den sjätte juli 2006

...skrev jag om våra kaniner.

kaninberättelser del 1
Jo, det var så här med kaninen.

Min f.d. studiekamrat, låt oss kalla henne "Anna", som har flyttat till Sverige, var hemma på semester sommaren 2003. Hon berättade att hon hade funderat på att ta en sommarkanin åt barnen medan de var här vid sommarstugan. Ena sonen är allergiker, och de har inte kunnat ha djur inomhus. Så hon undrade om vi hade nån kanin, eller kände någon som har kaniner, så att de eventuellt skulle kunna låna en, eller köpa den. Jag berättade att det var några år sen vi hade haft kanin, och att jag tyvärr inte kände någon som skulle ha kaniner att sälja/hyra ut. (Nu vet jag av två.) Men eftersom jag är snäll (?) så sa jag att ifall de skulle ta en sommarkanin, och inte veta vad de ska göra av den till hösten, så kan den ju få bo hos oss i fähuset (vi hade köttboskap på den tiden) tills de kommer på semester nästa sommar. Det var ju som sagt var ett tag sen vi hade kanin, och det kunde ju vara trevligt för barnen om vi skulle ta en kanin på deltid.

Nå, sommaren gick och jag hörde inte om Annas familj hade skaffat någon kanin. Men så någon dag runt jul ringde Anna. Jag var inte hemma, så hon talade med min man. Det förhöll sig så att de hade skaffat kaninER, två stycken, en hane och en hona, och tagit dem med sig till Sverige när sommaren var slut. Att kaniner är produktiva är ju allmänt känt, nu hade kull nr 3 redan fötts och två små stackare ur kull nr 2 hade blivit ratade av kaninmamman. Skulle vi vilja ha dem? Maken svarade : "Vi måst fondäär" varmed han avsåg att han och jag skulle diskutera saken innan vi bestämde oss. Anna hörde inte/förstod inte (hennes modersmål är finska, men hon talar en god svenska, fast inte dialekt) eller ville så gärna hitta ett gott hem åt kaninerna, så hon sa glatt: Vad bra, då kommer vi med dem när vi kommer hem kring nyår.

Anna har flyttat ett antal gånger inom Sverige, jag hade inget aktuellt telefonnummer till henne, så det blev inget fondääras utan vi kände oss ställda in för fait accompli, det skulle alltså komma två små kaniner mitt i vintern. De yngre barnen, som inte hade upplevt någon kanin, var förväntansfulla.

Och så, på eftermiddagen på nyårsafton, när jag höll på att göra middag (vi skulle vara ca 20 personer hos oss på kvällen), uppenbarade sig Anna och två av hennes barn med två vita dvärgkaninungar i en pappkartong. Hennes tredje barn kom inte med, för han tyckte att det var så sorgligt att de inte kunde behålla alla kaninungar, så han ville inte närvara i avskedets bittra stund. Kaninerna hade alltså åkt färja och kommit skumpande i bilen upp från Åbo i ovannämnda kartong. (Jag vet inte om de egentligen borde ha varit i karantän eller nåt, men kaniner brukar väl inte ha rabies, eller...)

Fortsättning följer en annan gång för den som orkar läsa!