfarande på att läsa den där Migränyogaboken, en liten bit i taget. Häromdagen läste jag om de olika kroppstyperna i ayurveda. Jag har stött på dem tidigare, och varit synnerligen skeptisk. De har påmint mig om tankar om endomorf och vad de nu heter-kroppstyperna, om astrologi och annat som jag verkligen inte tror på. ”Ovetenskapligt”, och ”vidskepelse” och ”rena struntpratet”, ni vet. Sagt av den borna skeptiker som tror på jungfrufödsel och under och uppståndelse och sånt 

Nå, hursomhelst var det intressant att fylla i kroppstypstestet, och ännu intressantare att se resultatet. Alla människor är enligt ayurveda en kombination av de tre kroppstyperna, och vilken typ som överväger varierar under livets gång, liksom i takt med årstiderna. Men jag är övervägande en vata, enligt det där testet. Sen måste något ha gått snett i mina beräkningar, för jag räknade ihop att jag är 70 % vata, 30 % pitta och… hoppsan, det där blev ju 100 % och jag har kapha-svar också  I alla fall känner jag igen vatahuvudvärken mycket väl. ”Vatahuvudvärken börjar som stelhet och ömhet i musklerna och övergår sedan till en krampartad smärta någonstans i huvudet. Om värken går vidare till en vatamigrän får vi ofta en ojämn och bultande smärta i hela huvudet, som gör att vi helst skulle vilja dra åt ett skärp hårt om huvudet för att hålla det på plats.” … ”Vatahuvudvärken är huvudvärk utlöst av spänningar och låsningar i muskler, och startar alltid från rygg, nacke, skulderblad, axlar eller käkar och sprider sig uppåt i huvudet.” … ”Vata reagerar snabbast på stress.” … ”Vata är den dosha som är mest utsatt för påverkan, som är känsligast för både yttre och inre påfrestningar och som lättast hamnar i obalans.”

Att tänka på för att hålla din vata i balans

Ät och sov på bestämda tider. Håll dig varm. Avsluta något innan du börjar med något nytt. Var i stillhet och tystnad ibland. Var tydlig och konkret i din kommunikation med andra. Gör saker i ett lugnare tempo. Gå långsamt. Håll fokus på vad du gör för stunden och tänk inte på annat. Besluta något och genomföra sedan det som du har tänkt. Gör det du verkligen vill, men som du kanske är rädd för.

Det är råd som jag redan följer (utan att jag hade läst dem), men som jag fortfarande behöver jobba med. ”När det blir för mycket intryck och för mycket att tänka på samtidigt, drabbas vata av en känsla av otillräcklighet, oro, utmattning och behöver något som styr upp tillvaron. Regler, rutiner och regelbundna vanor frigör vata från upplevelsen av förvirring och ångest.” Det är som om det skulle handla om mig. Fast FRIGÖR är för mycket sagt. LINDRAR, skulle jag säga.

Nu ska den här vatan fundera på hur jag ska lägga upp fortsättningen av dagen. Julfest kl 20. Före det tänkte jag handla mat till helgen och strumpbyxor till kvällen, baka en kladdkaka och vispa grädde att ta med. Och så skulle jag gärna träna en timme också. Och fixa mig lite festfin, förstås!

Allt det här vatapratet får mig att tänka på zumba och låten Bata bata :) 

Luckorna 9-11...

...har jag knappt orkat öppna :)

Men de har varit fyllda med jobb, julgröt, BodyPump och lite stickning. Nu håller jag på med ett par restgarnssockor. Neongula skaft och grå fötter. Hoppas mottagaren gillar dem.

Hoppsan, det är tydligen flera luckor som jag glömt fylla i här, de kommer en annan dag!

Lucka 4. Smoothie, julgris och uppstudsig hund

När jag är på jobbet brukar jag ibland köpa en smoothie som mellanmål. Jag gillar smoothies, men i allmänhet äter jag hellre kalorier än dricker dem :) det känns liksom som att man får i sig mer om man får tugga, tycker jag. I dag ville jag i alla fall göra en egen smoothie, bl.a. för att jag ville komma mig för att använda upp en apelsin som av någon anledning låg kvar i fruktskålen och höll på att torka bort.

Till den här använde jag 1 apelsin, 2½ dl kvargdryck, lite flytande honung och lite hackade hasselnötter. Den blev helt ok. Men jag har inget tillräckligt stort glas/ingen tillräckligt stor mugg så att en hel sån skulle rymmas. Kanske nån skulle kunna förära mig en STOR mugg i julklapp... eller så får jag också i fortsättningen ta "påtår" när jag lagar smoothies eller liknande.

Sen till en helt annan sak. Min kära blandrastik Diiva biter väldigt sällan sönder saker. Hon är 3½ år, och hade kommit över det mesta av såna valpfasoner redan när vi fick henne då hon var 1½. Men av någon anledning är min julgris Synnerligen Frestande att tugga på. Julgrisen är en prydnadsgris av tyg. Jag fick den i julklapp av min yngre systerson i fjol. Redan då passade Diiva i något skede på att nappa åt sig grisen och bita sönder den (den blev utan knorr och fick trasig nos). Då placerade jag den så att hon inte skulle komma åt den igen.

Men egentligen vill jag att grisen ska få stå under granen. I lördags tog vi in en lillajulgran, och jag plockade fram julgrisen och en liten halmbock som jag ställde under granen. Halmbocken bryr hon sig inte om. Däremot hände det något år tidigare att en av katterna brottades med halmbocken så att strån och ax yrde :D Den arma grisen, däremot, den tog hon nästan genast och smög iväg.

Och jag vet inte hur många gånger jag har blängt skitigt på henne, morrat och sagt "mattes gris" och fört tillbaks den under granen. Frestelsen tycks bara bli alltför stor ibland. Eller så gör hon det för att retas, om hundar kan tänkas göra så. För att få uppmärksamhet? Det intressanta är nämligen att det är bara mig hon tycks reta med att ta grisen. När jag är på jobb brukar jag sova i vår övernattningslägenhet i stan, och medan jag var borta ti-on fick grisen vara ifred. Så snart jag kommit hem i går, började grisrumban igen.

Ni som är vana hundägare, vad gör man i en sån här situation? Ger upp och låter henne tugga sönder grisen (med risk för att hon äter grisfyllning, jag tror inte att det skulle vara så nyttigt)? Ger upp och placerar grisen på nån hylla i stället? Grälar ännu mer? Man kan ju inte vakta grisen hela tiden...

Lucka 3. Icebugs och kladdkaka

I dag fick jag hämta två spännande paket på posten. I det ena var det två julklappar som jag beställt, alltså sånt som jag ska ge bort... gnnnnah, jag skulle vilja visa dem men "kan" inte..... I det andra var det mina nya skor. Icebugs, som jag beställt. Hittills har jag inte hört någon klaga på sina Icebugs. Vad synd att det är 5 grader varmt, det hade varit spännande med lite halka under kvällspromenaden med hunden om en stund :)

Så har jag testat ett recept på Vuxen kladdkaka med salta nötter och whisky för att se om den skulle kunna vara något att bjuda på. Hm. Den är god, men den blev ingen kladdkaka. Jag gräddade den 20 minuter, enligt receptet, men det skulle säkert ha räckt med 15 :o Det är nog första gången jag varit med om att den angivna gräddningstiden varit för lång! Eller, om inte första, så... andra eller nåt. Det är vanligare att man får grädda längre än det står, tycker jag.

Jag tror ändå att jag håller mig till "mitt" gamla vanliga recept på fredag, då jag ska ta med mig en kladdkaka till dessertbordet på mitt jobb nr 2.

Lucka 1. EFIT

EFIT, ett foto i timmen. Något sånt inlägg har jag aldrig gjort tidigare, så varför inte såhär den första december till ära? Rätt långtråkigt blir det, jag tror nog att jag håller mig till devisen "mera text, mindre bilder" som vanligt framöver.

Jag siktade på att jobba hemifrån idag, eftersom jag är i lite sämre form (det här med utmattningsdepression sätter sina spår och känns av mera ibland) för närvarande, och har en hel del att utföra före jullovet under de futtiga ca 18 timmar per vecka som jag jobbar. Därför ställde jag väckning kl 8. Annars brukar jag stiga upp kl 06.15 tillsammans med maken på måndagar.

Första fotot, en suddig selfie togs kl. 8.20. Då hade jag inlett dagen som så ofta med en stunds avslappning och meditation. Rödmosig i ansiktet efter ca 12 timmar i sängen.

Sen var det dags för frukost. När man jobbar hemifrån är det bara att sätta i gång då man känner för det, inget besvär med att klä på sig och fixa till sig och sånt. Den första timmen brukar jag ägna åt att gå igenom e-posten och dagens/veckans program. I morse fanns det bara sju mail i inkorgen, och egentligen bara ett som behövde svaras på. Meddelandet flaggades för åtgärder i morgon. Jag har inte alltid allt som behövs till hands när jag jobbar hemifrån. Fotot som togs 09.20 visar lite planering. Eftersom mitt skrivbord är lite... belamrat, med sånt som inte har med jobb att göra, bredde jag ut mig i köket i stället. Laptop, almanacka, att-göra-listan, kaffe, en skål med vindruvor, diverse böcker...

Den första arbetstimmen blev bara 30 minuter eftersom jag inte hade fått desto mera nytt att åtgärda. Så jag tog en fb-paus medan jag drack upp kaffet. Därefter fortsatte jag med att förbereda en föreläsning till kursen i Vårdvetenskapens vetenskapsteori måndag 8.12. Temat för den dagens första föreläsning av tre är evidens. Jag hade påbörjat jobbet med den föreläsningen tidigare, och kände lättnad över att bli klar med den.

Andra föreläsningstemat är den historiska utvecklingen av vårdvetenskapens vetenskapsteori i Finland i allmänhet och vid ÅA i synnerhet. Jag kämpade med att försöka rita figurer i PowerPoint...

När jag hade jobbat i en timme med historiken klädde jag på mig, la i tvättmaskinen och tog ut hunden på en promenad. Det är en verklig fördel med att jobba hemma - att komma sig ut i friska luften i dagsljus när man har paus.

Till lunch blev det risgrynsgröt och plommonsoppa som var kvar från lillajulafton. Jag fortsatte med föreläsningsförberedelserna och det tredje temat, vetenskapen och samhället. Innan jag började skriva ner något satte jag mig i soffan och läste det jag hade kvar att läsa i den nya kursboken.

Det är också en fördel med att jobba hemma, man får sitta bekvämt då man läser in sig på material.... Sen blev det kaffedags.

Efter kaffet tyckte jag att jag hade fått nog av föreläsningsförberedelser och slutförde i stället en granskning av en magisteravhandling och skrev ett utkast till utlåtande, som jag skickade till den andra granskaren.

Sen hade jag inte så mycket arbetssug kvar. Men jag lyckades i alla fall jobba vidare med finslipningen av ett artikelmanuskript och få bort ca 350 ord... 350 till att ta bort *suck*. Det är så förargligt då man måste hålla sig till ett begränsat antal ord och referenslistan räknas med :(

Familjen började efterlysa mat och jag började också tycka att det räckte till för den här arbetsdagen.

Kyckling och auraost, serverades med potatisgratäng och sallad.

Sen fick jag ta en mysstund i soffan med min virkning medan jag laddade ner det nya BODYPUMP-programmet, som jag får börja lära mig så småningom. Alla träningsprogram som kommer från LesMills är licensierade, och byts ut med tre månaders mellanrum. Då är det "bara" att lära sig en timmes nytt program när man är instruktör :) men man måste inte byta ut hela på en gång. Jag får se hur mycket av det nya som jag hinner lära mig till den 10.12, då jag har nästa BP-timme vid gymmet.  Högst en låt av tio per dag, brukar jag satsa på, alltså kommer jag inte att byta ut hela då.

När jag krånglat tillräckligt med nerladdandet och sparandet (att jag aldrig lär mig...) och lyckats synkronisera musikalbumet till min telefon tog jag ut hunden på en liten kvällspromenad.

Och så trodde jag att jag inte skulle vara uppe längre kl. 20.20 när det skulle ha varit dags för nästa foto, men det var jag, fast jag pratade med mamma i telefon så det blev ingen fler bild :) Nu är det i alla händelser läggdags så att jag orkar med morgondagen... Väckning kl. 8 då också, jag far till jobbet till kl. 10 då vi har lärarmöte.

Lucka 2. Dagens julförberedelser

Jag har en liten tanke om att jag varje dag ska göra åtminstone någon liten förberedelse inför julen. I dag har jag gjort två, kanske. Eller tre.

Först plockade jag fram en elektrisk ljusstake i mitt arbetsrum på jobbet. Jag gillar att ha lite adventsstämning där också. Tyvärr lyste den endast med sin frånvaro (av ljus). Äsch då. Och närbutiken hade inga nya ljusstaksbrännare. Kanske nästa vecka. Åtminstone är ljusstaken på plats.

Den andra julförberedelsen var att jag skrev på paketkort till fem julklappar, som jag paketerade in förra veckan när jag var i lägenheten i stan. Då hade jag inga paketkort, och butiken jag besökte (inte samma som ovan) hade inga paketkort. Åtminstone hittade jag inga, och jag är dålig på att fråga efter saker som jag inte hittar själv. Men i fredags köpte jag paketkort och nu är saken alltså åtgärdad på de där fem paketen. Och jo, jag vet att man kan skriva direkt på paketen, men då borde man ha en bra penna som inte trycker genom julpappret och så tycker jag att det är trevligare med paketkort. Och jo, jag vet att man kan pyssla och laga paketkort själv, men jag är verkligen inte pysslande av mig *ryys*, i synnerhet inte om jag inte gör det för att ha trevligt tillsammans med små barn och nu har jag inga såna till hands och dessutom är jag ju extra försiktig med att hitta på mera att göra åt mig nu då orken tryter mer än vanligt.

Den tredje julförberedelsen var att leta efter en skarvsladd. Som jag inte hittade. Skarvsladden skulle jag ha för att kunna tända stjärnan i sovrumsfönstret i lägenheten. Undrar vart den har tagit vägen... En av sönerna har i alla fall hängt upp stjärnan, vackert så :) Månne skarvsladden kan finnas på vinden... eller så får jag köpa en till. Skarvsladdar kan man väl aldrig ha för många av.

I dag blir det inga foton på varken frånvarande skarvsladdar, inslagna paket eller olysande ljusstakar :P

Eftersom vårdetik råkar vara ett av mina specialområden, har jag både berörts och upprörts av den diskussion som har förts nu gällande medborgarinitiativet om vårdpersonals rätt att vägra utföra aborter. Jag har funderat på om jag ska skriva om ämnet, men nu kan jag bara inte låta bli.

Jag skulle aldrig skriva under ett sådant medborgarinitiativ. Min personliga åsikt: i princip är jag emot aborter. Det är inte "roligt" att utföra aborter. Jag blev barnmorska för att hjälpa liv till världen, inte för att släcka liv. Jag har alltid haft det så bra i mitt liv att jag aldrig behövt överväga att göra abort. Jag tycker att alla nuförtiden borde veta hur barn blir till, och att det finns preventivmedel, och att man ska ta sitt ansvar om preventivmedlen inte funkar och att man ska ta hand om barnet. Jag vill att alla barn ska vara efterlängtade och födas till en värld av kärlek. MEN. Verkligheten är inte alltid sådan. Det vet jag också.

Som professionell vårdare måste jag kunna bearbeta mina personliga åsikter och inte låta dem påverka hur och vem och vad jag vårdar. I sjuksköterskelöftet, som inte var bara tomma ord för mig, sa jag, tillsammans med de andra

Jag lovar att samvetsgrant och efter bästa förmåga fylla de förpliktelser mitt arbete ger mig

De förpliktelserna innefattar att vårda ALLA. Det är inte etiskt att börja vägra vårda vissa patientkategorier, för att man inte gillar det beslut patienten har fattat i enlighet med aktuell lagstiftning. Vem vill ha en vardag, där arbetskamraterna delas in i ett A-lag och ett B-lag, där bara det ena laget tar sig an vissa patienter? Den som har ansökt om abort har det svårt nog utan att behöva utsättas för mera press på sig från omvärlden. Hon behöver all kärlek och omvårdnad och allt stöd hon kan få, av oss alla!

jag idag 11/11/14

Jag nappade på Fina Christinas  utmaning att ta en bild och berätta om hur jag känner mig idag och hur jag har upplevt tisdagen den elfte september.

Jag känner mig kanske inte fullt så stirrig som jag ser ut på fotot, men lat som jag är knäppte jag bara en bild innan jag begav mig till gymmet. Jag var glad och förväntansfull inför att delta i en Sh'bam-timme, det har jag inte gjort på länge. Och roligt var det. Jag är så stolt över att kunna titulera mig Zumba Instructor att jag inte kunde låta bli att klä mig i zumbakläder fastän det inte var en zumbatimme jag skulle delta i. Allt för att liksom peppa mig själv! En zumbainstruktör utan egen timme än, visserligen, men jag har min licens och håller på med planeringen av mitt första program, och det känns bra.

Annars har dagen varit lite bättre än gårdagen. För närvarande har jag lite för mycket på gång. På sikt har jag lagom litet att göra, men ibland kör det ihop sig och min stackars hjärna börjar sacka efter. I dag har jag avslutat granskningen av en magisteravhandling, skrivit utlåtande och mognadsprovsrubriker och fortsatt med granskningen av en annan magisteravhandling; fortsatt planera kursen i vårdvetenskapens vetenskapsteori med att läsa in mig på ny kurslitteratur; korrigerat referenssystem och referensförteckning i ett artikelmanuskript samt skrivit på ett bokkapitel. Puh. Det är lite för splittrat på en sextimmars arbetsdag för en partiellt arbetsoförmögen person, men... det gick det också och i morgon är jag ledig, som de flesta onsdagar. Sen är det bara att ta nya tag igen på torsdag :)

läser just nu

I dag tänkte jag att jag skulle skriva ett sånt där EFIT-blogginlägg. Ett Foto I Timmen, lär det stå för, och det skulle vara lite annorlunda eftersom jag hittills envist prioriterar text framom bilder i min blogg. Men, som så många gånger tidigare glömmer jag att börja fotografera genast på morgonen, och nu är det redan två timmar sen jag vaknade, så EFIT-inlägget får fortfarande anstå.

I stället blir det ett bokinlägg, än en gång. Vilka böcker läser jag nu?(Jaha, apropå det där med att försöka lära sig fotografera bättre. Nu IGEN råkade jag få med något som inte ska vara med, ett hörn av Tidskrift för Barnmorskor.... Och inte orkar jag bry mig tillräckligt för att ta en ny bild :p )

"Kunskapens former" är jobbläsning. Den ska jag läsa eftersom den är kurslitteratur i kursen Vårdvetenskapens vetenskapsteori, som jag ska inleda om ett par veckor. No comments so far, annat än att jag gillar vetenskapsteori sådär i största allmänhet.

De andra är frivillig fritidsläsning. "Springfloden" är Cilla och Rolf Börjlinds första kriminalroman. Jag har hållit på med den rätt länge och bara läst några sidor då och då. Det är ett tecken på att den inte riktigt har lyckats fängsla mig, jag har bara kommit till s. 80 ännu. I början satt jag och suckade över språket i boken, förmodligen för att jag tyckte att det var för modernt (jag är ju onekligen inte så ung längre) och för att jag dessförinnan avnjutit alla Sjöwall och Wahlöös tio böcker om Martin Beck och gottat mig åt deras språk... men när jag har läst lite längre har jag noterat att också Börjlinds har ett rikare språk än jag först befarade.

Migränyoga-boken har jag nyligen införskaffat, och försöker ta den långsamt till mig, ett kapitel i taget. Det här råkar vara en sån där vecka då huvudvärken ligger på lur hela tiden. Jag strävar vidare med avslappning och andning. Yoga har jag ju hållit på med i många år, så jag startar inte från noll, men det är ändå intressant med en bok som verkligen fokuserar på det här med huvudvärk och att bli av med den.

The mindgym bytte jag till mig under bokbytardagarna vid Jakobstads stadsbibliotek under Jakobs dagar i somras. Den är säkert helt ok, men blev en besvikelse för mig. Jag trodde att den skulle handla om hur man tränar upp sitt minne, vilket vore välkommet för en som alltid varit tankspridd och som dessutom på riktigt tappat minnet och sinnet för vissa saker. Även om mina kognitiva funktioner långsamt har förbättrats, skulle jag gärna vilja ha mera stöd för hur jag kan använda det minne jag trots allt förmodligen har nånstans. I stället är det bara ännu en bok i positivt tänkande (suck), och jag är redan så armadis positiv att jag inte behöver mer i den vägen. Men, jag tänker läsa den också. Långsamt, en bit i taget.

Förutom dessa pappersböcker har jag precis börjat lyssna på Belinda Bauers fjärde kriminalroman i svensk översättning. Jag var mycket fascinerad av hennes debutbok, Mörk jord. De två följande, Skuggsida och Ni älskar dem inte är lite för... fantasifulla i min smak. Men ändå läsvärda och intressanta på sitt sätt. Så, jag ser fram emot den här fjärde också, med viss skepsis.

Vad läser du nu?

att ge upp

Ibland kan det kännas som ett nederlag att ge upp. Ibland är det bara skönt. Oj, vad mycket jag gett upp under årens lopp, både i stort och i smått.

Det jag ger upp nu är det "systematiska villalivet" för 2014. Trots att jag missat att vara här i mitt eget paradis under de två föregående veckosluten. Det känns riktigt bra att ha bestämt sig. Rent praktiskt innebär det främst att vi tar hem all mat och stänger av kylskåpet. Vill vi fara hit även i fortsättningen, om vädret tillåter, får vi ju ta med oss vad vi behöver i matväg. Det kan bli riktigt skönt att vara hemma mera också. På sätt och vis. Fast det är svårare för mig att koppla av och låta bli att stressa om jag är hemma. Trots att jag har gett upp så mycket, och håller fast vid det, finns det vissa Borden som kryper fram ur vrårna när jag är hemma. Och jag sjasar kvickt in dem i vrårna igen. Jag Borde ingenting, såheså. Jag ska hålla fast vid det jag vill prioritera och tycker om: sova, äta, handarbeta, läsa, träna. Och jobba lite. Kom ihåg detta, note to self och allt sånt. Man måste INTE. Och man både kan, bör och får säga NEJ fastän man riskerar att göra andra besvikna. För man har rätt att bestämma vad man säger nej till, det finns oändligt mycket här i världen som är hur behjärtansvärt som helst, och ingen orkar eller kan ta sig an allt, hur viktigt det än kan verka för den ena eller den andra. Man FÅR VÄLJA.

Hoppas jag har peppat mig tillräckligt nu för att med ro i sinnet kunna packa maten i morgon och ge upp lite :)

Så här såg det ut i går. I dag regnar det, och all snö är borta...

sånt som försvinner

"Det är konstigt med degar, de försvinner bara", sa katten Findus i en bok om Pettson och Findus, om jag minns rätt. Den gången var det en pepparkaksdeg som borde ha funnits i en bunke, men som nästan helt hade försvunnit.

Vissa saker har en tendens att försvinna jämt. Som strumpor. Det är ett välkänt faktum att det finns ett strumptroll, som äter strumpor lite på måfå. Jag tror att trollet bor under tvättmaskinen. Och att trollet gillar att äta bara den ena av varje strumppar, det är säkert mera intressant att smaka på lite olika strumpvarianter.

Men vem äter kulspetspennor? Någon måste det vara, för jag tycker att kulspetspennorna jämt försvinner från kökslådan, där vi har diverse saker som kan vara bra att ha då och då, som saxar, underlägg, pannlappar, pennor, frystejp och sånt. Nå, nu har jag tagit en penna som jag brukar ha i handväskan så att jag ska ha något att skriva handelslista med, och hoppas pennan ska hållas i kökslådan. Antagligen ett fåfängt hopp. Man borde montera in en liten övervakningskamera i pennan för att se vart den tar vägen...

bloggare mot mobbning

Vain siksi, että olen minä" - haaste on Vaasan alueen bloggareiden yhteinen tempaus kiusaamista vastaan. Tänään 21.10. alueen blogeista löydät erilaisia tarinoita tästä tärkeästä aiheesta - sinua lukijani pyydän jakamaan ainakin yhden osallistuvan blogin haastetekstin. Puhutaan kiusaamisesta, välitetään ja puututaan yhdessä!

Bara därför att jag är jag"-utmaningen är Vasatraktens bloggares gemensamma upprop mot mobbning. I dag, 21.10, kan du läsa olika berättelser om detta viktiga ämne i våra bloggar. Du som läser min blogg - dela gärna minst en av texterna som ingår i den här utmaningen! Låt oss tala om mobbning, tillsammans våga bry oss och lägga oss i!

Jag nämnde tidigare att jag är medlem i fb-gruppen Vaasan Alueen Bloggarit, en intressant grupp som har fått mig att läsa också finskspråkiga bloggar, och att upptäcka att flera av mina bekanta bloggar utan att jag visste om det. I dag har gruppen ett alldeles speciellt tema, nämligen mobbning. Jag har tidigare skrivit om hur jag själv blev mobbad som barn, så det ska jag inte upprepa. I stället ska jag berätta om en liten händelse för några år sedan, en händelse som berörde mig djupt, och där jag inte ingrep. Kunde jag ha gjort det? Borde jag ha gjort det? Som tidigare mobbningsoffer reagerar - och kanske överreagerar - jag när jag får en känsla av att någon blir mobbad, eller när skämt börjar övergå i trakasserier. Samtidigt tål jag en hel del skämt som andra inte tål utan att bli ledsna eller ta illa upp, har jag märkt. Det kan vara svårt att veta var gränsen går alla gånger. Men ändå.

Min dotter har spelat fotboll i många år. Hennes lag hade match mot ett lag med finskspråkiga flickor. En av flickorna i det gästande laget verkade vara totalt utfryst av både de andra flickorna i laget och av tränaren. Det var hemskt att se. Jag satt högt uppe på den lilla läktaren, och hörde flickorna som satt "i byte" sitta och prata (jag vet inte vad "i byte" heter på "riktig svenska" men barnen brukar säga så, jag är inte fotbollsintresserad utan har bara följt med ibland för att visa att jag stöder mina barn vad de än hittar på. "På avbytarbänken" kanske det heter?). En av flickorna i dotterns dåvarande lag kallas Carro. De finska flickorna hörde Carros namn ropas, och en stöddig flicka sa något spydigt till sin kompis om att Karru var ett konstigt namn. - Hon heter säkert Caroline, sa en annan flicka. - Sa någon något? sa den stöddiga flickan. - Jag hörde inget, gjorde du? Kompisen "hade inte heller hört något". Och så där gick de an. Den mobbade flickan blev totalt ignorerad av de andra. När det var hennes tur att gå in på planen, sa tränaren "Nyt Satu menee saunaan", i en lätt spydig ton fastän det säkert skulle föreställa skämtsamt. Och de andra flickorna hakade förstås på och skämtade hånfullt om detta och om hur uruselt det förstås skulle gå när Satu var på plan.

Fruktansvärt. Jag var alldeles beklämd efteråt, och det ryser fortfarande i hela kroppen när jag tänker på det där. Hur kan det bli så att en lagmedlem är så där icke önskvärd? Och så talar man om att idrotten är så bra för barnen, skapar kamratskap osv.

Hade det varit i dotterns lag, hade jag definitivt ingripit. Jag hoppas innerligt att någon annan ingrep så småningom, att det inte blev så att alla föräldrar, barn osv. som var involverade i det gästande laget bara tittade åt något annat håll.

Och jag hoppas verkligen att Satu har det bra nu då hon är vuxen, att inte utfrysningen har förstört hennes liv...

I söndags var jag med om en mycket intressant eftermiddag om stress, och vad man kan göra för att hantera stressen i sitt liv. Jag har förvisso läst och hört mycket om stress förr, men det är alltid intressant att få lyssna till nya berättelser och höra sammandrag om vad man kan göra ur nya synvinklar. En sak som jag uppskattade, och som väckte många tankar, var att deltagarna diskuterade och delade med sig av sina frågor, upplevelser och funderingar. Jag blev bl.a. helt ställd av att det finns människor som inte upplever att något är trevligt eller roligt, att det liksom inte finns något som de verkligen vill göra. Inte ens en enda sak. Då kan det kännas fullständigt absurt att man blir uppmanad att tänka ut fem saker som man verkligen vill göra, och lämna resten.

Visst, jag har träffat djupt deprimerade människor tidigare också, och förundrats över hur livet faktiskt kan te sig så meningslöst och dystert som det gör för dem. Men nu var det ett tag sen jag hörde den typen av uttalanden senast, och det är förstås lätt hänt att man drar paralleller till sig själv och jämför med sin egen situation - var och en känner ju sig själv bäst. 

Inte ens när jag mådde som sämst var jag i den situationen att jag inte skulle ha kommit på något som jag skulle ha velat göra. För mig har situationen snarast varit den omvända - det har funnits och finns alltför mycket som jag gärna skulle göra. Jag tror att jag utan större svårighet skulle kunna lista 50 trevliga saker i stället för fem. Men när jag mådde som sämst klarade jag inte av att göra roliga saker, som t.ex. att gympa. Eller, ska vi säga, det märktes att min förmåga att överhuvudtaget "göra" liksom försvann. Allt började gå trögare och trögare, och till sist gick det inte alls. Då var jag liksom bortom roligt och tråkigt, bortom stress och bortom borden och måsten. Kvar fanns bara tomhet och en oerhörd trötthet. Men det hade föregåtts av en tid då det liksom inte hjälpte att göra trevliga och roliga saker. Jag orkade inte, och de gav inte energi som tidigare. Jag ville bara sova. 

År 2009 kände jag att kraschen låg på lur. Då orkade jag ännu. Sommaren 2009 var jag oerhört aktiv. Jag gjorde Roliga Saker hela tiden, och sommaren blev bättre än jag någonsin vågat hoppas. Sommaren 2010 gjorde jag knappt något annat än grät. Sommaren 2011 var kraschen ett faktum, jag sov och åt och orkade inte mycket mer. Dumt nog trodde jag att det räckte med sju veckors sjukskrivning, och gick tillbaks till jobbet med den optimistiska tanken att nu har jag medicin, så nu ska det nog ordna upp sig. Och så småningom skulle jag ju få terapi också. Jag hankade mig fram genom det läsåret, men på våren var det rent bedrövligt. För att orka jobba en timme måste jag vila två, sen orka jobba en timme igen, vila två osv. Det är lätt att inse att dygnet inte börjar räcka till om man ska göra så, eftersom jag ju också behövde sova hela natten. Det blev alltså sjukskrivning igen. Den här gången var det flera månader, inte veckor. Sommaren 2012 låg jag också mest och glodde. Inte för att det var skönt, utan för att det var nödvändigt. Det gick liksom inte att göra mycket annat. Och efter det var jag deltidssjukskriven och jobbade 40 % i tre månader. Längre än så får man inte vara deltidssjukskriven, av nån anledning. Så i stället blev det till att jobba 50 % med rehabiliteringsstöd i form av s.k. delinvalidpension. Sjukpension skulle låta vettigare, tycker jag. Nå, hursomhelst, där är jag nu. Två år med rehabiliteringsstöd som går ut sista april 2015. Och inte kommer jag att vara i form att jobba heltid i maj 2015 heller, det är helt klart. Men jag mår bra nu, och det är huvudsaken. Så länge jag får ha det Väldigt Lugnt. Sommaren 2013 och sommaren 2014 har flutit i lugnets tecken. Och jag har fått liite mera ork. Men det Går Långsamt. 

Var och en måste själv få bestämma vad hen prioriterar. Vilka de där ca fem sakerna som man tycker om att göra är. Jag har säkert berättat det förr, men det tål upprepas. Mina trevliga saker, i stora drag, är sex stycken, i nämnd prioriteringsordning:

1. Sova
2. Äta
3. Läsa
4. Handarbeta
5. Motionera
6. Jobba

Så "enkelt" är det. Annat gör jag om jag orkar, vill och kan. För det handlar faktiskt rent ut sagt om att kunna. Och att låta bli att utsätta sig för det som stressar eller som man börjar må dåligt av, så långt det låter sig göras. 

Och än en gång fick jag inse att jag tydligen är särdeles lyckligt lottad, som är tillräckligt avslappnad och har tillräcklig självkänsla för att kunna glädjas med andra. Inte blir jag stressad av att se bilder på platta magar eller av att läsa att folk har tvättat sina fönster. Det är ju trevligt för dem! Det betyder inte att jag skulle behöva ha (minst) lika platt mage eller att jag skulle behöva tvätta fönster. Varför skulle jag det? ;)

respekt

Jaha, här hann jag bli glatt överraskad över att bloggen.fi fungerar idag, gå in och läsa ett inlägg och skriva en kommentar, och så var det färdigt. Jag fick inte ens in kommentaren. Suck. Nåja, jag får ju skriva mitt inlägg här :)

Det jag funderar på i dag är vad vi lägger in i ett respektfullt beteende mot andra. Jag vet att jag har skrivit om respekt tidigare också, men det är väldigt länge sen, så det gör säkert inget att jag tar upp temat igen. För en tid sen skrev jag och ondgjorde mig över arbetsgivare, som inte bemödar sig med att skicka ett kort svar "tack för visat intresse, tyvärr blev du inte vald till jobbet den här gången" utan låter den sökande sväva i ovisshet om valet redan är gjort eller om man ska vänta ytterligare. Inte vill man ju hålla på och ringa och tjata och fråga hela tiden. Jag tycker utan vidare att det skulle höra till god ton att svara, det tar inte lång stund.

Men frågan om att svara eller inte svara gäller inte bara arbetsgivare. Det förekommer både här och där att folk inte svarar på e-post eller sms. Varför? Jag hör inte till dem som låter telefonen plinga så fort det kommer ett e-postmeddelande, men i regel svarar jag samma dag på privat e-post och på arbetsrelaterad e-post under mina arbetsdagar. Hinner jag inte svara tillfredsställande, om det t.ex. är något jag borde läsa och sätta mig in i eller om jag inte kan svara utan att ta reda på saker och ting, skriver jag åtminstone något i stil med "tack för meddelandet, jag hör av mig på torsdag då jag hunnit läsa det du skrivit och kan ge feedback". Jag tycker att det också borde höra till god ton - att bekräfta att meddelandet kommit fram, och att försäkra den som skrivit att man kommer att svara senare.

Du som inte svarar, vad är det som gör att du låter bli? Berätta, så kan jag kanske förstå bättre hur du tänker!

förbaskade förenklingar

Ibland blir jag bara sååå frustrerad av vad folk säger eller av vad jag läser, fastän jag försöker undvika att läsa sånt som jag vet att jag bara blir sur av. Ett klassiskt exempel är rubriker i stil med "gå ner 5 kg på en vecka", rubriker som ska locka folk till önsketänkande och som inte säger något om utgångsläget och individuella skillnader i vikt och ämnesomsättning osv. Jo, jag vet att allt inte ryms i en rubrik, och att rubriken ska fånga läsarens intresse, men ändå...

En sån här Förargelseväckande Rubrik jag sett cirkulera på facebook under den senaste tiden är "Byt ut maten som gör dig deppig mot maten som gör dig glad". Inte för att maten som presenteras i inlägget skulle vara ovettig, eller för att inlägget i sig skulle vara direkt osakligt, utan för den där arma rubriken.

Tänk dig själv att du är eller har varit deprimerad, på riktigt. Det är ett psykiskt sjukdomstillstånd. Och det påverkar förvisso också kroppen, och påverkas av kroppen, och man kan göra en hel del själv för att förebygga det och blah blah blah. Men att ha en depression är inte att "vara deppig" i motsats till att "vara glad".

Det blir liksom ett hån mot den som verkligen inte mår bra. "Knapra lite broccoli, så ska du se att allt blir bra. Då spelar det inte längre nån roll om du varit utsatt för övergrepp, mobbning, religiös hjärntvätt, misshandel, om en av dina bästa vänner dött, om du lever i ett olyckligt äktenskap, om du fått missfall osv. eller att du har haft för dig att du är världens sämsta människa för att du inte orkar leva upp till alla förväntningar hemma och i arbetslivet. Ät nötter, så ska du få se att du vips orkar vadsomhelst och kan tackla svårigheterna med en klackspark. Självklart kommer du att få energi och kunna tänka klart igen bara du äter fet fisk tre gånger i veckan".

Och nej, jag har inte varit utsatt för riktigt allt det där, och ja, jag gillar broccoli och nötter och lax. Men, "maten som gör dig glad" - my ass....

Och annås mår ja bra ;)

medmänniska

I fredags hade jag förmånen att få vara med om en väns doktorsdisputation, och jag hade också äran att få vara toastmaster under hennes doktorsmiddag. Det var en fin dag på alla sätt. Avhandlingen, som ni kan hitta i sin helhet på internet, handlar bl.a. om att föda barn i en främmande kultur. 

Jag fick en liten bok av min vän, en bok som heter Medmänniskor av Stefan Einhorn.

Hoppsan, den hamnade visst lite på tvären, men det gör inget.

Boken innehåller ett antal berättelser om vad det kan innebära att vara en medmänniska, samt små reflektioner kring de olika berättelserna. Samma författare har skrivit boken "Konsten att vara snäll", en bok som jag länge tänkt att jag skulle läsa, men hittills har det inte blivit av.

För jag vill ju vara snäll. På riktigt. Och en medmänniska. Einhorn skriver så fint om det, att man aldrig kan veta vilka små detaljer som blir betydelsefulla för en annan människa. Och också om att man inte alltid lyckas, hur gärna man än vill. 

Det är ju nämligen inte så lätt. När man försöker vara snäll mot en människa, tycker en annan kanske att man samtidigt är allt annat än snäll mot henne. Det blir alltså en konflikt gällande mot vem man ska vara snäll, och vilka andra tänkbara konsekvenser den förmenta snällheten kan få. 

Jag tror i alla fall att det är viktigt att försöka. Och att också stå på sig. Ja, det kan hända att min s.k. snällhet inte kommer just dig till godo så mycket som du skulle önska. Ja, det kan hända att du tycker att jag är förmäten, som säger att jag vill vara snäll och inte alltid ställer upp på det som du vill. Men, förstår du, vi måste alla få göra våra prioriteringar, och jag är liksom inte redovisningsskyldig för om och när det är viktigast att jag är "snäll" mot min familj, mot mig själv och/eller mot någon annan. 

Hursomhelst, vi människor är beroende av varandra, så det är fortsättningsvis viktigt att vi orkar vara varandras medmänniskor, även om en (med)människa aldrig kan utgöra en annan människas hela lycka. Kram!

lite socker i botten?

A spoonful of sugar

I en svensk översättning av den här sången sjunger Mary Poppins "lite socker i botten, så går medicinen ner". Jag gillar Mary Poppins, men är inte särskilt förtjust i socker. Helt utan socker tror jag ändå inte att jag skulle vilja vara.

Varför är människan (i alla fall de flesta människor) förtjust i sött? Jag har läst att det är något man vänjer sig vid redan som spädbarn, modersmjölken innehåller mycket socker. Annars antar jag att det är individuellt. Att den söta smaken, eller effekten av det höjda blodsockret osv. är sådant som man lär sig uppskatta efter hand av egen erfarenhet. Eller för att man blir socialiserad till att det ska vara sött för att det ska vara gott.

Vissa av oss kämpar med att minska fettintaget, andra med att minska sockerintaget. Andra äter mera fett för att bli mätta, och lämnar bort socker helt och hållet, inte bara tillsatt socker utan aktar sig också för mat som innehåller naturliga sockerarter. Vad som är "rätt", därom tvista de lärde. Det tänker jag inte ta ställning till. Jag föreställer mig att det viktigaste är att må bra. På alla sätt. Och då kan för mycket socker vara en källa till kortvarig njutning och till långvarig plåga, om man säger så. Faktum är att (tillsatt) socker inte finns i nationella rekommendationer och kostcirklar och kostpyramider och sånt. Man behöver inte tillsatt socker för att kroppen ska fungera.

Härförleden hörde jag ett mycket enkelt och bra tips på radion: om man inte vill lämna bort sockret helt, men ändå vill minska på eller ge akt på sitt sockerintag, kan man börja med att läsa innehållsförteckningarna på det man handlar och undvika att köpa sånt som innehåller mer än 10 % tillsatt socker. Enkelt, eller hur?

Hur gör jag då själv, om det kan intressera någon? På bilden har jag plockat fram de sockersorter jag har hemma här i skären. Strösocker, bitsocker och honung. Strösockret använder jag framför allt till bakning. Inte varje dag, inte ens varje vecka. I fredags bakade jag emellertid en kladdkaka, som jag nyss avnjöt sista biten av (maken har också fått ett par bitar). Den är verkligen söt, den innehåller 3 dl socker. Mera socker än vetemjöl. Men den är god *slurp*. Den hör alltså till sånt som man ska undvika, och endast äta ibland. För nån vecka sen använde jag också strösockret. 1 msk till en sats vaniljsås, som främst består av mjölk (4 dl). Vaniljsåsen hör alltså inte till det där som ska undvikas, ur den synvinkeln sett. Maken, som inte är lika näringsläraintresserad, brukar äta corn flakes på morgonen och strö socker på flingorna. Det är hans val.

Bitsocker använder jag inte alls. Maken brukar dricka sista kaffeslurken på bit och en av sönerna lägger socker i kaffet. Socker i kaffet använde jag också i tonåren, men slutade med det när jag var 18. Däremot vill jag ha lite mjölk i kaffet.

Honungen använder jag när jag lagar müsli, och ibland ringlar jag ca 1 tsk honung över en portion naturell kvarg med bär, om bären är extra syrliga, som vinbär eller krusbär. Det blir alltså mindre än 10 % tillsatt socker i en sån portion också.

Det jag däremot tillsätter mer än 10 % socker i är sylt och mos. I dag ska jag koka en liten sats äppelmos. Jag har prövat att smaka på osockrat äppelmos, men trots att det inte skulle falla mig in att sockra på råa äpplen, smakar osockrat äppelmos helt enkelt inte gott i min mun. Just äppelmos brukar jag bara sockra efter behag, kanske ca 1 dl socker per liter mosade äpplen. Så om man sätter 2 msk sånt mos på sin grötportion blir det i alla fall mindre än 10 % tillsatt socker i grötportionen som helhet :)

Hursomhelst, sockret känns inte och har inte känts som ett problem för mig, men jag tycker inte att det skadar att vara uppmärksam på sånt som är mer eller mindre onödigt. Men det irriterar mig att man ibland inte gör skillnad på tillsatt socker och naturligt socker. Jag kan ha fel, om man har problem med blodsockret är det säkert bra med en tankeväckande jämförelse i form av "ett äpple innehåller socker motsvarande xx sockerbitar" och så har man en bild av ett äpple och en hög sockerbitar bredvid, precis som om nån skulle ha stått och pressat in såna där bitar i en frukt. För de flesta av oss tror jag att det skulle vara åtskilligt viktigare att notera just det tillsatta sockret.

När man är med i facebook kan man också vara med i (eller välja att låta bli att vara med i) femtielva olika grupper. En grupp som jag gått med i nyligen heter Vuosi ilman uusia vaatteita, alltså "ett år utan nya kläder". Den som gått med i den gruppen satsar alltså på att minska mängden textilavfall genom att inte köpa några nya kläder under ett helt år fr.o.m. 1.9.2014. Behöver man kläder, ska man köpa dem på loppis eller låna av nån vän. Det som är lite oklart för mig är vad som avses med "Ja koska sukkia ja alushousuja nyt ei välttämättä halua ostaa käytettyinä ja hätä ei lue lakia, sallittakoon jokaiselle kolme poikkeusta säännöstä (kovimmat pärjää tietty ilman apua). Niin ja kengät lasketaan myös vaatteiksi!" Alltså, jag tänkte det som så att strumpor och underkläder och något tredje okänt inte räknas in i det som man ska köpa begagnat, men nog skor... och tyckte att det verkade lite förvirrande, men andra tycks ha tolkat det som att man får göra tre undantag under detta år då man handlar något nytt. Inte vet jag, och inte har det ju så stor betydelse heller, grejen är att man ska tänka sig för innan man handlar och använda det man redan har i första hand.

Det finns förstås många synpunkter på detta, om ingen köper blir det inte åtgång på det som produceras, och det är illa, för då mister folk sina jobb osv. Hursomhelst, jag har aldrig varit och kommer aldrig att bli nån stor klädkonsument, så för mig är det här ingen stor sak. Jag har redan tidigare bestämt mig för att skåpen inte ska få bli fullare än de redan är - dvs., köper jag något "nytt" (vare sig det är begagnat eller ej) ska något annat bort.

Det är intressant att se vad folk kommenterar i gruppen. För en klädointresserad och shoppinghatande person som mig är det svårt att fatta att folk på riktigt kan ha köpt kläder för att sen aldrig använda dem utan bara ha dem hängande i garderoben. Jamenar, på sant, varför skulle man göra så???

Däremot brukar jag kunna råka ut för att jag gjort impulsköp och köpt sånt som jag egentligen inte gillar, och senare inte är så intresserad av att använda. Den typen av kläder brukar rätt snabbt åka vidare till loppis eller till någon insamling för katastrofhjälp. Jag har en känsla av att jag KAN ha gjort ett sånt köp i våras, då jag köpte en tunika, en top och en... ja, vad ska man kalla det? En cardigan? Tunn kofta? fast den inte är stickad utan mera som tunn bomull (ja, den är väl maskinstickad, men...) Nå, hursomhelst. En blommig tröja med blixtlås. Jag ville absolut ha något nytt, helst något rosa. Och den där blommiga är bl.a. rosa. Det jag har lite svårt för är just det där blommiga. Halledudanedå. Det passar liksom inte min tanttuffa image. Men den är väldigt mjuk och skön. Vi får se hur länge jag står ut med den.

Ett möjligt i-landsbekymmer gällande det här med nya kläder som big NO NO är att jag om en knapp vecka ska vara med på en av mina bästa studie- och arbetskamraters doktorsdisputation och -middag. Till råga på allt ska jag vara toastmaster för första gången i mitt liv under sagda middag. Då "borde" man väl ha något nytt på sig? Vilken lättnad då jag kom på att jag eventuellt kan låna den klänning som dottern hade på min doktorsmiddag för drygt fyra år sen... den är ju ny för mig och ett sånt lån skulle inte föranleda några utgifter. Hoppas hon har den kvar och att jag får låna den (vi brukar låna/ärva kläder av varann) och att den passar!