den sjunde juli 2006

...fortsatte jag att skriva om kaninerna.

kaninberättelser del 3
Vi råkade ha en begagnad kaninbur, som visserligen var avsedd för utomhusbruk, men med viss möda gick det att baxa in den genom källardörren, så att vi kunde placera den i tvättstugan. Nemo och K-G slapp sin låda, som vid det här laget (2.1.2004) inte längre luktade så fräscht heller.

Våra tidigare kaniner har tyvärr inte varit särskilt långlivade. Den första tog frassen av daga, den andra dog i "plötslig kanindöd"(?) när vi hade haft den några dagar, men de två följande, systrarna Stumpan och Skuttan, ett par gråa fullstora kaniner, levde i alla fall i tre och ett halvt år innan de båda två dog knall och fall en valborgsnatt. De låg döda på morgonen utan synlig orsak.

För att våra nya dvärgkaniner skulle bli omskötta på bästa sätt beslöt jag, teoretiker som jag är, att inte enbart förlita mig på de råd jag fått av Anna, utan jag begav mig till biblioteket för att låna litteratur om hur man sköter kaniner. Nemo och K-G började få mat enligt konstens alla regler, och dessutom minst en halv timmes motion (= de fick springa fritt på golvet i tvättstugan och bastun) per dag.

De yngre sönerna gav nog dem mat ibland, men det var alltid jag som fick städa buren. Om jag någon gång insinuerade att någon annan skulle kunna städa åt kaninerna, fick jag till svar: "det är DINA kaniner, ingen annan har sagt att de ville ha dem" och det var ju i och för sig sant, det var jag som sommaren 2003 tänkte att det kunde vara trevligt att ha kaniner eftersom det var ett tag sen Stumpan och Skuttan förgyllde vår tillvaro (och var en orsak till dåligt samvete... kaniner ska skötas, inte bara den första tiden utan även sen nyhetens behag har bedarrat).

Fortsättning följer, men det blir nog inte på ett tag nu eftersom jag som sagt var ska till England, det bär av i morgon bitti. Hade tänkt packa igår men ack, det blev bara en liten början till packning. Och i kväll ska jag till Närpes för att delta i sambatåget under tomatkarnevalen. Men det ordnar sig. Det värsta är att en av sönerna tycks ha fått magsjuka nu på morgonen, och det vill jag definitivt inte ha när jag ska ut och resa. Stackars honom, att spy är nog bland det värsta som finns. Hoppas att han kryar på sig snart (och att vi andra förskonas från att bli smittade)!

Ja, det blev en minnesvärd kväll i Närpes sen, och en mycket minnesvärd resa till England...