kaninberättelser del 2
Kaninerna verkade inte ha tagit skada av den långa resan, utan de satt förnöjt i sin låda och mumsade. Anna berättade om vad de brukar äta, och sen gav sig hon och barnen iväg eftersom de såg att jag hade mycket att göra (de hade givetvis varit välkomna att stanna ändå). Mina yngre söner var förtjusta, och vi placerade den provisoriska kaninbostaden i deras rum så länge. Det största orosmolnet var om frassin skulle komma in och ofreda kaninerna. Vi har tyvärr en gång blivit av med en kanin pga att vår tidigare frass fick tag i den. (Men det är en annan historia, tragisk sådan.) Mina tonåringar var mera avvaktande, de yngre barnen hade inget minne av tidigare kaniner i familjen, medan tonåringarna hade erfarenhet av svalnande intresse efter en tid som kaninägare. Anna trodde att kaninerna var två pojkar, men hon var inte säker. Sönerna funderade på lämpliga namn, och fastnade för Nemo och K-G (inte K-G efter makens chef, bäst att tillägga, utan efter K-G i den tecknade serien Da Möb). Nemo och K-G var albinos och lika som två bär, så det gällde att gissa vem man höll i famnen för tillfället.
Nyårsmiddagen löpte väl och vi hade en trevlig fest utan incidenter med de nya invånarna. Men inte kunde de ju fortsätta att bo i lådan, utan vi måste göra i ordning en bur så småningom. Inte kunde vi heller placera de små liven i fähuset mitt i smällkalla vintern, det blev en hel del funderande kring var vi skulle installera dem.
Fortsättning följer....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar